Jag går hela tiden omkring med den här dubbla känslan just nu, det här att det ena stunden känns så verkligt och så nära och andra stunden så onåbart, overkligt och långt bort. En gråzon. Jag vågar inte riktigt känna, jag vet inte vad jag ska känna än. Det har gått så lång tid och jag har levt med det så länge nu, under alla omständigheter, så jag är nästan lite rädd att jag bara kommer möta det med likgiltighet när det är över. Vilket det snart är. Om det är något jag vet så är det att jag i alla fall blivit så mycket starkare. Framförallt har jag lärt mig att problem alltid kommer att finnas, men att man måste se dem ur olika perspektiv beroende på var man befinner sig i livet.

 

Jag vet att jag överlever oavsett, jag vet att dagen kommer att komma och att allt kommer att lösa sig och bli jättebra, underbart, nästan overkligt. Det ska bli så skönt att släppa den här stenen och låta livet verkligen få börja, jag har burit med mig det här alldeles för länge sen. Det är fånigt hur mycket något kan påverka en i botten, hur stort man kan låta något bli.  Allt kommer att bli annorlunda för mig, bara känslan av att kunna vakna lycklig på mornarna, att somna lycklig och i lugn och ro på kvällarna. Jag tror att hjärnan kommer att lugna ner sig och jag tror att jag då kanske äntligen kan få ordning på kroppen och hälsan. Jag har så mycket att se fram emot, så jag vet inte ens riktigt vart jag ska börja. Bara att kunna tänka på andra saker, fokusera på andra saker, njuta av saker fullt ut. Mitt i allt är jag samtidigt lite rädd också, inte bara för att jag inte ska klara det (ännu en gång) men också lite rädd för livet, att jag kanske har lite för stora förväntningar på det.

 

Oavsett vad som händer så är jag så glad att jag insett en av de viktigaste sakerna den senaste tiden. Att det enbart är jag som bestämmer. Att jag är fri och kan gå vart jag vill, vända ryggen till och göra precis vad jag vill. Jag har insett att så mycket annat är oviktigt, och är stolt över att faktiskt kunna ta egna beslut (oavsett vilka de är) och stå för dem.

 

 

Jag är ingen enkel människa, jag vet det. Jag är annorlunda, kanske väldigt konstig, jag är känslosam ut i fogarna och jag svämmar över av outvecklad kreativitet. Jag är petig och stressad och kontrollerande, men jag är också så jäkla spontan och galen, fri, rebellisk och lycklig. Och allt det är jag stolt över. Och jag kommer att komma långt, jag kommer att bli något stort.