Är uppe med tuppen och ska försöka att göra något "vettigt" idag, trots att jag fortfarande mår som en överkörd babian. Hostan blir nästan bara värre och värre och febern sitter i. Men det är inte bara hostan i sig som är jobbig - jag får ju så jäkla ont i bröstkorgen. Förutom detta är det mer tungandat än vanligt eftersom halsen är som den är och näsan är täppt.
 
Det känns ju ganska hopplöst och orättvist egentligen, men man får väl leva på den lilla gnutta hopp som finns kvar; att jag är bra på att arbeta effektivt under tidspress när det väl gäller. Sålänge jag får vara lite frisk.. Men att göra samma jobb på tre veckor som man skulle gjort på åtta känns inte jättetroligt.

Alla dagar är likadana i den här bubblan. Det finns inget som kallas helg. Jag vill ur bubblan, jag vill så gärna kämpa och bli klar, men jag har ju ingen ork. Det känns så frustrerande, så otroligt fel att jag inte ska kunna göra själva examensarbetet för att jag är sjuk och mår dåligt hela tiden. Det var inte tanken, det var aldrig bilden jag hade framför mig.. Jag tycker nästan lite synd om min handledare som får handleda en uppsats som ännu inte är något av en uppsats öht.

Men på sätt och vis känns det ändå okej att veta att jag inte är/har varit slö, att det inte är därför som skolan och allt och alla runt omkring får lida. Jag och alla i min närhet vet ju att jag inte är dum - jag vet vad jag kan, vad jag är kapabel till och vad jag kan prestera när läget är som det ska. Däremot vill jag inte att jag ska ha "sjukligheten" som någon sorts universell ursäkt, men just nu är det ju det. Men tro mig när jag säger att jag inte tycker att det är kul att inte göra något; uppsatsen snurrar i huvudet hela tiden.

Jag behöver sommar nu. Men, då kommer ju också oron för nya jobbet. Och där hoppas jag dessutom att om jag nu inte kan hinna få klart uppsatsen, så kan min blivande chef förstå det.. Och framförallt förstå varför.

Jag har också insett att facebook är ohälsosamt. Man blir bara stressad av att se vad alla andra gör hela tiden, hur mycket alla andra framförallt pluggar men även jobbar och tränar.
Dagarna för mig bara rinner på, och det enda jag kan göra är att i princip ligga och stirra upp i taket. Idag måste jag tyvärr ta mig ned på stan för att gå till optikern, vilket inte känns särskilt bra. Om jag ska cykla i uppförsbackar så är ju inte det det bästa, jag har ju inte ens varit utanför dörren på hela veckan.


Kanske att jag får syskonbesök idag, jag vet inte, men det vore ju i alla fall lite uppiggande.