Jag trampar och trampar men kommer ingenvart. Jag har fortfarande ingen ork, men jag hoppas på att kunna börja snart. Komiskt, folk pratar om hur de ska få klart uppsatsen - jag pratar om hur jag ska kunna börja.

Folk har lagt en massa tid, möda och energi på detta, energi som jag inte haft, och om jag ska lägga lika mycket som alla andra (ja jag vet att man inte ska jämföra) så kommer jag få jobba hela sommaren och inte må bra på mycket mycket längre. Jag vägrar. Jag vill må bra och komma bort härifrån NU.

Jag vill bara få vakna en morgon och känna mig lycklig. Jag vill vakna upp en dag, precis som jag gjorde förut, utan att vara stressad ifrån det ögonblicket jag slår upp ögonen och istället vara glad över en massa saker. Jag vill kunna sova en natt utan mardrömmar. Jag vill att Jocke ska kunna få spendera en dag med sin glada, vanliga flickvän. Jag vill kunna njuta av att bara vara med min underbara sambo, eller syskonen eller syskonbarnen eller vänner. Det var väldigt länge sedan nu, över ett halvår. Det är som om ett spöke följer mig vart jag än går, och inte en enda sekund kan jag smita från det. Tyvärr. Jag vet att andra kan göra sådant, men jag är inte som andra och andra är inte som mig. Jag önskar att jag kunde ta saker lika lättsamt som andra.

Det är heller inte bara uppsatsen som gör att jag mår och har mått som jag gör. Det är allt samtidigt, det är hela atmosfären från att jag vaknar tills jag somnar, en helt omslutande känsla, en konstant stress och en svart klump i magen; att inte vara nöjd med sig själv på olika sätt, ekonomi, jobb, flytt, framtid och mycket annat. Det här började långt innan uppsatskursen började och det är väl också därför som kroppen blivit som den blivit och det blivit så jobbigt som det varit med det här sista. Kroppen är slut. Efter alla år av att hålla uppe fasader och kamp för att ligga i topp. Och nu kommer känslan av att snubbla på målsnöret, att inte räcka till när det väl gäller.

Jag är samtidigt tacksam - jag är enormt tacksam över att jag har min älskade Jocke som finns här, som finns här och stöttar mig med allt ifrån små till stora saker. Bara vardagliga saker som att diska, städa och kliva upp ur sängen är jobbigt. Att försöka planera framtiden är outhärdligt just nu, för jag ser den inte. Men Jocke hjälper mig med allt. Och han hjälper mig att andas när allt är som värst. Men jag lovar, jag kommer att komma tillbaka till mig själv igen, så småningom. Jag behöver bara lugn och ro och stöd och förståelse kring att jag faktiskt mår så dåligt som jag gör och gjort. Det kommer att lösa sig. Och jag kommer bli awesome igen. Jag tror alla männsikor går igenom någon riktigt tung period i livet, det här är förmodligen min.

Jag får helt enkelt hoppas på att komma igång nu, köra järnet hela vägen fram till flytten och hoppas att uppsatsen (och även pedagogiken) blir klar tills dess. Jag får helt enkelt inte lägga lika mycket själ på den som andra gjort och jag får helt enkelt snabba på den här "processen" som andra menar att man måste gå igenom.
Jag får väl låtsas att jag vet vad jag skriver om, skriva något som låter bra, och sedan verka blåögd. Det här examensarbetet ska i alla fall inte få förpesta mitt liv längre än till augusti, max oktober. Just nu känns det bara som att jag befinner mig i ett kaos - jag vet ingenting om ämnet och jag vet inte vad jag ska ha för "ram" på arbetet. Jag har inte läst något, jag har inte skrivit ett ord. Jag vet inte hur jag ska positionera mig och jag blir stressad över att varje dag se bevis på andras effektivitet och på min ineffektivitet. Ineffektivitet som jag inte kan göra något åt, och det är så jävla frustrerande. Även om jag börjar må bättre rent fysiskt nu så har kroppen inte återfunnit någon kraft. Jag kan inte fokusera på något mer än korta stunder. Och tro inte att jag hittar på; för vilken vettig människa skulle frivilligt välja den här stressen och ångesten som kommer av att inte ha gjort något?

Senare, någon gång framåt, kommer jag titta tillbaka och se på det här helvetet med nyvunnen styrka. Man kan ta sig igenom allt djävulskap (c-uppsatser, sjukdomar av alla dess slag, depressioner och en massa annat) samtidigt och ändå komma ut med huvudet kvar på kroppen. Jag är övertygad om det (trots att jag ibland, under mina värsta stunder av ångest, tvivlar). Jag hoppas nu bara på att jag kan hålla den "plan" som jag har satt upp. Det skulle vara guld. Men förmodligen är det väl för orealistiskt att utan direkt förkunskap kunna skriva typ 4 sidor på C-uppsatsen per dag.. Håller jag inte planen blir jag meer stressad, och så fortsätter det sådär.

Idag har jag fått choklad med grädde av Jocke för att lindra katarrkramperna. Jag har druckit kamomillte och tänkt "ta dig i kragen, det är bara en 15-poängskurs" och gråtit en skvätt. Det har varit jobbigt. Men - jag har även haft två fina dagar i Stockholm med solpromenader, biopremiär (toppbetyg!) och inspelning av lite mer sång. Jag hatar att behöva åka därifrån.. Jag behöver Stockholm.




Jag är den enda som vet vad jag går och har gått igenom. Så ingen kan döma mig förutom jag själv. Och det gör jag inte. Jag övar i alla fall på att inte göra det. För det är jag inte värd.

Och de som kanske tycker att jag delar med mig för mycket av mina tankar och känslor: jag bryr mig faktiskt inte. Alla mår bra av olika saker. Jag mår bra av att skriva av mig och dela med mig, även till folk som jag inte vet vilka det är. Det gör allting lite lättare. Inte för att få uppmärksamhet (vilket jag vet att vissa tror) utan för att visa på olika delar av en människas liv. Ibland kan man kanske hjälpa någon annan på vägen.
Så ni som inte vill läsa - läs inte. Återkom gärna senare i sådant fall, när jag blivit "normal" igen.