Assessorsgatan 5B - going off?
Har nu faktiskt fått mitt bredband inkopplat, så nu kan jag officiellt uppdatera. Jag gissar på att det kommer bli ganska många nattliga uppdateringar när jag inte kan sova.
Funderar starkt på om jag ska säga upp min lägenhet imorrn.. Jag ska iaf ringa runt och kolla.
Att du sa det till henne, jag gissar på att du alltså har sagt det, det sved. Dum som jag var, dum som jag är, kunde jag faktiskt inte inse att det skulle kännas så krossande. Det svider
Imorgon är det sittning!! och jag får en massa nattliga gäster, kvällsliga också sisådär en halv klass till förfesten. Vi har ordnat vårt eget tema vi bävrar och alkoholen kommer läskigt nog att flöda.. kanske mer än i fredags... kanske mer än i onsdags.. Ojojoj, ni skulle sett mig o Calle rocka på kareoken :) Eller sett mig o Fija rocka bara allmänt i Festerås i fredags. Iofs så rockar alla vi, bara för att vi är bävrar och har röda pannband med kaniner på.
Jag hade så starka förhoppningar. Jag har så starka förhoppningar på mitt liv överlag, varför känns det som om saker då överlag går emot en?
Studentlivet - själva känslan, sammanhållningen, gemenskapen, festerna, sätten man garvar och gör bort sig - är skitkul. Jag trodde nog aldrig det kunde vara så roligt, och de som inte pluggar på högskola/universitet missar något
Jag har ju dessutom hittat både Nille :) och även Amanda från teknik, så det är skönt att ha nån eller några från hemmaplan iaf.
Så, det jag skulle komma till, var att vissa saker är iaf bra;
- Alla fester
- Alla nya roliga människor (jag har iofs redan hunnit göra bort mig)
- Att testa på studentlivet, som sagt
- Att vara en Bäver, Beaver, Beware ;)
- Att ha heta pannband, som sagt
- En viss frihet med att bo själv
- Att växa som människa
Men, jag är ledsen att säga det här, så är väldigt mycket skit.
Det är mycket möjligt att jag känner så här just nu bara för att det är så mycket nu i början, för att allt är så påtagligt, för att jag känner mig ensam och/eller för att det tar tid att vänja sig. Men det är iaf så här det känns just nu. Jag är ledsen över att låta negativ, men jag kommer att låta negativ;
För det första, jag är ett sällskapsdjur, jag tycker inte om att vara ensam.
Jag känner mig så fruktansvärt malplacerad. Det känns som om jag har hamnat fel och jag trivs inte alls i den här staden, i den här situationen, trots fördelarna. (Det går väl kanske i vågor)
Jag trivs inte i mitt område som jag bor i, det är riktigt tråkigt, otäckt, läskigt och slummigt. Ghetto, njae, det var kanske att ta i. ICA affären inte långt ifrån mig blev tydligen rånad två ggr förra veckan. Och häromdagen fick jag reda på att handelsbanken nere på torget hade blivit utsatt för väpnat rån. Jag var inne där bara några timmar innan.... Jag är besviken. Jag är besviken på hela situationen överhuvudtaget för jag hade så höga förväntningar och förhoppningar. Jag är besviken på mig själv att jag inte tar mig i kragen och är starkare.. Men det är nåt konstigt med mig de senaste åren, jag har så svårt för att vara stark. Jag kan bara visa mig stark på ytan, utåt, trots att jag egentligen vet att jag har kapaciteten innerst inne. Innerst inne kan jag göra allt jag drömmer om, bara jag ser ljust på saker. Just nu går det inte alls. Jag känner mig skitensam. Jag trivs inte i Eskilstuna överhuvudtaget (än så länge iaf). Vissa delar av staden är jättefina, precis som jag hade förväntat mig; tex ån, vissa parker, vissa gamla hus, barerna är mysiga och så. Men staden känns ändå så... grå? Eller så är det bara jag som inte passar in. Jag passar inte in i den här staden. Jag längtar tills den dagen som jag får flytta (tillbaka?) till mitt älskade Sthlm.
Känslan av att vara rädd för att i princip gå ut i porten är riktigt obehaglig. det är inte roligt att knappt vilja gå ut på balkongen eller behöva dubbelkolla flera gånger att dörren är låst. Det här är inga känslor som jag tycker någon förtjänar att leva med. Jag som dessutom är uppväxt med att aldrig ens behöva låsa dörren överhuvudtaget. Jag vågar inte gå hem själv på kvällarna, så de gånger jag inte har Niklas med mig kommer det bli till att åka sista stadsbussen som går 23.15. Kul... Jag vet heller inte om det skulle kännas så jättemkt bättre om jag nu flyttar ned till centrum (jo, säkerhetsmässigt såklart, men känslan ändras nog inte så mkt ändå) Ska jag nu börja hålla på och flytta saker och ringa myndigheter och fixa nya avtal igen när jag precis börjat få ordning på saker.. Då kommer mitt huvud explodera igen, och lägenheten explodera av nya högar av lappar och kom-ihåg-listor.
Det är staden på något sätt som jag inte gillar. Jag saknar tryggheten. Jag saknar Håtö, skärgården och Stockholm, kanske inte nödvändigtvis Norrtälje så mycket, men Stockholm och Håtö. Platser där jag trivs, platser där jag känner mig trygg och känner mig hemma. Där jag känner att jag passar in. Jag vet att hela den här flyttgrejen är en möjlighet till något roligt och nytt (det har redan varit roligt som sagt, och det blir säkert bättre) men det känns bara som om jag hamnat så fel..
Och utbildningen sen.. Den har visserligen precis börjat, så jag kan inte säga så mycket än, men av det jag märkt är att den är flummig med stort F. Inget direkt konkret, bara massa abstrakt flum. Intressant, ja visst. Det är precis sånt som jag är intresserad av och seminariet vi hade sist var skitkul.. till skillnad från förra föreläsningen. Men.
Det jag kände när jag sökte var att jag nu äntligen hade chansen att följa mina drömmar, inte kanske de stora, enorma drömmarna om sången och världen, men de mer subtila drömmarna om ett välbetalt jobb med människor. Jag ville följa drömmen om en bra och riktigt trygg framtid. Jag ville utnyttja mina betyg, mitt slit, min kunskap för att faktiskt kunna få ett intressant och välbetalt jobb med ganska hög status i samhället. Jag hade kunnat välja socionom som jag också tyckte lät intressant, men valde att flytta för att läsa beteendevetenskap som jag fick för mig var lite speciellare och stod lite högre upp på stegen.
Det visade sig nu istället för någon dag sedan, när jag pratade med en av faddrarna, att socionomerna´står något högre, i såväl lön som status. Besvikelsen svepte över mig igen. Jag insåg nämligen då att jag egentligen hade kunnat läsa till socionom i stockholm istället och aldrig behövt lämnade den älskade staden och alla mina kära människor, samtidigt som jag hade lärt känna folk ändå, jag hade varit nöjd. Det är inte så att jag inte tycker beteendevetenskapen är kul, den är skitkul. Men jag hade nog gillat det andra lika mycket, under andra förutsättningar.
Nu är det som det är. Att flytta nu (ner mot centrum alltså, något annat är det inte tal om) känns samtidigt bara som att ställa allt på ända igen. Det skulle göra mig ännu mer förvirrad, precis nu när jag börjar få sisådär koll på allt som har med myndigheter, avtal och liknade att göra. Det är nog mycket att ordna nu i början. Fast... det bästa vore säkert en flytt. Jag är väldigt förvirrad och snurrig just nu, jag vet inte hur något blir. Två saker vet jag iaf just nu; Jag är inte en sån som ger upp. Och imorrn är det sittning ;)
Vill också påpeka 3 saker till:
- Jag saknar min mamma väldigt mycket
- Jag fattar inte ett jota av den där filosofiskt vetenskapliga idéhistoriaboken vi läser. Men det blir nog bra
- Det är klart jag känner mig ensam.. och du vet hur jag fungerar, du vet att jag bryr mig. Men jag måste följa en blandning av hjärta och hjärna och inte handla efter min ensamhet som ändå bara skulle hålla nere mig, och dig, i längden.
//Jillsan - ledsen över att vara ledsen. Skulle vara glad över att vara ständigt glad.
Funderar starkt på om jag ska säga upp min lägenhet imorrn.. Jag ska iaf ringa runt och kolla.
Att du sa det till henne, jag gissar på att du alltså har sagt det, det sved. Dum som jag var, dum som jag är, kunde jag faktiskt inte inse att det skulle kännas så krossande. Det svider
Imorgon är det sittning!! och jag får en massa nattliga gäster, kvällsliga också sisådär en halv klass till förfesten. Vi har ordnat vårt eget tema vi bävrar och alkoholen kommer läskigt nog att flöda.. kanske mer än i fredags... kanske mer än i onsdags.. Ojojoj, ni skulle sett mig o Calle rocka på kareoken :) Eller sett mig o Fija rocka bara allmänt i Festerås i fredags. Iofs så rockar alla vi, bara för att vi är bävrar och har röda pannband med kaniner på.
Jag hade så starka förhoppningar. Jag har så starka förhoppningar på mitt liv överlag, varför känns det som om saker då överlag går emot en?
Studentlivet - själva känslan, sammanhållningen, gemenskapen, festerna, sätten man garvar och gör bort sig - är skitkul. Jag trodde nog aldrig det kunde vara så roligt, och de som inte pluggar på högskola/universitet missar något
Jag har ju dessutom hittat både Nille :) och även Amanda från teknik, så det är skönt att ha nån eller några från hemmaplan iaf.
Så, det jag skulle komma till, var att vissa saker är iaf bra;
- Alla fester
- Alla nya roliga människor (jag har iofs redan hunnit göra bort mig)
- Att testa på studentlivet, som sagt
- Att vara en Bäver, Beaver, Beware ;)
- Att ha heta pannband, som sagt
- En viss frihet med att bo själv
- Att växa som människa
Men, jag är ledsen att säga det här, så är väldigt mycket skit.
Det är mycket möjligt att jag känner så här just nu bara för att det är så mycket nu i början, för att allt är så påtagligt, för att jag känner mig ensam och/eller för att det tar tid att vänja sig. Men det är iaf så här det känns just nu. Jag är ledsen över att låta negativ, men jag kommer att låta negativ;
För det första, jag är ett sällskapsdjur, jag tycker inte om att vara ensam.
Jag känner mig så fruktansvärt malplacerad. Det känns som om jag har hamnat fel och jag trivs inte alls i den här staden, i den här situationen, trots fördelarna. (Det går väl kanske i vågor)
Jag trivs inte i mitt område som jag bor i, det är riktigt tråkigt, otäckt, läskigt och slummigt. Ghetto, njae, det var kanske att ta i. ICA affären inte långt ifrån mig blev tydligen rånad två ggr förra veckan. Och häromdagen fick jag reda på att handelsbanken nere på torget hade blivit utsatt för väpnat rån. Jag var inne där bara några timmar innan.... Jag är besviken. Jag är besviken på hela situationen överhuvudtaget för jag hade så höga förväntningar och förhoppningar. Jag är besviken på mig själv att jag inte tar mig i kragen och är starkare.. Men det är nåt konstigt med mig de senaste åren, jag har så svårt för att vara stark. Jag kan bara visa mig stark på ytan, utåt, trots att jag egentligen vet att jag har kapaciteten innerst inne. Innerst inne kan jag göra allt jag drömmer om, bara jag ser ljust på saker. Just nu går det inte alls. Jag känner mig skitensam. Jag trivs inte i Eskilstuna överhuvudtaget (än så länge iaf). Vissa delar av staden är jättefina, precis som jag hade förväntat mig; tex ån, vissa parker, vissa gamla hus, barerna är mysiga och så. Men staden känns ändå så... grå? Eller så är det bara jag som inte passar in. Jag passar inte in i den här staden. Jag längtar tills den dagen som jag får flytta (tillbaka?) till mitt älskade Sthlm.
Känslan av att vara rädd för att i princip gå ut i porten är riktigt obehaglig. det är inte roligt att knappt vilja gå ut på balkongen eller behöva dubbelkolla flera gånger att dörren är låst. Det här är inga känslor som jag tycker någon förtjänar att leva med. Jag som dessutom är uppväxt med att aldrig ens behöva låsa dörren överhuvudtaget. Jag vågar inte gå hem själv på kvällarna, så de gånger jag inte har Niklas med mig kommer det bli till att åka sista stadsbussen som går 23.15. Kul... Jag vet heller inte om det skulle kännas så jättemkt bättre om jag nu flyttar ned till centrum (jo, säkerhetsmässigt såklart, men känslan ändras nog inte så mkt ändå) Ska jag nu börja hålla på och flytta saker och ringa myndigheter och fixa nya avtal igen när jag precis börjat få ordning på saker.. Då kommer mitt huvud explodera igen, och lägenheten explodera av nya högar av lappar och kom-ihåg-listor.
Det är staden på något sätt som jag inte gillar. Jag saknar tryggheten. Jag saknar Håtö, skärgården och Stockholm, kanske inte nödvändigtvis Norrtälje så mycket, men Stockholm och Håtö. Platser där jag trivs, platser där jag känner mig trygg och känner mig hemma. Där jag känner att jag passar in. Jag vet att hela den här flyttgrejen är en möjlighet till något roligt och nytt (det har redan varit roligt som sagt, och det blir säkert bättre) men det känns bara som om jag hamnat så fel..
Och utbildningen sen.. Den har visserligen precis börjat, så jag kan inte säga så mycket än, men av det jag märkt är att den är flummig med stort F. Inget direkt konkret, bara massa abstrakt flum. Intressant, ja visst. Det är precis sånt som jag är intresserad av och seminariet vi hade sist var skitkul.. till skillnad från förra föreläsningen. Men.
Det jag kände när jag sökte var att jag nu äntligen hade chansen att följa mina drömmar, inte kanske de stora, enorma drömmarna om sången och världen, men de mer subtila drömmarna om ett välbetalt jobb med människor. Jag ville följa drömmen om en bra och riktigt trygg framtid. Jag ville utnyttja mina betyg, mitt slit, min kunskap för att faktiskt kunna få ett intressant och välbetalt jobb med ganska hög status i samhället. Jag hade kunnat välja socionom som jag också tyckte lät intressant, men valde att flytta för att läsa beteendevetenskap som jag fick för mig var lite speciellare och stod lite högre upp på stegen.
Det visade sig nu istället för någon dag sedan, när jag pratade med en av faddrarna, att socionomerna´står något högre, i såväl lön som status. Besvikelsen svepte över mig igen. Jag insåg nämligen då att jag egentligen hade kunnat läsa till socionom i stockholm istället och aldrig behövt lämnade den älskade staden och alla mina kära människor, samtidigt som jag hade lärt känna folk ändå, jag hade varit nöjd. Det är inte så att jag inte tycker beteendevetenskapen är kul, den är skitkul. Men jag hade nog gillat det andra lika mycket, under andra förutsättningar.
Nu är det som det är. Att flytta nu (ner mot centrum alltså, något annat är det inte tal om) känns samtidigt bara som att ställa allt på ända igen. Det skulle göra mig ännu mer förvirrad, precis nu när jag börjar få sisådär koll på allt som har med myndigheter, avtal och liknade att göra. Det är nog mycket att ordna nu i början. Fast... det bästa vore säkert en flytt. Jag är väldigt förvirrad och snurrig just nu, jag vet inte hur något blir. Två saker vet jag iaf just nu; Jag är inte en sån som ger upp. Och imorrn är det sittning ;)
Vill också påpeka 3 saker till:
- Jag saknar min mamma väldigt mycket
- Jag fattar inte ett jota av den där filosofiskt vetenskapliga idéhistoriaboken vi läser. Men det blir nog bra
- Det är klart jag känner mig ensam.. och du vet hur jag fungerar, du vet att jag bryr mig. Men jag måste följa en blandning av hjärta och hjärna och inte handla efter min ensamhet som ändå bara skulle hålla nere mig, och dig, i längden.
//Jillsan - ledsen över att vara ledsen. Skulle vara glad över att vara ständigt glad.
Eskilstunabo och nybliven bäver ;)
Ojojoj... jag har så mycket att säga och så otroligt kort tid. Sitter på skolbibblan med Elin, innan vi är på väg ner på stan för att betala kåravgifter och till kåren för att köpa pass. Mitt bredband är fortfarande inte inkopplat, så det blir mer uppdatering när detta är ordnat. Vi har haft två föreläsningar och redan fått en bok på 600 sidor, skitsvår, skitflummig. Vi har också fått vår första examensuppgift. På uppropet hittade jag min gamla Niklas =) från Roden, det visade sig att vi skulle gå samma klass och bor i princip grannar, så nu hänger vi ihop i vått och torrt. Lägenheten är helt okej, faktiskt ganska snyggt inredd också, men området är slummigt, otrvligt och jagt trivs inte alls där. Känns väldigt osäkert. Funderar på att flytta ned till centrum efter jul. Fester, fester, fester är det hela tiden. Har träffat massa roligt folk, vi har snygga hårband och kallas Bävrarna ;) Faddrarna är också skitheta. Studentlivet ÄR enormt kul, redan nu.. Dock är det inte så kul att bo själv, komma hem till en tom lägenhet, långt bort från alla man älskar och alla platser man älskar. Jag saknar er där hemma, min familj, Håtö, Norrtälje och Stockholm. Shit vad jag saknar Stockholm. Ibland känns det som om man är utomlands. Det är väldigt mycket blandade känslor, massor av information man bombarderas av nu i början, massor som ska fixas och ordnas, massa ansvar med att bo själv. Allting går i vågor; på morgonen och kvällen, när man ska laga mat, packa in varor, diska, sova eller vad som helst, känner jag mig som världens mest ensamma människa och hemlängtan är enorm (i och med att jag fortfarande inte har nåt internet hemma så känner jag mig ännu mer isolerad), men resten av dagen eller utekvällarna har jag bara kul. Känns också konstigt att gå i skolan igen.. Men som sagt, det är en helt annan sak än gymnasiet.. Eskilstuna som stad, om man bortser från det området som jag bor i och vissa andra utanför, är en av de mysigaste och finaste städerna jag upplevt, Ån, parkerna, husen, utelivet. Det finns dessutom fyra gallerior och sjukt mycket affärer..
Nu ska vi smita iväg, jag hoppas att folk kommer och hälsar på snart! Innerligt...
Åker ni buss hit så är det skitbilligt! Tar lite längre tid bara.
Saknar er där hemma, men har också roligt som fan! Det går i vågor som sagt..
Ikväll blir det häng på Dekår och kareokebar,
Ville också bara påpeka att jag inte heller är kall. Det känns konstigt för mig också.
Men vi behöver det här nu.
//Jillsan - remember me
Nu ska vi smita iväg, jag hoppas att folk kommer och hälsar på snart! Innerligt...
Åker ni buss hit så är det skitbilligt! Tar lite längre tid bara.
Saknar er där hemma, men har också roligt som fan! Det går i vågor som sagt..
Ikväll blir det häng på Dekår och kareokebar,
Ville också bara påpeka att jag inte heller är kall. Det känns konstigt för mig också.
Men vi behöver det här nu.
//Jillsan - remember me
sommaren 2008
.. över förväntan
Jag kan fortfarande inte fatta att sommaren i princip är slut
Hösten kom ovanligt snabbt i år.
Men.. det kommer ju en ny
snabbare än vi anar.
Jag kan fortfarande inte fatta att sommaren i princip är slut
Hösten kom ovanligt snabbt i år.
Men.. det kommer ju en ny
snabbare än vi anar.
Summer has come and passed
The innocent can never last
wake me up when september ends
like my fathers come to pass
seven years has gone so fast
wake me up when september ends
- Green Day
The innocent can never last
wake me up when september ends
like my fathers come to pass
seven years has gone so fast
wake me up when september ends
- Green Day
Helgen, the last one
Okej, visst, jag är sjuk
Okej, jag var visst sjuk i helgen också
men det spelade liksom inte någon roll
Okej, visst, jag kanske förvärrade det genom att vara ute
men men
so what
Tamesjuttsingen vad jag har hunnit med mycket den här helgen. Mycket mycket roligt
Fredag, Bella och Felicia med pringlesburkar i parken och massa skitprat. Underbart =)
Förfest med något konstigt kortspel, jag och Bella var med för.. vadå, äh vi vet inte vad det gick ut på. Man skulle dricka iaf så vi fick användning för våra pringlesburkar. Ytterst söta.
Ner till trädgårn, det nya konstiga packet ;), fabbs och co. (by the way, tack :)), Orre, Ludde, Jonas, Jenn, Alex, Melin!?, hur weird va inte det?
Samtalet lät ungefär
Alex: Hey! det här är min pojkvän
Melin: Vi har träffats förut, jag kommer ihåg dig
Jillsan: Oh shit. ;)
I det ögonblicket hade jag ingen aning om vem det var. Men det var ju Addes lilla homie så det var lugnt.
Det var ju två år sen försjutton. Vi ringde iaf Adde och checkade sen.
Kändes väldigt roligt men underligt att sitta där med dem. (Sist va det Fredda)
Sollentunapojkar och Alex?
Man kan undra.
Okej, Lördagen spenderades med Micke, min Carro <3, Mattias och Dunne
Vi, eller ja, jag, hmm, stötte även på Micke S på stan.
Det blev en del förvirring över alla dessa Micke sen senare under dagen
Härligt att träffa alla mina underliga typer igen =)
Nu fattas bara Marcus Manner och en gitarr, haha
Och Linda <3
Vi drog iaf till Kungsan och blev överrumplade av fjortisarmén.
Sen blev det brasiliansk festival och dansande på gatorna, en sväng till Norrviken, pratande om massa minnen för att sedan äntligen ta oss hem så jag fick krypa ned i min säng hos Carro, som jag älskar :)
Och i söndags drack jag, tyvärr som sagt sjuk som jag var, te med de mina hos Petrus.
OOOOOhh, så jag kommer sakna er.
Igår, även om det inte hör till helgen, köpte jag ett par jeans på rea(!) och träffade en gammal kär vän.
- - -
Jag vill passa på att meddela att jag kommer att ha en inflyttningsfest efter att jag kommit fram och hunnit installera mig, datumet är icke bestämt ännu.
Som en fattig student är planen att vi gör det till ett litet "knytkalas"; ni tar med det ni vill dricka och (äta?) så fixar jag tilltugg. De flesta lär ju få slockna på golvet så ett tips kan ju va att ta med ett liggunderlag? ;)
Håll utkik efter sms eller mail, jag tänkte låta det gå som en löpeld.
//Jillsan - checkar ut. Och nu tänker jag må bra
Beeeeeella!
Jillsan observerar:
Bella åker till Italien
why, oh why?
buhuhuhuhuhuhuhuhu ♥
Bella åker till Italien
why, oh why?
buhuhuhuhuhuhuhuhu ♥
adrenaliiin
Jag mår bra
Jag mår riktigt bra
Klart att det känns och kommer att kännas jobbigt ibland, upp och ner
men
Jag mår bättre än jag gjort på riktigt länge
Allt känns riktigt bra
Nu ska jag ut och leva mitt liv
Nu ska jag iväg och uppleva mitt liv
Bye bye byhåla =)
Jag mår riktigt bra
Klart att det känns och kommer att kännas jobbigt ibland, upp och ner
men
Jag mår bättre än jag gjort på riktigt länge
Allt känns riktigt bra
Nu ska jag ut och leva mitt liv
Nu ska jag iväg och uppleva mitt liv
Bye bye byhåla =)
another one bites the dust
Jag satt med mitt huvud snurrande och försökte precis komma på ett perfekt soundtrack för det som hänt, för sån är jag, men ingen sång passar så där perfekt.
Därför bjuder jag nu härmed på ett par bitar som gestaltar hur jag tänker och känner, med en början från vår kära Whitney Houston;
If I should stay I would only be in your way
so I'll go
but I know I'll think of you every step of the way
Good-bye
please don't cry, we both know
I'm not what you you need
I hope life treats you kind and
I hope you have all you dreamed of
And I wish you joy and happiness but above all of this
I wish you love and I will always love you
- - - Robyn;
We could keep trying
but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back
Just a little, little bit better..
- - - Green day;
Another turning point a fork stuck in the road
Time grabs you by the wrist directs you where to go
So make the best of this test and don't ask why
It's not a question but a lesson learned in time
It's something unpredictable
But in the end is right
I hope you had the time of your life
- - - Guns 'n roses;
'Cause nothin' lasts forever
And we both know hearts can change
And it's hard to hold a candle
In the cold November rain
We've been through this such a long long time
Just tryin' to kill the pain
But lovers always come and lovers always go
An no one's really sure who's lettin' go today
Walking away
- - -
//Jillsan - nu åker jag snart, och till råga på allt har jag gått och blivit sjuk också. Attans
Därför bjuder jag nu härmed på ett par bitar som gestaltar hur jag tänker och känner, med en början från vår kära Whitney Houston;
If I should stay I would only be in your way
so I'll go
but I know I'll think of you every step of the way
Good-bye
please don't cry, we both know
I'm not what you you need
I hope life treats you kind and
I hope you have all you dreamed of
And I wish you joy and happiness but above all of this
I wish you love and I will always love you
- - - Robyn;
We could keep trying
but things will never change
So I don't look back
Still I'm dying with every step I take
But I don't look back
Just a little, little bit better..
- - - Green day;
Another turning point a fork stuck in the road
Time grabs you by the wrist directs you where to go
So make the best of this test and don't ask why
It's not a question but a lesson learned in time
It's something unpredictable
But in the end is right
I hope you had the time of your life
- - - Guns 'n roses;
'Cause nothin' lasts forever
And we both know hearts can change
And it's hard to hold a candle
In the cold November rain
We've been through this such a long long time
Just tryin' to kill the pain
But lovers always come and lovers always go
An no one's really sure who's lettin' go today
Walking away
- - -
//Jillsan - nu åker jag snart, och till råga på allt har jag gått och blivit sjuk också. Attans
sucks
Jag skulle vilja må bra igen.
How do you find it in you to say goodbye?
Jag kommer ihåg den sommaren år 2002 när vi flyttade pemanent till Norrtäljetrakten
Jag skulle börja högstadiet i Norrtälje, jag kände ingen
Jag var såå pirrig i magen.
Jag tänkte att, vadå, man kan väl inte gå i skolan i Norrtälje?... finns det ens barn och ungdomar som lever och frodas här? Min syn på Norrtälje var bara sommarstaden jag hade upplevt genom mitt tolvåriga liv. Under dessa somrar hade jag dessutom mest hållit mig ute på Håtö. Detta gjorde att befolkningen i Norrtälje, njae, det var inget jag hade så stora förhoppningar på. Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag tänkte. Jag trodde jag skulle sakna Jämtland. Pfhh, där fanns minnsann ingenting att sakna. Jag har inte varit där en enda gång sedan jag flyttade ner och är så otroligt glad för detta. Människorna, livsstilen, minnena därifrån är ingenting jag vill ha med att göra. Och det är också detta som visar sig så tydligt i hur pass lite alla dessa år däruppe formade mig som människa. Det, däremot, har definitivt de sista 6-7 åren gjort. De har format hela mig. Det känns som en evighet... 6-7 år... Det låter kort, oerhört kort, det känns som en livslängd. Människorna jag har kommit att lära känna, människor jag har kommit att älska, människor jag har hållit av, människor som sakta suddats ut, längre och längre bort, människor jag kommit att hålla på avstånd, vänner som vuxit närmare och närmare, vänskaper med uppehåll, kärlekar, och alla minnen som hör ihop med dessa.
Jag tror att jag nästan automatiskt delar upp åren - högstadiet och gymnasiet - i olika perioder;
Det var... Jennifer, Petra, Annsofi
...Anna och Karin
...Fredrik
...Strömberg.. fråga vem som helst på Roslags..
...Strömberg, Jacob, Jocke
...Anna, Jennifer och Annsofi
...LQ. Haha :)
...konfirmationsläger i Linköping och Narven
...Robin, Anna Magnusson och Emma
...Erik Spaak och det var Robert..
...Michelle och Jonna
...Albin och det var Norah
...Petra, Jennifer och Erik
...Kristofer
...Estetarna
...Jacob
...Kristofer, Josefine, Majk och Bella
...Erik
...Emil
Det har varit så mycket saker och så många människor som betytt så mycket för mig, inte bara dessa i Norrtäljetrakten, utan runt omkring, hit och dit, hela tiden,
och mitt i alltsammans har det hela tiden funnits en väldigt förvirrad och osäker människa
som försöker växa upp.. eller som försöker vara barn. Som försöker hitta sin plats..
..det har jag nog fortfarande inte gjort
Så nu då? Det är nu det känns som om man står på den här klippbranten.
När man väl klivit över kan man aldrig ta sig tillbaka, lite som i slutet på Sagan om Ringen när de åker över havet. Lite så känns det. Jag kommer att tappa folk. Visst man växer upp, och visst det kanske blir bättre, det kanske blir sämre, det vet vi ju aldrig. Men... hur det än blir kommer man liksom aldrig tillbaka. Och som en nära människa sagt till mig; självklart ska man inte bara leva i det förflutna. man ska leva nu och ta tillvara det som händer och sker omkring än. Men det jag frågar mig själv är: om man nu inte tar med sig den stora del som format den man är, tappar man då inte en stor del av sig själv? Kommer man inte att känna sig tom? Jag har svårt att hitta den där balansen.
Men om jag nu kommer till den trängande frågan
Hur säger man hejdå? Hur tar man farväl av allt och börjar om på blankt papper?
Nya människor, nya minnen att skapa, nya platser, nytt liv.
Hur får man bort den här växande klumpen i maggropen som blir starkare och starkare varje dag?
Trots att man faktiskt åker hem då och då så är det ändå inte samma sak.
Jag hade planerat att delvis göra det här på bloggen aka platsendär man kan skriva av sig, för, av egna erfarenheter, vet jag att jag kommer att börja halvtomhalvt bryta ihop om jag ska prata med alla innan jag åker, så några stycken orkar jag med iaf, ja iaf en person innan jag somnar ;)
Jennifer, Jenn, Jennifart
Från allra första början var du den som tog emot mig
Du hittade den vilsna tolvåringen som i ett desperat försök att smälta in stirrade fånigt på tavlorna
Sedan dess har vi utvecklats ihop, på många sätt åt olika håll. Vi har förändrats, båda två. Men alltid har jag vetat att du funnits där, dig kan jag luta mig mot, dig kan jag prata med allt om. För du vet hur jag fungerar, du vet hur jag har fungerat. Du vet det mesta om mig och jag skäms inte eller blir generad över att prata med dig om vad saken än gäller. Du vet det mesta jag varit med om, du vet om alla mina tidigare problem, du vet om min bakgrund, du vet om mina krossade hjärtan och mina lyckligaste stunder. Det kan kanske verka som om vi glidit ifrån varandra senaste åren, delvis, men du tjejen, fan va mycket kul vi har haft ;)
Jag älskar dig och jag är glad över att få ha vuxit vid din sida
Jag är bara ett telefonsamtal bort, var inte rädd för att använda det ♥
Som en avrundning på kvällen tänkte jag bjuda på en eller ett par bilder från den gamla goda tiden; åttan =)
//Jillsan - några vänliga ord på vägen?
Jag skulle börja högstadiet i Norrtälje, jag kände ingen
Jag var såå pirrig i magen.
Jag tänkte att, vadå, man kan väl inte gå i skolan i Norrtälje?... finns det ens barn och ungdomar som lever och frodas här? Min syn på Norrtälje var bara sommarstaden jag hade upplevt genom mitt tolvåriga liv. Under dessa somrar hade jag dessutom mest hållit mig ute på Håtö. Detta gjorde att befolkningen i Norrtälje, njae, det var inget jag hade så stora förhoppningar på. Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag tänkte. Jag trodde jag skulle sakna Jämtland. Pfhh, där fanns minnsann ingenting att sakna. Jag har inte varit där en enda gång sedan jag flyttade ner och är så otroligt glad för detta. Människorna, livsstilen, minnena därifrån är ingenting jag vill ha med att göra. Och det är också detta som visar sig så tydligt i hur pass lite alla dessa år däruppe formade mig som människa. Det, däremot, har definitivt de sista 6-7 åren gjort. De har format hela mig. Det känns som en evighet... 6-7 år... Det låter kort, oerhört kort, det känns som en livslängd. Människorna jag har kommit att lära känna, människor jag har kommit att älska, människor jag har hållit av, människor som sakta suddats ut, längre och längre bort, människor jag kommit att hålla på avstånd, vänner som vuxit närmare och närmare, vänskaper med uppehåll, kärlekar, och alla minnen som hör ihop med dessa.
Jag tror att jag nästan automatiskt delar upp åren - högstadiet och gymnasiet - i olika perioder;
Det var... Jennifer, Petra, Annsofi
...Anna och Karin
...Fredrik
...Strömberg.. fråga vem som helst på Roslags..
...Strömberg, Jacob, Jocke
...Anna, Jennifer och Annsofi
...LQ. Haha :)
...konfirmationsläger i Linköping och Narven
...Robin, Anna Magnusson och Emma
...Erik Spaak och det var Robert..
...Michelle och Jonna
...Albin och det var Norah
...Petra, Jennifer och Erik
...Kristofer
...Estetarna
...Jacob
...Kristofer, Josefine, Majk och Bella
...Erik
...Emil
Det har varit så mycket saker och så många människor som betytt så mycket för mig, inte bara dessa i Norrtäljetrakten, utan runt omkring, hit och dit, hela tiden,
och mitt i alltsammans har det hela tiden funnits en väldigt förvirrad och osäker människa
som försöker växa upp.. eller som försöker vara barn. Som försöker hitta sin plats..
..det har jag nog fortfarande inte gjort
Så nu då? Det är nu det känns som om man står på den här klippbranten.
När man väl klivit över kan man aldrig ta sig tillbaka, lite som i slutet på Sagan om Ringen när de åker över havet. Lite så känns det. Jag kommer att tappa folk. Visst man växer upp, och visst det kanske blir bättre, det kanske blir sämre, det vet vi ju aldrig. Men... hur det än blir kommer man liksom aldrig tillbaka. Och som en nära människa sagt till mig; självklart ska man inte bara leva i det förflutna. man ska leva nu och ta tillvara det som händer och sker omkring än. Men det jag frågar mig själv är: om man nu inte tar med sig den stora del som format den man är, tappar man då inte en stor del av sig själv? Kommer man inte att känna sig tom? Jag har svårt att hitta den där balansen.
Men om jag nu kommer till den trängande frågan
Hur säger man hejdå? Hur tar man farväl av allt och börjar om på blankt papper?
Nya människor, nya minnen att skapa, nya platser, nytt liv.
Hur får man bort den här växande klumpen i maggropen som blir starkare och starkare varje dag?
Trots att man faktiskt åker hem då och då så är det ändå inte samma sak.
Jag hade planerat att delvis göra det här på bloggen aka platsendär man kan skriva av sig, för, av egna erfarenheter, vet jag att jag kommer att börja halvtomhalvt bryta ihop om jag ska prata med alla innan jag åker, så några stycken orkar jag med iaf, ja iaf en person innan jag somnar ;)
Jennifer, Jenn, Jennifart
Från allra första början var du den som tog emot mig
Du hittade den vilsna tolvåringen som i ett desperat försök att smälta in stirrade fånigt på tavlorna
Sedan dess har vi utvecklats ihop, på många sätt åt olika håll. Vi har förändrats, båda två. Men alltid har jag vetat att du funnits där, dig kan jag luta mig mot, dig kan jag prata med allt om. För du vet hur jag fungerar, du vet hur jag har fungerat. Du vet det mesta om mig och jag skäms inte eller blir generad över att prata med dig om vad saken än gäller. Du vet det mesta jag varit med om, du vet om alla mina tidigare problem, du vet om min bakgrund, du vet om mina krossade hjärtan och mina lyckligaste stunder. Det kan kanske verka som om vi glidit ifrån varandra senaste åren, delvis, men du tjejen, fan va mycket kul vi har haft ;)
Jag älskar dig och jag är glad över att få ha vuxit vid din sida
Jag är bara ett telefonsamtal bort, var inte rädd för att använda det ♥
Som en avrundning på kvällen tänkte jag bjuda på en eller ett par bilder från den gamla goda tiden; åttan =)
//Jillsan - några vänliga ord på vägen?
Because sad eyes never lie
Har idag shoppat kläder (fy på sig)
Har idag klippt mig
Har idag tittat på Narnia på bio
väldigt bra film enligt mitt tycke, alldeles för snyftigt slut dock. Det kunde ha slutat lyckligare.
Saker borde sluta lyckligare. Shit the same, De borde iaf ha fått varandra på slutet, hur sockersött det än kan verka
Detta enligt mitt tycke alltså.
Människor bråkar och tjafsar så mycket. Extremt påfrestande.. enligt mitt tycke.
Ibland när jag är på Heron får jag flashbacks. Det händer iofs ofta. Oftare och oftare på sista tiden.
Okej, så jag klippte mig också. En lugg igen, tänka sig
Haha, och jag som skulle chocka Micke och Marcus genom att inte ha lugg vilket jag hade sist jag träffade dem
Dålig tajming där =)
Sedan meddelar jag härmed Bella att hon hålls ansvarig för att styra avskedsparty ^^
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tänka för tillfället
Jag vet inte hur jag mår eller vad jag vill med livet
Jag vet inte hur jag känner för flytten
Ena stunden känns det hur kul och spännande som helst
andra.... inte lika roligt... alls
Detta är den stora förbannelsen med att vara född konservativ, nostalgisk och plågsamt känslosam.
Det är nästan skönt att komma till jobbet på dagarna/kvällarna. Det är enda tillfället som jag kan koppla bort allting och bara fokusera på annat. Det är enda tillfället jag mår någorlunda normalt. Någorlunda som en normal människa. Jag är inte i balans. Inte i balans över huvud taget. Jag önskar bara att folk skulle kunna inse det. Jag är trött på att känna mig som boven. Jag vågar aldrig må bra själv med risk för att andra inte ska göra det.. Jag vet inte ens hur man gör. Jag har gjort samma sak förr och jag lovade mig själv att aldrig göra samma sak igen. Men det är en ond cirkel och jag tar, tyvärr, inte mig ur den på eget initiativ. Konstigt nog verkar det enda som hjälper någorlunda vara att skriva. Skriva. Skriva
Jag vill lära känna mig själv.
Ännu blåser vindar
som stillar sig till ro
//Jillsan - remember my name
I'm gonna live forever
I'm gonna learn how to fly
meningen med tillvaron
Listen to your heart
When he's calling for you.
Listen to your heart
Theres nothing else you can do.
I dont know where youre going
And I dont know why,
But listen to your heart
Before you tell him goodbye.
Sometimes you wonder if this fight is worthwhile.
The precious moments are all lost in the tide, yea.
Theyre swept away and nothing is what is seems,
The feeling of belonging to your dreams.
And there are voices
That want to be heard.
So much to mention
But you cant find the words.
The scent of magic,
The beauty thats been
When love was wilder than the wind.
- Roxette
//Jillsan - fruktsallad. trasiga frukter
When he's calling for you.
Listen to your heart
Theres nothing else you can do.
I dont know where youre going
And I dont know why,
But listen to your heart
Before you tell him goodbye.
Sometimes you wonder if this fight is worthwhile.
The precious moments are all lost in the tide, yea.
Theyre swept away and nothing is what is seems,
The feeling of belonging to your dreams.
And there are voices
That want to be heard.
So much to mention
But you cant find the words.
The scent of magic,
The beauty thats been
When love was wilder than the wind.
- Roxette
//Jillsan - fruktsallad. trasiga frukter
I'm not feeling the situation
Once more I'll say goodbye to you
Things happen, but we don't really know why
if it's supposed to be like this
why do most of us ignore the chance to miss
Torn apart at the seams as my dreams turn to tears
I'm not feeling the situation
Run away try to find that safe place you can hide
It's the best place to be when you're feeling like..
All these things I hate revolve around Me!
Just back off before i snap
Wear your heart on your sleeve make things hard to believe
I'm not feeling the situation
Run away try to find that safe place you can hide
It's the best place to be when you're feeling like..
//Jillsan - det var våren 2007, det var Väsby, det var folk, det var vi, det var vår aggression och vår nyfikenhet
Things happen, but we don't really know why
if it's supposed to be like this
why do most of us ignore the chance to miss
Torn apart at the seams as my dreams turn to tears
I'm not feeling the situation
Run away try to find that safe place you can hide
It's the best place to be when you're feeling like..
All these things I hate revolve around Me!
Just back off before i snap
Wear your heart on your sleeve make things hard to believe
I'm not feeling the situation
Run away try to find that safe place you can hide
It's the best place to be when you're feeling like..
//Jillsan - det var våren 2007, det var Väsby, det var folk, det var vi, det var vår aggression och vår nyfikenhet
passing by
När jag vaknade nu imorse kände jag på en gång att det här skulle bli en dålig dag, det kändes i hela kroppen. En riktig deppdag.
1. Det är augusti, vilket i sin tur innebär att sommaren snart är slut och jag kommer att lämnas i all min ensamhet i en ny stad.
2. Det är mulet ute
3. Jag skulle ha varit på grönan idag, precis som att jag skulle ha varit på allsången i tisdags. Men folk ställer in och mina planer blir aldrig av.
4. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv.
5. Jag har just insett att jag kommer att ha ett seminarium på min födelsedag, vilket gör att jag kommer att få sitta själv där i min lägenhet- inget fika på sängen :(
6. Jag vill inte åka ifrån alla jag känner som har gjort mig till den jag är, jag vill inte åka ifrån allt man varit med om och alla minnen. Jag vill inte åka ifrån min söta mamma
7. Jag blir bara äldre och äldre. Jag tycker inte om att tvingas bli "vuxen" med allt vad det innebär
8. Det kommer att bli dyrt att åka hem hela tiden
9. Mina föräldrar har dyra bilproblem
10. När ska jag hinna göra allt jag vill hinna göra med alla människor innan jag åker?
11. Jag måste sitta hela vägen och åka hem från min syster idag, på nåt sätt är de dagarna alltid lika deprimerande.
12. Slutligen; jag som är så extremt sällskapssjuk och har så svårt att vara ensam, blir paranoid och grubblig, kommer att få stora problem med det här att bo själv. Det ultimata hade nog varit om jag hade bott med en kompis som skulle pluggat på samma ställe, någon jag kände mig trygg med och hade haft kul med. Visserligen kommer jag förmodligen snabbt lära känna folk men det betyder inte att jag kan bortse från det faktum att jag faktiskt kommer sitta hemma själv. Tänk när de åker hem efter att ha lämnat av mig och all flyttlast; jag kommer böna och be att de ska ta med mig hem också..
Varför får jag inte följa med hem!!
Jag lovar, jag har en stark aning om att detta kommer att bli fallet
- - -
Jag var iaf på IKEA igår, för ca en tusenlapp har jag nu inrett iprincip hela lägenheten :)
- - -
I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna klucka mot strand
och vassarna vagga och nyslaget hö
det doftar emot oss ibland,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan, gunås.
Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
//Jillsan - help, I need somebody, help
1. Det är augusti, vilket i sin tur innebär att sommaren snart är slut och jag kommer att lämnas i all min ensamhet i en ny stad.
2. Det är mulet ute
3. Jag skulle ha varit på grönan idag, precis som att jag skulle ha varit på allsången i tisdags. Men folk ställer in och mina planer blir aldrig av.
4. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv.
5. Jag har just insett att jag kommer att ha ett seminarium på min födelsedag, vilket gör att jag kommer att få sitta själv där i min lägenhet- inget fika på sängen :(
6. Jag vill inte åka ifrån alla jag känner som har gjort mig till den jag är, jag vill inte åka ifrån allt man varit med om och alla minnen. Jag vill inte åka ifrån min söta mamma
7. Jag blir bara äldre och äldre. Jag tycker inte om att tvingas bli "vuxen" med allt vad det innebär
8. Det kommer att bli dyrt att åka hem hela tiden
9. Mina föräldrar har dyra bilproblem
10. När ska jag hinna göra allt jag vill hinna göra med alla människor innan jag åker?
11. Jag måste sitta hela vägen och åka hem från min syster idag, på nåt sätt är de dagarna alltid lika deprimerande.
12. Slutligen; jag som är så extremt sällskapssjuk och har så svårt att vara ensam, blir paranoid och grubblig, kommer att få stora problem med det här att bo själv. Det ultimata hade nog varit om jag hade bott med en kompis som skulle pluggat på samma ställe, någon jag kände mig trygg med och hade haft kul med. Visserligen kommer jag förmodligen snabbt lära känna folk men det betyder inte att jag kan bortse från det faktum att jag faktiskt kommer sitta hemma själv. Tänk när de åker hem efter att ha lämnat av mig och all flyttlast; jag kommer böna och be att de ska ta med mig hem också..
Varför får jag inte följa med hem!!
Jag lovar, jag har en stark aning om att detta kommer att bli fallet
- - -
Jag var iaf på IKEA igår, för ca en tusenlapp har jag nu inrett iprincip hela lägenheten :)
- - -
I Roslagens famn på den blommande ö,
där vågorna klucka mot strand
och vassarna vagga och nyslaget hö
det doftar emot oss ibland,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på tärnor och mås,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt efter födan, gunås.
Då vilar min blommande ö vid min barm,
du dunkelblå, vindstilla fjärd
och juninattsskymningen smyger sig varm
till sovande buskar och träd.
//Jillsan - help, I need somebody, help
so close no matter how far
Vem vill gå på allsång med mig på tisdag?
Räck upp en hand! Eller ja, ring =)
Den första gång jag såg på dig
Och kände hur du såg på mig
Då föll allting jag trott var sant
Jag vet du kände likadant
Du var så vacker då
Som nått jag aldrig kunnat nå
Och hjärtat slog ett slag för var förlorad dag
Jag gömde mig i fantasin
Så rädd för vad du kunde bli
Var morgon som jag ljög för mig
Så såg jag sanningen i dig
Nu står du här i dag
Med allt jag nånsin velat ha
Och hjärta slår ett slag för var förlorad dag
Och jag ska öppna min dörr
Och ge dig varje dag igen
För den himmel som jag nått
Och förr allt det som jag nu förstått
Ska hjärtat slå ett slag för var förlorad dag
//Jillsan - no comment
Räck upp en hand! Eller ja, ring =)
Den första gång jag såg på dig
Och kände hur du såg på mig
Då föll allting jag trott var sant
Jag vet du kände likadant
Du var så vacker då
Som nått jag aldrig kunnat nå
Och hjärtat slog ett slag för var förlorad dag
Jag gömde mig i fantasin
Så rädd för vad du kunde bli
Var morgon som jag ljög för mig
Så såg jag sanningen i dig
Nu står du här i dag
Med allt jag nånsin velat ha
Och hjärta slår ett slag för var förlorad dag
Och jag ska öppna min dörr
Och ge dig varje dag igen
För den himmel som jag nått
Och förr allt det som jag nu förstått
Ska hjärtat slå ett slag för var förlorad dag
//Jillsan - no comment
in a bitter mood of August
Augusti gott folk.. Det går fort som man säger
Den 22:a augusti sticker jag, så innan dess är det bäst att ni planerar in många dagar där jag är inräknad. Dessutom förväntar jag mig en självklart en enorm avskedsfest.. innan dess ;)
Därefter, ja då är det bara för alla att komma och hälsa på i tur och ordning
Adressen är Assessorsgatan 5B i Eskilstuna, bara att ta tåget så möter jag upp vid stationen.
Och nu räknar jag faktiskt med en massa besök så jag slipper sitta där i min ensamhet, så jag hoppas för er skull att det inte bara är massa tomt snack och att ni sen sviker mig. Ajabaja, så gör vi inte.
Om någon mot förmodan skulle vilja hålla sig uppdaterad om vad som händer i mitt nya liv så är det bara att hålla koll på bloggen vilken kommer att hålla sig uppdaterad efter inflytt. Vem vill väl inte höra om Rookieveckorna tex? ;) Ojojoj, jag kan bara tänka mig hur de kommer se ut... Massa nytt roligt folk! Det är en av fördelarna. Nackdelar finns det självklart också, ni vet att jag kommer att sakna er, ni vet hur jag är.
Jag kommer att sakna Norrtälje, Skärgården och Stockholm..
Stockholm kommer jag nog kunna ta mig till relativt ofta, men det blir knepigare att ta sig hela vägen hem hela tiden.
Inreda lägenheten däremot, det är grejer det. Alldeles själv, prcis som jag vill, bara min, ingen annans
Och stor är den också..
- - -
I need you by my side..
//Jillsan - Mot Årsta havsbad, igen.
Den 22:a augusti sticker jag, så innan dess är det bäst att ni planerar in många dagar där jag är inräknad. Dessutom förväntar jag mig en självklart en enorm avskedsfest.. innan dess ;)
Därefter, ja då är det bara för alla att komma och hälsa på i tur och ordning
Adressen är Assessorsgatan 5B i Eskilstuna, bara att ta tåget så möter jag upp vid stationen.
Och nu räknar jag faktiskt med en massa besök så jag slipper sitta där i min ensamhet, så jag hoppas för er skull att det inte bara är massa tomt snack och att ni sen sviker mig. Ajabaja, så gör vi inte.
Om någon mot förmodan skulle vilja hålla sig uppdaterad om vad som händer i mitt nya liv så är det bara att hålla koll på bloggen vilken kommer att hålla sig uppdaterad efter inflytt. Vem vill väl inte höra om Rookieveckorna tex? ;) Ojojoj, jag kan bara tänka mig hur de kommer se ut... Massa nytt roligt folk! Det är en av fördelarna. Nackdelar finns det självklart också, ni vet att jag kommer att sakna er, ni vet hur jag är.
Jag kommer att sakna Norrtälje, Skärgården och Stockholm..
Stockholm kommer jag nog kunna ta mig till relativt ofta, men det blir knepigare att ta sig hela vägen hem hela tiden.
Inreda lägenheten däremot, det är grejer det. Alldeles själv, prcis som jag vill, bara min, ingen annans
Och stor är den också..
- - -
I need you by my side..
//Jillsan - Mot Årsta havsbad, igen.
.
Sov gott älskade moster ♥
