Det är en konstig känsla att till slut kunna prata med dem som är yngre och säga att allt verkligen "blir bättre". Konstigt det där, tyckte precis att jag gick i högstadiet. Det kommer närmare under vissa situationer; som igår, i vissa sällskap.

 

Idag jobbar jag sista passet innan jul och sen åker jag hem. Det är också en speciell känsla, varje år. Jag känner den där gamla julkänslan, att få åka hem till en vit jul. Jag känner av Charles Dickens, Scrooge, London, snöfall och fattigdom. Jag känner av Bing Crosby och mina minnen av att sitta vid julgranen och försvinna bort i julkulornas reflektioner. Jag känner av snögubbar som smälter och dansande kaniner.

 

Igår gick jag på stan med en kär speciell vän och sen delade jag ut lite mat till dem som behövde det (gör vad ni kan!) för att sedan åka hem och äta middag och titta på julfilm med folket på Lidingö. Sen var det faktiskt ganska skönt att komma hem till sin egen säng. Egentid är jätteviktigt. Efter idag är jag i princip ledig i ca 2 veckor. Underbart. Jag kommer ihåg när julen brukade kännas evig. Det gör den kanske inte längre på samma sätt, men det behöver inte betyda att det inte är världens bästa tid för det. Jag ska bara vara helt ledig nu, inte göra nåt särskilt allt förutom att njuta av julen och jag hoppas att jag för en gångs skull kan få vara frisk över jul och nyår. Jag ska baka med mamma, titta på film. åka pulka och sova. Jag har förövrigt allmänt svårt att förstå att det redan är jul. December har gått väldigt fort i år. Eller ja, det här året har gått väldigt väldigt fort.

 

Det händer mycket nu, eller snarare händer det mycket nästa år. Det kommer att bli ett lugnt år, ett år för utveckling, men ändå hända så mycket. Bra saker - ingen uppsats (in för registrering igår vilket i sig är helt ofattbart), ett nytt skitbra och fast jobb, andra spännande saker i flertal och jag ska banne mig vara frisk nästa år! Inte ett sjukt år till! Vilket betyder att jag äntligen kan få komma tillbaka till min träning också. Dessutom betyder 2013 en stor sak - United States of America. Det kommer att hända. Det kommer en ny era nu.

 

Jag tänkte reflektera lite över mina mål jag hade i år. Jag hade två stora och några andra som var nästan lika stora men som jag inte trodde att jag skulle kunna ha möjlighet att göra något åt under året. Jag kan i alla fall säga att allt går åt rätt håll. Det största målet är avklarat och det andra började bra men fick sen ett bakslag. Men inget är förgäves - det har fortfarande gått framåt i den aspekten också! Framförallt har jag under det här året också lyckats växa och bygga upp mig själv, min identitet och min självkänsla. Och jag har börjat bli lugnare och fått ordning på en del saker som jag inte hade trott. Så sammanfattningsvis är det en mycket positiv utgång. Det har varit ett bra år, i det stora hela. Och 2013 blir ännu bättre. Jag uppskattar allt positivt så mycket mer nu och det finns i stort sett inget negativt kvar. Jag ska verkligen satsa på min dröm nu. Jag har bestämt mig.

 

Nästa år ligger fokuset på utveckling, lugn, umgänge, äventyr och hälsa.

Och sedan kommer många spännande år efter det. Jag har så mycket jag ska uppleva.

 

 

 

 

Om vi inte hörs innan (eller eventuellt mer alls) -

 

Redan luciamorgon. Underbart, men chockerande hur fort tiden går. Min kropp och min hjärna hänger inte med. Nu är det ju snart JUL?

 

Jag saknar lucia från när man var liten, men jag får i alla fall åka hem till skärgårn ikväll efter jobbet och baka och fika med mamma.

 

 

 

 

Jag var 8 år när jag läste Bilbo för första gången. Jag har sedan växt upp med allt vad fantasy, Tolkien, drakar och demoner har att göra. Och i natt, när jag stod där 9 år efter att den sista delen kom ut, och skulle sätta mig för att titta på The Hobbit så vällde allt över mig. Jag inser att jag har saknat fantasyn.

 

Jag minns känslan förut, exempelvis när vi köade i snöstorm i dygn för att få premiärbiljetter till Konungens återkomst, och jag minns känslan från högstadiet. Allt var så annorlunda då - jag tror jag var så annorlunda. Jag är hur som helst glad att jag har vissa viktiga bitar kvar.

 

Och filmen? Filmen var makalös. Jackson är ett geni.

 

Det här med att helt plötsligt ha så mycket tid? Jag kommer nog inte att greppa det på ett tag. Jag menar, jobbet har jag ju på jobbet så det gör jag ju där - men sen - all den tid man har hemma! Tid som jag bara kommer att kunna vara ledig på, göra precis vad jag vill och vila. Det är det som känns konstigast och bäst - att jag nu aldrig mer behöver ha ångest, jag behöver bara göra precis det jag själv väljer och vill, och jag har bara en massa positiva saker att se fram emot. Det är bara positiva tankar, ingen ångest förknippad med människor eller platser och jag kan vakna och somna lycklig. Nu innan jul njuter jag bara och försöker fokusera på att bli frisk, men sen när det nya året kommer så kan jag börja fokusera på mina mål igen. Allt går om man vill.

Problemet jag har nu är att jag VILL så otroligt mycket, hela tiden. Jag vet inte hur jag ska prioritera eller var jag ska börja. Är lite rädd för att det i sig nu kommer att bli en stress istället.

 

Idag ska jag bara ta det lugnt och kurera mig, försöka slå in lite julklappar och titta på fler julfilmer. Kanske om jag orkar så blir det ett pepparkakshus. Hade stora planer för ikväll, men det beror helt på hur jag mår. Jag måste försöka sluta checka av saker på nån form av lista och istället bara njuta av saker och sluta stressa, låta allt komma lite mer som det kommer. Ungefär som den här vackra snön som alla klagar så på. Jag vet att det här kommer att bli den bästa julen någonsin, och nästa år blir överlag ännu bättre! Nästa år kommer nämligen vara helt annorlunda, allt kommer att vara fräscht och fritt och ingenting håller mig tillbaka. Det är också riktigt skönt att faktiskt inte ha särskilt mycket planerat än. Det är också något jag måste öva på - att sluta planera allt hela tiden! Allt blir inte alltid som man tänkt, men det är då det gäller att kunna vara flexibel och hålla sig lycklig ändå. Jag måste bli bättre på att vara nöjd - i alla fall i perioder! Att bara försöka ta det lugnt och inte tänka så mycket på alla känslor, möjligheter och idéer hela tiden.

 

Nu ser jag fram emot friska och fina vinterdagar (så som de faktiskt har varit senaste veckan) där man kan åka pulka, dricka varm choklad och göra snögubbar. Sen när julen är slut är det snart sommar och sen kommer julen tillbaka snabbare än blixten. Man behöver liksom aldrig sakna något särskilt länge. Det är det klokaste jag insett på länge (och det betyder ju en del, för jag är ju jäkligt klok).

 

Snart åker vi till Falun och spenderar en hel helg i mysets tecken. Innan dess är det redan lucia! Vad hände där? Och jag ska åka och baka med mamma. Sen ska jag bara njuta av julen och inte stressa mer. Jag är helt ledig  från den 21a till den 27e då jag jobbar ett pass, och sen är jag ledig från 27e till den 2a igen. Jag ska fira en jul med väldigt mycket gammaldags barnslig julkänsla och sen går jag på heltid och tillsvidaretjänsten! 

 

 

 

 

 

Nya premisser kring livet. Helt nytt liv. Idag.

2013 är ett helt nytt år. Bästa året någonsin.

 

 

 

Jag är risig och sjuk igen. Som vanligt, som alltid. Sjukskrev mig idag och blir nog hemma minst nästa pass också. Att det där jäkla immunförsvaret aldrig kan lära sig. Alltid när jag har som mest saker att göra och/eller har sett fram emot så bryter det ut. Så nu ligger jag här och kraxar. Måtte det försvinna snabbare den här gången - det är ju bara två veckor till jul!

 

Men - jag kunde i alla fall vara med på årliga julmarknaden (dricka varm choklad och träffa tomten) och dessutom julbordet igårkväll på Engelen. Snön föll i stora flingor och det var jättevackert. Något som också var jättevackert var julfesten med jobbet på Hasselbacken häromdagen, trots att jag inte kunde stanna så länge.

 

Vi (eller mest jag, men Jocke hänger på) jobbar på med julstämningen här hemma. Igår tittade vi på Elf, idag blir det Grinchen och vi följer julkalendern som tokar. Julfikar gör vi också, han kom nyss och bjöd på pepparkaka med mögelost och adventste här i sängen. Jag känner verkligen den här gammeldagsa barnsliga julkänslan, och jag är så lycklig för det. Jag känner pirret och det är så viktigt. Så viktigt, så viktigt och jag önskar att alla människor kunde känna och inse det.

 

Vilken underbar resa. Vi tog det bara lugnt, inga krav och inga måsten, och gjorde precis vad vi ville. Vilade ut och upplevde samtidigt några av de häftigaste sakerna i mitt liv. Det var ett makalöst och välbehövligt break, helt perfekt. Vi åkte till Egypten - Afrika - Öknen! Och kände oss verkligen som Aladdin i en arabisk natt (jag såg t.o.m. ett riktigt stjärnfall!). Vi brände oss inte(!) och fick heller inga turistmagar. Däremot hade jag konstiga kramper i musklerna som vägrade ge med sig, och lite ont i hjärtat för alla herrelösa hundar och katter som sprang överallt.

 

Förutom att sola och bada varje dag, bli bruna som pepparkakor, tanka d-vitamin och må så kungar så gjorde vi två stora utflykter som var lika häftiga på olika sätt. Första dagen tog vi en heldag ut till öknen - till Luxor! (Thebe). Vi besökte det mäktiga Karnaktemplet och jag kände bara hur de historiska vingslagen svepte över mig. Man känner sig otroligt liten, både i universum och fysiskt. Vi åkte också till Memnonkolosserna och Hatchepsuts dödstempel. Men det största var slutdestinationen: Konungarnas dal! JAG FICK GÅ NER I TUTANKHAMUNS GRAV! Och han låg där! Och jag höll verkligen på att tuppa av, av kvav luft och av all spänning. Vi gick även ner i flera andra så som Ramses den 1a och Ramses den 6e, där vi också fick privatguide som lät oss komma upp förbi avspärrningarna, tätt inpå hieroglyferna och sarkofagerna. Allt var helt surrealistiskt och jag har nog fortfarande inte tagit in allt. Några av mina största drömmar har slagit in och jag är fortfarande helt tagen. Flickan i mig som alltid ville bli arkeolog har vaknat igen.

 

 

Den andra dagen åkte vi ut på röda havet med en stor båt och snorklade en heldag bland korallreven, några av de finaste i hela världen! Vattnet var verkligen turkost, klarare än i poolen och med en sikt på 30 meter. Det var supervarmt uppe i solen och jättevarmt och skönt i vattnet. Vi såg delfiner och en rocka från båten och i vattnet simmade vi mitt bland hundratals fiskar i regnbågens alla färger och i alla storlek, vissa superstora! De brydde sig inte alls om oss och det var som att simma i ett stort akvarium. Man kunde inte ens förstå att man var i vatten för att sikten var så klar - det var som att vara i en film. Helt otroligt.

 

Jag har också hunnit med att rida kamel, dricka drinkar, träffa beduiner, klappa åsnor, se pch höra om den egyptiska kulturen, åka på Nilen och massa massa annat! Galet.

 

Det var dock jätteskönt att komma hem också, hem till älskade Stockholm och julen! Vi var nöjda och det var dags att ta igen julkänslan och jobba upp den igen. Kändes jättekonstigt att missa första juldagarna, första dagarna i december alltså och första advent. Men nu är jag ikapp och det känns jätteviktigt för mig. Julkänslan är jätteviktig för mig, och den håller i sig! Vi har städat och pyntat och fikat med allt som hör till, jag lyssnar på julmusik varje dag och vi håller hårt på våra traditioner; tittar på julkalendern (Greveholm igen! <3) och på julfilmer. Idag har jag dessutom varit ute och kånkat och handlat de allra flesta julklappar så nu är jag helt slut och har ont i kroppen. Har känt mig småkrasslig senaste dagarna och nu har jag verkligen inte tid att bli sjukare igen. Jag saknar min träning och jag har så mycket framåt som väntar. Jag har däremot jättesvårt att fatta att det är december och snart jul igen - jag tyckte precis jag började titta på förra årets julkalender! Men jag är helt övertygad om att årets jul kommer att bli kanon! Något jag älskar är att vakna och se snöflingor i gatlyktorna utanför fönstret, kliva upp i mörkret och tända ljusstakarna och ljusen. Det är alltid tusen gånger lättare att kliva upp på mörka mornar i december! Speciellt om man gör som vi gör och går upp extra tidigt trots att vi inte behöver - bara för att kunna titta på julkalendern och krypa ner igen.

 

Däremot kände jag väldigt mycket stress när jag kom tillbaka. Oj vad man (eller jag ffa som är så stressad i vanliga fall) halkar efter på en vecka! och i början känns det omöjligt att ta ikapp. Bara att uppdatera sig kring civilisationen kändes övermäktigt.

 

Men appropå SNÖN: Vad hände där? Vi åkte till utlandet och det var ingen snö här, vi åkte iväg i skinnjacka/tunn jacka och det funkade. När vi kom hem möttes vi av en för oss temperaturskillnad på ca 45 GRADER! Vi höll bokstavligen på att frysa ihjäl. Sen kom snöstormen och med det kom kaoset. Stockholm hamnade i låsning och panik och det var/är nog den största mängden snö jag sett på många år - totalt kritvitt, man såg inte ens handen framför sig. Själv tyckte jag mest det var mysigt på morgonen -  jag traskade ut i snön, tog mig till jobbet och jobbade inomhus hela dagen, tittade mest ut på det vackra. Men sen började det bli problematiskt och jag började bli orolig. Jag älskar nämligen snö på nästan alla sätt förutom om jag inte kan ta mig hem från jobbet på kvällen! All trafik stängdes av och ett tag såg det ut som att jag verkligen inte skulle ta mig hem (inga bussar, inga tåg, vi har ingen bil etc etc) men det gjorde jag - tillslut. Sent. Inte nog med att det är 1,5 timmes reväg för mig i vanliga fall och jag jobbar med ett både fysiskt och psykiskt krävande jobb, utan jag jobbade lång heldag också. Så det var ju jättekul. Och jag var inte alls gristrött och slut igårkväll, längsta kvällen på länge. Snacka om kontrast för oss - från öknen till det här..

 

Förutom allt detta så känns allt verkligen bra just nu, saker går bra för mig. Det är väldigt mycket olika känslor och tankar som vanligt, men jag känner mig lycklig. Det har varit så mycket oro i onödan tidigare. Nu är det en sak i taget, en dag i taget.

 

Ikväll skulle vi ha varit på Muse, men vi kom hem och fick veta att det var inställt (skit!). Men men, what to do. Istället laddar jag inför julfesten med jobbet imorrn som kommer bli galet kul! Fördrinkar med kollegor först och sen stor julfest med hela företaget nånstans i stan. Open bar, placeringskort och hela köret. Och jag har världens snyggaste klänning. Dessutom har vi fått jättefina presenter från jobbet!

 

Vi lyckades dessutom haffa åt oss (utan att köa) premiärbiljetter till Bilbo!! Så vi har hur bra platser som helst nu på natten mellan 11e och 12e - oslagbart! Och på söndag är det julmarknad och julbord i gamla stan med familjen. Nu kör vi.

 

Jag fick nyss lite mer ledigt över jul. Vilket självklart är toppen (speciellt eftersom jag ändå kommer få dubbel lön i januari så det spelar inte så jättestor roll med några pass hit och dit i december). Så nu jobbar jag sista passet 20 december och åker sedan direkt hem till skärgårn och myser, bakar och pysslar med mamma. Är sedan ledig fram till 28e (då jag jobbar ett litet kort pass) och sen är jag ledig igen 29, 30, 31 och 1a januari. Efter det är det heltid och tillsvidare som gäller! Känns så skönt att inte ha så mycket planerat framåt. Det enda jag vet är att jag ska köpa en ny dator, en ny telefon, en ny soffa, ett nytt soffbord och sen ta mig till USA i sommar på något sätt. Spännande tider vi lever i.

 

Gjorde mitt andra pass på jobbet igår, och det känns bara bättre och bättre. Jag tror inte det kommer att ta lång tid för mig att sätta mig in i allt och igår träffade jag nya roliga människor. Jobbet kommer att vara jätteinspirerande och det är många unga kollegor och flera andra som är/kommer att bli nya också. Ser fram emot julfesten!

 

Jag vet att många kanske tycker att jag är som en 14-åring när det gäller mina serier, hur mycket jag blir beroende av dem och allt bakom dem så som skådisarna, nyheter kring dem etc. Men that's just the way it is och jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket. De hjälper mig, inspirerar mig och ger mig trygghet. De gör mig glad, i väldigt många situationer. Jag är exempelvis en väldigt stor Gleek, och jag kunde inte vara stoltare. Det är det bästa som hänt mig på länge och utgör en stor del av mina dagar. Ja, jag beställde hem Chris Colfers första bok från USA trots att det är en barnbok, och nu hans andra, och ja jag har Chris Colfer och Darren Criss som bakgrund på både mobil och dator och ja jag bävade inför säsong 4 avsnitt 4 i flera veckor och dämpade sorgen när det kom med B&J, och ja jag har tweetat och mailat flera av skådisarna och producenterna och ja jag bölar i nästan varje avsnitt. Så är det. Jag tycker inte att ålder riktigt spelar någon roll när det gäller lycka och inspiration. Det är ofta min(a) serie(r) som jag ser mest fram emot i veckan. Sen vet jag också att jag är (och nog alltid varit) en extrem film-, serie-, bok-, musik-, och bionörd överhuvudtaget. Jag lever av flykten antar jag, och jag skäms inte alls för att säga det. Flykten inspirerar mig i det dagliga livet. Jag är ju en drömmare.

Det här året (de här två åren kanske) behövdes, de behövdes för mig och för min strukturering. Alla människor har nog sådana år och jag tar hellre mina nu. Jag vet att min ständiga bekymmersklump i magen kommer förintas sakta men säkert, jobbas bort, och jag vet att nästa år nu kommer att bli ännu bättre och förmodligen totalt annorlunda. Förra årsskiftet var en nystart i uppvarvningsfas, det här årsskiftet är en nystart i nedvarvningsfas. Både behövliga. Det är dags att lägga allt bakom sig, att kunna börja titta framåt istället men med sig själv och sina egenskaper och erfarenheter i byxfickan på något sätt. Det här med att skulpturera om, utan krav på hur jag ska bli, men samtidigt behålla guldkornen av det som är jag.

 

 

Jag har så många trygga punkter som jag fokuserar på, men jag har också så stora drömmar. Jag har tid på mig, jag behöver inte ha bråttom. Vi får se vad som händer framåt, men det här jobbet nu är ett bra och mycket välförtjänt steg framåt. Jag vet inte riktigt vad jag vill än, jag vet inte hur jag ska kunna balansera min längtan efter både trygghet och spänning, men jag antar att man får ta en dag och en sak i taget. Jag vill inspirera! Och jag vet att jag vill vidare, men jag vet också att man måste slå sig fram, trots att jag känner att jag skulle passa bättre in där borta, på andra sidan jorden. En dag kommer jag att komma dit, på ett eller annat sätt. Jag vet att jag kommer att uppnå det jag vill, på ett eller annat sätt. Och det är också spännande att inte riktigt veta vad som kommer framåt - jag ser fram emot att bara kunna vakna och inte behöva göra nånting speciellt alls en ledig dag, att faktiskt bara vara ledig ibland och att kunna säga och känna att jag är lycklig. På riktigt. Det är tur att jag har Jocke i allt det här, i allt letande är han det stabila.

 

Jag har faktiskt aldrig gett upp på något, och jag känner heller ingen ångest längre. Inte på den nivån. Allt kommer att bli så annorlunda nu - nya sätt att se saker, nya sätt att tänka (trots att jag alltid kommer att vara lite fast i mina minnen). Nya tankar att förknippa vardagen med. För ett litet tag sedan hade jag en identitetskris och smärre åldersnoja igen, framförallt trädde min rädsla för medelmåttighet fram, tydligare än någonsin tidigare. Men jag inser nu har mycket jag har vuxit, hur mycket jag har lärt mig och hur mycket bättre självkänslan och självförtroende jag har. Det är som att det har vuxit ikapp lite på något sätt, eller som att jag själv har vuxit i självkänslan. Man måste någonstans inse att - man kan inte planera allt - man kan inte få allt - man kan inte hinna allt. Man måste ta hand om sig själv, vara snäll mot sig själv, uppskatta sig själv och uppmuntra sig själv. Leva till det yttersta varje dag, eller i alla fall de flesta dagar. 

Jag känner friheten och styrkan, och tron på min egen kompetens igen. Det var aldrig den det var fel på - det var livet som kom emellan, bristen på energi. Det blev för mycket ett tag, det var tron på mig själv det var fel på. Nu kan jag välja att göra obetydliga vardagssaker eller makalösa bedrifter, för ingenting som har varit spelar längre någon roll. Tiden var oväsentlig, väntan var ingen stor grej. Tvärtom - den gav bara mognad. Jag är lite rädd nu, rädd att jag ska känna mig likgiltig eller att jag ska ha för höga ambitioner och krav på livet (nu när jag kan). Men jag gör så gott jag kan och har presterat så mycket redan - någonstans måste jag lära mig att vara nöjd i perioder. Hälsan spelar också in i allt det här - kroppen säger tillslut till och hälsan måste få gå först. Det om något har jag insett. Snart kan jag förhoppningsvis komma tillbaka till mina rutiner och min träning igen också, och bygga upp immunförsvaret för gott. 

 

Det är dags att landa efter de här åren, leta mig tillbaka och plocka upp bitar jag tappat på vägen. Jag har varit trött, sjuk och mycket har gått emot mig. Många gånger har jag skrikit av orättvisa. Jag har haft det instabilt i förhållandet till mig själv och universum har skrattat bakom min rygg. Jag har hållt kraven (de omöjliga, onödiga kraven) uppe alldeles för länge, rusat på i blindo och gjort felaktiga val. Många. Men jag har kämpat, med olika intensivitet, och man kan ändra sitt liv med nya val och nya möjligheter varje dag. Man kan skratta varje dag. Jag har känt mig misslyckad i omgångar, men jag vet själv innerst inne min kapacitet och jag tror framförallt att man måste acceptera sig själv, att man måste hitta sig själv och den man vill vara - sin identitet. Och låta det få ta sin tid. Det är stärkande. Man måste göra det man faktiskt vill göra, det man känner för i stunden.

 

Jag kommer tillbaka hit igen gott folk, för jag behöver alltid skriva av mig, men jag kommer inte tillbaka på samma sätt. God natt - och på återseende.

 

Jag har känt mig tung idag. Tung i huvudet, tung i tankarna, tung i kroppen. Det är väl en sådan dag kanske, det är väl mycket som kommer ikapp. Jag har varit trött och tyckt mycket känts jobbigt. Men det handlar nog mest om nyanpassning.

 

Det är så konstigt hur allt går upp och ner. Idag har jag svårt att vara glad över saker som jag för några dagar sedan var uppe över molnen för. Men jag tror det har att göra med att allt går så snabbt, att jag inte riktigt vet hur jag ska känna, för ingenting har riktigt satt sig än, ingenting har etablerats in i vardagen. Allt har rullat på så smidigt; blev uppringd för intervju, blev efter den nästan direkt uppringd igen och kom och träffade enhetschefen, han blev stormförtjust och jag fick samtidigt veta att jag blev godkänd för opponering. Blev sjuk, skrev mitt opponeringsarbete, vilket i princip är det sista jag skulle skriva akademiskt någonsin (i alla fall så länge jag känner för det) och åkte sen för första gången på 1,5 år till Västerås (på fredagen (med ca 39 graders feber) för att opponera. Fick reda på att jag skulle få VG när jag gjort mina små revideringar. Åkte hem, firade med mina favoritserier som äntligen kommit tillbaka efter uppehåll, i sjuksoffan. Skrev sedan papper på heltids- och tillsvidaretjänst på det nya jobbet på måndagen. Allt bara rullade förbi. Kanske är det mitt karmakonto som kickar in, men jag fattar i alla fall ingenting.

 

 

Jag har svårt att förstå, och kanske t.o.m. acceptera att allt är "över". Det kanske krävs de där sista detaljerna först, innan allt sjunker in. Det tar ett tag innan allt lägger sig. Jag tror ingen, inte ens jag, förstår hur stort allt är. Det har varit många sjuka, galna, stora dagar på sistone. För mycket för en liten människa att tackla, speciellt om man är en sån här grubblare som jag. Dagen som jag i vissa stunder när jag var som längst ner, inte trodde skulle komma - den kom. Jag trodde att allt skulle kännas annorlunda, men jag gissar på att jag har bearbetat den här känslan så länge nu att jag inte riktigt vet hur jag ska känna eller hantera allt. Jag övar på att inse att allt inte är existentiellt, försöker gallra ut vad som verkligen är viktigt. Jag måste sluta bry mig så mycket om allt, lära om - leva rätt. Jag gör (och har gjort) saker så förskräckligt mycket större än vad de egentligen behöver vara. Jag lever med så mycket oro i onödan för jämnan. Och det gör mig faktiskt förbannad. Jag vill sluta slösa tid, sluta tänka så mycket, jag vill fokusera på mig, jag vill komma tillbaka till mig själv nu. Och jag är på god väg.

 

Jobbet verkar underbart, det finns så många möjligheter nu, så mycket inkörsportar till utveckling. Och det är trevliga människor, det är julfester, det är internutbildning, kollektivavtal, konferensresor, trygg ekonomi och min allra första semester och allt det där. Men det känns också så läskigt. Vadå, ska jag ta ansvar nu? På riktigt? Men jag vet att jag kommer att lära mig, jag vet att jag kommer att komma in i det och känna mig bekväm, som alla andra gånger, som för alla andra. Jag vet detta, trots att jag halva första passet associerade allt till "hemma på andra jobbet". Men jag har överlevt första dagen, den med mest intryck. Det kommer att vara ett krävande jobb, men det kommer att vara givande, och spännande. På det här sättet får jag båda sidorna av stan också, trots att det känns väldigt konstigt att inte hoppa på min älskade tvärbana längre. Jag är ett vanedjur av den värsta sorten, samtidigt som jag är beroende av flexibilitet.

 

Jag ska introduceras nu, och sen sticker vi iväg till Egypten. Det blir lagom. Det ska bli skönt att bara få komma bort lite, och resan blir som mitt slutgiltiga firande. Det behövs inte mycket mer än så. Resan, nystarten som den ger och det normala livet som nu kanske väntar - det är firande nog. Det kanske är dags för mig att våga växa upp lite nu. Saker blir inte ofta som jag tänkt i livet, men jag har insett att det kan bli bättre. Så fort jag kan sluta fokusera på tid, människor och bekräftelse och börja fokusera mer på min egen plats i systemet, i universum eller bara fokusera på mitt eget hjärta. Jag övar tystnad just nu, och det hjälper. Det är skönt att känna att jag inte har så mycket planerat framåt och att nya utmaningar är på väg. Det är på tiden.

 

 

 

 

 

 

 

Det går bra nu. Trots att jag inte riktigt har fattat det än.

Det händer så mycket just nu, och jag hänger inte med.

Finaste Jocke har fyllt år och vi har firat honom både på hans födelsedag med tårta, besök och indisk mat, men även nu i helgen när dalmasarna kom ner och överraskade. Vi har också hunnit umgås med barnen i olika omgångar, sett sista delen av Twilight-sagan (helt ofattbart att det är över. Vilken milstolpe), jag har varit sjuk och åkt hem till mamma för att bli ompysslad, jag har hunnit få ett litet ryggskott, och vi har hunnit vara i Eskiltuna och firat halloween. Jag har också jobbat sista passet på mitt gamla jobb, och jag kommer att sakna dem så mycket.

Idag jobbar jag första passet på nya jobbet, vilket både är nervöst och spännande, precis som allt annat just nu. Förutom det så är det så otroligt mycket annat jag ser fram emot: Egypten om en vecka, att få pynta och julmysa, Muse 6 december, julfest med jobbet, julmarknad och julbord, Glöggmys, Bilbo, Falun, få mitt examensbevis, bli frisk så jag kan träna igen, julbak, julafton och nyårsafton - fler möjligheter till fler nystarter. Jag ser fram emot lugn och ro. Sinnesro. Jag njuter av (och längtar efter) de fina små sakerna och stunderna, som att läsa en bok, ta en promenad eller se alla mina underbara serier som är mina trygga punkter i vardagen. Speciellt den som inspirerar mig så mycket.

Jag ser fram emot att rensa på många sätt också. Jag övar för fullt på det nu. Rensa huvudet och rensa på pappret. Jag tycker om känslan av att kunna somna och vakna lycklig nu för tiden, ångesten finns inte kvar längre, utan jag har istället lugn och ro i mycket större utsträckning, det som jag framförallt behöver. Det är svårt att förstå för den som inte varit där, men jag kan säga att skillnaden är mellan himmel och helvete. Det är helt otroligt hur mycket bättre jag mår överlag, och det är spännande att se att man faktiskt tog sig dit. Jag uppskattar ensamtiden mycket nu också, vardagslyxen. Tror mycket handlar om karma; jag har helt enkelt haft mitt nu - det är min tid nu.

 

Det är början på mitt normala liv. Jag tittar tillbaka nu och inser hur fel allt har varit. Jag har sett på saker så fel, levt fel, tänkt fel, känt fel. Jag har levt i en bubbla av mina egna tankar där jag knappt kunnat fått luft. Allt är så mycket mer greppbart nu. Jag menar inte att det är perfekt eller att jag nu är perfekt, utan snarare tvärtom - jag är underbart felaktig. Och det känns så skönt att kunna släppa på fasaden litegrann, att kunna sudda bort fröken-duktig-stämpeln, att inse att det är fint att inte vara helt perfekt. Jag tittar tillbaka på förra året vid den här tiden och inser hur dåligt jag mådde och hur långt jag har kommit. Jag ska inte komma tillbaka dit igen.

 

Allt blir så mycket bättre och jag har så mycket fint omkring mig och till min fördel. Jag är lyckligt lottad. Förutom min egen styrka har jag Jocke och Jockes styrka, jag har ett nytt jobb som verkar underbart på alla sätt, jag har min familj och barnen, jag har ett förstahandskontrakt i Stockholm, en klar utbildning, så mycket att se fram emot, så många fina år framåt, jag har fina vänner som jag nu kommer hinna träffa mer, jag har Stockholm, jag har mina glädjekällor och trygga punkter och jag har min träning.

Och oj vad jag längtar efter julen, den bästa någonsin tror jag - fri från krav. Jag längtar efter att vakna tidigt på de mörkaste mornarna och tända ljusstakarna och ligga kvar i sängen, titta på snön utanför fönstret, äta lussebullar och lyssna på julmusik och titta på julfilmer. Men hur kan det snart redan vara jul!? Jag tyckte nyss jag städade bort julen? Tiden går så fort hela tiden..

 

It's happening. It's all happening. Det jag har väntat på i år nu. Allt samtidigt, allt jättesnabbt.

 

Herregud.

 

 

Och mitt i allt är jag rejält sjuk igen. Såklart.

Sitter och äter frukost i min ensamhet och lyssnar på Chopin.

Det ser jag som tecknet på mitt nya liv.

 

Det är mörkt och blåsigt ute, och det rör mig inte minsta lilla. Det är inte mycket som gör det nu faktiskt.

 

Jag har så mycket möjligheter, jag kan göra precis vad jag vill.

Till en början ska jag åka på en arbetsintervju.

 

Jag skickade in för sista gången igår och insåg hur bra den är, hur bra jag är. Hur bra allt är. Gick och la mig och allt snurrade i huvudet, visste att jag idag skulle vakna upp till en helt ny dag, ett helt nytt liv. Kanske för första gången någonsin. I alla fall för första gången på ca 2 år. Jag har tagit mig igenom allt.

 

Och jag är så otroligt stark nu. Inget krossar mig nu. Inget är som förut.

Tänk vad bra det blev, tänk vad det behövdes, för min utveckling. Kanske för allas.

Nu kan jag faktiskt inte göra mer.

Nu har jag presterat nog för ett tag, förutom när det gäller på min hälsosamma nivå.

Tiden går så fort, livet bara snurrar på. Man måste självmant stanna upp.

 

..och imorgon har vi bott i vår lägenhet i ett helt år, prick! Det ska vi fira på halloweenvis - det vill säga med en drink eller två på underbara Vampire Lounge.

Tog en kvällspromenad igårkväll, supermysigt. Fick med mig Jocke hela vägen till Mälarhöjden i alla fall.

Promenader är nästan alltid underbart, men just nu är det ju nästan ännu bättre. Den friska luften, småkylan, kvällssolen och prasslet med skorna i lövhögarna. Jag förstår inte varför folk inte är ute och går mer. Man borde vara ute och gå minst en gång om dagen, det känns så mycket bättre när man går och lägger sig också. Promenader ger ju allt: motion, tid att rensa tankarna/tid att umgås, en chans att se naturen och frisk luft.

 

Efter det lagade vi i alla fall lördagsmiddag (tänk att jag har tid med sånt nu) och drack vitt, så det var en bra kväll. Om man bortser från Expressen som kom och knackade på för att intervjua om mordförsöket hos grannarna. Så nu får vi väl se om Jocke hamnar i tidningen.

 

Det är i alla fall full fart nu närmaste tiden, det är intressant att se hur allt kommer att bli. Det har hunnit blivit kallt och vi har ändrat till vintertid, det ligger till och med snö kvar på backen. Det är helt galet hur fort den här senaste perioden mellan sommar och "vinter-isch" gått i år. Jag tyckte jag precis låg och badade vi strandkanten. Själv ser jag fram emot halloween nu i första hand, det är alltid lika kul att klä ut sig. Dessutom kommer de sista dagarna kantas av slutföranden, träning, trollbesök och badhus, på ett ungefär. Jag ser dessutom fram emot julförberedelser, och att faktiskt ha tid att verkligen göra sådant i år. Och jag hoppas på en fin och snörik decembermånad i år, lagom efter att vi kommer hem ifrån solen.

 

Det blåser och viner ute och första snön har fallit. Det är alltid den bästa känslan, kanske ännu mer i år.

Just nu rullar saker och dagar bara på, jag har inte riktigt hunnit ikapp än. Jag jobbar väldigt mycket nu - 8 dagar i rad - med ett par dygnspass i det. Häromdagen sov jag 12-timmar på natten när jag kom hem, tror det var någon form av återhämtning och kanske starten på mitt nya liv, det där "normala". Mycket som släpper men som inte riktigt syns än. Jag somnade innan 20.00. Inte så vanligt. Idag kom jag också hem och slocknade ett tag, men väcktes sen av färdiglagad lunch, rosor och choklad. Den ni.

 

Jag älskar att träna, det gör hela min dag. Det gör så mycket och man känner verkligen hur hela kroppen och själen mår bättre. De allra härligaste passen är de där som man egentligen inte alls orkar gå på, men dit man tar sig i alla fall. Så idag var jag så glad att jag lämnade sängen på eftermiddagen och svettades bort huvudvärken istället! När jag kom hem unnade jag mig en helkväll med serier och stekta äpplen. Som sig bör. Vi tittade bland annat klart på "Torka aldrig tårar utan handskar". Se.För.Guds.Skull.NU.

 

Imorgon, eller ja, närmaste tiden överlag, blir fullspäckad. Det blir morgonpromenad, handling, avkoppling med ki-balans, jobb kvällen, natten och halva lördagen och en massa mera. Man måste komma ihåg att leva mitt i allt också. Inte så långt kvar till Egypten och inte så långt kvar till jul nu!

 

Balans i livet gott folk, balans. Balans mellan att vara nöjd och att vara driven. Det är något att sträva efter.

 

 

 

Idag knöts knuten upp.

Aldrig mer.

 

Galet.

Och ett starkt pass ki-balans på det.

Och en kommande arbetsintervju.

 

Dagarna hittills har gått upp och ned, men jag tror nu att karman håller i sig.

(Skitdagen igår räknas alltså inte längre)

 

 

Screw jantelagen, för jag är faktiskt bäst.

 

Jag har skickat in nu. Och jag har just nu väldigt svårt att ta in allt det här. Jag vågar visserligen inte (och bör inte) ta ut något i förskott - men JUST NU är jag ledig, typ. Eller ja, allt kommer att kännas som ledigt nu om ett tag. Det spelar ingen roll om jag jobbar eller om jag ger mig på nya utmaningar. Jag har inget emot det nu.

 

 

Jag har drömmar och mål. Och jag kommer att ha så mycket tid!?? Vad gör man med så mycket ledig tid? Jag kommer att kunna fokusera på så mycket annat roligt, spännande och viktigt nu. Jag kommer att ha så mycket energi att lägga på andra saker. Jag kommer att kunna umgås med människor, planera spännande saker, laga mat, läsa böcker, gå den där musikalkursen och åka till USA. Framförallt kommer jag att kunna fokusera på min träning. Och dessutom kommer jag att ha den här tryggheten i ryggen. Jag kommer att kunna göra saker utan att ha stress i magen eller dåligt samvete.

 

Allt kommer att vara på andra premisser, jag kommer förhoppningsvis inte att förknippa allt med ångest längre. Allt som jag tyckte spred lugn och glädje förut kommer att sprida ännu mer glädje nu. Jag kommer att få tillbaka mitt liv igen, efter två år.

Jag är så stark nu. Jag vet mer vad jag vill och nu får jag också tiden på att verkligen fundera ut de sista tåtarna.

Bara de sista delarna nu, och sen väntar något helt annat i livet. Det är ljuset i tunneln, det är de här dagarna som jag ett tag aldrig trodde skulle komma. Jag litade inte på mig själv längre, men nu när jag står stilla och observerar vad jag faktiskt har presterat. Så är det makalöst. Jag kan lägga saker bakom mig nu, jag kan göra vad jag vill och jag kommer att bli något stort. Jag kommer att kunna titta tillbaka och säga "det var inte så farligt" eller kanske framförallt "det är inte så farligt nu". Och jag har insett en väldigt viktig sak: jag har insett att det allra viktigaste för mig, alltid oavsett, är att behålla lugnet. Det jobbar jag på nu.

 

Jag kände på mig att det skulle bli en bra dag idag, en bra vecka. Redan på min morgonpromenad imorse, som förövrigt gör den största skillnaden i världen just nu tror jag: vackra mornar, frisk luft, att kunna röra sig. Som ger mig energi att klara allt. Mornarna är värda så mycket mer än sömn. Just nu är jag full med överskottsenergi.

 

 

 

 

What doesn't kill you makes you. Stronger.

 

 

Och sist men inte minst: oj vad mycket man får gjort när man inte gör det man ska.

 

Fick med mig Jocke till Friskis idag. Haha, ja jävlar.

Det är så skönt att göra vettiga saker. Snart kommer jag förhoppningsvis ha hur mycket tid som helst att planera och njuta av både vettiga och ovettiga saker.

Så idag har vi sovit ut, tränat, vilat och så har jag sökt jobb. Känns som en bra balans, förutom att jag inte gjort det som jag framförallt skulle ha gjort. Nu ska vi snart ut i regnet och ge oss iväg på spökpromenad i Gamla stan. Känns hur mysigt som helst, jag menar om inte andra saker har dödat mig hittills så ska väl inte lite regn göra det heller. I övrigt håller vi också på med att (förutom alla julplaner, mina planer på USA som inte riktigt vill in i de andra planerna, Frankrike nästa år och resan till Egypten om en månad) planera en tripp upp till Borgvattnet, bara för att se om vi överlever och får diplom. Livet är till för att levas. Och annars då? Ja, annars ser jag fram emot de allra minsta mysigaste sakerna, typ som att spendera en hel höst och vinter med att bara.. titta på serier? i lugn och ro :) Och träna förstås. Och sen ser jag fram emot den bästa julen någonsin.

 

Jag hade en skitmorgon. Det kändes som att allt gick fel, allt var hopplöst. Allt strular och bråkar och allt känns orättvist hela tiden. Så jag lämnade allt bakom mig och gick ut och gick istället.

 

Det gäller att rensa tankarna, bryta tankemönstret. Få egentid, känna sig fri, att bara gå och vända ryggen till. Att gå utan att tänka. Det slutade med att jag gick i över två timmar, non-stop. Ca 1,5 mil.

 

Och någonstans på vägen kände jag att nu fick det vara nog.

Nu är det jag som tar kontrollen över mig själv, mina tankar och mitt liv.

 

 

Jag har inte gjort något vettigt idag efter det, inte det som jag hade tänkt i alla fall. För jag kom hem och halvdog i sängen. Men - imorgon är en ny dag.