Har ni tänkt på att det där som kallas livet, det där ni trodde att ni var mitt inne i att planera för, faktiskt är det du just nu är mitt inne i? Det här man går och längtar efter att det ska ta fart? Det skulle redan kunna vara i full gång. Så länge vi gör saker som inte gör oss lyckliga så slösar vi tid ifrån det som skulle kunna uppfylla våra drömmar.

Men, det är farligt det här med att inte leva i nuet. Jag känner det. Jag är nog den sämsta människan i världen på det. Jag är för fast i det som varit och oroar mig för mycket för det som kommer. Sämsta kombinationen av alla - jag sitter fast i mellanspelet. Jag vill hellre uppleva det om och om igen istället för att uppleva något nytt. Fast samtidigt totalt tvärtom. Jag vill rusa. Helst förbi och varva.

Jag saknar studentlivet något så fruktansvärt.
Specifika delar, vissa perioder.
Vissa människor.
Känslan.
Möjligheterna.

Jag är den bästa.




Jag saknar en massa andra saker också. Jag är en riktig saknare. En bomb full av saknad. Jag saknar platser, umgängen, folk, känslor, tidspunkter och minnena i sig själva. Jag saknar mig som jag var förut, saknar mig själv som den jag egentligen är. Undrar hur svårt det ska vara att hitta rätt igen. Sådär som folk gör, ger sig ut och letar på något sätt. Jag är för feg.