Det är så otroligt vackra höstdagar just nu. Solen skiner, det är kyligt blandat med varmt och alla färgers höstlöv blåser omkring. Jag har nästan hittat tillbaka till min höstkärlek, trots att jag inte riktigt är där än. Men det gör ingenting, det kommer nästa år. Nästa år kommer alla årstider vara underbara för nyår är den riktigt nystarten för mig. Då raderar jag det här året, och då kommer jag tillbaka till mig själv. Så länge tar jag små bitar i taget, lite varje dag.

Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort

Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort



Och det är fredag idag. Och imorgon är det oktober. Vad hände där?

Snart flyttar vi, och snart kan vi börja leva vårt eget liv igen. Det betyder jättemycket. Allt kommer att bli underbart och jag har så otroligt mycket att se fram emot, stora förändringar som kommer att ske. Och den lyckliga synen på livet. Mest av allt är jag lycklig över att överhuvudtaget kunna se fram emot saker igen.

På måndag ska jag gå på arbetsintervju. Vi får se hur det blir, kan bli kul, och framförallt är det så otroligt nära hem och en väldigt bra erfarenhet, trots att det kanske inte är det jag vill göra resten av livet. Men man kan ju testa sig fram lite, jag menar, jag är ju så ung.

Jag vill åka till Göteborg. Jag vill åka till Paris och jag vill åka till London. Och snart måste jag få åka på solsemester.

Vi får se vad som händer idag, om jag kommer någonvart med det jag borde. Fredagsmys blir det i alla fall.
Imorgon ska jag och Jocke åka in till stan och se "Riktiga män". DET ska bli skitkul. Men inga provsvar från läkaren får jag.. Det skulle också vara skönt.

Jag måste börja bry mig mer i mig själv och utgå från mig, bara mig. Jag måste lära mig att skita i vad andra säger och tycker, för det är inte deras liv, deras kropp eller deras känslor. Jag skiter i planerna nu, det får bli som det blir. Jag vill bli klar, men min kropp och mitt huvud måste få vila också. Alla dessa år av stress och press och krav tar på något sätt tillslut ut sin rätt. Är det inte kraftig magkatarr på gränsen till blödande magsår och att spy blod så är det det här. Någon gång måste det få ta stopp. Någon gång måste man kliva ur rutan, den lilla boxen. och skita i allt annat. Så ja, jag skiter lite i planerna nu och tar det som det kommer. Sålänge jag gör lite varje dag så får vi se vart det leder. De planer som jag försökt med senaste halvåret har bara gjort mig stressad och fått min kropp att krascha. Det klarar inte min kropp en gång till. Jag kanske inte är direkt igång, men känslan är borta. Och det är det som betyder något. Och jag är många erfarenheter rikare.

Så så länge det blir klart innan jul är jag nöjd, det är det viktigaste. Så länge jag blir klar struntar jag faktiskt i när uppsatsen blir opponerad. I så fall får den vila och folk tycka vad de vill. Jobb lär jag ju ha ändå. Och en underbar sambo och en underbar lägenhet och underbara vänner och som sagt - massor att se fram emot.

Man kan bli arg
Sen kan man bli glad
Sen kan man bli trött
Sen kan man börja inse, och lyfta.

Do, Do, Do! What you wanna do, don't think twice, do what you have to do.
Do, Do, Do, let your heart decide what you have to do, that's all there is to find.
Cause it takes a fool to remain sane, oh,It takes a fool to remain sane.
It takes a fool to remain sane, in this world all covered up in shame

Det är inte svårare än så.
Vet ni, det är faktiskt inte hela världen. När ska man lära sig.

Det finns mycket som förvånar och förbryllar mig, och det finns saker som är lättare med tiden.
Ibland kanske man blir klokare med åren, ibland kanske vissa inte blir det.

Ibland förändras saker till det bättre, genom det sämre.

Åh vilket underbart bröllop det var!

Vilken härlig omgivning,
Vilket underbart brudpar,
Vilken otroligt god mat,
Vilka underbara musiker,
Vilket extraordinärt engagemang,
Vilket perfekt sällskap.
Och hotellfrukost i gammelgården!
Jösses vad trött jag var dagen efter, vilket fortfarande håller i sig. Ville inte åka hem från Dalarna, men glädjs åt att det bara är två veckor tills vi ska dit igen. Vid den tiden ska det vara ändring på mig. Hoppas jag.


Snyggaste.

Nu måste jag ta tag i mig själv, göra ett nytt desperat försök.
Och försöka lyssna på Elin lite mer.


Jag testar
Jag måste försöka, åt något håll. Inte bara stå still.


Vi är bara människor.

Sitter i vackra Falun. Ja, det är en superfin höstdag. Skittrött och med huvudvärk, och på något sätt är jag så besviken på mig själv, fast ändå inte. Jag är avundsjuk också.

Gick upp apa-tidigt för att åka tåg, men inte gör det något. Jag är lugn här. Jag ska ändå slockna i soffan strax är tanken. Sen måste jag försöka. Försöka. Men det är oftast för mycket begärt. Min kropp och min hjärna arbetar inte med mig utan mot mig. Alla som har något vett i huvudet borde nog ändå förstå att man inte sätter sig i en sån här situation frivilligt.

Jag önskar att jag fick leva det andra livet. Det jag önskar. Fan.
Jag är väl kräsen, men jag vill sjunga. Tänk att få leva med sina drömmar och slippa sina mardrömmar, allt som man mår dåligt över. Men det är över snart, och då ska jag lyfta alla tankar till realism.

Ja, jag sitter i Falun och så precis som en smocka så väller allt över mig igen. Men långsamt.
Te hjälper kanske tror jag. Ja, jag tror det.

Ikväll blir det i alla fall fredagsmys och imorgon är det bröllop i Sälen! Sedan får vi se vad framtiden har att utvisa..

... Du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig.



Åren går in i varandra.

Jag ligger gömd under löven
jag ligger gömd under snön
Jag har fastnat med händerna i marken
i minnet från en mardröm

Jag är så långt ifrån dig
som i ett annat land fast nära ditt
När allting verkade enkelt i mitt liv
när du kände dig utestängd från mitt

Åren går in i varann
och jag inser att tiden är kort
Årstiderna smälter samman
Och jag vill minnas det
jag en gång glömde bort

Och du som gått vid min sida
säg mig, verkar jag tyngre nu
Jag har varit så trogen, det jag tror på
och hållit på förlåt som längtat ut

Om du lutar dig mot solen
om jag lutar mig mot dig
Jag blir bättre med tiden
om du har tålamod med mig

Ibland är det upp, ibland är det ner.

Och dessa ständiga principer och diskussioner..

Man måste vara frisk för att fungera, så det är ganska svårt att fungera när man aldrig är frisk.
Så jag gömmer mig, och flyr.

Jag är trött på att vara ständigt sjuk och ständigt trött. Förhoppningsvis hittar de något den här gången, kanske är det Twar så att jag i alla fall kan behandlas. Så att man sen kan gå vidare, ååh vad jag ser fram emot att gå vidare.

Men jag saknar för mycket, och jag fastnar. Min nostalgi och mina minnen, min konservatism, ställer till det för mig. Jag vill ha för mycket. Allt kommer snart bli lättare, och det kommer att gå!

Man måste våga se framåt i livet, och jag tror att man måste våga testa saker i livet.
Folk är inte lika oroliga som jag, folk tar inte saker lika hårt. Allt är inte så farligt som det verkar, men mycket har varit kommit så lätt för mig förut. Jag måste lära mig att acceptera situationen mer. Jag har så mycket att kämpa för.




Tålamod..

Oj! Vilken underbar läkare jag var hos idag. Tänk att sådana finns. Det kändes jättebra och hon lyssnade verkligen så nu får vi se vad provsvaren säger. Men utredningen är i alla fall igång.

Och trött är jag, extra trött och matt idag.
Men jag brukar ofta bli det när de tar flera rör blod på samma gång.

Så alltså.. inget gjort idag heller.
Men det känns ändå skönt att kanske äntligen få några svar.

Och regnet är rogivande.

Jag vill så gärna att alla människor alltid ska förstå mig, i alla lägen, utan att jag behöver förklara. Det är en av mina största svagheter.

Såhär framåt småtimmarna känner jag ett behov av att vara ärlig, att köra med helt raka puckar. Jag vet nämligen att jag brukar vara kryptisk när jag skriver.

Senaste halvåret, sedan jul ungefär, har jag mått mycket dåligt. Det har säkerligen framgått här, men vad som inte har gjort det är nog hur pass dåligt jag faktiskt mått. Jag vet att folk har dragit egna slutsatser, eller gissat. Jag vet att folk pratar bakom ryggen, dömer eller tror att man överdriver. Men nej, i det jag har skrivit här eller sagt till folk är det allt annat än överdrifter. Jag har varit utbränd, deprimerad och haft panikångest. Så, nu har jag sagt det. Det är sant, och jag överdriver inte och det har varit ett helvete. Ett rent helvete. Väggarna rasade omkring mig och allt blev för mycket. Alla år av slit, alla ständiga tankar och känslor blev för mycket och allt sa ifrån. Under de värsta stunderna låg jag bara och stirrade upp i taket, ingen förstod, ingen kunde förstå. Jag drog mig undan från folk, kunde inte planera saker och kunde i vissa fall inte andas. Jag kunde när det var som värst inte kliva upp ur sängen. Gick jag till affären eller något liknande en dag så var det dagens prestation. Jag kunde varken ta hand om mig själv eller något annat, framförallt inte mig själv. Jag kunde inte plugga och jag kunde inte komma framåt. Jag levde i en ständig ångestbubbla där det enda positiva om dagarna var att vänta på TV-program. Allt var för mig ett enda stort misslyckande, allt jag skulle göra, allt jag inte kunde göra, alla krav. Jag som alltid varit fröken duktig, på alla sätt. Det var min identitet, under all år. Det var den jag var. Under den här tiden skrev jag trots allt ändå tre stora, bra, hemtentor. Jag förstår i efterhand inte hur jag lyckades.

Jag tvivlade aldrig på min inneboende kapacitet.
Jag tvivlade på min ork. Jag tvivlade på min kropp, min hjärna och på mig själv.

Jag kunde inte gå och lägga mig utan ångest, jag ville inte somna och vakna upp till en ny dag av ångest, av saker som jag kände att jag borde göra men inte kunde, till en ny dag av krav. Jag vaknade varje morgon utav ångestattacker och hyperventilationer och så här fortsatte det under den värsta tiden, några månader. Jag kunde inte vakna en enda morgon och bara känna mig lugn eller lycklig, jag kunde aldrig vakna och känna att jag inte behövde göra något. Allt, alla dagar, var bara pressade omöjliga tidsscheman och det slutade med att jag inte gjorde någonting istället och mådde dåligt över det när kvällen närmade sig. Jag saknade att vakna lycklig. Världen och tiden stod still, men fasaden hölls uppe så gott det gick. Och jag försökte ta åt mig av den hjälp som gick, men i stort sett så gick det inte. Det spelade ingen roll vad andra sa eller vad jag sa till mig själv, det var bara totalstopp. Jag visste ju hela tiden hur dumt det var, men trots att jag berättade för mig själv hur smart och duktig och duglig jag var så lyssnade inte kroppen eller hjärnan. Jag visste ju att jag egentligen kunde, någonstans var det inte det som var problmet. Och återigen, folk förstår inte. Tillsammans med detta var jag sjuk, jag låg sjuk i många veckor och de båda faktorerna påverkade varandra. Jag blev mer sjuk åt båda hållen så att säga. Eftersom jag var sjuk hela tiden kunde jag inte röra mig och blev ännu mer missnöjd med mig själv. Allt var ett enda ekorrhjul. Hade det inte varit för Jocke vet jag inte vad jag hade gjort. Och jag kan inte förstå hur prestationer och skola kan påverka så pass mycket hur man mår, det är tragiskt. Jag kunde inte ta mig för något, jag kunde ibland inte gå ut, jag kunde inte göra något och jag var bara sjuk - hela tiden. Och sedan tycker folk att man är negativ. Jag kan meddela att det inte är lätt att hålla upp ett jävla leende hela tiden. Dessutom är jag glad att jag hållit mig äkta, vad än folk kanske har tyckt eller trott. Det gör att jag kommer att kunna leva till fullo.

Under sommaren har det sakta sakta genom stöd, nya erfarenheter, struktur, lite vila och miljöombyte blivit bättre, men det tar tid. Det tar tid innan jag blir mitt vanliga glada jag igen. Jag behöver egentligen mycket mer vila, men i min värld går det inte att sätta stopp. Så jag kämpar på, trots att man kanske inte alltid borde, trots att andra kanske skulle sätta stopp. Så på sätt och vis är det som att jag varit sjukskriven. Eller hur man nu ser det.

Det finns så många tankar och känslor kopplat till det här som aldrig skulle gå att få ner i ord. Men jag hoppas verkligen att genom att skriva av mig så kanske jag kan hjälpa någon annan som är på väg in i samma helvete. Sedan att jag är en väldigt känslosam person hjälpte inte direkt, det intensifierade hela situationen enormt, allt jag kände och tänkte. Hela vardagen. Jag tror dessutom på att genom att genomgå något riktigt jobbigt så blir man starkare som människa och uppskattar allt mer sedan. Jag tror att alla genomgår perioder i livet, och kanske att jag haft min värsta nu snart. Det går åt rätt håll och nu såhär i efterhand är det svårt att greppa ångesten. Men stressen blev för mycket, och allt skuggades av det. Det gjorde till och med att jag tappade nästan allt mitt korttidsminne och jag blev besatt av att komma igång och memorera allt i vardagen - allt jag skulle göra, allt jag kom på, allt jag tänkte och kände - jag var tvungen att komma ihåg och skriva upp allt, vilket hjärnan förstås inte klarade av utan jag fick panik istället. Jag jobbar på det också.

Jag skriver inte det här för att någon ska ha medlidande eller tycka synd om mig. Det vill jag verkligen klargöra, för det skulle ändå inte fungera. Jag skriver det för min egen och andras skull.

Jag vet inte vad ni kommer att säga om det jag skriver, men jag vet en sak i alla fall;
Jag är redo att leva i livet igen.
Jag ska ut och leva livet.

Allt blir bättre än man tror.
Och egentligen är jag en positiv och glad människa. Jag är ledsen att ni kanske senaste tiden (ja skrämmande nog kanske senaste två åren eller något) har fått intrycket av att jag enbart är negativ. Det är svårt att alltid leva som man lär. Den negativa fasaden kommer att försvinna delvis, men inte helt. För hela livet kantas av nya svårigheter, som man tar sig igenom genom att bearbeta dem och jag väljer ofta att dela med mig av mina tankar. Inte allt dock, mycket lämnas ändå i det dolda. Jag tror väldigt starkt på en ljus framtid, för jag vet att allt löser sig tillslut och att det finns dem som har haft det värre än mig, mycket värre. Det kan låta illa ibland, men om man lär känna mig på djupet istället så förstår man att det är mycket mer glädje i mig än vad man kanske tror när jag skriver av mig här.

För jag är en positiv stjärna, i grund och botten.

Jag har så svårt för det. Jag är rent utsagt dåligt på det, usel. Att leva i nuet alltså. Alla tankar fastnar antingen i oron för framtiden eller melankolin för det förflutna.

Jag har så mycket jag skulle vilja skriva egentligen, för att sammanfatta det här konstiga året som varit hittills. Men jag orkar liksom inte, det är för mycket. Istället övar jag på att måla allt vitt istället. Ja, jag målar allt vitt.

Det är struktur jag behöver.

Just nu sitter jag uppe och väntar på att Jocke ska komma hem. Egentligen borde jag sova. Jag är fortfarande sjuk och har extrem sömnbrist, har inte sovit på flera nätter på grund av min egen hosta som håller på att förgöra mig och Jockes smärta i benet. Inte har jag fått gjort något av det jag skulle heller. Planen fungerar inte. Jag är på något sätt van, det är tragiskt men det faller in i mönstret. Sitter och intalar mig själv att hälsan måste få gå först, men frågan är, hur långt får det gå? Ska i alla fall iväg och påbörja en ny utredning hos läkaren imorgon och sen får vi se då. Hoppas på att kunna bryta mönstret, hoppas på att kunna komma igång med att skriva och hinna med det jag ska någon gång snart. Och jag hoppas på att kunna vara hyfsat frisk till helgen när vi ska på bröllop i Sälen. Jag var ju så frisk så länge, jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna att insjukna igen, precis nu, precis vid fel tidpunkt. Det är min vanliga tur.

Jag är så rädd att fastna i samma mönster igen, att inte komma igång. Det är som att kroppen och hjärnan protesterar. Dagarna bara försvinner. Men någon gång snart så måste jag vara redo, och när jag väl är frisk och kommer igång så kommer allt att gå bra. Och när det här är klart - ja, då har jag inte många bekymmer värda att nämna. Jag kommer att vara en helt annan människa.

Snart flyttar vi och får ett eget hem och ett eget liv igen. Det ska bli en nystart, det kommer bli så bra. Jag har tyckt att det varit väldigt jobbigt att inte ha ett hem på riktigt, såhär när hösten har närmat sig. Vid den här tiden tidigare år har jag alltid varit på väg tillbaka till Eskilstuna, till mitt vanliga liv och min vardag. Jag har sett fram emot hösten och dess skiftningar, allt höstmys och all sorts nystart. Det har jag inte gjort i år, jag har suttit fast.


Idag fyller min far 60 år också, grattis till honom.
Vi firade pappas 60-årsdag och min födelsedag i helgen. Det var trevligt, men var har den barnsliga magiska födelsedagskänslan tagit vägen? Jag vet inte, men jag ska hitta den igen.

Det har hänt mycket, och det är en massa saker på gång framåt.
Det är en av anledningarna till att vi bestämde oss för att skjuta på Parisresan som vi hade bokat. Vi kände att vi hellre tar den när vi faktiskt har tid att fokusera på den, och inte bara trycka in den mitt i allt annat. Så nu är lägenheten och uppsatsen i fullt fokus istället. Och som sagt, allt annat som händer.

Jag var i Eskilstuna och fick lite rookieveckoboost. Det var härligt att träffa alla igen, men samtidigt tyckte jag att det var skönt att komma hem igen. Det har skett ett riktigt generationsskifte och många av dem jag delar minnen med är inte kvar längre, vilket gjorde att jag lättare kunde släppa taget. Jag har på något sätt inte mer där att hämta. Jag har gjort mitt och kan gå vidare. Men som sagt, det betyder inte att det inte var skitkul att träffa folk. Dessutom fick jag spendera lite tid med Micke och killarna (musik-vin-matlagning-tända ljus-gitarr-kombo) och med Rebecka. Eskilstuna är nog ändå inte så bra för mig, det drar mig nedför memory lane, och staden verkar göra mig sjuk. Jag fick ett avslut, ett nedtrappande avslut, och det var roligt. Men jag tror äntligen ändå att jag kan säga att jag till största del har vuxit ifrån det nu. Trots detta kommer jag alltid sakna studentlivet och Eskilstuna i sig, alla stunder som delats med olika människor. Jag kände mig hemma i studentlivet och jag kände mig hemma i livet i sig där, i mina egna lägenheter och i de hem jag delat med Jocke. Men det är dags att sluta leva minnena utan istället leva utifrån minnena. Nu kommer jag få mitt älskade Stockholm istället.

Jag var dessutom uppe i underbara Falun för ett tag sedan. Vi spenderade tid med hela familjen och bara njöt: åt god mat (bl.a. grillat och kräftor), plockade svamp, gick på loppis, shoppade loss i Borlänge, gick med Bamse, drack te och myste, gick på morgonpromenader, träffade släkt, hade en toppenkväll med Beris och Helena, drack vin, hade yogapass i vardagsrummet, bakade apfelstrudel, pratade om ditt och datt, hade filmkväll, lyssnade på musik, lyssnade på regnet, tittade på när folk stickade och allmänt njöt av harmonin. Det är något med det där stället; det är som två helt olika världar där och någon annanstans. När jag kliver av tåget i Falun är det som terapi, och det är svårt att sätta ord på.
Jag får perspektiv på saker.

Det var den bästa helgen.

Jag har slutat jobbet också. Det känns oerhört konstigt, och tråkigt. Men vi får se vad som händer framåt, ett steg i taget helt enkelt. Det här jobbet var precis vad jag behövde och det har gett mig så mycket; glädje, erfarenhet, struktur på dagen, de har gett mig stöd och en känsla av att göra något vettigt och givande. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag trodde verkligen att jag var på väg framåt, men, det kommer säkert sen. Jag kände mig hemma där och det var synd att behöva lämna.

Poff, så blev det augusti. Poff igen - så blev det september. Poff - så är det snart oktober. Det blev höst, och jag vet inte vart sommaren tog vägen. Timmar, dagar, veckor, år - allt bara rusar förbi. När jag var liten var sommaren evig, men inte nu längre. Jag saknar det, sommaren som var evig. Men inte bara sommaren, jag saknar att vara mindre överlag, när allt var enkelt och lättsamt. Och vad hände med det här året? Den första delen är som en dimma. Och allt är så annorlunda nu mot hur det var vid den här tiden förra året. Det har varit det värsta året i mitt liv, alla kategorier. Det har varit mycket verklighetsflykter och kroppen och hjärnan stängde ner. Men det kan bara bli bättre som jag ser det.

Och nästa år vid den här tiden kommer allt vara lättare och bättre, och jag överlever dag för dag.
Jag vet att allt blir lättare och bättre såsmåningom. Jag vet att allt löser sig och att livet rullar på. Hela nästa år kommer att bli en ordentlig nystart, för det har jag bestämt. Det är helt enkelt så att det här varit ett riktigt hundår, ingenting annat.

Min tid kommer. Med trygghet och allt.
Jag har så mycket att se fram emot. Och jag har börjat att må mycket bättre igen, trots allt. Det krävdes tid, vila, beslut, miljöombyte, pushning och ett break. Och det kommer att behövas lite till.
Jag har mått bättre, både kroppsligt och själsligt, och det kommer sig även utav nya vanor, hälsokost, nya rutiner, vila, en dos realism, en dos nya perspektiv och en rejäl dos nedstressning.

Nu petar detta nya insjuknande på min stressnivå, men jag ska försöka hålla det stabilt.

Skänker också en tanke till Fernando - du har fint sällskap där uppe <3



... Det blev inte så mycket vitt den här gången, det blev mer svart.

Det är läskigt att växa upp.

Vi har blivit med lägenhet! It's true!
Stockholm, här kommer jag, äntligen. <3

Jag har blivit rejält sjuk igen - that's also true.

Underhåller mig med min älskling VD, försöker vila upp mig och kurera mig lagom till helgen, födelsedagen och pappas födelsedagsfest. Planerna går just nu inte som jag tänkt mig, men hälsan måste ju få komma först så..

Mer update kommer senare.

Genomskinlig bitterhet och prat bakom ryggen är ytterst fula karaktärsdrag.

Och såhär är det alltid.

Jag tänker en sak, planerar. Och så blir det inte så.

Som idag hade jag planerat att shoppa lite och sen komma hem till fredagsmys. Men nej, så blev det ju inte.

Nr 1: Ingenting blir direkt som man tänker sig här ute när man inte bor själv.
Nr 2: Det är för långt till allt härifrån, så det är svårt att komma iväg och spontanfesta.

Jag vill festa nuuuuuuuuuuu!
Men - desto mer laddad kommer jag att vara till nästa helg. NÄSTA HELG.
Wunderbar.

Igår var det exakt på dagen två år sedan som jag och Jocke först såg varandra, som vi först träffades, som vi först blev kära. Poff. Pang. Bang.

Jäklar vad tiden går fort. Det känns som just igår, den där underbara och mest spännande tiden i mitt liv. Alla rosa molntussar, alla kraftfulla melodier, alla känslor och alla dynamiska minnen. Alla vibrationer i luften. Snart firar vi två år, de första två av många. Jag kan verkligen inte förstå hur tiden rusar på. Så just nu saknar jag Eskilstuna och studentlivet extra mycket. Jag kommer aldrig att glömma det. Blickarna, musiken och känslan av hand i hand. Känslan av att livet börjar.

Minnena är lika inpräntade som blodet i oss.
Och nu börjar livet snart igen, på sätt och vis.



Alltid. Alltid, Alltid.
Och känslorna och vibbarna kommer alltid tillbaka. Jag kan få dem tillbaka, precis som då.




(Och som pricken över i nu då så kan du väl ge oss vårt privatliv och vårt egna hem tillbaka. Tack du, du Gud.)


Psst. Idag har jag köpt biljett till Peace&Love-12! Galet. Ännu mer galet är att vi, om allt går som det ska, imorgon bokar vår weekendresa till kärlekens huvudstad - PARIS! Yep, it's true - jag åker dit igen! Jag har saknat det så extremt mycket och jag vill verkligen att Jocke ska få uppleva det och jag vill få uppleva det med honom - såhär två år senare. Framförallt Disneyland! Vi tar oss råd helt enkelt, trots att vi inte har det.
Vi ska fira våra två år, vi ska fira våra födelsedagar, vi ska fira min "examen" och vi ska fira att allt som varit så jobbigt snart är över, att vi tagit oss igenom en massa skit. Vi slänger ihop allt. Och för att tjuvstarta ska vi nu när vi verkligen firar två år, på onsdag, ut och äta och gå på bio.



Nästa gång ska han få uppleva magin i London.

Nu har jag bara några dagar kvar att jobba också, innan allt det där andra sätter igång.
Det ska gå bra. Och jag har så mycket att se fram emot. Slutet av 2011 kommer att bli bra, 2012 kommer att bli ännu bättre! Men jag kommer verkligen att sakna mina kollegor och jobbet i sig. Jag önskar att jag fick stanna. Vem vet hur det blir sen. Det kommer nog något spännande runt hörnet.

Jag har bestämt mig också (på riktigt den här gången). Det ni.