Var ute och gick på en omkring två timmar lång powerwalk, i skogen och runt utkanterna av stan. Så otroligt skönt att kunna ha orken att röra sig lite igen, att få lite motion, frisk luft och lite sol.
En bra start på dagen, helt klart. Och jag är stolt, än sålänge.

Jag gick på vägar jag gått förut, för länge sedan men ändå så nyligen i mitt huvud. Och jag gick förbi och tittade på min gamla, första, lägenhet. Plötsligt slog det mig att det börjar närma sig slutet av en era.

Jag tittade på hästarna, plockade midsommarblomster och lyssnade på vinden.
Och jag slutade aldrig att gå.
I början kändes det jobbigt, men det blev lättare och lättare och efter ett tag gick fötterna nästan av sig själv och det kändes lite som det gjorde när jag brukade promenera förut. För en stund kom gamla promenad-Jill tillbaka. Jag har saknat det och hoppas jag kan komma igång, hitta kraften i kroppen och komma tillbaka till det igen.

Att gå omkring sådär, framförallt i skogen, får en att få perspektiv på saker och ting. Det tillsammans med naturen, hela fridfullheten och fåglarna som kvittrar. Skogen påminde mig om ett tidigare liv, ett liv som kändes så bekymmersfritt när man tänker tillbaka. Ett liv som liten. Dessa perspektiv kommer sig också av plötsliga dödsfall, blandat med solen, naturen och saker man ser fram emot. Allt ter sig plötsligt så litet i det stora hela.
Promenader som denna gör att man kan rensa tankarna. Det är skönt, och behövs oftare än man tror. Det bästa är när man gåt helt utan mål och bara låter fötterna ta en någonstans, utan att tänka så mycket. Vinden hjälpte till idag också - ibland fick jag skjuts och ibland fick jag välbehövligt motstånd. Samtidigt kändes det som att blåsten, med hjälp av solen, blåste bort alla tankar och bekymmer och fullkomligt rensade ur kroppen.

Jag har det bättre än så otroligt många andra människor i världen.
Jag har en underbar sambo och en ljus framtid med honom.
Jag har två härliga familjer som jag älskar och som älskar mig.
Jag har underbara små syskonbarn som älskar mig villkorslöst, utan tankar på sådant som bekymrar mig i vardagen.
Jag får göra en massa roliga saker framåt vilket inkluderar en hel sommar och Gotland, midsommar och festival.
Jag har ett nytt, utmanande jobb med trevliga arbetskamrater och snart ekonomisk trygghet med en kontinuerlig bra lön in på kontot.
Jag har underbara minnen.
Jag har många bra erfarenheter.
Jag har drömmar.
Jag har möjligheter att följa mina drömmar.
Jag har hela världen till mitt förfogande och hur många chanser som helst att utforska den.
Jag har hela livet framför mig.
Jag har snart en färdig utbildning, bara 21 år gammal och med toppbetyg.
Jag har inte cancer, eller andra hemska sjukdomar.
Jag har varit skonad från missbruk, våld och mycket dödsfall i min närhet.
Jag har ett hem i skärgården, vid havet.
Jag kan njuta av den vackra naturen, vart jag än vill i princip, lyssna på fåglarna och lukta på blommor.
Jag har vänner.
Jag har intelligens.
Jag har kreativitet.
Jag har många spännande saker som jag inte än vet om, som väntar bakom hörnet i framtiden.
Jag har med det sagt många möjligheter att utforska livet.

Allt detta, och det jag mår och har mått så dåligt över är främst:

- en fånig hemtenta på 7,5 fjuttiga högskolepoäng
- C-uppsatsen, fåniga fjuttiga 15 högskolepoäng, där det empiriska jobbet faktiskt i stort sätt ändå är klart och det som återstår är att skriva ihop det hela.

Och bara dessa två, i samband med att jag varit sjuk nästan hela sista terminen. Hade jag inte varit det så hade de med all säkerhet varit klara. Men nu har jag ändå gjort två stora hemtentor under tiden samt delar på uppsatsen, samtidigt som det att kroppen inte fått vila. Så ja, det får väl ta lite längre tid in på sommaren då. Jag har ändå så mycket roligt som väntar, och uppsatsen kan max förpesta mig fram till senast oktober.

Hur kan dessa två små saker, i det stora hela, ha fått förpesta mitt liv och min vardag så mycket?
Det känns dumt och fånigt, men är dock ändå ingenting jag kunnat göra så mycket åt.
Hälsan går först och jag har hela livet på mig att göra saker, och det kommer komma värre saker att oro sig för.

Om 5 år kommer jag ändå inte ha detta att tänka på. Och av erfarenhet vet jag ju att jag gått igenom så många saker som känts omöjliga och fruktansvärda men som sedan löst sig tillslut på något konstigt sätt. Jag kommer att göra klart uppsatsen, jag vet ju det. Visst, sommaren kanske blir ganska tröttsam, men det är dumt att klaga och må så dåligt.

Nej, nu ska jag banne mig skriva den där jäkla pedagogiken så att i alla fall den försvinner. Om jag så ska sitta halva natten så ska den bli klar idag! Sen är det bara fullt ös och ge järnet så gott det går med C-uppsats fram tills flytten så får vi se vart det hamnar.

Nej, idag börjar jag om på nytt.
Och jag saknar Falun och skärgården. Jag saknar folk som jag snart får träffa.