Det var när jag flyttade till Eskilstuna som jag började bli sjuk.

Innan dess var jag nästan aldrig det, jag var en sådan där som nästan alltid var frisk, hela vägen upp i gymnasiet. Men så kom det som en våg in i mitt liv, immunförsvaret verkade ge vika totalt. Det började med någon form av lunginflammation, hosta och mycoplasma. Första terminen var inte särskilt rolig, men sedan blev det lite bättre under ett tag. För ungefär 2 år sedan blev allt sämre igen, det är ungefär därifrån jag brukar räkna om folk frågar. "Jag har varit sjuk senaste två åren ungefär". Det låter alltid lika roligt. Sommaren 2010 blev jag sjuk runt P&L och sedan dess har det inte släppt. Det var väl förmodligen då jag fick twar-infektionen kan jag tänka mig. Den höll i till i höstas då en av läkarna sa att den såg ut att vara utläkt. Jag fick ingenting för den, och jag sitter här idag fortfarande lika sjuk hela tiden. Sedan sommaren 2010 har det varit allt möjligt annat; bihåle- och pannlobsinflammationer, allmänna förkylningar, halsar som skurit sönder, småfebrig nästan konstant, tungandat, halsflussar etc etc. Jag har varit till läkare lite från och till, men jag orkar liksom inte gå hela tiden. De säger inget konkret, oftast har jag bara fått höra att jag ska gå hem och krya på mig. Som att jag inte försöker med det. Jag har försökt med allt. Jag äter hälsosamt och jag rör mig det jag kan under rådande omständigheter. Jag äter vitaminer och ingefära och försöker stressa ned. Jag tror att den press jag varit under senaste åren och den stress jag haft mentalt säkerligen kan spela in på min fysiska hälsa. Men det är ett snurrande ekorrhjul, det ena sporrar det andra. Sist sa läkaren till mig att jag kanske behövde acceptera tanken på att man inte skulle hitta något som var fel på mig i grunden. "Vissa människor är bara allmänt mer sjuka än genomsnittet". Men jag är 22 år. Det är faktiskt inte rättvist.

Jag är trött på att försöka få folk att veta och förstå. Jag vill egentligen inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill inte behöva påpeka det hela tiden, jag vill bara att folk ska veta. Jag är egentligen en väldigt aktiv person i botten, och jag önskar bara att jag kunde göra alla normala saker som att träna, plugga och jobba ordentligt. Det skulle räcka. Och jag märker att man blir bitter, trots att man inte vill det. Exempelvis har jag väldigt svårt att tycka synd om folk som pratar om hur synd det är om dem för att de varit sjuka en vecka eller två, eller inte har kunnat träna på en vecka. Jag vet att alla har olika förutsättningar, men jag kan bara inte känna för dem. Och det är jag ledsen för, för jag är ingen bitter människa.

Jag längtar så otroligt mycket efter att känna mig produktiv igen, så som jag brukade vara. Göra saker om dagarna och inte bara låta tiden rinna förbi näst intill varje dag liggandes i sängen tittandes på serier som jag flyr in i. För att jag inte har orken till något annat. Det är egentligen inte jag. Dagarna och veckorna bara flyger förbi.

Det händer liksom ingenting, det verkar inte ge upp. Kroppen bara fortsätter att bråka, hur mycket jag än vaknar varje dag och önskar att den inte gjorde det. Hur mycket jag än önskar att jag någon morgon skulle kunna få vakna utan exemplevis halsont. Jag är trött på att alltid verka svag och tråkig och trött och lat och seg. Jag vill kunna träffa folk och leva livet. Jag vill kunna vara jag.

Det är lite tragiskt egentligen. Den här julen och nyåret var det första på väldigt länge som jag faktiskt kände mig frisk. Det var en helt otrolig känsla och jag kände mig så lycklig. Jag var så jävla peppad inför det nya året - det här skulle bli mitt år! Inför nyår gjorde jag upp så mycket planer i mitt huvud, så många löften och idéer. Jag var glad. Jag skulle gräva ned det hemska 2011 långt jävla ned i jorden. Trots att det tunga skitåret hade gett mig enorma erfarenheter så skulle jag bara stampa på det och krossa det. Ingenting kunde bli dåligt i år, jag hade (och har visserligen fortfarande) så otroligt mycket att se fram emot. När jag kom hem efter nyår var jag full av nya insikter och inspiration. Jag köpte mitt gymkort som jag hade velat ha så länge nu. Jag gick och tränade en gång, 9e januari. Det var totalt underbart! Jag kände att "nu var jag verkligen igång" och jag kände i både kropp och själ hur bra det var för mig. Sedan slog det till igen. 10e januari låg jag sjuk och efter det har det inte släppt. Jag kunde använda mitt gymkort en gång och sedan dess har jag varit förkyld, haft ont i halsen eller varit småfebrig. Det är knappt att jag har kunnat gå promenader. Viljan att röra på mig bara krossar mig mer och mer, men även den ekonomiska biten är svår. Jag betalade 3000 för det där kortet, och nu har mer än 2,5 månad gått. Självförtroendet sjunker det också, jag menar - vem vill inte kunna röra sig och bli smärt och trimmad? Den senaste sjukperioden nu senaste veckan har bestått utav ren och skär förkylning; jag nyser, snyter mig och är täppt, har ont i huvudet och halsen.

Det är inte längre direkt någon som säger "krya på dig". Det är som att både jag och alla andra har vant sig vid att jag är "typ lite sjuk" jämt. När jag träffar folk försöker jag verka pigg, men det tar oftast alla mina krafter. Samtdigt måste man försöka leva och göra saker, annars går man under. Jobba måste jag också göra så gott det går, annars skulle jag inte gå runt. Jag får ändå inte in så jag klarar mig varje månad utan måste låna. Men jag vill heller inte söka något fast jobb förrän jag är klar med uppsatsen och jag trivs på det här jobbet. Jag vill verkligen skriva klart min uppsats också, men så fort jag ens tänker tanken att jag ska ta tag i den så blir jag sjukare igen. Som att kroppen säger emot att jag inte är redo. Det är oerhört frustrerande. Nu under våren ska jag alltså försöka jobba tillräckligt mycket, skriva uppsatsen och förmodligen vara sjuk samtidigt. Men jag vägrar att ge upp, jag vägrar att tro att det ska hålla i sig såhär, jag har alldeles för mycket planer för framtiden. Jag vill komma vidare i livet. Jag har ljusa förhoppningar för framtiden. Det gäller kanske bara att rida ut vågen. Tänk bara vad annorlunda allt kunde ha varit om man hade haft lite tur. Jag har slösat bort så mycket tid på att må dåligt.

Jag är så otroligt tacksam för Jockes stöd också. Och samtidigt är jag avundsjuk på honom, nästan hela tiden. Han har möjligheten att plugga, att träffa folk, att leva normalt. Och jag känner mig så ofta som en klump. En sådan där som inte kan göra något. Jag menar även om någon skulle fråga mig om jag vill göra något (vilket inte så många gör här, eftersom vi inte känner så många sen vi flyttade hit) så skulle jag ändå nästan aldrig kunna följa med. Och jag vet att jag inte kan hålla honom tillbaka. Så det är jobbigt, och svårt ibland. Det är inte alltid lätt för honom att leva med en konstant sjukling kan jag tänka mig.