Så brukar det låta när jag vaknar upp på nätterna. Mardrömmar efter mardrömmar de senaste åren, den ena värre än den andra. Jag vaknar upp arg, rädd eller ledsen. Oftast handlar de om döden på något sätt; antingen att någon dör, att jag ska dö eller om spöken etc. De kan också handla om folk som förvinner, otrohet och liknande. Jag antar att det här speglar min extrema rädsla för att bli lämnade på något sätt, för ensamhet och för döden. Det är mina största rädslor i livet. Det går knappt en enda dag utan att jag på något sätt tänker på döden, och dess oundviklighet, så att det knyter sig i magen. Och jag vet, det är inte särskilt bra att gå runt och känna eller tänka så, men det är så det är. Jag kan verkligen inte ens föreställa mig hur jag skulle klara av det. Både att veta att jag själv en gång kommer att vara borta, men framförallt att mina kära ska försvinna ur tid och rum. De som är närmast. Jag tror att det är känslan av försvinnandet som är värst, att bli bortglömd. Att man själv och alla andra kommer att gå miste om så mycket. Att världen bara snurrar på. Jag vet inte. Det jag vet är att jag kan komma på mig själv med att sitta på bussen och smågråta ibland, eller som sagt vakna mitt i natten. Ibland tänker jag på hur ömtålig den mänskliga kroppen faktiskt är, att det faktiskt bara är ett skal som skyddar oss, att vi alla är tickande bomber som kan smälla av när och hur som helst. Det gäller att ta vara på tiden.

Men för att prata lite kort om roligare saker; igår kom David hit. Det var jätteroligt att få träffa honom igen och jag hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång. Jag saknar mycket som har med oss att göra. Jag var också och tränade efter jobbet och var helt död efteråt, orkade ingenting. Kan också ha berott på att jag flängde runt som en tok igår, fram och tillbaka med tunnelbanan. Idag blir det också träning.

Sedan vill jag passa på att njuta lite av känslan av normalitet som har slagit mig idag, känslan av att ingenting är så farligt som jag tror. En helt annan känsla än förut. Nu laddar jag inför en förhoppningsvis effektiv dag.
Make it happen.




You've gone a million miles
How far'd you get
To that place where you can't remember
And you can't forget