Någonstans på vägen var jag väl tvungen att inse min dödlighet.
Jag önskar att jag kunde ta lika lätt på saker som andra, men tyvärr, jag är inte en lättsam människa.

Den här dagen har sugit ur all kämparglöd och den gnutta framtidsvision jag hade. Den drog musten ur mig, bokstavligen. Jag kom hem och däckade i soffan och förlorade ännu lite mer tid.
Nu ger jag bara upp allt, jag klarar inte det här. Jag orkar inte mer. Jag vet ju inte hur man gör det här. Och människor är läskiga. Jag har ingen struktur, och det spelar ingen roll hur många gånger människor säger att det kommer att bli bra. För jag kan inte se hur, och man måste kunna göra något för att det ska stämma.


*Jag ringde till Johannes och frågade honom vad man skulle göra om man var ledsen, för att bli glad igen.
*Han sa att jag skulle sjunga en sång.
*Jag frågade, "vadå för sång"
*Han sa, "en sång som du verkligen vill sjunga"

Det gick inte så bra;
Tårar, tårar, mera tårar.

Stockholm 02, maj med vackert väder
Jag märker inte längre vad som görs
Jag stör mig på ett ljud som inte hörs
Den här stan är klädd i kejsarens nya kläder
Runt omkring
Ingenting

Jag säljer inget längre, jag har stängt butiken
Jag gör mig inte arg på nån reklam
Tavlan är en fläck med färggrann ram
Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken
Som du sa
Det är dags att dra

Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret
Jag gömmer mig
Jag värjer mig

När sommarn kommer flyr jag över haven
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren
Och tiden går
Månad, år

Stockholm 02, maj och skymning faller
Jag hoppas på ett kort som inte lagts
Jag litar till ett ord som inte sagts
Min lust är fri, men min frihet är bakom galler
Res med mig
Till ett annat land

För vi faller, faller, faller
Jag faller, faller, faller