Jag blir ledsen av elaka människor som tror sig veta mer om livet och om mig än vad de i själva verket gör.
Det finns en bunt.
Jag blir ledsen, men egentligen tycker jag mest synd om dem.
Jag fattar inte varför folk måste vara så osäkra så att man måste döma andra människor hela tiden, utan stabila grunder för det heller.

Snart, när jag mår bättre och blir mig själv igen, kommer de inte kunna komma åt mig på samma sätt mer.

Sedan är det inte så lätt att förstå mig heller, om man inte tagit sig tid att lära känna mig.
Men det finns en bunt som gjort det också.
Och ni är underbara.

Vissa har guldkant, vissa kommer att rensas bort. Det är dagens sanning.

Massor med kramar till Jocke, Beris, Andersson, Jossan, Holmen, Jacob, Rebecka, mina syskon, Carro, Eva, Basse, Frida, Alice, Vicki, mina föräldrar, mina syskonbarn, mina svågrar, Elin&Micke, Cia&Anders, Robban och många många fler som gör dagarna värda att leva.


Nu ska jag sova, för Cocillanan och morfinet däri gör mig trött. Så jag får ignorera att jag inte fick gjort det jag skulle idag.. heller..