Det regnar ute, vilket faktiskt är rätt så skönt. Det behövs, och det lättar upp sinnet lite.

Jag är jättepeppad och motiverad, men hoppet/hopplösheten går lite upp och ned hela tiden. Det känns stressigt och det kommer att bli några intensiva dagar nu, men samtidigt vet jag att det kan gå. Jag vet att jag är envis när det väl gäller, och jag vet att jag gjort liknande förr. Jag hoppas att jag hinner och förmodligen gör jag det, men, det är fortfarande inte det viktigaste - utan det viktigaste är att jag blir klar och att det blir bra. Och det blir det. Jag ska kämpa på och hoppas att ytterligare hinder inte uppstår nu, för det vore ändå så skönt att få bort det. Det är orken och tröttheten som stoppar lite hela tiden och jag är så arg på omständigheter överlag. Som den här jäkla förkylningen som hängt i i typ 3 veckor nu. Så fruktansvärt onödigt och opassande. Och elakt, det var inte så att jag för en gångs skull nu när jag verkligen behövde det kunde få vara frisk och orka. Nej då.

Förkylningen gör mig seg och tjock i huvudet, halsen och näsan. Dessutom så gör den ju att jag inte kan träna, och det var träningen som äntligen kunde ge mig ork.

Jobbade ett 25,5 pass på jobbet och klev av igår morse. Trots att jag fick sova på natten så fick jag ändå inget gjort när jag kom hem igår. Var helt däckad. Typiskt. Jag har jättesvårt att få saker gjort när jag är här i lägenheten och jag var så trött igår att jag inte ens kunde ta mig iväg någonstans.

Men - jag har i alla fall fått perspektiv på saker, vilket jag nämnt förut.
Och nu är det ju juni. Herrejösses, vart tog det här året vägen?
Peace & Love närmar sig i alla fall - pepp!