Haft en halvkonstig känsla i kroppen idag. En del av det kan nog förklaras av den vanliga stressen i samband med träningsvärken from hell, (ja, jag lyckades äntligen träna igår!) men det är något annat också. Jag är snurrig, har tusen saker att tänka på. Tusen tankar, säkert totalt onödiga egentligen. Som vanligt. Jag är orolig, konstant - tvivlar och är hela tiden besviken på mig själv. Det är på något sätt lite så jag lever. Och jag hatar det. Det är som att jag har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra, precis som i serier. Det är som att jag ofta försvarar mig själv, poängterar omständigheterna som faktiskt hela tiden cirkulerar, samtidigt som att jag anklagar mig själv. Karaktär. Det där ordet jag dras (eller inte dras?) med.

 

Varför är jag ALLTID så stressad i huvudet? Jag orkar inte med det. Ibland vill jag bara kasta av mig mitt huvud, eller eventuellt ge det till någon annan, så någon annan kunde fatta. Jag vill bara måla huvudet vitt och inte bry mig så mycket om allt.

 

Det är också stressen som alltid förstör för mig, sätter käppar i hjulet, fäller mig. Så har det alltid varit. Det är egentligen inte bara nu senaste året. Det har varit så länge, det har hållt i sig sen långt långt tillbaka. Kraven, pressen. Jag är så bra på att predika, och jag vet precis hur jag själv borde tänka och leva. Men det är långt ifrån samma sak som att faktiskt leva som man lär. Jag är ett sånt kontrollfreak.

 

Jag har lovat mig själv att så fort allt blivit bättre, så fort jag tagit mig över den här tröskeln, så kommer det aldrig någonsin få bli så här igen. Jag kommer aldrig att göra så här mot mig själv igen. Jag har lärt mig min läxa. Och det kommer att gå! Det här, precis som allt annat jag alltid klarat och tagit mig igenom. Tiden gick fort ändå - senaste åren, senaste månaderna. Livet kommer att fortsätta på helt andra premisser sen, alla delar av det.

Jag måste ändra attityd, kring så mycket. Det är ju det här med att fokusera på det positiva och vara glad för det man har. Och jag, jag har mycket. Och det finns så mycket mer. Det finns så många som har det värre, på ena eller andra sättet. Men, jag vill så mycket! Jag vill så mycket mer! Allt var så mycket enklare förr, och det är jobbigt det här med att växa upp, jag tycker verkligen det. Jag tycker till och med att det är jobbigt när folk gör det i serier, och det säger ju en del. Samtidigt så vet jag ju att allt alltid ändras, för alla. Jag är inte ensam.

 

Och kanske att jag har behövt den här tiden för att bearbeta saker, för att kunna lära mig. För att kunna lära mig att allt inte är så existentiellt och djupt som jag alltid gör det till. Och för att hitta mina begränsningar. Det tror jag någonstans är hälsosamt för alla människor. Hellre nu än senare. Jag har ju trots allt alla de bästa åren framför mig. Man får ta lite i taget - men nu är det dags att börja prioritera, att börja ta tag i saker och sluta fly så mycket. Att hitta orken och gnistan på riktigt igen. Det här kanske var mina jobbiga år.

Jag lär mig att fokusera på mina trygga punkter, som tex Jocke, träning, serier och musik. Sådant som alltid fortsätter, som finns där oavsett. Något jag däremot måste lära mig är att vända tillbaka dygnet. Så jag jobbar på det nu. Det gick inte alls så bra sist häromdagen när jag skulle börja. Inte igår heller för den delen, eftersom Jocke kom hem och vi skulle titta på serier och käka varma bär i soffan.

 

Saker.Att.Se.Fram.Emot.Nu. Lev nu, glutta framåt -

 

- på julen exempelvis. Jag toklängtar efter julen, efter myset, efter känslan, efter mörka mornar med tända ljus, efter lussebullar, efter mellandagsmys, efter uppesittarkvällmys och efter första snön. Det kommer att bli den bästa julen någonsin. Men först nu i helgen - SPA!

 

Don't stop believing.