Jag går hela tiden omkring med den här dubbla känslan just nu, det här att det ena stunden känns så verkligt och så nära och andra stunden så onåbart, overkligt och långt bort. En gråzon. Jag vågar inte riktigt känna, jag vet inte vad jag ska känna än. Det har gått så lång tid och jag har levt med det så länge nu, under alla omständigheter, så jag är nästan lite rädd att jag bara kommer möta det med likgiltighet när det är över. Vilket det snart är. Om det är något jag vet så är det att jag i alla fall blivit så mycket starkare. Framförallt har jag lärt mig att problem alltid kommer att finnas, men att man måste se dem ur olika perspektiv beroende på var man befinner sig i livet.

 

Jag vet att jag överlever oavsett, jag vet att dagen kommer att komma och att allt kommer att lösa sig och bli jättebra, underbart, nästan overkligt. Det ska bli så skönt att släppa den här stenen och låta livet verkligen få börja, jag har burit med mig det här alldeles för länge sen. Det är fånigt hur mycket något kan påverka en i botten, hur stort man kan låta något bli.  Allt kommer att bli annorlunda för mig, bara känslan av att kunna vakna lycklig på mornarna, att somna lycklig och i lugn och ro på kvällarna. Jag tror att hjärnan kommer att lugna ner sig och jag tror att jag då kanske äntligen kan få ordning på kroppen och hälsan. Jag har så mycket att se fram emot, så jag vet inte ens riktigt vart jag ska börja. Bara att kunna tänka på andra saker, fokusera på andra saker, njuta av saker fullt ut. Mitt i allt är jag samtidigt lite rädd också, inte bara för att jag inte ska klara det (ännu en gång) men också lite rädd för livet, att jag kanske har lite för stora förväntningar på det.

 

Oavsett vad som händer så är jag så glad att jag insett en av de viktigaste sakerna den senaste tiden. Att det enbart är jag som bestämmer. Att jag är fri och kan gå vart jag vill, vända ryggen till och göra precis vad jag vill. Jag har insett att så mycket annat är oviktigt, och är stolt över att faktiskt kunna ta egna beslut (oavsett vilka de är) och stå för dem.

 

 

Jag är ingen enkel människa, jag vet det. Jag är annorlunda, kanske väldigt konstig, jag är känslosam ut i fogarna och jag svämmar över av outvecklad kreativitet. Jag är petig och stressad och kontrollerande, men jag är också så jäkla spontan och galen, fri, rebellisk och lycklig. Och allt det är jag stolt över. Och jag kommer att komma långt, jag kommer att bli något stort.

 

Det dök upp rätt spännande(?), konstiga nyheter häromdagen. Egentligen ska det väl vara negativt, men jag ser det inte direkt så. Jag ser det som ett sätt att inte fastna, som ett sätt att komma vidare vilket hela tiden varit min plan, som en kick, som motivation och som ett sätt för universum att säga: "Nu Jill, nu är det dags". Vem vet vad som väntar runt hörnet, det kanske är min tur nu.

 

Det här med att utvandra till Amerikat. Hur svårt kan det va?

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill än. Det är också rätt spännande, och en aning stressande. Jag har så mycket möjligheter. Jag är "ung" som man säger, och jag har nog behövt det här året. Alla små steg åt rätt håll är bra och egentligen är det rätt skönt att tiden går fort. Det gör ju att allt snart är över. Och sen kommer allt tillbaka igen. Det är väl livet kanske? Hur som helst, jag är stressad överlag - trots att jag försöker strukturera. Ena dagen känns allt cool-lugnt, andra dagen - nja not so much. Tur att vi åkte iväg på spa nu i helgen - det var behövligt! Supergod mat, frukostbuffé, bastu och bubbelpool.

 

Kvällen innan blev en spontan utekväll, en sån där som inträffar en på miljonen ungefär. Galet.

Det handlar ju om att fira det ofirbara så att säga. Så skål för den, mot evigheten och vidare!

 

Hade tänkt att gå på ett morgonpass och träna klockan 7 imorgon, men min hals har börjat strejka igen. Skithals. Träningen gör allt för mig. Men överlag har jag märkt hur mycket man faktiskt hinner när man kliver upp tidigt på mornarna. Otroligt egentligen.

 

 

 

 

Haft en halvkonstig känsla i kroppen idag. En del av det kan nog förklaras av den vanliga stressen i samband med träningsvärken from hell, (ja, jag lyckades äntligen träna igår!) men det är något annat också. Jag är snurrig, har tusen saker att tänka på. Tusen tankar, säkert totalt onödiga egentligen. Som vanligt. Jag är orolig, konstant - tvivlar och är hela tiden besviken på mig själv. Det är på något sätt lite så jag lever. Och jag hatar det. Det är som att jag har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra, precis som i serier. Det är som att jag ofta försvarar mig själv, poängterar omständigheterna som faktiskt hela tiden cirkulerar, samtidigt som att jag anklagar mig själv. Karaktär. Det där ordet jag dras (eller inte dras?) med.

 

Varför är jag ALLTID så stressad i huvudet? Jag orkar inte med det. Ibland vill jag bara kasta av mig mitt huvud, eller eventuellt ge det till någon annan, så någon annan kunde fatta. Jag vill bara måla huvudet vitt och inte bry mig så mycket om allt.

 

Det är också stressen som alltid förstör för mig, sätter käppar i hjulet, fäller mig. Så har det alltid varit. Det är egentligen inte bara nu senaste året. Det har varit så länge, det har hållt i sig sen långt långt tillbaka. Kraven, pressen. Jag är så bra på att predika, och jag vet precis hur jag själv borde tänka och leva. Men det är långt ifrån samma sak som att faktiskt leva som man lär. Jag är ett sånt kontrollfreak.

 

Jag har lovat mig själv att så fort allt blivit bättre, så fort jag tagit mig över den här tröskeln, så kommer det aldrig någonsin få bli så här igen. Jag kommer aldrig att göra så här mot mig själv igen. Jag har lärt mig min läxa. Och det kommer att gå! Det här, precis som allt annat jag alltid klarat och tagit mig igenom. Tiden gick fort ändå - senaste åren, senaste månaderna. Livet kommer att fortsätta på helt andra premisser sen, alla delar av det.

Jag måste ändra attityd, kring så mycket. Det är ju det här med att fokusera på det positiva och vara glad för det man har. Och jag, jag har mycket. Och det finns så mycket mer. Det finns så många som har det värre, på ena eller andra sättet. Men, jag vill så mycket! Jag vill så mycket mer! Allt var så mycket enklare förr, och det är jobbigt det här med att växa upp, jag tycker verkligen det. Jag tycker till och med att det är jobbigt när folk gör det i serier, och det säger ju en del. Samtidigt så vet jag ju att allt alltid ändras, för alla. Jag är inte ensam.

 

Och kanske att jag har behövt den här tiden för att bearbeta saker, för att kunna lära mig. För att kunna lära mig att allt inte är så existentiellt och djupt som jag alltid gör det till. Och för att hitta mina begränsningar. Det tror jag någonstans är hälsosamt för alla människor. Hellre nu än senare. Jag har ju trots allt alla de bästa åren framför mig. Man får ta lite i taget - men nu är det dags att börja prioritera, att börja ta tag i saker och sluta fly så mycket. Att hitta orken och gnistan på riktigt igen. Det här kanske var mina jobbiga år.

Jag lär mig att fokusera på mina trygga punkter, som tex Jocke, träning, serier och musik. Sådant som alltid fortsätter, som finns där oavsett. Något jag däremot måste lära mig är att vända tillbaka dygnet. Så jag jobbar på det nu. Det gick inte alls så bra sist häromdagen när jag skulle börja. Inte igår heller för den delen, eftersom Jocke kom hem och vi skulle titta på serier och käka varma bär i soffan.

 

Saker.Att.Se.Fram.Emot.Nu. Lev nu, glutta framåt -

 

- på julen exempelvis. Jag toklängtar efter julen, efter myset, efter känslan, efter mörka mornar med tända ljus, efter lussebullar, efter mellandagsmys, efter uppesittarkvällmys och efter första snön. Det kommer att bli den bästa julen någonsin. Men först nu i helgen - SPA!

 

Don't stop believing.

 

 

 

 

 

 

 

 

Är så infernaliskt trött på att vara sjuklig hela tiden och att det tydligen inte går att göra något åt det, att det verkar vara lite av min lott i livet. Och ja, jag vet att många andra har det värre och att det kunde ha varit värre och att man ska vara glad för det man har osv osv, men det är likväl skitjobbigt och APfrustrerande. Hatar exempelvis känslan av att behöva avboka träningspass hela tiden. Det enda jag vill göra är ju att träna. Träna och sjunga förstås, och resa och mysa. Ja, ni fattar.

 

Snart kommer även den dag (snart snart) då jag faktiskt inte har krav på mig att göra någonting alls, för första gången på.. ever? Undrar hur den känslan kommer att vara.

 

Imorgon kommer i alla fall Jocke hem igen, och det är ju skönt det. Har idag haft en heldag i Lidingölyan och varit semivettig och semiaktiv. Det är svårt det där, att bearbeta det sista, osäkra, av tröskeln. Men jag hann i alla fall med lite badkarsbadande, strukturering och en kvällspromenad och det var bra. Så jäkla fint det är ute nu i alla höstfärger. Tror att det här eventuellt faktiskt var en bra dag. Det är bra att ta itu med saker, diskutera igenom saker och börja någonstans. Tror att dagen idag var startpunkten för mig, på flera plan. Igen.

 

Måste sluta upp med den här konstiga konstanta nervositeten, den här klumpen i magen. Det måste få ett slut någon gång. Vart vill jag, vad vill jag göra med livet? Vem är jag och hur tar jag mig dit? Några glas vin får mig alltid att drömma ännu högre och ännu större. Allt är liksom lättare då, inte sant?

 

Ska försöka mig på en tidig kväll ikväll hur som helst. Imorgon blir det fullt upp.

Tar stora steg nu.

 

 

Så mycket att fokusera på. Fokus NY.

Det kommer att gå.
Jag har så mycket fint framåt.

4 dagar tills J kommer hem igen, och tills jag får se TBU av Glee i full utsträckning..

5 dagar tills biljetterna släpps för BD

7 dagar till jag får se säsongspremiären av VD

8 dagar tills vi åker på SPA!

15 dagar tills vi ska gå på spökvandring

25 dagar tills finslipet ska vara inne (senast, vilket betyder att under de närmaste 3 veckorna kommer det att ta upp tid det också - fokus).

Troligtvis 28 dagar tills vi åker till Eskilstuna för att fira halloween, eventuellt 29.

35 dagar tills det är över!(?) 9/11 är ett enormt viktigt datum (kanske, äntligen..)! Plus att det släpps äntligen ett nytt Glee-avsnitt efter uppehållet. Fira?

40 dagar till BD-premiär

41 dagar tills Jocke fyller år!

43 dagar till firande av Jocke

52 dagar till EGYPTEN!

57 dagar till första december

58 dagar till första advent

62 dagar till ett event som jag längtar efter (TBA)

65 dagar tills eventuell julmarknad

68 dagar till Bilbo!

69 dagar till lucia

80 dagar till JULAFTON!

87 dagar till NYÅRSAFTON och ännu en nystart!

 

Jag skulle vara dum om jag inte erkände att det är jäkligt jobbigt att vara planerande ibland, men ofta är det så skönt att ha saker strukturerat, svart på vitt. Och det betyder ju inte att det inte finns rum för spontantitet. Åh, jag ska åstadkomma mycket på 87 dagar - jag har fortfarande mina två främsta mål att avklara och kämpa för. Första steget är gärna att bli helt frisk någon gång.

 

Sen ska jag ju hinna med en massa annat också; träna, jobba, fixa julklappar, träffa folk etc etc.

 

Höst - men oj vilken skillnad på situation jag är i nu jämfört med förra året. Det är helt andra utgångspunkter. Små steg, hela tiden. Så länge de är åt rätt håll.

Jag är väldigt fokuserad på livet just nu, på mina drömmar. Jag tror jag har ledsnat på det som varit, på hur jag har låtit allt ta över mig och den jag är. Jag vill komma vidare nu, jag vill ha spänning och äventyr. Jag är för ung för att sitta fast.

 

Gårdagen var härlig (om man självklart bortser från smärtan i fingret som fortfarande dröjde sig kvar efter att jag smällde upp min nagel i sängkanten dagen innan, och den påfrestande raspigheten i halsen som aldrig försvinner). Angelica gjorde ännu ett underverk med mitt hår, och jag är så nöjd som man kan vara tror jag. Det är knäppt det där, hur stor skillnad det kan göra. Sen hann jag träffa Micke och skutta runt med honom på stan lite och efter det hem och däcka för att sen åka och fika med Jocke för att sen åka till Lidingö för att käka middag. Aktiv dag.

 

Idag är det APT och sen åker vi raka vägen ut mot Norrtälje för att strosa runt på höstmarknaden. Underbart!

 

 

 

Fick hem Chris Colfers bok på posten igår. Ren kärlek.

 

Det är en väldig skillnad mot förra året i alla fall, det är en sak som är säker.

 

Har två saker som jag går runt och är extra irriterad på i samhället just nu också, något som jag känner att folkl snart definitivt måste sätta ned foten för, för inget av det är acceptabelt (fast på olika nivåer förstås). Blir så arg så jag skakar: homofober och folk som tränger sig igenom spärrarna bakom mig.

 

Så passerade den här sommaren också, och snart även hela september.

Första delen av september var jättefin, men nu börjar det bli kyligare och lite gråare ute. Det märks också i vår lägenhet - det är kallt där.

Mest av allt har jag jobbat. Jobbat, jobbat, jobbat. Som en galning. Det har varit mycket stress, trötthet och ansvar i sommar. Vissa dagar har varit ett rent helvete, vissa dagar har varit toppen, och jag har lutat mig väldigt mycket på framåtsikt och musiken. Senaste månaderna har det varit mycket ryggvärk och mycket huvudvärk. Men allt har lugnat ned sig lite på jobbplanet nu, allt kanske håller på att lösa sig för mig, vem vet. Sedan har jag varit sjuk däremellan, kontinuerligt, underliggande ungefär sedan slutet av juni. Jag är väldigt less på det nu (igen). Jag vill bara kunna komma tillbaka till mina rutiner (igen). Jag har fortfarande ont i huvudet hela tiden.

 

Mellan allt detta så har jag på något konstigt sätt hunnit med allt mellan himmel och jord. Jag har hunnit träffa vänner och familjen, jag har hunnit vara på bröllop, jag har hunnit vara i skärgården och på stranden, jag har hunnit sola och bada och mysa, jag har hunnit vara i stan, jag har hunnit åka på en minisemester till underbara Småland, promenerat runt Djurgårn, jag har hunnit hälsat på i Eskilstuna vilket var en helt galen känsla (så konstig men ändå inte på samma gång), jag har där hunnit träffa nya och gamla vänner och haft jätteroligt, jag har hunnit umgås med småtrollen, jag har hunnit äta kräftor, jag har hunnit vara på 60-årskalas, jag har hunnit gå på någon form av klassåterträff vilket var skitroligt, jag har hunnit gå på Grönan, jag har hunnit se både Magnus Uggla och Winnerbäck, jag har hunnit hälsa på i Täby, jag har hunnit vara på chokladprovning, jag har hunnit gå på loppisar, jag har hunnit gå en massa på bio. Jag är så fascinerad över allt jag har hunnit med, trots att tiden gått så fort och trots att jag har jobbat nästan hela tiden. Jag har lärt mig att uppskatta alla årstider och månader, för sina egna egenskaper. Många klagar på den här sommaren, att den har regnat bort, men jag tycker (bortsett från stress och trötthet) att den varit underbar. Jag har försökt ta vara på alla små tillfällen.

 

Om det är något jag verkligen har gjort under den här sommaren så är det att grubbla och reflektera, förmodligen mer än vad som är hälsosamt för mig, kring livet, kring vem jag är och vart jag är på väg, vad som har hänt och vad jag vill. Slutsatsen jag tror att jag kom fram till är att livet inte alltid (väldigt sällan faktiskt) blir som man har tänkt, men att livet samtidigt blir vad man gör det till. Väldigt intelligent det där.

Jag försöker hitta någon form av struktur i min konstiga tillvaro. Det är egentligen jag själv som är udda, inte tillvaron. Jag har det så jävla bra, men så ofta så ser jag allt för djupt. Jag lever väldigt mycket inne i mig själv, i mina idéer, tankar, minnen och känslor. Saker ligger väldigt nära i tiden för mig. Jag hinner inte alltid i kapp. Jag är stressad över framtiden, samtidigt som jag känner ånger och kval över sådant som varit. Och jag ältar, och jag tjatar. Och egentligen vet jag bättre, men det är svårt. Jag har så höga krav och så högtflygande idéer och mål, vissa kanske t.o.m. bara illusioner. Men jag har svårt att befästa dem någonstans, i någon form av kontext. Jag vill bara vara, glida fram, utan perfektion. Det är skönt att inte behöva vara perfekt hela tiden, det är fint. Men det är svårt att släppa taget. Samtidigt vågar jag inte drömma stort, jag är för fast i det här mellanläget jag lever i.

Den här struktureringstiden i livet är svår, men jag tror att jag behöver den. Det kanske är de här åren. Men om det är något jag vet så är det att jag hela tiden växer så galet mycket som människa. En sak i taget. Först och främst måste jag kapa måsten och försöka lära mig att sluta vara ett sånt kontrollfreak hela tiden. Det är helt otroligt vad läskigt det är att leva och växa upp, bli äldre, lämna saker bakom sig. Men oj vad spännande det också kan bli. Jag har så mycket att se fram emot. Jag är lite nervös och orolig för ett av de sista stegen, men på något sätt vet jag att allt kommer att lösa sig.

Det är helt otroligt i alla fall, det här med hur fort tiden går. Veckorna blir till månader som blir till år. Vi har redan bott i lägenheten i ett år, och innan man vet ordet av är det jul igen. Jag som precis tyckte att den var över och jag började sakna den. Jag längtar i alla fall väldigt mycket efter den, efter stämningen och myset. Den här vintern kommer att bli så annorlunda. Visst har det här året varit bättre än förra, det har varit året då saker och ting trasslats ut, men nästa kommer förmodligen bli ännu bättre. Jag har mycket innan julen som jag också längtar efter. Framförallt har jag verkligen längtat efter hösten. Jag avgudar hösten, mer och mer för varje år som går tror jag. Luften blir friskare, saker löser sig och slutförs, det finns möjligheter till nystart, man tänder ljus och tittar på film, det är inte lika mycket stress eller underliggande krav, naturen blir vacker och jag älskar regnet. Tidigare i augusti hade jag en kväll när jag promenerade fritt i spöregnet i över två timmar - det var en av de bästa kvällarna på länge. Jag är fri, och jag kan gå precis vart jag vill och jag kan göra precis vad jag vill i livet.

 

.. Och, nu ska jag erkänna en sak. Säga vad ni vill, men Glee har förändrat mitt liv. Jag är besatt så in i Norden och jag är inspirerad in i benmärgen. Jag är Gleeifierad. Konstigt det där, hur något så enkelt som en tv-serie kan påverka så mycket.

Jag får vara ledig på julafton. Så mycket som jag har oroat mig för det senaste veckorna, men nu är det i alla fall klart. Vilket alltså betyder att jag kommer att få ha ett riktigt riktigt jullov fr.o.m. 24e december t.om 1 januari på kvällen. Magi. Detta eftersom jag har ett sånt fint glapp inlagt i mitt rullande schema precis där.

 

Dessutom eftersom jag kommer jobba kanske 75-80% eller något sånt så kommer jag ändå kunna ha dagar då och då att göra allt sånt där juligt som jag behöver och har saknat sedan förra året; som bakning, strosande på stan, glöggmys, julfilmer, julfika, julklappsshopping och en massa annat. Jösses, tiden går fort hela tiden. Jag tyckte nyss det var jul och vi pyntade den här lägenheten för första gången och innan vi vet ordet av så är den snart här igen. Men om det är något som är sant så är det i alla fall att alla årstider har sin charm och är mysiga och fina på olika sätt. Snart har vi i alla fall bott här ett helt år redan, och upplevt alla årstider här. Det är rätt magiskt det också.

 

Det kanske vänder för mig.

 

Nu har vi äntligen bokat vår resa till solen.

Vi åker till Hurghada i november. Resort, 4+ i stjärnor. Massa hav, massa strand, massa sol, massa pool.

Frukost och middag inkluderat. Ren lyx, rent paradis.

 

 

Och där ska jag ligga.

 

Icke att förglömma så ska jag ju på spa snart också, i oktober. Gick på ett nytt avtal på jobbet i måndags.

Sen är det halloweenfiranden, färdigställanden, födelsedagsfiranden, massage, shopping, marknader, biopremiärer, spökpromenader, allt kring jul och så mycket annat framåt att längta efter. Hösten är underbar. Just nu är Elin och Micke här och hälsar på och i helgen sticker vi till underbara Falun. Life is good when you are awesome. Det är nog som människor säger - det som inte dödar, härdar.

 

Det här är mys-tiden. Filmer, serier, böcker, tända ljus. Och träning - förhoppningsvis kan jag komma tillbaka i min bana igen. Jag är fortfarande så trött på att vara halvsjuk eller helsjuk hela tiden. Nu har det hängt i sen slutet av juni i princip.

 

 

 

Det är nu man tydligen ska vara gammal. Eller nej, men ha växt upp det. När gjorde man egentligen det? Jag hängde aldrig med. Jag är fast i hur jag brukade tänka och känna förut, innan jag växte upp. Om jag nu gjort det. Jag tror jag kommer att stanna någonstans emellan. Och de bästa åren är ju tydligen inte ens här än. Men det här året, det här året som 23 kommer att bli bra. Jag tror det kommer bli bäst.

 

Hade i alla fall en riktigt bra födelsedag - det började med frukost på sängen och rosor, efter det slappade jag hela dagen vilket innebar mysfilm, badande i badkar och överraskningsfika med jämna mellanrum. På kvällen åt vi mat hos min syster, drack skumpa och lyssnade på gitarrspel innan vi (efter att ha mött upp syster2) drog vidare till Vampire Lounge för att dricka drinkar. Underbart. Jag känner mig lyckligt lottad.

 

Idag vaknade jag i grubblat sinne. Det är konstigt det där, hur vissa mornar kan vara så bra och man kan må så bra, när man andra mornar kan vakna och må jättedåligt. Ibland grubblar jag, ibland tänker jag positivt. Ibland drömmer jag harmoniskt, ibland vaknar jag kallsvettig. Men - ikväll ska vi i alla fall gå på medlemskväll på bion och därefter tar jag en sak i taget.

 

Det är det där med ett steg i taget, sakta. Jag strukturerar så gott det går. Min tid kommer snart, det är på väg. Jag har så mycket mer än jag reflekterar över. Idag saknar jag regnet. Åh underbara, vackra höst.

När det gäller min födelsedag (och jul) är jag som ett litet barn. Jag är ivrig flera veckor innan och har ett pirr i magen under hela dagen. Kanske har jag en smula för höga förväntningar jämt också. Som om jag vore med i en film. Ska iväg och jobba ett kort pass nu för att sedan åka ut till skärgårn för att fira min och pappas dagar. Vad som händer på måndag när jag faktiskt fyller år är fortfarande ett litet frågetecken. Julafton försöker jag lösa hela tiden, skulle vara söndergråten om jag måste spendera den på främst buss och tåg. I övrigt håller saker och ting på att klarna och utvecklas. Har varit hemma och kurerat mig några dagar nu och har snart några dagar ledigt igen. Det är skönt. Känner suget efter att resa också - snart snart snart.

 

Man kan göra en omstart varje dag. Man kan vakna varje dag och ändra sig själv eller sitt liv.

På måndag när jag fyller 23, då känner jag att det är dags att kliva in i ett nytt skede igen. Ett renare och lugnare skede. Och tillbaka till härliga rutiner.

 

 

Jag är på väg

 

 

Idag är det exakt 3 år sedan jag såg dig för första gången. Det där rufsiga håret och busiga leendet. Jag trodde nog att du var en i mängden. Det var du inte. Du letade efter min hand i en hög av händer, precis som jag letade efter din. Det måste nog ha betytt något.

 

 

Det här är en sådan här dag som jag bara ska sitta inne i sängen, i min rosa nattskjorta och med fläta i håret, och lyssna på regnet.

 

 

Mys.

Och jag är helt slut.

Hade en ledig dag idag. En enda.

 

Trodde inte att jag skulle orka något alls, men efter en ytterst välbehövlig sovmorgon så orkade jag ta mig upp och ut på en filt i värmen tillsammans med Jocke ett tag. Efter det hade jag tänkt ta en heldag i sängen men kom på bättre tankar och åkte iväg till Lidingö för att bada med Ann i eftermiddags- och kvällssolen. Efter det blev det både ett glas vin och en kaffe på balkongen innan hemgång. Tänk att det faktiskt hjälpte lite mot allt som smärtar i hela kroppen.

 

Man ska ta vara på och njuta av de små stunderna, och jag har faktiskt gjort framsteg idag.

Nu sängen, imorgon upp igen vid 5 för att spendera hela dagen på jobbet. Igen!

 

Augusti blir en nystart. Härligt.

 

De är de största hindren för mig själv just nu. När jag väl har gjort det kan man i lugn och ro börja strukturera livet. Ett steg i taget, en sak i taget. En dag i taget, en tanke i taget.

 

Just nu är det bara jobb jobb jobb. Dygnet runt nästan. Jag bor där. Nästan. Mitt huvud går på fullvarv och jag sliter för att driva runt stället. Jag saknar Jocke mycket, det är tråkigt att aldrig hinna umgås ordentligt. Tror att det var ett av de största misstagen jag gjorde - att ha för höga förväntningar på den här sommaren (igen). Den skulle ju bli så underbar, och jag trodde jag skulle ha mer tid över - i alla fall småsnuttar. Men nej - istället har vädret varit kasst och jag hinner absolut ingenting. Men samtidigt har jag blivit lite visare med åren och inser att man kan ta igen sånt senare, och att all tid på året har sin charm. Det är nästan så att jag nu istället längtar lite efter höstmyset, eftersom hösten inte för med sig lika mycket förväntningar och krav och press. men först vill jag bli lite brun, tack!

 

Peace&Love var jättehärligt, förutom att jag var dundersjuk igen. Trodde jag skulle få min första friska festival, men inte då. Det, vädret och viss oönskad närvaro var väl på minussidan. På pluslistan stod bland annat Thåström, sällskapet, armar som viftade i luften och Mange!

 

Har hunnit med ett supermysigt bröllop i Dalarna också, och ett besök på Carl Larsson-gården och gruvan i samband med detta. Tipptopp! Igår hade jag en ledig dag också och firade Ann, mest med att sitta i solen på balkongen och dricka bubbel. Nästa helg är det firande av mammas 60-årsdag och skärgårn som står på schemat!

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med att leva, det är svårt att få tiden att gå ihop. Har varit sjuklig i en månad nu, och jobbar full fart samtidigt. Men det börjar bli bättre i alla fall. Jag saknar min träning och mina vanor något enormt men hoppas på att kunna komma igång med allt till nästa vecka igen kanske. Efter det är prio ett - komma på vad jag vill göra med mitt liv. Just nu hinner jag knappt ens reflektera.

Jag bor i princip på jobbet nu, sommaren rusar på utan att jag hinner märka det. Sömn är det dåligt med och god hälsa också. Därav också brist på träning.

 

Men - nu sticker vi ifrån allt en liten stund, för nu är det dags att bege sig till finaste Falun för att gå på prima bröllop! Återkommer senare med uppdateringar!

 

 

/Regn.

Bakslag var väntat. Men det är bara att ignorera magontet ett litet tag till, hålla huvudet högt, kämpa på och låtsas som att det regnar. Till slut är det HELT över. Jag tycker bara allt är så tungt och förvirrande.

 

Nu mot jobbet för att sova där. Ska försöka bli frisk också. Mer update kommer senare.

Livet kan nog inte vara mycket bättre än när man sitter i strålande sol i skärgårn, i fint och mysigt sällskap och äter färska jordgubbar och dricker alkohol. Jag tror faktiskt inte det. Det skulle eventuellt vara när man är på Peace&Love i underbart sällskap då. Det finns generellt inte mycket som slår min skärgård på sommaren, framförallt inte på midsommar.

Är hemma och mellanlandar en sväng, laddar om inför att ta tåget upp till bästa Dalarna imorgon! Peppen är hög och jag ska få njuta av ledig tid tillsammans med finaste svärföräldrarna och sedan bästa Peace&Love med bästa folket! Årets höjdpunkt, helt klart! Det är en helt otrolig känsla det här att vara helt ledig. Jag tror inte riktigt att allt har sjunkit in än. Eller så har det det, och det är det som också är så läskigt.. Just nu har jag hela världen vid mina fötter.

Efter Peace&Love åker jag hem för att jobba ett pass från 3e till 4e juli. Därefter är jag ledig nästan en hel vecka igen. Sedan jobbar jag några pass och sen är jag ledig igen för att sen åka upp till Dalarna igen - denna gång för bröllop! Och sådär fortsätter det nu, bara en massa saker på plussidan. Mellan alla stora saker ska jag hinna med lite egentid (som nu), allmänt vardagsmys och lite livskvalitet. Umgänge med folk, promenader, fikapauser, en och annan utekväll och sol och bad.

Jag ska klura ut vad jag vill göra framåt också, och hur jag ska erövra världen.
Tänk att till och med mitt liv skulle börja strukturera upp sig och lösa sig till slut. Nu ska jag bara bli riktigt riktigt frisk så.

De här dagarna som jag har varit i skärgårn har varit helt makalösa. Det har varit perfekta lediga dagar. Man hinner plötsligt med så mycket! Har gjort massor; solat, badat, umgåtts med familjen, storhandlat, städat, klippt gräset på tomten, krattat, plockat in rabarber, blivit sönderbiten, tagit kvällsdopp, åkt båt, metat vid bryggan och självklart bränt sönder mig. Jag har också betalat Johannes för att plocka kottar i hink - de ska drillas tidigt. Men det bästa av allt är nog ändå det här att kunna åka ut dit och se fram emot gammalt hederligt kroppsarbete som tex gräsklippning i kvällssolen. Att bara kunna stänga av hjärnan. Det är så mycket barndomskänslor och barndomsminnen som kommer tillbaka där ute också, allt man brukade göra. Gamla somrar. Det är som två olika världar hemma i skärgårn och här hemma i stan - som att man kan ta med sig lite av verkligheten och ha i fickan, men ändå fly tillbaka, fly bort. Det är en mäktig känsla, det här att bara kunna vara.

Jag satt också en tidig och solig morgon i lugn och ro och drack fläderte och njöt av min skönlitterära sommarbok. Självhjälp i flera dimensioner där. Midsommarafton i sig flöt på ovanligt snabbt i år enligt mitt tycke, fast - sådär tycker ju jag om tidsaspekter överlag. Vädret har i alla fall varit perfekt, jag menar det är inte alltid man får njuta i brännande sol! Och jag har träffat folk jag har saknat, och fått reda på saker jag undrat. Jag har ätit årets första smultron. Idag regnade det, men det gör ingenting. Jag tycker om regn. Självklart har jag också hunnit med att bli irriterad på folk och saker, men det är väl helt enkelt sånt man får ta. Jag tycker att det är skönt att bara komma ifrån allting, att exempelvis kunna ta en joggingtur i morgonsolen vid havet och lyssna på fåglarna. Även Norrtälje som stad i sig ger mig en massa nostalgiska vibbar.

Nu kan jag nog äntligen sluta att förknippa specifika platser, människor eller minnen med ångest. Det börjar gå över. Samtidigt vill jag ha det där i ryggen, så jag vet vad jag ska sträva bort ifrån.

Jag hoppas också innerligt att alla tycker extremt synd om mig just nu och utrotar allt vad alla dessa myggjävlar heter! Dröm sött - jag ska ta igen sömn!