Vilka dagar! Det flänger fram och tillbaka.

Jag flydde ut till skärgårn i lördags, det gick inte att vara här i lägenheten och skriva. Jag fick däremot en del skrivet när jag kom fram. Inte jättemycket, men ingen stress, ingen stress.
Innan jag åkte iväg hann jag och Jocke självklart med en solig promenad här hemma också.

Vägen hem till skärgårn var en intressant historia det också. Det var först när jag klev av bussen i Norrtälje som jag insåg att det blåste ganska mycket. Till historien hör också att jag var klädd i en ganska kort och fladdrig klänning. Detta var jobbiga sak nummer 3546478958 den dagen. Så på vägen från bussen fick jag först och främst försöka hålla ned klänningen medans jag drog min väska. Dessutom var det så tjusigt att ingen där hemma svarade när jag försökte ringa hela förmiddagen, så jag kunde inte få tag i någon skjuts. Detta innebar att Ylva fick komma och hämta mig med moppen (!). Så nästa projekt var att släpa packningen (i blåsten, iklädd klänningen som sagt) till min brors lägenhet för att där packa om allt (det vill säga en massa böcker och min dator bl.a.) så att det kunde få plats på en moppe. Jag var heller inte direkt klädd för att åka moppe, så jag drog på mig min brors stora vindjacka som jag hittade i lägenheten. Ni kan ju tänka er hur kul det måste ha sett ut - vi två på denna moppe, iklädda varsin hjälm som gör att man ser ut som en av Spaceball-gubbarna från "Det våras för rymden", hela vägen genom Norrtälje och hem till Håtö. Jag hade dessutom en stor ryggsäck på ryggen och helt bara ben vilket blev lite kyligt, plus att jag försökte se till så att klänningen inte blåste in i moppen och att ingen skulle se mina underkläder. Jippie. Det tog en jäkla tid också, jag som ville komma fram så snabbt som möjligt för att skriva...

Jaja, fram kom jag i alla fall och på kvällen unnade jag mig välförtjänt Melodifestivalmys med familjen. Självklart vann vi också! Det visste jag väl. Grattis Loreen - mycket välförtjänt, du spelade i en helt annan liga än de andra.

På vägen hem åkte vi också förbi mitt gamla gymnasium, vilket bara var en av flera nostalgitrippar under helgen. Tänk att det är fyra år sedan jag tog studenten nu. Ibland känns det som igår, ibland känns det som att det har varit en hel livstid sedan dess. Jag träffade också på en kär gammal vän under helgens gång. Helt otroligt hur mycket minnen och känslor som kan väckas så fort. Jag hoppas på att vi kommer att kunna återuppta kontakten nu framåt, nu när jag förhoppningsvis kommer att ha mer energi igen. Tiden går så fort, jag fattar ingenting.

Dagen efter var det morsdag och jag började dagen tidigt med att gå ut och plocka blommor till mamma och fixa fika på sängen. Det var i det stora hela en underbar dag. Jag älskar min fina skärgård. Solen stekte och det gjorde jag också, både på altan och på bryggan. Dessutom tog jag äntligen årets första dopp. Tänk att det blev sommar igen ändå. Trots allt. Vi grillade och fikade tårta för att fira mamma. Själv njöt jag mest av att titta på vattnet, lyssna på både måsarna och alla vackra skogsfåglar och känna lukten av nyklippt gräs. Det är verkligen speciellt det där. Det är mycket skönare luft där ute på något sätt. Och lukter måste jag påstå har enormt stor inverkan i så många situationer, framförallt i samband med att framkalla minnen. Exempelvis har mamma låtit några fina pepparkakor ligga kvar inne i stugan sedan i julas, så så fort jag kliver in där så luktar det pepparkaka och jag börjar längta efter julen igen! Men verkligheten kallade också och sen var det dags att åka hem. Jag var otroligt trött framåt eftermiddagen, förmodligen delvis för att jag hade varit så mycket i solen. Men jag har i alla fall fått lite färg! (Vänta bara tills efter P&L..). Det gäller att man stoppar in en del livskvalitet mellan varven.

Dagen hade blivit lite hackig och stressig och det blev inte något skrivande som jag hade tänkt. Även kvällen när jag kom hem kändes stressig. Trots det så tog jag och Jocke oss tid att dricka kvällste ute på trappen och sen gå en mysig kvällspromenad. Vi såg massor med söta harar. Under natten sov jag i princip ingenting på grund av värmen och var sedan tvungen att gå upp 5 i morse för att åka och jobba. Jag har varit helt slut. Ont i halsen, seg och snurrig. Trött som bara den. Jag fattar verkligen inte varför den här förkylningen vägrar släppa! Jag som så gärna vill komma igång och träna ordentligt igen.. Och dessutom vet jag inte vad vi ska göra med lägenheten men så här kan vi inte ha det, jag kan inte ligga och snurra hela nätterna. Den här natten var fruktansvärd.

Och till råga på allt samlades det mycket i huvudet att tänka på och hålla redan på idag på jobbet. När jag kom hem var jag halvdöd och skitstressad. Slocknade direkt såklart och kunde sedan inte ta mig upp, vilket självklart gjorde att jag sedan var ännu mer snurrig och seg. Nu är jag ju såklart stressad igen. Men men. Man måste lämna tid att strukturera och skriva av sig också. I alla fall jag. Jocke är på grönan och roar sig med sina klasskompisar, vilket inte alls känns orättvist..

Det är i alla fall otroligt fint ute, vilket gör det lättare att gå ut på mornarna. Det tillsammans med att mornarna i sig är så ljusa - solen skiner i princip redan klockan 6! Och så har jag ju finaste jobbet också. Nu på vägen hem från jobbet blev det plötsligt kallt istället och nu tittade jag ut och såg att det hade regnat. Vilket känns precis som vad som behövdes.

Jag längtar efter allt framåt. Jag ser fram emot att träffa människor, jag längtar efter alla roliga och mysiga saker som kommer att hända, jag längtar efter alla artister jag äntligen ska få se på P&L, tex Thåström, Billy Idol och Winnerbäck, jag längtar efter alla högtider och jag känner att jag har hela framtiden framför mig. Det ska bli så spännande att se vad som händer sen, vad som lurar bakom hörnet. Exempelvis i höst.
Först av allt ser jag fram emot att se den här processen fortsätta och ett resultat växa fram. För framåt går det, på många plan. (Just nu ser jag fram emot Big Brother-finalen också, hur fånigt det må låta. Haha, jag kommer att sakna att ha dem som trygg punkt i vardagen.)

Jag vill så mycket. Och jag är stark, som man säger.
Jag gör så mycket roliga och härliga saker.
Och jag behövde nog det här året.
Jag försöker ta det lugnt och göra det bra istället, tar en sak i taget, timme för timme. Försöker få varje tillfälle att räknas. Skit samma om jag inte "hinner" precis nu. Jag vet att uppsatsen blir bra och jag vet att det inom en snar framtid kommer att vara över. Det är mer än jag vetat på länge.

Jag vet vad jag kan. Och det är nog det viktigaste.
Det är dags att rensa ut ordentligt snart, starta om och samtidigt plocka tillbaka.

Om jag nu bara kunde vinna på lotto också. För den där ständiga jäkelskapen med pengar börjar gå mig smått på nerverna.