förbannelsen
Det var när jag flyttade till Eskilstuna som jag började bli sjuk.
Innan dess var jag nästan aldrig det, jag var en sådan där som nästan alltid var frisk, hela vägen upp i gymnasiet. Men så kom det som en våg in i mitt liv, immunförsvaret verkade ge vika totalt. Det började med någon form av lunginflammation, hosta och mycoplasma. Första terminen var inte särskilt rolig, men sedan blev det lite bättre under ett tag. För ungefär 2 år sedan blev allt sämre igen, det är ungefär därifrån jag brukar räkna om folk frågar. "Jag har varit sjuk senaste två åren ungefär". Det låter alltid lika roligt. Sommaren 2010 blev jag sjuk runt P&L och sedan dess har det inte släppt. Det var väl förmodligen då jag fick twar-infektionen kan jag tänka mig. Den höll i till i höstas då en av läkarna sa att den såg ut att vara utläkt. Jag fick ingenting för den, och jag sitter här idag fortfarande lika sjuk hela tiden. Sedan sommaren 2010 har det varit allt möjligt annat; bihåle- och pannlobsinflammationer, allmänna förkylningar, halsar som skurit sönder, småfebrig nästan konstant, tungandat, halsflussar etc etc. Jag har varit till läkare lite från och till, men jag orkar liksom inte gå hela tiden. De säger inget konkret, oftast har jag bara fått höra att jag ska gå hem och krya på mig. Som att jag inte försöker med det. Jag har försökt med allt. Jag äter hälsosamt och jag rör mig det jag kan under rådande omständigheter. Jag äter vitaminer och ingefära och försöker stressa ned. Jag tror att den press jag varit under senaste åren och den stress jag haft mentalt säkerligen kan spela in på min fysiska hälsa. Men det är ett snurrande ekorrhjul, det ena sporrar det andra. Sist sa läkaren till mig att jag kanske behövde acceptera tanken på att man inte skulle hitta något som var fel på mig i grunden. "Vissa människor är bara allmänt mer sjuka än genomsnittet". Men jag är 22 år. Det är faktiskt inte rättvist.
Jag är trött på att försöka få folk att veta och förstå. Jag vill egentligen inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill inte behöva påpeka det hela tiden, jag vill bara att folk ska veta. Jag är egentligen en väldigt aktiv person i botten, och jag önskar bara att jag kunde göra alla normala saker som att träna, plugga och jobba ordentligt. Det skulle räcka. Och jag märker att man blir bitter, trots att man inte vill det. Exempelvis har jag väldigt svårt att tycka synd om folk som pratar om hur synd det är om dem för att de varit sjuka en vecka eller två, eller inte har kunnat träna på en vecka. Jag vet att alla har olika förutsättningar, men jag kan bara inte känna för dem. Och det är jag ledsen för, för jag är ingen bitter människa.
Jag längtar så otroligt mycket efter att känna mig produktiv igen, så som jag brukade vara. Göra saker om dagarna och inte bara låta tiden rinna förbi näst intill varje dag liggandes i sängen tittandes på serier som jag flyr in i. För att jag inte har orken till något annat. Det är egentligen inte jag. Dagarna och veckorna bara flyger förbi.
Det händer liksom ingenting, det verkar inte ge upp. Kroppen bara fortsätter att bråka, hur mycket jag än vaknar varje dag och önskar att den inte gjorde det. Hur mycket jag än önskar att jag någon morgon skulle kunna få vakna utan exemplevis halsont. Jag är trött på att alltid verka svag och tråkig och trött och lat och seg. Jag vill kunna träffa folk och leva livet. Jag vill kunna vara jag.
Det är lite tragiskt egentligen. Den här julen och nyåret var det första på väldigt länge som jag faktiskt kände mig frisk. Det var en helt otrolig känsla och jag kände mig så lycklig. Jag var så jävla peppad inför det nya året - det här skulle bli mitt år! Inför nyår gjorde jag upp så mycket planer i mitt huvud, så många löften och idéer. Jag var glad. Jag skulle gräva ned det hemska 2011 långt jävla ned i jorden. Trots att det tunga skitåret hade gett mig enorma erfarenheter så skulle jag bara stampa på det och krossa det. Ingenting kunde bli dåligt i år, jag hade (och har visserligen fortfarande) så otroligt mycket att se fram emot. När jag kom hem efter nyår var jag full av nya insikter och inspiration. Jag köpte mitt gymkort som jag hade velat ha så länge nu. Jag gick och tränade en gång, 9e januari. Det var totalt underbart! Jag kände att "nu var jag verkligen igång" och jag kände i både kropp och själ hur bra det var för mig. Sedan slog det till igen. 10e januari låg jag sjuk och efter det har det inte släppt. Jag kunde använda mitt gymkort en gång och sedan dess har jag varit förkyld, haft ont i halsen eller varit småfebrig. Det är knappt att jag har kunnat gå promenader. Viljan att röra på mig bara krossar mig mer och mer, men även den ekonomiska biten är svår. Jag betalade 3000 för det där kortet, och nu har mer än 2,5 månad gått. Självförtroendet sjunker det också, jag menar - vem vill inte kunna röra sig och bli smärt och trimmad? Den senaste sjukperioden nu senaste veckan har bestått utav ren och skär förkylning; jag nyser, snyter mig och är täppt, har ont i huvudet och halsen.
Det är inte längre direkt någon som säger "krya på dig". Det är som att både jag och alla andra har vant sig vid att jag är "typ lite sjuk" jämt. När jag träffar folk försöker jag verka pigg, men det tar oftast alla mina krafter. Samtdigt måste man försöka leva och göra saker, annars går man under. Jobba måste jag också göra så gott det går, annars skulle jag inte gå runt. Jag får ändå inte in så jag klarar mig varje månad utan måste låna. Men jag vill heller inte söka något fast jobb förrän jag är klar med uppsatsen och jag trivs på det här jobbet. Jag vill verkligen skriva klart min uppsats också, men så fort jag ens tänker tanken att jag ska ta tag i den så blir jag sjukare igen. Som att kroppen säger emot att jag inte är redo. Det är oerhört frustrerande. Nu under våren ska jag alltså försöka jobba tillräckligt mycket, skriva uppsatsen och förmodligen vara sjuk samtidigt. Men jag vägrar att ge upp, jag vägrar att tro att det ska hålla i sig såhär, jag har alldeles för mycket planer för framtiden. Jag vill komma vidare i livet. Jag har ljusa förhoppningar för framtiden. Det gäller kanske bara att rida ut vågen. Tänk bara vad annorlunda allt kunde ha varit om man hade haft lite tur. Jag har slösat bort så mycket tid på att må dåligt.
Jag är så otroligt tacksam för Jockes stöd också. Och samtidigt är jag avundsjuk på honom, nästan hela tiden. Han har möjligheten att plugga, att träffa folk, att leva normalt. Och jag känner mig så ofta som en klump. En sådan där som inte kan göra något. Jag menar även om någon skulle fråga mig om jag vill göra något (vilket inte så många gör här, eftersom vi inte känner så många sen vi flyttade hit) så skulle jag ändå nästan aldrig kunna följa med. Och jag vet att jag inte kan hålla honom tillbaka. Så det är jobbigt, och svårt ibland. Det är inte alltid lätt för honom att leva med en konstant sjukling kan jag tänka mig.
Innan dess var jag nästan aldrig det, jag var en sådan där som nästan alltid var frisk, hela vägen upp i gymnasiet. Men så kom det som en våg in i mitt liv, immunförsvaret verkade ge vika totalt. Det började med någon form av lunginflammation, hosta och mycoplasma. Första terminen var inte särskilt rolig, men sedan blev det lite bättre under ett tag. För ungefär 2 år sedan blev allt sämre igen, det är ungefär därifrån jag brukar räkna om folk frågar. "Jag har varit sjuk senaste två åren ungefär". Det låter alltid lika roligt. Sommaren 2010 blev jag sjuk runt P&L och sedan dess har det inte släppt. Det var väl förmodligen då jag fick twar-infektionen kan jag tänka mig. Den höll i till i höstas då en av läkarna sa att den såg ut att vara utläkt. Jag fick ingenting för den, och jag sitter här idag fortfarande lika sjuk hela tiden. Sedan sommaren 2010 har det varit allt möjligt annat; bihåle- och pannlobsinflammationer, allmänna förkylningar, halsar som skurit sönder, småfebrig nästan konstant, tungandat, halsflussar etc etc. Jag har varit till läkare lite från och till, men jag orkar liksom inte gå hela tiden. De säger inget konkret, oftast har jag bara fått höra att jag ska gå hem och krya på mig. Som att jag inte försöker med det. Jag har försökt med allt. Jag äter hälsosamt och jag rör mig det jag kan under rådande omständigheter. Jag äter vitaminer och ingefära och försöker stressa ned. Jag tror att den press jag varit under senaste åren och den stress jag haft mentalt säkerligen kan spela in på min fysiska hälsa. Men det är ett snurrande ekorrhjul, det ena sporrar det andra. Sist sa läkaren till mig att jag kanske behövde acceptera tanken på att man inte skulle hitta något som var fel på mig i grunden. "Vissa människor är bara allmänt mer sjuka än genomsnittet". Men jag är 22 år. Det är faktiskt inte rättvist.
Jag är trött på att försöka få folk att veta och förstå. Jag vill egentligen inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill inte behöva påpeka det hela tiden, jag vill bara att folk ska veta. Jag är egentligen en väldigt aktiv person i botten, och jag önskar bara att jag kunde göra alla normala saker som att träna, plugga och jobba ordentligt. Det skulle räcka. Och jag märker att man blir bitter, trots att man inte vill det. Exempelvis har jag väldigt svårt att tycka synd om folk som pratar om hur synd det är om dem för att de varit sjuka en vecka eller två, eller inte har kunnat träna på en vecka. Jag vet att alla har olika förutsättningar, men jag kan bara inte känna för dem. Och det är jag ledsen för, för jag är ingen bitter människa.
Jag längtar så otroligt mycket efter att känna mig produktiv igen, så som jag brukade vara. Göra saker om dagarna och inte bara låta tiden rinna förbi näst intill varje dag liggandes i sängen tittandes på serier som jag flyr in i. För att jag inte har orken till något annat. Det är egentligen inte jag. Dagarna och veckorna bara flyger förbi.
Det händer liksom ingenting, det verkar inte ge upp. Kroppen bara fortsätter att bråka, hur mycket jag än vaknar varje dag och önskar att den inte gjorde det. Hur mycket jag än önskar att jag någon morgon skulle kunna få vakna utan exemplevis halsont. Jag är trött på att alltid verka svag och tråkig och trött och lat och seg. Jag vill kunna träffa folk och leva livet. Jag vill kunna vara jag.
Det är lite tragiskt egentligen. Den här julen och nyåret var det första på väldigt länge som jag faktiskt kände mig frisk. Det var en helt otrolig känsla och jag kände mig så lycklig. Jag var så jävla peppad inför det nya året - det här skulle bli mitt år! Inför nyår gjorde jag upp så mycket planer i mitt huvud, så många löften och idéer. Jag var glad. Jag skulle gräva ned det hemska 2011 långt jävla ned i jorden. Trots att det tunga skitåret hade gett mig enorma erfarenheter så skulle jag bara stampa på det och krossa det. Ingenting kunde bli dåligt i år, jag hade (och har visserligen fortfarande) så otroligt mycket att se fram emot. När jag kom hem efter nyår var jag full av nya insikter och inspiration. Jag köpte mitt gymkort som jag hade velat ha så länge nu. Jag gick och tränade en gång, 9e januari. Det var totalt underbart! Jag kände att "nu var jag verkligen igång" och jag kände i både kropp och själ hur bra det var för mig. Sedan slog det till igen. 10e januari låg jag sjuk och efter det har det inte släppt. Jag kunde använda mitt gymkort en gång och sedan dess har jag varit förkyld, haft ont i halsen eller varit småfebrig. Det är knappt att jag har kunnat gå promenader. Viljan att röra på mig bara krossar mig mer och mer, men även den ekonomiska biten är svår. Jag betalade 3000 för det där kortet, och nu har mer än 2,5 månad gått. Självförtroendet sjunker det också, jag menar - vem vill inte kunna röra sig och bli smärt och trimmad? Den senaste sjukperioden nu senaste veckan har bestått utav ren och skär förkylning; jag nyser, snyter mig och är täppt, har ont i huvudet och halsen.
Det är inte längre direkt någon som säger "krya på dig". Det är som att både jag och alla andra har vant sig vid att jag är "typ lite sjuk" jämt. När jag träffar folk försöker jag verka pigg, men det tar oftast alla mina krafter. Samtdigt måste man försöka leva och göra saker, annars går man under. Jobba måste jag också göra så gott det går, annars skulle jag inte gå runt. Jag får ändå inte in så jag klarar mig varje månad utan måste låna. Men jag vill heller inte söka något fast jobb förrän jag är klar med uppsatsen och jag trivs på det här jobbet. Jag vill verkligen skriva klart min uppsats också, men så fort jag ens tänker tanken att jag ska ta tag i den så blir jag sjukare igen. Som att kroppen säger emot att jag inte är redo. Det är oerhört frustrerande. Nu under våren ska jag alltså försöka jobba tillräckligt mycket, skriva uppsatsen och förmodligen vara sjuk samtidigt. Men jag vägrar att ge upp, jag vägrar att tro att det ska hålla i sig såhär, jag har alldeles för mycket planer för framtiden. Jag vill komma vidare i livet. Jag har ljusa förhoppningar för framtiden. Det gäller kanske bara att rida ut vågen. Tänk bara vad annorlunda allt kunde ha varit om man hade haft lite tur. Jag har slösat bort så mycket tid på att må dåligt.
Jag är så otroligt tacksam för Jockes stöd också. Och samtidigt är jag avundsjuk på honom, nästan hela tiden. Han har möjligheten att plugga, att träffa folk, att leva normalt. Och jag känner mig så ofta som en klump. En sådan där som inte kan göra något. Jag menar även om någon skulle fråga mig om jag vill göra något (vilket inte så många gör här, eftersom vi inte känner så många sen vi flyttade hit) så skulle jag ändå nästan aldrig kunna följa med. Och jag vet att jag inte kan hålla honom tillbaka. Så det är jobbigt, och svårt ibland. Det är inte alltid lätt för honom att leva med en konstant sjukling kan jag tänka mig.
i efterhand
Åh, denna huvudvärk!
Nu börjar allt på nytt igen, men i samma hjulspår.
Har varit på tre biofilmer på fyra dagar nu, som den filmnörd jag är. Hugo Cabret 3D, Titanic 3D (vilken gråtfest, tjohej!) och The Hunger Games.
Jag har varit på musikal också - Dirty Dancing! Trodde att jag skulle älska den, och vet ni det gjorde jag också. Trots att det tog ett tag att komma över svenskan.
London var underbart, hostlet var helt okej och vi såg så mycket. Det är full vår där och vi hade finfint väder hela tiden. Mina fötter gick däremot sönder och vi hade så fruktansvärt ont. Gick och gick och gick, stackars mina älskade kängor som dog. Det märks i alla fall att man tyr sig till det som är välbekant när man åker tillbaka till en stad sådär. Men oj vad trötta vi var nästan hela tiden. Jag somnade redan innan planet hade lyft den morgon som vi skulle åka hem, vilket var en extremt stressig och hemsk morgon förövrigt. Sedan när vi kom till Sverige så kunde planet av någon anledning inte landa. Kul. Hursomhelst så är det jättemysigt och kul att få komma iväg, men det är precis lika skönt att sedan komma hem, hem till sin varma dusch och sin egen säng. Så det är win-win. Tänk att tiden går så jäkla fort ändå, det känns så konstigt. 2008 var förra gången jag var där, men det känns som igår. Och allt var så lika.
Nu längtar jag till solen.
Nu längtar jag till sommar och festival. Jag längtar efter känslan av skärgården i sommarsolen. Och jag längtar efter sommarStockholm. Mest av allt önskar jag att jag kunde få vara lite frisk. Men, det är mycket däremellan. Mycket.
Hela världen är min. Jag har skrivit det på en lapp nu. En lapp som sitter på min säng, så jag kan se den när jag vaknar varje morgon. Jag hoppas det kan öka på processen, se till att det går åt rätt håll.
Jag saknar gamla vanor. Jag saknar gammalt liv. Då jag kände mig själv, då andra visste vem jag var.
Nu börjar allt på nytt igen, men i samma hjulspår.
Har varit på tre biofilmer på fyra dagar nu, som den filmnörd jag är. Hugo Cabret 3D, Titanic 3D (vilken gråtfest, tjohej!) och The Hunger Games.
Jag har varit på musikal också - Dirty Dancing! Trodde att jag skulle älska den, och vet ni det gjorde jag också. Trots att det tog ett tag att komma över svenskan.
London var underbart, hostlet var helt okej och vi såg så mycket. Det är full vår där och vi hade finfint väder hela tiden. Mina fötter gick däremot sönder och vi hade så fruktansvärt ont. Gick och gick och gick, stackars mina älskade kängor som dog. Det märks i alla fall att man tyr sig till det som är välbekant när man åker tillbaka till en stad sådär. Men oj vad trötta vi var nästan hela tiden. Jag somnade redan innan planet hade lyft den morgon som vi skulle åka hem, vilket var en extremt stressig och hemsk morgon förövrigt. Sedan när vi kom till Sverige så kunde planet av någon anledning inte landa. Kul. Hursomhelst så är det jättemysigt och kul att få komma iväg, men det är precis lika skönt att sedan komma hem, hem till sin varma dusch och sin egen säng. Så det är win-win. Tänk att tiden går så jäkla fort ändå, det känns så konstigt. 2008 var förra gången jag var där, men det känns som igår. Och allt var så lika.
Nu längtar jag till solen.
Nu längtar jag till sommar och festival. Jag längtar efter känslan av skärgården i sommarsolen. Och jag längtar efter sommarStockholm. Mest av allt önskar jag att jag kunde få vara lite frisk. Men, det är mycket däremellan. Mycket.
Hela världen är min. Jag har skrivit det på en lapp nu. En lapp som sitter på min säng, så jag kan se den när jag vaknar varje morgon. Jag hoppas det kan öka på processen, se till att det går åt rätt håll.
Jag saknar gamla vanor. Jag saknar gammalt liv. Då jag kände mig själv, då andra visste vem jag var.
London calling!
Om några timmar sitter vi på flyget mot London. Åh, den känslan överväger allt. Som jag har saknat den staden. Bokade in den resan lite spontant här tidigare i vinter. Vi ska bara mysa, mysa, mysa. Fira alla-hjärtans-dag i efterskott, ihop med 2,5 år tillsammans och som ett sätt att fira att vi överlevt det här senaste året med allt skit det inneburit.
Jag mår fortfarande inte jättebra. Inte bra alls faktiskt. Magen, huvudet, halsen och kroppen överlag är ur balans och bråkar som fan. Som alltid, typ.
Men jag hoppas att det kommer att bli bättre när vi kommer dit.
Jag är lite rädd för hostlet. Verkar läskigt.
Jag mår fortfarande inte jättebra. Inte bra alls faktiskt. Magen, huvudet, halsen och kroppen överlag är ur balans och bråkar som fan. Som alltid, typ.
Men jag hoppas att det kommer att bli bättre när vi kommer dit.
Jag är lite rädd för hostlet. Verkar läskigt.
there's no need to argue
There's no need to argue anymore.
I gave all I could, but it left me so sore.
And the thing that makes me mad,
Is the one thing that I had,
I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.
And I remember all the things we once shared,
Watching T.V. movies on the living room armchair.
But they say it will work out fine.
Was it all a waste of time.
'Cause I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.
Will I forget in time,
You said I was on your mind?
There's no need to argue,
No need to argue anymore.
There's no need to argue anymore.
I gave all I could, but it left me so sore.
And the thing that makes me mad,
Is the one thing that I had,
I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.
And I remember all the things we once shared,
Watching T.V. movies on the living room armchair.
But they say it will work out fine.
Was it all a waste of time.
'Cause I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.
Will I forget in time,
You said I was on your mind?
There's no need to argue,
No need to argue anymore.
There's no need to argue anymore.
om det vore så väl
Om jag bara vore frisk någon gång.
Då skulle jag vara lika hurtig som alla andra.
Då skulle jag göra allt som behövs göras.
Då skulle jag gör allt jag vill göra.
Då skulle jag erövra världen.
Då skulle jag vara lika hurtig som alla andra.
Då skulle jag göra allt som behövs göras.
Då skulle jag gör allt jag vill göra.
Då skulle jag erövra världen.
det är fest hos mig ikväll och hela världen är min
Mår lite halvklent, men fick sova hela natten!
Fåglarna kvittrar som bara den och oj vilka vårkänslor det varit sista tiden! Sol, värme och som sagt, massor av fågelkvitter. Känns som att det måste ha varit en ganska kort vinter ändå. Lång höst, tidig vår.
Nu kör vi.
Det är fest hos mig i kväll och hela världen är min.
Fåglarna kvittrar som bara den och oj vilka vårkänslor det varit sista tiden! Sol, värme och som sagt, massor av fågelkvitter. Känns som att det måste ha varit en ganska kort vinter ändå. Lång höst, tidig vår.
Nu kör vi.
Det är fest hos mig i kväll och hela världen är min.
as if I could
Sitter på jobbet och ska snart sova. Jobbar ett 19-timmars pass idag och jobbade ett 18-timmars igår. Natten till igår sov jag inte en endaste blund. Detta blandat med att jag fortfarande är halvkrasslig med huvudvärk, halsont varje morgon och kväll och små feberkänningar gjorde att jag var helt väck igår. Men aktiv var jag ändå; tvättade, handlade, städade etc. Sen dog jag lite. Alltså det här med att alltid vakna med halsont. Jag är så less. Mådde inte perfekt varken när jag gick till jobbet igår eller idag, men jag behöver pengarna. Och eftersom jag i princip aldrig någonsin är helt frisk så skulle jag aldrig kunna göra nånting, inte gå runt, inte leva, om jag inte gjorde saker ändå. Sad but true.
Jag är motiverad nu. Jag vill. Jag vill så mycket. Mest av allt vill jag hitta orken och kraften, för motivationen är det inget fel på.
Jag hoppas att jag får sova i natt, och jag hoppas att jag (i alla fall temporärt) får känna mig lite bättre och friskare imorgon, för då kommer nämligen alla underbara människor till oss! Som jag har sett fram emot den här lördagen och så pepp jag är! Vår väldigt försenade inflyttningsfest är kommen och temat för årets fest är fantasy/sci-fi. Kommer bli galet. Vi ses alldeles för sällan. Jag och Jocke ser generellt folk alldeles för sällan. Alla bor för långt bort. Samtidigt skänker jag en tanke till EWG och alla kära vänner som deltar i detta. Saknar er också, saknar hela gamla studentlivet. Massor.
Jag saknar Skärgårn också, havet och vindarna. Och sjögräset på stenar och bryggor. Måsar och hetta. Jag undrar om samma sak någonsin går att få tillbaka, eller om man är dömd att växa ifrån vissa saker i livet. Jag hoppas inte det.
Men nästa helg, då åker vi till mysigaste Falun. Längtar.
Det kommer snart att komma ett inlägg här där jag vräker ur mig en massa. Både sött och salt. Jag har hållt på det ett tag, inte riktigt hittat energin, inte kunnat ta tag i det. Men jag har så mycket att dela. Så håll i er.
Avslutar med en reflektion som jag gjorde idag: Jag tror att det är dags för SL att anställa lite fler städare på pendeltågen. Det ligger dammtussar under alla säten, STORA dammtussar. Varje gång dörrarna öppnas så virvlar en massa damm och smuts upp i luften och jag och alla andra tvingas andas in det. Fy och blä. Fy skäms, städa bättre.
Gina dreams of running away
When she cries in the night, Tommy whispers
"Baby it's okay, someday"
We gotta hold on to what we've got
It doesn't make a difference if we make it or not
We got each other and that's a lot
For love, we'll give it a shot.
Jag är motiverad nu. Jag vill. Jag vill så mycket. Mest av allt vill jag hitta orken och kraften, för motivationen är det inget fel på.
Jag hoppas att jag får sova i natt, och jag hoppas att jag (i alla fall temporärt) får känna mig lite bättre och friskare imorgon, för då kommer nämligen alla underbara människor till oss! Som jag har sett fram emot den här lördagen och så pepp jag är! Vår väldigt försenade inflyttningsfest är kommen och temat för årets fest är fantasy/sci-fi. Kommer bli galet. Vi ses alldeles för sällan. Jag och Jocke ser generellt folk alldeles för sällan. Alla bor för långt bort. Samtidigt skänker jag en tanke till EWG och alla kära vänner som deltar i detta. Saknar er också, saknar hela gamla studentlivet. Massor.
Jag saknar Skärgårn också, havet och vindarna. Och sjögräset på stenar och bryggor. Måsar och hetta. Jag undrar om samma sak någonsin går att få tillbaka, eller om man är dömd att växa ifrån vissa saker i livet. Jag hoppas inte det.
Men nästa helg, då åker vi till mysigaste Falun. Längtar.
Det kommer snart att komma ett inlägg här där jag vräker ur mig en massa. Både sött och salt. Jag har hållt på det ett tag, inte riktigt hittat energin, inte kunnat ta tag i det. Men jag har så mycket att dela. Så håll i er.
Avslutar med en reflektion som jag gjorde idag: Jag tror att det är dags för SL att anställa lite fler städare på pendeltågen. Det ligger dammtussar under alla säten, STORA dammtussar. Varje gång dörrarna öppnas så virvlar en massa damm och smuts upp i luften och jag och alla andra tvingas andas in det. Fy och blä. Fy skäms, städa bättre.
Gina dreams of running away
When she cries in the night, Tommy whispers
"Baby it's okay, someday"
We gotta hold on to what we've got
It doesn't make a difference if we make it or not
We got each other and that's a lot
For love, we'll give it a shot.
nu räcker det!
Nu får det vara nog.
Med allt.
Med allt.
söndagmåndag
Man vet att man är hemma för stan är likadan
Man vet att man är hemma
Men det är ändå inte samma sak
Vad bryr jag mig om fredag
Vad bryr jag mig om lördag
Det här är en söndagmåndagsång.
Man vet att man är hemma
Men det är ändå inte samma sak
Vad bryr jag mig om fredag
Vad bryr jag mig om lördag
Det här är en söndagmåndagsång.
väder"lekar"
Igår regnade det. Fint regn som smattrade på rutorna. I februari.
Idag snöar det stora snöflingor igen. Det har varit mycket fin snö den här vintern, tyvärr inte över jul men i alla fall. Många stora vackra snöflingor som dalat ned i skenet av gatubelysningen och landat i mina ögonfransar där de har fastnat.
Just nu jobbar jag på hopp och möjligheter. Kämpar för att se möjligheter varje dag istället för besvikelser. Se något nytt, inte det gamla. Hitta nya vägar. Försöka att kämpa på och ta tag i sig själv, trots att alla förutsättningar jobbar emot en.
Alve var förövrigt och hälsade på oss för någon dag sedan. Han är ett riktigt häftigt yrväder det där. Somnade på under en minut när han kom till oss. Satte sig upp i sängen efter att ha sovit över 12 timmar (han var faktiskt verkligen väldigt trött som han själv sa), sa "god morgon Jill" och därefter "men var är Jocke?". Mellan tuggorna av hallonkräm och macka ("Mmmm, det här var väldigt gott, tackar. Tack Jill") så fick jag ett antal spontana kramar och dessutom ett och annat spontant "Jag älskar dig Jill". Sådant är fint.
Han berättade också för mig att man inte blir vuxen förrän man är 50. Så jag känner mig rätt lugn nu.
Jag älskar mitt jobb också. Självklart siktar jag på mer med tiden, men just precis nu är det här jobbet perfekt. och varje gång man gör någon lycklig, gör någons liv lite lite bättre, så blir jag påmind om just varför jag älskar det. Dessutom är det typ all social kontakt jag har med omvärlden nuförtiden känns det som. Åh vad jag önskade att mina vänner bodde närmare. Ett spontant socialt liv existerar inte och det tar knäcken på mig. Jag vill så gärna vara mitt gamla sociala aktiva jag.
Jag vill också sluta vara sjuk nu igen. det räcker med typ.. 1,5 månad. isch. Jag är ledsen men jag har så svårt att tycka synd om alla som tycker synd om sig själva efter att ha varit sjuk en vecka eller två. Jag ger gärna bort mina senaste 2-3 år faktiskt, rent kroppsligt framförallt. Och alla som gnäller när det går några dagar mellan träningspassen: jag fick träna en gång från att jag köpte mitt kort i början av januari. Det var 9 januari och sedan dess har det varit väääldigt många sängdagar och väldigt lite aktivitet, väldigt lite göra någonting alls. Speciellt inga träningspass. Ibland är det ett fängelse. Jag flyr in i alla mina serier, min verklighetsflykt. Trots att jag vill så mycket mer.
Så fort jag känner mig piggare igen är tanken att jag ska tag i allt, allt som min orkeslöshet gör att jag hela tiden skjuter framför mig. Och så ska jag och Jocke gå på våra promenader och jag ska kunna träna igen och vi ska gå och äta lunch (världens godaste) och vi ska åka till Håtö och Falun. Och innan det är det ju snart temafest!
Jag traskar på.
Idag snöar det stora snöflingor igen. Det har varit mycket fin snö den här vintern, tyvärr inte över jul men i alla fall. Många stora vackra snöflingor som dalat ned i skenet av gatubelysningen och landat i mina ögonfransar där de har fastnat.
Just nu jobbar jag på hopp och möjligheter. Kämpar för att se möjligheter varje dag istället för besvikelser. Se något nytt, inte det gamla. Hitta nya vägar. Försöka att kämpa på och ta tag i sig själv, trots att alla förutsättningar jobbar emot en.
Alve var förövrigt och hälsade på oss för någon dag sedan. Han är ett riktigt häftigt yrväder det där. Somnade på under en minut när han kom till oss. Satte sig upp i sängen efter att ha sovit över 12 timmar (han var faktiskt verkligen väldigt trött som han själv sa), sa "god morgon Jill" och därefter "men var är Jocke?". Mellan tuggorna av hallonkräm och macka ("Mmmm, det här var väldigt gott, tackar. Tack Jill") så fick jag ett antal spontana kramar och dessutom ett och annat spontant "Jag älskar dig Jill". Sådant är fint.
Han berättade också för mig att man inte blir vuxen förrän man är 50. Så jag känner mig rätt lugn nu.
Jag älskar mitt jobb också. Självklart siktar jag på mer med tiden, men just precis nu är det här jobbet perfekt. och varje gång man gör någon lycklig, gör någons liv lite lite bättre, så blir jag påmind om just varför jag älskar det. Dessutom är det typ all social kontakt jag har med omvärlden nuförtiden känns det som. Åh vad jag önskade att mina vänner bodde närmare. Ett spontant socialt liv existerar inte och det tar knäcken på mig. Jag vill så gärna vara mitt gamla sociala aktiva jag.
Jag vill också sluta vara sjuk nu igen. det räcker med typ.. 1,5 månad. isch. Jag är ledsen men jag har så svårt att tycka synd om alla som tycker synd om sig själva efter att ha varit sjuk en vecka eller två. Jag ger gärna bort mina senaste 2-3 år faktiskt, rent kroppsligt framförallt. Och alla som gnäller när det går några dagar mellan träningspassen: jag fick träna en gång från att jag köpte mitt kort i början av januari. Det var 9 januari och sedan dess har det varit väääldigt många sängdagar och väldigt lite aktivitet, väldigt lite göra någonting alls. Speciellt inga träningspass. Ibland är det ett fängelse. Jag flyr in i alla mina serier, min verklighetsflykt. Trots att jag vill så mycket mer.
Så fort jag känner mig piggare igen är tanken att jag ska tag i allt, allt som min orkeslöshet gör att jag hela tiden skjuter framför mig. Och så ska jag och Jocke gå på våra promenader och jag ska kunna träna igen och vi ska gå och äta lunch (världens godaste) och vi ska åka till Håtö och Falun. Och innan det är det ju snart temafest!
Jag traskar på.
between these walls
Jag saknar människor. Gamla, nya och ännu inte funna.
Jag saknar tider och episoder.
Jag saknar tider och episoder.
den där dagen
Idag är det den där dagen, den där dagens som folk antingen älskar eller hatar. Jag är ingen sådan där bitter människa som hatar alla hjärtans dag, delvis för att jag har en superfin sambo att dela den med, men framförallt för att jag tycker att det är fel att tycka illa om en dag som går i kärlekens tecken. För kärlek är så mycket mer - kärlek till sin familj, till livet, till sina vänner och framförallt - till sig själv. Även när jag var singel tyckte jag om alla hjärtans dag, det är något som livar upp trista februari och det är en chans att unna sig själv och andra något. Det är mysigt med alla hjärtan och allt rött. Och om man nu inte har någon att dela den med sådär speciellt, passa på att unna dig själv något fint eller mysigt.
Argumentet hos folk, som jag faktiskt anser är ganska bittert, brukar vara att "det behövs inte en speciell dag att visa kärlek på, det ska man kunna göra alla dagar". Ja, men det kan man göra alla dagar också, men jag förstår inte felet i att uppmärksamma det extra mycket. Om det nu finns så mycket annan skit som uppmärksammas i världen, nog fan ska man ta vara på alla chanser som går att uppmärksamma kärleken också. Så - omfamna dagen! Omfamna alla dagar! Ta chansen och använd det som ursäkt för att göra något galet eller nytt eller mysigt!
Här hemma hos oss ska vi inte göra mycket annat än att slappa och ha filmmys med en massa täcken och kuddar. Jocke har fått frukost på sängen, godis och ros och jag har fått en supersöt ny nalle till vår lilla familj. Mer än så behöver det inte vara. Man kan göra lite vad man känner för, och det ska absolut inte handla om pengar. Det är bara fjantigt i mina ögon. Nej, enkelt och vackert.
Ikväll måste jag sticka och jobba, vilket egentligen inte var planen, men så kan det bli. Därför måste jag nu få upp den här underbara slöisen ur sängen nu så att vi kan ta vara på dagen. Om mi huvudvärk går över och Jockes förkylning lättar så kanske att vi till och med tar en fin promenad.
Ha en mysig alla hjärtans dag nu gott folk. Glöm inte att le.
Argumentet hos folk, som jag faktiskt anser är ganska bittert, brukar vara att "det behövs inte en speciell dag att visa kärlek på, det ska man kunna göra alla dagar". Ja, men det kan man göra alla dagar också, men jag förstår inte felet i att uppmärksamma det extra mycket. Om det nu finns så mycket annan skit som uppmärksammas i världen, nog fan ska man ta vara på alla chanser som går att uppmärksamma kärleken också. Så - omfamna dagen! Omfamna alla dagar! Ta chansen och använd det som ursäkt för att göra något galet eller nytt eller mysigt!
Här hemma hos oss ska vi inte göra mycket annat än att slappa och ha filmmys med en massa täcken och kuddar. Jocke har fått frukost på sängen, godis och ros och jag har fått en supersöt ny nalle till vår lilla familj. Mer än så behöver det inte vara. Man kan göra lite vad man känner för, och det ska absolut inte handla om pengar. Det är bara fjantigt i mina ögon. Nej, enkelt och vackert.
Ikväll måste jag sticka och jobba, vilket egentligen inte var planen, men så kan det bli. Därför måste jag nu få upp den här underbara slöisen ur sängen nu så att vi kan ta vara på dagen. Om mi huvudvärk går över och Jockes förkylning lättar så kanske att vi till och med tar en fin promenad.
Ha en mysig alla hjärtans dag nu gott folk. Glöm inte att le.
utan uppehåll
Jag går i vinterskor på hösten
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Alltid förberedd för storm
Jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
Jag har känslor utan uppehåll
Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
i mitt hjärta
Jag har haft en otroligt fin dag i mitt underbara Stockholm med min underbara sambo.
Jag älskar verkligen denna stad, och den är lika vacker sommar, som vinter. (Okej, kanske ännu lite vackrare på sommaren, men det är ingen större skillnad). Här trivs jag, här andas jag på riktigt, här känner jag mig hemma och här får jag pirr i maggropen. Och här har jag så många fina minnen.
Vi promenerade lite runt Skeppsholmen på eftermiddagen, och det är det första jag har kunnat vara ute och rört mig på länge. Så jäkla fin sol både på för- och eftermiddagen var det. Och ja, det är faktiskt väldigt romantiskt att promenera runt tillsammans. Och bra för hälsan är det också. Helt klart fler likadana dagar och promenader på gång.
Jag älskar verkligen denna stad, och den är lika vacker sommar, som vinter. (Okej, kanske ännu lite vackrare på sommaren, men det är ingen större skillnad). Här trivs jag, här andas jag på riktigt, här känner jag mig hemma och här får jag pirr i maggropen. Och här har jag så många fina minnen.
Vi promenerade lite runt Skeppsholmen på eftermiddagen, och det är det första jag har kunnat vara ute och rört mig på länge. Så jäkla fin sol både på för- och eftermiddagen var det. Och ja, det är faktiskt väldigt romantiskt att promenera runt tillsammans. Och bra för hälsan är det också. Helt klart fler likadana dagar och promenader på gång.
i tanken
Sommar.
Håkan Hellström. Hårdrock.
Gitarrer och lägereld.
Bara fötter.
Festival, trassligt och solblekt hår.
Trasiga converse, prickigt skinn av fräknar och solbränna.
Solglasögon och hatt.
Göteborg och älskade SommarStockholm.
Grillat.
Alkoholsurr och alkoholburr. Trasiga tankar och helande samtal.
Håtö, havet och skärgårn. Det glittrande havet.
Halvtrasiga bryggor. Ekor.
Händer sammantrasslade.
Skratt och gråt blandat.
Förortsromantik och gråa pendeltågsstationer.
Verklighetsflykt.
Sommarregn.
Johnny Cash.
Vinyl. Syrsor.
Ungdom. Evighet.
Minnen. Förhoppningar.
Kommer man någonvart?
snöfall och anfall
Alltså, hur söt och snygg är det lagligt att vara?
Och - de där browniesarna ser inte heller helt dumma ut just nu.
Men nope, ajabaja.
Nej, nu är jag less på det här.
Ska ta tag i det här.
Bli frisk. (Haha)
Jag ser fram emot en massa saker och jag ska snart strukturera det för er, och för mig själv.
samtidsnostalgi
Summer after high school, when we first met
We make out in your Mustang to Radiohead
And on my eighteenth birthday, we got matching tattoos
Used to steal your parents liquor and climb to the roof
Talk about our future like we had a clue
Never planned that one day I'd be losing you
In another life, I would be your girl
We keep all our promises, be us against the world
In another life, I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away
The one that got away
I was June and you were my Johnny Cash
Never one without the other, we made a pact
Sometimes when I miss you, I put those records on
Someone said you had your tattoo removed
Saw you downtown, singing the blues
It's time to face the music, I'm no longer your muse
In another life, I would be your girl
We keep all our promises, be us against the world
In another life, I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away
The one that got away
All this money can't buy me a time machine, no
Can't replace you with a million rings, no
I should'a told you what you meant to me
Cause now I pay the price
In another life, I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away
The one that got away
We make out in your Mustang to Radiohead
And on my eighteenth birthday, we got matching tattoos
Used to steal your parents liquor and climb to the roof
Talk about our future like we had a clue
Never planned that one day I'd be losing you
In another life, I would be your girl
We keep all our promises, be us against the world
In another life, I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away
The one that got away
I was June and you were my Johnny Cash
Never one without the other, we made a pact
Sometimes when I miss you, I put those records on
Someone said you had your tattoo removed
Saw you downtown, singing the blues
It's time to face the music, I'm no longer your muse
In another life, I would be your girl
We keep all our promises, be us against the world
In another life, I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away
The one that got away
All this money can't buy me a time machine, no
Can't replace you with a million rings, no
I should'a told you what you meant to me
Cause now I pay the price
In another life, I would make you stay
So I don't have to say you were the one that got away
The one that got away
fade away
Jag ogillar dig.
Mörkret, det tycker jag om. Jag rentav älskar mörker.
Mörkret att gömma sig i, att vara sig själv, att skina. Säg mig, hur skulle något skina utan mörker? Det är en bra fråga.
Och havet, det älskar jag. Gärna dessa i kombination. Ibland är jag rädd för havet, men det är nog lite typiskt jag. Att älska, att vara rädd. Det är väl det som kallas passion? Känslor? Styrka och svaghet. Styrka är svaghet, det är jag övertygad om.
Det händer så mycket, så mycket som skulle behöva sammanfattas, tryckas ihop. Som egentligen skulle behöva få ta hur mycket plats som helst. Insikter, tankar och utveckling. Samtidigt ingenting. Inspiration. Allt är hanterbart, greppbart. Strukturerat, ordnat. Fast ändå inte. Vart ska jag ta vägen framåt?
Jag saknar syrsorna.
Har ni lyssnat på syrsorna på senaste tiden?
Mörkret, det tycker jag om. Jag rentav älskar mörker.
Mörkret att gömma sig i, att vara sig själv, att skina. Säg mig, hur skulle något skina utan mörker? Det är en bra fråga.
Och havet, det älskar jag. Gärna dessa i kombination. Ibland är jag rädd för havet, men det är nog lite typiskt jag. Att älska, att vara rädd. Det är väl det som kallas passion? Känslor? Styrka och svaghet. Styrka är svaghet, det är jag övertygad om.
Det händer så mycket, så mycket som skulle behöva sammanfattas, tryckas ihop. Som egentligen skulle behöva få ta hur mycket plats som helst. Insikter, tankar och utveckling. Samtidigt ingenting. Inspiration. Allt är hanterbart, greppbart. Strukturerat, ordnat. Fast ändå inte. Vart ska jag ta vägen framåt?
Jag saknar syrsorna.
Har ni lyssnat på syrsorna på senaste tiden?
nu svalkar vindarna
Det nya året är här.
Åh, det här är bra för mig. Och nu händer mycket, fast samtidigt ingenting. Jag vet att det stått stilla här ett tag, men även det är bra för mig.
Jag återkommer med magiska historier och nya svalkande insikter inom kort.
Åh, det här är bra för mig. Och nu händer mycket, fast samtidigt ingenting. Jag vet att det stått stilla här ett tag, men även det är bra för mig.
Jag återkommer med magiska historier och nya svalkande insikter inom kort.
God jul och gott nytt 2012!
Det är dan före dan före dopparedan! Snart är det äntligen jul!
Jobbar mitt sista pass på ganska länge nu ikväll och åker sedan direkt hem till Håtö för att fira jul med familjen. Blir kvar där tills den 29e då jag åker upp till Falun för att fira nyår. Det är alltid en speciell känsla att åka hem inför jul och nog för att det inte snöar - men det är i alla fall lite vitt! Åh, det är så mycket jag ser fram emot! Tomtesockor, hängande paket, paketlekar, maten, Kalle, julklappar, godis, gemenskap, filmer och en massa annat mys. Och nyår - åh vad jag saknar Beris och gänget!
Året är snart slut.. Det är galet hur fort det har gått, jag har inte hunnit andas. Och trots att jag kommer att vara med härliga människor på nyår så kommer jag självklart ändå att sakna familjen. Det är något särskilt att fira med dem, framförallt barnen, också.
Jag måste ändå säga att jag saknar barndomsjular lite. Allt som hände innan jul menar jag då främst, som shower och luciatåg på skolan, knytkalas, pyssel och en massa annat. Men, nu finns det ju andra saker man inte fick göra då! Någon gång skulle jag också vilja vara någonstans där man får uppleva en riktig gammaldags jul. Det vore mysigt.
Var på ett himla bra humör när jag kom hem igår morse efter jobbet. Studsade till musik och packade och började samla ihop en massa saker att skänka till hemlösa! Jag uppmanar verkligen alla att göra detsamma! Det finns så mycket saker vi har hemma som vi egentligen inte har behov av - men som kan göra en enorm skillnad för andra! Andra som lever på gatan och fryser. Så ta allt ni hittar, kläder, skor, handdukar och andra saker och SKÄNK MER!! Vi är så bortskämda med jul och julklappar och värme så det är faktiskt den bästa och finaste julklappen du kan ge någon! Dessutom är det skönt att rensa!
Framåt kvällen började jag däremot få en konstig känsla. Jag vet inte riktigt varför. Jag tappade lite av julkänslan ett tag, kände mig rastlös och hade ont överallt. Jag gissar på att känslan kom ifrån en utav två anledningar: antingen har jag så mycket roligt framåt att jag helt enkelt var extremt rastlös och förväntansfull bara, eller så handlar det om att jag i vanliga fall redan brukar vara hemma och fått kommit till ro vid den här tiden. Hur som helst så gick det över och julkänslan kom tillbaka :)
Onsdag 21a december 2011:
Torsdag 22a december 2011:
Fredag 23e december 2011:
Lördag 24 december 2011, JULAFTON!
Jag tänker ta ett litet uppehåll nu, inte skriva så mycket mer förrän nästa år. Så jag passar på att säga god jul och gott nytt år. Ett år som kommer att bli underbart. Själv ska jag verkligen försöka njuta nu den närmaste tiden och jag hoppas att ni kommer att göra detsamma.
Jobbar mitt sista pass på ganska länge nu ikväll och åker sedan direkt hem till Håtö för att fira jul med familjen. Blir kvar där tills den 29e då jag åker upp till Falun för att fira nyår. Det är alltid en speciell känsla att åka hem inför jul och nog för att det inte snöar - men det är i alla fall lite vitt! Åh, det är så mycket jag ser fram emot! Tomtesockor, hängande paket, paketlekar, maten, Kalle, julklappar, godis, gemenskap, filmer och en massa annat mys. Och nyår - åh vad jag saknar Beris och gänget!
Året är snart slut.. Det är galet hur fort det har gått, jag har inte hunnit andas. Och trots att jag kommer att vara med härliga människor på nyår så kommer jag självklart ändå att sakna familjen. Det är något särskilt att fira med dem, framförallt barnen, också.
Jag måste ändå säga att jag saknar barndomsjular lite. Allt som hände innan jul menar jag då främst, som shower och luciatåg på skolan, knytkalas, pyssel och en massa annat. Men, nu finns det ju andra saker man inte fick göra då! Någon gång skulle jag också vilja vara någonstans där man får uppleva en riktig gammaldags jul. Det vore mysigt.
Var på ett himla bra humör när jag kom hem igår morse efter jobbet. Studsade till musik och packade och började samla ihop en massa saker att skänka till hemlösa! Jag uppmanar verkligen alla att göra detsamma! Det finns så mycket saker vi har hemma som vi egentligen inte har behov av - men som kan göra en enorm skillnad för andra! Andra som lever på gatan och fryser. Så ta allt ni hittar, kläder, skor, handdukar och andra saker och SKÄNK MER!! Vi är så bortskämda med jul och julklappar och värme så det är faktiskt den bästa och finaste julklappen du kan ge någon! Dessutom är det skönt att rensa!
Framåt kvällen började jag däremot få en konstig känsla. Jag vet inte riktigt varför. Jag tappade lite av julkänslan ett tag, kände mig rastlös och hade ont överallt. Jag gissar på att känslan kom ifrån en utav två anledningar: antingen har jag så mycket roligt framåt att jag helt enkelt var extremt rastlös och förväntansfull bara, eller så handlar det om att jag i vanliga fall redan brukar vara hemma och fått kommit till ro vid den här tiden. Hur som helst så gick det över och julkänslan kom tillbaka :)
Jag vet vad som skulle hända om...
Onsdag 21a december 2011:
Torsdag 22a december 2011:
Fredag 23e december 2011:
Lördag 24 december 2011, JULAFTON!
Jag tänker ta ett litet uppehåll nu, inte skriva så mycket mer förrän nästa år. Så jag passar på att säga god jul och gott nytt år. Ett år som kommer att bli underbart. Själv ska jag verkligen försöka njuta nu den närmaste tiden och jag hoppas att ni kommer att göra detsamma.
Where's the rock n' roll?
