Jag ska tämja den djävul som bosatt sig hos mig.
Jag ska tämja den djävul som gör mig illa.


Förvänta er förändringar.
Förvänta er små steg i taget.

Det är fjärde advent, snart julafton och idag får jag åka hem, om bara några timmar.
Jag kommer att sakna Jocke något otroligt de närmaste tio dagarna, men, det är ju ändå bara tio dagar. Sedan kommer han ju till oss.

Julsittningen igår var så bra den kunde bli. Underbara människor som jag saknar i vardagen och ovven på dess rätta plats på dansgolvet.


Så nu kära vänner, tar jag ett uppehåll över jul och nyår och slappnar av lite.
Efter det kommer uppdatering om hur julen och nyår har varit, hur pluggandet går och hur jag mår. Ja ni vet, lite sådant dära smått och gott.

Men jag bjuder på lite för resten av december:














Från mig - till er - GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

..känns det riktigt bra, av någon anledning.
Det gäller att ta vara på sådana tillfällen.

Det känns som att saker kommer att lösa sig.

Julefrid – det är något jag ska försöka anamma. Varför låta något som jag kan klara av med tiden, så småningom, få mig att må dåligt när jag har så mycket att vara lycklig för? Perspektiv gott folk, det kommer inte ofta, men det behövs när det väl kommer. 

Jag måste få perspektiv på saker; jag har ett toppenliv med fina saker i det. Varför ska en kurs få mig att dåligt nu, när jag ändå kan göra den senare och även lämna in den senare om det nu skulle vara så? Det är ingen anledning för mig att må dåligt NU! Det kommer alltid nya saker att må dåligt, men andra jobbiga saker försvinner också hela tiden.

Nog för att jag har många saker att ha småångest över -

..jag tränar inte tillräckligt, jag är alldeles för sjuk alldeles för ofta, jag jobbar inte lika mycket som alla andra och tjänar inte tillräckligt med pengar, jag är inte nöjd med mitt utseende tillräckligt mycket, jag är orolig inför framtiden och jag har mycket i skolan..

- men jag har så jäkla mycket att vara lycklig över också
syskonbarn, lägenhet, söta mamma, Jocke, alla andra i familjerna, smak, stil, mys, hopp, intelligens etc etc



Så nej banne mig - jag ska ta mig i kragen och göra det som måste göras, när tid ges till det. Men jag ska också vara ledig, när jag ska vara ledig. Jag ska under julen försöka bli som pensionärer som är nöjda med sitt liv och inte har så mycket att oroa sig för längre, och bara sitta i soffan, njuta av julen och gemenskapen och äta en kaka.

Jag är mixad. Det känns bra fast dåligt, om man säger så.

I förrgår hade jag en sådan där kväll som inte kändes bra; det gick inte bra, det kändes inte bra och jag fick ingenting pluggat trots att jag desperat skulle ha gjort det. Det var helt enkelt en dålig kväll och hjärnan var full av andra jobbiga saker. När jag inte pluggar känns det ju också ännu sämre. Men, efter tag lättade det hela.
Det löser sig.
Jag fipplade lite på en plan B.

Igår var det jobb som gällde. Det kändes riktigt bra och jag hade en bra dag. Allt rullade på, det var lugnt på jobbet, jag fick sällskap av Jocke och det snöade fint ute vilket gjorde att jag fick riktigt riktigt mycket julkänsla. Den börjar komma ordentligt. Sådana där dagar på jobbet när man känner att man är effektiv, allt rullar på och ingenting strular, då är man glad att man kunde jobba i alla fall och få in lite pengar. Ett pass i december är mer än inget. Under dagen fick jag också en konstig flashback-känsla från sommarjobbet 2006 i Stockholm. Jag vet inte vad det var, en lukt eller något kanske. På kvällen var det julbord med jobbet på Harrys. Mycket trevligt; god mat, mysigt och trevligt sällskap. Vi gick dock hem ganska tidigt och avslutade kvällen med att titta på lite film i sängen.

Det är mindre än en vecka till julafton och imorgon får jag åka hem :) Jag kommer att sakna Jocke över jul, men det är nog också bra att vi får sakna varandra lite <3 Det känns bra. Pengar oroar lite också, som vanligt, men framförallt såhär innan jul. Det är mycket småutgifter och småärenden.

Natten till idag var en riktig mardrömsnatt. Drömmarna var så hemska att jag grät, skakade och var genomsvettig när jag vaknade emellanåt.

Ikväll är det julsittning vilket ska bli riktigt roligt eftersom jag varit så galet festsugen nu länge, och innan dess skulle jag behöva plugga massiva mängder. Der har ju inte gått så bra på senaste tiden. Jag har ingen ork eller motivation och jag tycker att det är svårt att komma igång och det är jobbiga uppgifter. Vi får se hur mycket jag får gjort under dagen. Det löser sig förmodligen i slutändan, men jag har ju en tendens att vela upp och ned i hur positiv jag är. Trots att jag verkligen försöker vara positiv inför skolan så är jag ändå så stressad. Hur ska jag få det att gå ihop? Jag är nog mest besviken på mig själv, att jag känner mig så jäkla ineffektiv. Jag får ångestkänslor bara av att logga in på blackboard..

Som sagt, jag vet att det låter fånigt, men jag är så otroligt jäkla arg på mitt dumma fula hår nu också. Jag är så missnöjd. Med tanke på att det har växt ut lite så ser det verkligen hemskt ut. Men det går inte att göra något åt.
Det ser ut som att man låtit ett barn ta saxen och bara hacka av håret runt om huvudet, i alla fall på den ena korta sidan.

Just nu längtar jag efter: gamla/nya vanor, julafton, tills den här kursen är slut, tills mitt hår har växt ut igen så att jag äntligen blir nöjd, till glappet som förmodligen bliur mellan terminer vilket innebär ungefär en vecka ledigt i januari och till P&L-11.


Lördag 18 december:






Grattis bästaste Andersson som fyller år idag!

Jag vill ha julafton NU
Just nu ger jag blanka sjutton i allt annat.

Fredag 17 december:

Jag är en konstig, udda och komplex människa. Ett av mina bekymmer är exempelvis att jag har så mycket jag skulle vilja skriva ned här. Jag har så mycket jag skulle vilja få folk att förstå, förstå kring mig och mina tankar. Jag har något sorts behov av att berätta. Samtidigt orkar jag inte, jag sätter mig själv i en press att jag "måste". Det har blivit så jäkla konstigt allting.

Jag har blivit ett freak, på sätt och vis.
Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt att bara radera allting, alla listor. En befrielsekänsla och en nystart. Men jag kan inte.
Jag tror att jag blivit skadad av utbildningen jag går och av mig själv. Jag har fått ett behov av att kategorisera allting, verkligen allt omkring mig; mina tankar, mina intryck i mina redan färdiga scheman och boxar. I mitt fall alla listor. Jag kan inte bara släppa saker. Jag måste lära mig, så som jag faktiskt kunde förut, att bara för att jag tänkt en tanke en gång så måste jag inte hålla fast i den och mura in den. Den kan få flyga iväg. Men så är det inte nu. Förr skrev jag bara upp sådant som var viktigt och jag skrev bara så att folk kunde läsa om jag ville förmedla en känsla. Nu måste jag skriva upp precis allt. Jag försöker komma ihåg och kategorisera för mycket.
Men, jag är ju i alla fall medveten om det, någonstans måste man ju börja.

Så jag vet inte hur mycket jag ska skriva här egentligen.
Men bara om det har jag ju nu skrivit och förklarat en massa rader. Så ni ser hur det är..



Torsdag 16 december:



I natt drömde jag att jag var brun av solen och hade mitt långa, solblekta, ljusa hår från i somras..
Man kunde ju önska. Jag hatar verkligen mitt hår nu, som efter klippningen och nu med utväxt ser ut som jag vet inte vad. Och jag kommer ju få leva med hängande testar och fult stripigt, ojämnt hår nu väldigt länge. Det visste jag ju när jag klippte mig. Men usch, jag vill inte. Jag vill ha långt hår igen, eller i alla fall jämnlångt. Jag vill inte se ut som en kille som glömt klippa håret. Fan. Dumma hår.

Och just nu önskar jag mest att jag kunde få ta det lugnt, slappna av och faktiskt inte ha så mycket att behöva göra över jul och nyår. Som Jocke. Alla pratar om "jullov" och verkar ha det ganska lugnt. Då blir jag så avundsjuk. Själv måste jag plugga i princip varje dag, nonstop och har behövt gjort det sedan kursen började. En vanlig grundkurs, jag förstår inte. Jag som verkligen tänkte (efter sjuk-stressen förrförra året och uppsats-stressen förra året) att om jag bara tog en vanlig kurs i år, så skulle jag äntligen få en vanlig, hyfsat lugn jul med bara en vanlig tenta. Förra året tänkte jag: "Men nästa år - då!".
Mmm, det verkar inte som att det riktigt blev så.

Nu är jag mest heldöd när jag kommer hem om dagarna och hinner ingenting, när jag har som mest att göra.

Jag hade en extremt hektiskt dag häromdagen, när jag verkligen var igång från morgon till kväll. Rörigt var det. Jag bar omkring på saker, jag höll på med grupparbete, jag sprang i affärer, jag sprang fram och tillbaka flera gånger över hela stan, jag handlade julklappar, jag gick iväg med våra paket till barnkliniken och jag gjorde av med alldeles för mycket tid och pengar. Jag har insett att jag blir alldeles för generös kring jul, för mitt eget bästa. Jag handlar för pengar jag inte ens har.

Och jag hinner hälften av det jag ska göra om dagarna, varför är det så? Trots att man är igång hela tiden. Jag är ändå ingen tidsoptimist, utan jag försöker bara vara realistisk kring den tiden som finns att disponera. Men det går inte ihop. Hur kommer det sig att saker tar mer än dubbelt så lång tid att göra än vad man tror hela tiden?
Tiden räcker inte ihop till skola, ärenden, hemmet, saker som ska fixas, folk, jobb etc.

Jag tror, att när det gäller skolan, måste jag frösöka sluta vara överambitiös. För det är när man väl börjat vara överambitös man måste fortsätta vara det. Problemet är ju också då just det; har man väl börjat göra hälften av sakerna överambitiöst, kan man inte skita i resten.

Jag hinner aldrig jobba och tjäna in pengar som folk gör.
Jag kan aldrig träna som folk gör, för att jag är sjuk hela tiden. Och vore jag inte det, så skulle jag ändå inte ha tid. För jag måste plugga hela tiden, eller i alla fall planera in att jag måste plugga för att kunna fokusera. Det finns inga heldagar. Och det tar ju som sagt tio gånger längre tid än jag tror. Hur hinner folk allt? Jag får ångest om jag inte hinner plugga, men jag får ångest om jag inte kan jobba och tjäna in pengar som jag skulle behöva och som majoriteten verkar göra hela tiden. Det där är det ständiga dilemmat för mig. Jag hade i alla fall velat jobba något pass i december.. Kanske att jag måste skaffa mig ett annat jobb, som passar, där det finns fler tider och som engagerar mig. Sedan tror jag att jag måste plugga något annat ett tag senare också..

Sedan får jag ångest över att jag aldrig kan hitta en lucka att komma igång och träna heller, det skriker i mig för att jag verkligen vill, men det kan jag ju som inte göra så mycket åt i dagsläget.

Efter jul - då ska jag banne mig vara frisk! Jag ska se om jag kan intala kroppen det mentalt. Då ska jag vägra vara sjuk och säga till mig själv och alla andra att nej -  "jag ÄR inte sjuk!" och intala mig det. Och då ska jag äntligen komma igång och träna ordentligt!
Och på nyår i år - då ska jag banne mig vara frisk!




Jag saknar en massa saker, och jag saknar vissa människor.
Och just nu saknar jag att lyssna på Thåström lika mycket som vi gjorde förut. Det får mig att tänka på förr.
Och det ska bli bättring på det igen.

Idag blir det försök till massivt pluggande.

Jag längtar hem nu. 3 dagar kvar.

Onsdag 15 december:





Dagen har spenderats med småtrollen i Norrköping, närmare bestämt Busfabriken! (leklandet). Precis vad jag behövde just nu, faktiskt. Väldigt roligt var det, ett riktigt gympass dock. Jag och barnen sprang runt i denna otroliga lokal med bollhav, enorma kanor, klättrande, rullande, krypande, hoppborgar, bollar, cyklar, pulkor, labyrinter, gångar och allt jag vet inte vad och lekte. Alla vi lite sjuka dock, och vi frös.

Nu har jag fått vaniljglass och nyponsoppa av Jocke och ska strax försöka sova för att gå upp hyfsat tidigt imorgon och plugga hela dagen. Jag sov inte så bra i natt heller, så jag är ganska trött.

Måste bara inflika att julbaket i måndags var väldigt roligt det också!




Och jag ska backa lite nu. Jag ska backa, jag ska vara glad, jag ska känna julglädje och jag försöka stressa lite mindre. Så får vi se vad som händer. Jag ska avvakta. Jag tror att allt blir bättre, förhoppningsvis blir allt bättre. Jag har gjort min ståndpunkt klar. Faser är till för att försvinna, trots att man kan vara ledsen, förstörd och arg.


Jag måste också bli mer nöjd med mig själv igen.
Jag älskar min Joakim.

Julkänslan kommer mer och mer! Men jag är förfärad över att det går för fort. Trots att jag är lite stressad över skolan och jul så kommer jag försöka ta lite ledigt i alla fall. Skolan ska inte få förstöra julen, utan i värsta fall kan göra allt senare. Plugg, julbord och julsittning väntar. Sen åker jag hem <3

Det är bra, fast det är dåligt
Det är mycket, fast det är lite.

Och jag hinner inte skriva mer.
Jag hinner aldrig det jag ska göra.



Tisdag 14 december:

Skitpissbajsdag.

Jag som redan tyckte att den här dagen börjat halvdåligt..

Tröttare än vanligt och fortfarande halvsjuk klev jag upp och tog mig iväg mot Västerås. Vi skulle få redovisningen i en av kurserna överstökad så sen skulle jag inte behöva vara i skolan mer från och med idag tills omkring 24 januari eller något.

När vi kommer dit så kommer beskedet att vår kursansvarige är sjuk, så vi fick inte genomföra redovisningen. Istället gavs två nya datum för oss att välja på; 22 december eller 5 januari. Ja men fint - jag kan ju verkligen något av de datumen kring jul när jag har betalade och klara biljetter för att vara hemma - inte. Varje dag från nu och fram till omkring den 17 januari är noga uträknade och planerade, så jag kan inte ändra om saker bara sådär. De kan fan inte begära att man ska kunna ändra om saker bara sådär, när man har behövt planera in andra kurser, jul, resor, jobb och liknande i förväg. Men i alla fall, så kunde inte särskilt många då, så vi försökte enas om ett nytt datum - men det kunde inte kursansvarige, så vi fick ta ett sista datum där de flesta kunde. Själv vet jag inte om jag kan det slutgiltiga datumet, eftersom jag självklart just idag glömde min almanacka hemma.

Så vi fick åka till Västerås i onödan med bussen, sammanlagt slösa ca 2 timmar bara på restid och det är inte det värsta. Det värsta är att lagom tills de hade slutat prata i klassrummet (vilket iofs inte var så länge) så hade vi precis missat 9.25-bussen hem. NÄSTA BUSS GÅR 12.25! De har inga jävla bussar emellan, sjukt nog, så där försvann mina planer för idag, som så många andra dagar. Och inte kunde vi fått veta någonting innan heller, utan vi var verkligen tvugna att åka hit i onödan först

Så nu måste jag alltså se till att åka hem och vara hemma i Eskilstuna igen senast 9e januari efter jul, istället för omkring 23e, som planerat.

Så nu sitter jag här och väntar, i tre timmar, trött, grinig och halvfebrig. I Västerås bibliotek.
Jag kunde ha legat kvar i sängen, eller så kunde jag gjort något vettigt hemma.... för där ligger i alla fall alla böcker.

Grattis Jacob som fyller år idag!

Luciamorgon. Jag har alltid älskat lucia, men det kan ju också bero på att jag älskar allt som har med julen att göra. Jag klev upp och firade alldeles ensam i morse; med täcket, julmust, pepparkakor, lussebulle, tända ljus och luciatåget på TV, som faktiskt var riktigt fint. Jocke hade redan ilat iväg till jobbet.
I vanliga fall brukar jag alltid titta med mamma, så det kändes lite trist och sorgligt att sitta här själv, trots att det var så fint. Eller kanske därför.

Idag är en sådan där dag där massor ska hinnas med, många småärenden, skoljobb och bakning hemma hos Rebecka på kvällen. Inte heller där kan Jocke vara med, lite småtrist, men jag tror jag klarar mig ändå.

Det blev inte alls lika mycket pluggat igår som jag hade trott och velat, eftersom tiden i simhallen blev ganska lång och eftersom att jag när jag kom hem var väldigt trött och hade en massa annat att pyssla med. Men jag försöker att inte tänka på det. Istället får man försöka ta nya tag när tillfälle ges. Det var i alla fall skönt att komma ut och ifrån lite igår, som det brukar vara, trots att det var svinkallt! Förmodligen är det väl det idag också, men kanske då i alla fall att vi kan räkna med en vit jul i år. Det var hur som helst en fin dag ute igår.

Jag kan inte förstå att det redan är lucia! Tiden går så fort och dagarna och december bara rullar på. När man var liten gick allting mycket långsammare och allt var mer harmoniskt. Jag har svårt att förstå att vi snart är framme vid julafton, jag som tyckte det var augusti nyss. Det har gått för fort och jag hittar inte riktigt den där lucia - eller julkänslan.

Men den kanske kommer, och man får nog räkna med att den inte alltid kan vara lika stor som den var när man var liten och allt var magiskt. Men det är tragiskt att det inte kan vara så! Jag vill ha den äkta julkänslan och inte tappa de äkta, gamla traditionerna. Men som sagt, jag tror förhoppningsvis det kommer. Och jag hoppas verkligen att Jocke blir nöjd med sin julklapp - det var svårt i år.

Jag blir alltid lite ledsen när julen är över, det har jag alltid blivit ända sedan jag var liten. Mest för att den är så viktig för mig. Jag tycker att det är lite orättvist att allt var så mycket lättare och skönare när man var barn; då när det inte var massor som skulle göras och fixas, när inte skola, jobb, stress eller pengar störde julkänslan. Man kunde njuta mer och tiden stod still.

Men hur som helst, jag längtar tills alla kommer hem och samlas för att fixa allt inför jul och fira. Den 23 december älskar jag, då slås julkapparna in, maten och bakningen fixas det sista, julmusik spelas, granen sätts upp, alla är glada och julfilmer rullar. Den dagen är underbar.
Synd bara att skolan ska få förstöra så mycket av stämningen kring jul. Men några dagar där ska jag i alla fall vara helt ledig har jag bestämt.

Trots att vi gjort en Kurt i år, ska vi nog också försöka ge oss på att återuppliva Sture :)

Jag satt uppe och försökte plugga igårkväll, men det gick inte så jag gick och la mig utan att ha fått något gjort men ändå för sent, vilket resulterade i att jag ändå är trött idag. Jag vaknade också när Jocke gick upp vid 5 och kunde inte somna om sen. Så nu är det väl bara att sätta fart och försöka fånga dagen så gott det går!



Tydligen har vi blivit utsatta för sprängattentat här i Sverige nu också, för första gången och lagom till juletider. Jag säger då det gott folk - vart fan är vi på väg i vårt samhälle egentligen?







Måndag 13 december:

Andas är väldigt bra.
Perspektiv är ännu bättre.
Jocke är bäst av allt.


Metallica och hård jävla rock
- det slår högt där uppe någonstans också.

Det är redan tredje advent. Jösses, vad fort tiden går. Veckorna och dagarna innan jul bara rullar på och om 6 dagar åker jag hem. Det är mycket som ska hinnas med innan dess och det är mycket som ska hinnas med efter att jag kommit hem också, men jag har försökt göra en plan. Håller jag mig till den så går det nog ganska bra.

Igår pluggade jag och vi tittade på Inception, en bra men mycket konstig film. Idag har vi mysfikat, tänt ljus och öppnat kalendrar på morgonen. Nu ska jag snart sätta igång och plugga igen och sedan ska jag göra det så mycket jag hinner idag, med ett avbrott för att på eftermiddagen gå till simhallen och titta på deras luciatåg. Imorgon ska vi julbaka några stycken, och fira Jacob lite. Jag har börjat känna tidspressen med skolan, men också en del motivation.

Men,
det ska bli ändring nu.
Allt, allt ska ändras.

Jag har haft ett par jobbiga månader, jag har haft ett par jobbiga veckor. Jag har haft ett par jobbiga dagar. Men allt ska bli bättre och allt ska bli mer positivt. Jag har kommit till en viss insikt. Jag ska lära mig att rensa huvudet och tankarna.

Jag har gått omkring med en konstig, otäck känsla sista tiden. Mycket smått som blandats med stort. Det är mycket oro och mycket att hålla ordning på. Min hjärna är överbelastad. Så det som måste ske är en dramatisk förändring, på många plan. Man får börja smått och hoppas på att resten kommer automatiskt. När det gäller ett helt beteende och en hel inställning så går det inte bara att ta bort lite grann. Man måste börja om från scratch.

Det är skolan som stressar mig, men framförallt mitt eget beteende kring saker. Jag måste rycka upp mig, vakna upp och ta mig i kragen. Jag har en lång lista av saker som gör mig ledsen, stressad eller oroar mig, men jag måste försöka börja begrava den lite. Jag måste skaka av mig saker, sluta tänka så mycket och inte stressa upp mig. Jag måste börja ta saker lite mer för vad de är, ta saker lite lättsammare och ta saker mer som de kommer helt enkelt. Vad gör det om jag glömmer något, egentligen? I slutändan löser sig allt i alla fall.

Det känns som att jag lever i en egen liten bubbla. Min värld är mycket mer komplex och jobbig än alla andras. Men jag måste spräcka den bubblan, eller kanske bygga en ny, starkare bubbla som klarar angrepp från mig själv. Det är bra att jag är medveten om saker, men jag har samtidigt blivit för medveten. Jag måste sluta tänka så mycket, och det är det jag ska öva på från och med nu.

När jag går och lägger mig varje kväll ska jag rensa huvudet och tankarna helt. Jag ska komma på ett sätt att bara tömma istället för att fylla på, som jag gör i dagsläget. Jag måste släppa allt och "ta det en annan gång" Inte bygga upp en mur av tankar och orosmönster. På så sätt kan var ny dag få vara för sig. På så sätt vaknar jag varje ny dag och den kan få vara som ett blankt papper; jag fyller den med det jag hinner. Och det jag inte hinner, det är det ingen mening att stressa upp sig för just den dagen. Jag får inte låta hjärnan koka över och förstöra för magen. När jag inte har kontroll på vad jag tänker så klumpar allt ihop sig och blir ett kaos istället. Det är skadligt.

Och jag vet att jag är tillräckligt stark och tillräckligt intelligent för att ta mig ur det här ohälsosamma beteendet jag hamnat i. Vad fasiken har jag hamnat i egentligen!? Det är skrämmande. Jag måste lära mig att det viktigaste är att ta det lugnt och att jag själv vet vad jag ska göra eller vad jag känner. Jag mår inte bättre av att känna pressen från mig själv att jag måste dela med mig om allt till alla, bara för att folk ska förstå hur jag mår eller vad jag tänker. 

Så, jag ska försöka börja med kortare inlägg här. och försöka skrota en del som jag inte behöver berätta och som ni inte behöver höra. Jag ska försöka - det behöver inte betyda att det går på en gång.

Jag behöver göra mer saker för mig själv. Och jag kanske behöver en nystart.
Jag vill göra något stort och annorlunda! Något nytt! Jag vill hjälpa till att rädda världen! Jag vill träffa nya människor! Jag har tappat en så stor del av mig själv och jag gör inte så mycket nuförtiden utan oroar mig mest över livet, och sådant smittar. Jag ska verkligen gå in helhjärtat för att ändra tillbaka till den glada, positiva tjejen som jag egentligen är men som inte kommer fram tillräckligt mycket. Kanske hade allting varit lättare om jag hade varit en korkad och omogen person som inte förstod eller brydde sig om någonting här i livet, men hur roligt hade det varit egentligen?

Nej, jag är tacksam för mina dåliga, lite negativa och känsliga sidor, för de gör också att jag och människor omkring mig kan uppskatta mina positiva, lite knäppa sidor. För att få det som är bra kan man inte undvika det som är sämre. Alla människor måste vara en hel kaka.

Det är för många måsten som jag skapar för mig själv. Jag ska träna på att visa de positiva sidorna med livet, både för mig själv, för mina nära och kära och för alla andra. Jag ska bli en sådan där person som är härlig att umgås med igen.
Först och främst måste jag bli mer nöjd med mig själv igen. Däri tror jag mycket ligger. Både personlighetsmässigt, livsmässigt och utseendemässigt. Jag behöver vakna upp.
Och det ska bli ändring nu.

Söndag 12 december:

Nope, det blev inget pluggande igår heller. Det är svårt när man mår dåligt.
Men det löser sig nog.

Istället bjöd kvällen på idolfinal som gick precis som jag vetat och velat från första början. Jay förtjänade verkligen att vinna och jag tror det betydde väldigt mycket för honom. Han behöver det. Han är en grym artist med en grym röst och jag har redan skickat klippet på Enter Sandman till metclub.com. Klockrent. Jag hoppas verkligen att allt det andra ordnar upp sig också, för det fick mig att känna att allt blev väldigt konstigt. Det blir väl så, när man verkligen blivit engagerad i såväl musiken som personligheten och allt bakom. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Men den svackan vände ganska snart och när han väl stod där hade han mitt stöd. Jag var bara rädd att han skulle ha tappat röster i och med allt snack och att Minnah skulle vinna som någon sorts hemsk Agnes-skräll bara för att folk sympatiröstade eftersom hon var underdog. Den härligaste känslan av allt var nog ändå att se Olle, Linnea och Weise igen - jag har saknat dem och helt ärligt tycker jag att de hade förtjänat att stå där i globen, på riktigt. Jag är lite väl engagerad, jag vet, men jag kommer att sakna alla människor man "lärt känna" under hela hösten.

Men nu lovar jag att ni ska slippa mer idolprat från mig. Nu väntar jag bara på skivan och på kommande konserter.

Kvällen bjöd också på andra saker. Läskiga besked och uttömmande samtal.
Det var en stor och lite jobbig kväll.

Idag väcktes jag med frukost på sängen. Det var det bästa på länge :)
Jag mår fortfarande dåligt, jag hoppas att det försvinner snart, men jag vet inte hur jag ska göra med den här dagen eftersom jag egentligen skulle och hade velat vara i simhallen. Men är jag i vattnet hela dagen så hamnar jag nog sängliggandes igen, lagom fram till jul..

Jag är förvirrad över saker, men förhoppningsfull.

Lördag 11 december:

Ååååååååååh!
Jag blir så förbannad och upprörd och ledsen och less varje gång jag tänker på det, hela tiden, varje dag. Det påverkar för mycket. Någon gång måste det väl ändå ta slut??

Snälla.

Jag känner igen mig i allt folk säger om ämnet.

Igår tog jag mig snörvlandes iväg på stortrollets julkonsert, sedan sov jag hemma hos trollen för att imorse ta mig snörvlandes iväg på småtrollens luciatåg. De var väldigt duktiga allihopa :) Och det var väldigt mysigt.

Jag fick skjuts hem, vilket var väldigt skönt, och den här dagen ska jag försöka fixa iordning lite grejer och kanske plugga, så mycket jag orkar. Jag har ju försökt ta det lugnt ett par dagar nu och har inte kunnat plugga någonting eftersom jag mått dåligt, men jag ska i alla fall försöka göra lite idag. Jag är fortfarande AP-förkyld; allting rinner och kliar, febern är jobbig, bihålorna bråkar och kroppen är matt. Ögonen svider och det är svårt att titta och halsen gör ont. Vet inte riktigt hur jag ska klara av helgen, med simskola och allt, men vi får hoppas på det bästa.

Igår fick jag hoppa över ett möte och en luciasångträning pga hur jag mådde. Det var ju inte heller jättekul. men Jag lyckades i alla fall packa iordning och tvätta och så, så dagen var inte helt förgäves.

Efter pluggförsöket idag så blir det bara myskväll. Ingenting annat.
Min Jocke, idolfinal (Jay kommer och vinna för att han är så jäkla bra, men jag är fortfarande stött efter gårdagen), fika, god middag, någon film kanske och tända ljus. Precis så mycket jag orkar.

Jag får/kan inte sova så bra på sista tiden. Jag ligger vaken och vrider och vänder mig, grubblar, tänker, mår dåligt och är ibland ledsen, ibland arg. Men jag tror samtidigt helt enkelt att det är en jobbig period jag är inne i just nu, med allt inräknat, och jag tror att det kommer att bli bättre.
Jag har toppar och dalar precis som alla andra, det är bara det att mina dalar syns mer än andras.

Jag ska bli normal och nöjd igen. Jag vet inte vad som hänt med mig, men jag vet att jag ska sluta upp med det här jag har kommit in i senaste halvåret med att vara en stressad gnällig tråkig gammal tant och istället återgå till att bli den glada, lättsamma, nöjda, fartfyllda, roliga 21-åringen.

Jag ska må bättre! Jag har bestämt mig för att må bättre! Jag måste lära mig att jag inte dör om jag glömmer något. Jag ska bli som alla andra, eller ja, lite i alla fall. Jag måste sluta stressa över saker och sluta kämpa med att komma ihåg oviktiga saker. Jag ska andas och ta en sak i taget och tänka att det löser sig. Vad hade hänt om jag inte hade kommit på det vid just det tillfället över huvud taget då? Jo, då hade jag förmodligen kommit på det senare om jag nu behövde komma på det. Det är en utveckling, men man får ta små steg i rätt riktning.


Fredag 10 december:





Nu måste jag försöka ta mig iväg till affären, samtidigt som jag ska skälla lite på det dumma håret som vägrar växa ut tillräckligt fort.

Det snöar jättevackert ute.

Nu ska jag ge mig iväg, i ett försök att trotsa sjukdomen och alla dumma tankar som trängs i huvudet, för att titta på Sofias julshow. Imorgon blir det pojkarnas luciatåg på morgonen. Förhoppningsvis mår jag kanske lite bättre imorgon också så att jag kan plugga lite under dagen när jag kommer hem, så gott det går. Idag och igår gick det ju i alla fall inte.

Kvällen imorgon är helt tillägnad mig och Jocke. Vi ska ha fredagsmys, alldeles själva, med idolfinalen, täcken och kuddar, extra god middag, snacks och inga datorer eller spel.
Bara vi.

Och det ser jag fram emot massor.




Vad hände där?
Det här är ju tragiskt och chockerande.
Så går det när man blir för engagerad i något.
Idol blir inte riktigt samma sak, kanske är tur att det är slut imorgon.

Jag själv och alla andra människor pratar hela tiden om att man ska visa sig positiv positiv positiv. Fy skam om du ger tecken åt att vara en negativ människa så att andra kan se eller läsa, eller om du helt enkelt bara gnäller om det som är jobbigt.

Men jag undrar hur fan man ska kunna vara positiv när man mår så här!?
Och det kan ingen annan lägga sig i, för det finns inte en enda människa som stått i mina skor eller gör det just nu. Jag hatar att var så här sjuk, hela jäkla tiden.

Hur ska man vara postiv när man inte kan/får sova på natten och vaknar så här, varm av feber, igensvullen, täppt och med att det svider, sticker och gör AP-ONT i hela halsen, gommen, svaljet, näsan och huvudet.

Det är så jäkla svårt att förklara för folk utan att låta gnällig.

Jag undrar, hur ska jag kunna fungera? Hur ska jag kunna göra allt som jag behöver göra? Hur ska jag kunna tvätta, plugga, packa, gå på möten, gå på luciatåg, vara med barnen i simskolan och allt annat? Hur ska jag ens kunna stå upp? Nog för att jag kände mig någorlunda i fas med pluggandet, men några dagar så här och det skiter sig också

Var är stödet?
Jag orkar inte

Förra gången låg jag i tio dagar inne innan jag lyckades kurera mig någorlunda och inte ens det blev ritkigt bra. Hur ska jag kunna få tid att kurera mig nu? Och även om jag skulle få det - hjälper det ens??



Torsdag 9 december:

Nu ligger jag här i sjuksängen och skriver. Har knappt klivit upp idag över huvud taget, utan bara legat här, som en patetisk rulltårta. Jag skulle egentligen ha jobbat idag, men jag tappade hoppet om det redan igårkväll eftersom jag kände att det inte skulle blir bättre - snarare sämre. Jag skulle ha pluggat idag också, och fortfarande imorse trodde jag kanske att jag skulle ha blivit lite piggare nu framåt kvällen så att jag hade kunnat gjort något, men nej, det sket sig det också. Men jag känner att jag måste ta hand om mig själv så gott jag kan i första hand idag. Jag tror jag ligger hyfsat i fas med resten ändå.

Så ja, sängliggandes, i min ensamhet, ätandes glass och tyckandes synd om mig själv. Så har min dag sett ut. Boende i sängen är inte det roligaste.
Jag känner mig som en äcklig förjävla boll och orkar ingenting. Det känns som sagt patetiskt att jag inte har rört mig ur fläcken under hela dagen, men jag är så uppsvullen och igentäppt, matt och har så ont och det rinner ur både ögon och näsa så det hade inte gått på något annat sätt. Febern är riktigt jobbig, halsen är som taggtråd och näsan är täppt hela vägen upp i huvudet - som en cementvägg, men rinner fortfarande. Jag fryser om vartannat och huvudet ilar och bultar samtidigt som bihålevärken trycker på. Jag måste snyta mig men kan inte för att det gör så förjäkligt ont eftersom hela ena näsborren är ett stort öppet sår. När jag nyser svider det och gör skitont i hela halsen. Det är illamående, det är slem och jag får ingen luft någonstans ifrån. Jag kan inte svälja. Det svider och sticker i hela näsan och halsen och egentligen är det lite konstigt att jag ens kan känna det eftersom hela huvudpartiet känns som en igensvälld, tung nöt. Jag är så less på att vara sjuk hela tiden! Jag går nog och drar på något latent hela tiden som minsta grej kan avfyra. Den här gången var det förmodligen julmarknaden och kalla, blöta fötter. (Jävla skitstövlar). Jag fryser konstant om min iskalla fötter. Jag kan meddela att vara i Västerås och sitta på föreläsning hela dagen igår när det här började kicka in, det var inte kul alls. Jag skulle ha pluggat när jag kom hem, jag skulle pluggat ni ikväll och jag skulle som sagt ha jobbat idag (jag hade verkligen behövt pengarna, fan) men ingenting blev som det skulle.

Jag ska försöka lägga mig tidigt idag. Vi får se om jag kan sova något inatt. Förra natten kunde jag inte det och vaknade vid 5 och kunde inte somna om för att allt var så förjävligt (förlåt om jag klagar). Jag vill verkligen inte ha en sådan där sängliggande period igen. För det första skulle en sådan sjukperiod vara extremt jobbig och påfrestande, och för det andra skulle jag missa galet mycket. Men, jag förväntar mig inga underverk med den här kroppen.

När får det vara nog!!??

Hostig, förkyld, matt och domnad - jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det är fruktansvärt, det gör fruktansvärt ont och är påfrestande och vi har inte ens några vettiga tabletter hemma. Det är värst på mornarna och kvällarna, men idag har jag inte orkat med dagen heller. Tur att jag i alla fall har Jocke som tar hand om mig. Igår gick han iväg och köpte glass och idag kom han hem med choklad och kramar och pussar. Jag är så glad att jag har honom. Och jag är stolt och jag är bortskämd.

Om vi bortser från kvällen (som var emotionellt jobbig) och allt det sjukliga så var gårdagen ändå en bra dag. Inte ens att sticka iväg tidigt ut i mörkret och åka päckelbussen till Västerås för att vara där hela dagen gjorde mig på dåligt humör. Detta berodde på flera saker, men framförallt på att jag och Jocke firade 15 månader ♥ och på att jag var så jäkla STOLT över mig själv från dagen innan. På måndagen satt jag nämligen i princip hela dagen, från morgon till kväll i sammanlagt tio timmar och pluggade. Jag fick klart allt jag hade försökt planera att jag skulle göra under dagen och det med marginal! Jag kom i fas, på något sätt. Det var först en massa diskuterande och efter det var det sammanställande - och det var det som tog tid! Jäkla tur att det andra gick snabbare än jag trott och att jag var så effektiv, för sammanställande tog bar mycket längre tid än jag trott - 19 sidor!

Det är inte vanligt att jag klarar de hårda tidsplaner jag sätter upp för mig själv; antingen för att de är just för hårda och orealistiska eller att jag bara inte klarar av att motivera mig själv till att plugga. Men nu kändes det så bra. Jag hade gjort det jag skulle och jag kände mig nöjd och insåg att det går om jag bara vill. Att jag kan om jag bara vill och sätter manken till, om jag sätter mig in i det. Jag insåg nu också att jag förmodligen inte ligger så långt efter som jag trott och faktiskt kan försöka varna ned och stressa ned framåt. Det som gjorde mig ännu gladare och som gjorde att jag mådde ännu bättre var att jag fick en sådan positiv respons från kursledaren vilket jag inte hade förväntat mig. Jag hade ju förväntat mig att han var läskig, hård och att jag låg långt efter i den takt han ansåg man skulle ha och efter alla andra och att jag inte hade gjort tillräckligt bra etc etc. När jag då fick tillbaka:

"Jag tycker att du har förstått poängen och du gör helt riktigt i att hålla en studietakt som passar dig, och det går ju uppenbarligen utmärkt! Du har nämligen inga luckor i din läsning... Härmed är du alltså hjärtligt välkommen att påbörja kursmoment 2!”

.. så kändes det på något sätt som en dunk i ryggen, efter all oro och stress, som gjorde att jag kände att jag kanske inte behöver oroa mig så mycket framåt i kursen för att det kommer att gå bra. Därför känns det nu ganska okej att jag inte pluggade igår eller idag för att jag varit sjuk.

Efter den dagen kändes det hur som helst att jag förtjänade en god natts sömn, och det var väldigt skönt att nyduschad och fräsch få krypa ned bredvid min Jocke i sängen. Jag tänker också att om jag pluggar på ordentligt mycket nu (så mycket jag orkar) så kanske att man inte behöver stressa så mycket över jul. Vem vet. Jag undrar bara hur alla andra människor hinner allt annat? Jag är fascinerad.. Hur hinner folk göra det som jag gör och samtidigt träna massor och jobba massor och träffa massor med folk.. Mitt december är verkligen fullspäckat med saker, nästan varje dag. En av anledningarna till att jobbpasset idag hade suttit fint.

Egentligen borde jag unna mig lite kläder eller något.. Hmm.. I alla fall - efter jul, då smäller och gäller det! Nu ska saker och ting bli acceptabla igen.

Och igår skickades julkorten :)

Jag passar på att slänga in två saker som snurrar lite i mitt huvud just nu:
- Jag är jätteglad för två av mina närmaste vänner som hittat varandra
- jag tänker ofta på er som jag förlorat, och jag blir ledsen. Jag saknar er och jag saknar allt omkring. Och det är väldigt mycket som hela tiden påminner mig.

Idag när jag legat här i sängen har jag också tittat på Edward Scissorhands - en av världens bästa filmer någonsin (Inte så konstigt, det är ju Depp och Burton ihop). Den är så otroligt fin, vacker och känslosam. Jag gråter varje gång och idag var inget undantag. Problemet är bara att det var jobbigt att ligga här hemma i min ensamhet i lägenheten och störtgråta för mig själv eftersom det också gör så pass ont att gråta i och med att jag har ont i huvud, hals, är svullen och har jätteont i näsan och det bara rinner. Så jag började självklart att gråta ännu mer för att det gjorde så ont att gråta.

Om någon skulle sett mig då gott folk..





Tisdag 7 december:





Onsdag 8 december:

Helgen har varit toppenbra och mycket julig. Det är oerhört skönt att komma tillbaka till kära Stockholm då och då, framförallt såhär kring jul. Fredagen började med att jag vaknade klockan 5 och inte kunde somna om. Därefter åkte jag ut till Kungsholmen för att provjobba på hunddagiset, vilket gick bra. Mysiga hundar (varav en snodde min halsduk) och en väldig massa snö att gå i. Jag blev helt chockad när jag kom till Stockholm, allt var totalt kritvitt och det är det fortfarande överallt. Väldigt kallt, väldigt vacker och helt kritvitt, på träden, på marken och i luften. Jag har nog aldrig sett något liknande. Mitt när vi var ute och gick med hundarna så snöade det som mest; man såg i princip inte handen framför sig när dessa enormt stora, härliga, fluffiga vita bomullstussar ramlade ned från himlen. Så kallt hela tiden, men så vackert. Efter besöket på hunddagiset så gick jag en stund på stan och kompletterade lite julklappar. Jag hade svårt att få kontakt med folk eftersom min skittelefon aldrig fungerar; den stänger av sig ca 15 ggr om dagen, det går inte att svara i den och den har inget batteri som håller. Plus mycket mycket annat. Jag mötte i alla fall upp Ann och vi gick en sväng til på stan innan vi mötte upp Jocke och vi tog oss hemåt mot Gärdet. Kvällen bestod av mysfika, god mat, inspelning av lite musik (sjukt kul att få sjunga in lite igen!) och idol. Allt som allt, en helbra kväll.

Vi tog oss till Flemingsberg och sov där för att sedan åka in mot stan igen morgonen efter. Då mötte vi upp familjen för julmarknad hela dagen - hur mysigt som helst. Men, det var galet kallt och det blev inte bättre att jag gick runt i kalla, blöta skor som plaskade. (Skitskor) Förmodligen är det därför jag nu fått tillbaka detta hemska halsont igen; det gör äckligt ont, jag kan inte svälja och jag trodde ju att jag skulle få slippa det ett tag nu! Så jag mådde inte jättebra när vi gick runt där utan mådde lite illa, hade ont i halsen, ont i öronen, var förkyld, hade lite huvudvärk och frös. Och jag som verkligen hade sett fram emot att må helt bra på julmarknaden eftersom jag nu hade mått lite bättre senaste veckan. Menmen, det gick hyfsat ändå och det var väldigt kul, som alltid. Jag gillar sådana där traditionella mysiga saker. Dagen innefattade gamla stan, Kungsan, NK för att träffa tomten och runt sergelstorg för mera marknad. Den innefattade också julmusik, munkar, brända mandlar, korv, goda lukter, hästar som barnen red på och mycket annat.

Det jag däremot inte tycker om är jag senaste veckan har ett konstant tryck vid tinningen och näsbenet och blöder näsblod oftare än vanligt..

Förövrigt måste jag påpeka hur otroligt synd jag tycker det är om hemlösa, speciellt vid den här tiden på året. Jag tycker det är jättejobbigt om jag exempelvis går förbi en söt gubbe som ligger och fryser och ingen har gett honom några pengar. Jag börjar nästan gråta och måste samla ihop de småmynt jag har. Usch va de måste frysa.. Och vi klagar!
Nej, nästa gång ska jag köpa en korv om jag ser någon.

På lördag eftermiddag/kväll åkte vi vidare hem mot skärgårn och slappade hela den kvällen med Tv och spel. På söndagen var det andra advent och vi bakade allt möjligt (pepparkakor, lussbullar, vanliga bullar, kokoskakor, björnkaka etc.), vi gjorde kristyr på pepparkakor, lekte i snön, byggde vår fina snögubbe Kurt (en kompis till Sture för er som kommer ihåg honom), slog in paket, lyssande på julmusik, skrev julkort, fikade och tittade på Trolltyg i tomteskogen. I princip hela familjen var där.

Det enda som är jobbigt hemma där är att det är en sådan fruktansvärd ljudvolym jämt. Jag blir galen.
Eller ja, jag blir galen på en del andra saker också, menmen.. Vi åkte i alla fall hem igårkväll och fick bilskjuts nästan hela vägen.

Jag börjar få riktig julkänsla nu och skolångesten tar inte upp riktigt lika mycket plats, i alla fall inte hela tiden. Jag kommer att sakna Jocke på julafton dock, men jag kommer att överleva :) Det är skönt att vara ifrån varandra ibland, då saknar man varandra ännu mer. Det är mycket som händer nu fram till jul och det går väldigt fort. jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop allt. Exempelvis så är det många luciatåg och liknande nu den här veckan. Och idag är det bara 18 dagar kvar till julafton.

Jag är lite ledsen över bl.a. två saker just nu. Det ena handlar om att jag inte tränar och rör på mig ordentligt, vilket jag egentligen skulle vilja. Jag är faktiskt riktigt taggad på att träna ordentligt. Och det andra handlar om delar av mitt liv som är borta; min trygga plats och en så stor del av allt. Jag blir ledsen av vissa minnen, minnen av saker som inte finns kvar längre och jag blir ledsen när jag ser saker som påminner om dem.


Jag vill bara säga några ord om idol (ja återigen, jag är en idolnörd, face it) för här snackar vi ambivalenta känslor till tusen! Jay Smith är det bästa jag sett någonsin, i idol och i Sverige om jag ska vara ärlig. Det han gjorde i fredags toppade allt jag varit med om i dessa sammanhang och jag hade gåshud genom hela kroppen ned till tårna. Han är i en helt annan liga än alla andra och jag har aldrig brytt mig om att rösta förut (nu blir jag ruinerad). Jag har aldrig brytt mig så mycket om en säsong, men den här är helt klart den bästa. Jag vill verkligen köpa hans skiva och jag hade så otroligt gärna velat varit där i fredags och ännu hellre nu i finalen (det har jag aldrig brtt mig om förut) men jag har inte råd. Och det är skit.

Att han skulle stå i final visste jag redan från första början. Jag har avgudat honom sedan hans första audition och vetat att han inte har något motstånd. Jag har också väntat på att han skulle sjunga Metallica, vilket han gjorde i nästan samma klass som Hetfield själv, vilket inte säger lite. Redan första programmen reflekterade jag över att hans röst var jäkligt lik Hetfields egen. Det är svårt att beskriva, och jag kanske är lite galen, men så är det. För mig är han grymt stor. Det spelar ingen roll vad han ger sig på att sjunga för han kan sjunga allt, och ingen är dessutom lika glad och ödmjuk som han är.

Som sagt, att han skulle stå i Globen, det visste jag. Men motståndet?? Jag hade hela tiden trott att Jay skulle stå mot Olle eller Linnea. Olla hade nu varit ett hyfsat värdigt motstånd i alla fall. Men MINNAH??! Vad tänker Juryn och folket med?? Hon har redan åkt ut en gång och är för den delen inte ens särskilt bra. Okej, hon är rätt duktig, men det finns inget speciellt, roligt eller originellt med henne eller hennes röst eller framträdanden. Hon är tråkig och hon sjunger falskt relativt ofta. Jag tror tyvärr att hon hamnade där av två anledningar; sympatiröster för att hon redan hade åkt ut och girlpower-röster.. Jösses..

Bredvid Jay kommer ju det hela bara bli patetiskt. Menmen, det ska bli intressant att följa, trots att det bara är från TV-soffan. Det blir ju i vilket fall ett enklare motstånd och det är ju alltid bra. Det är så olika ligor vi pratar om. Olle hade i alla fall varit roligare. Han äe jue såe söet.


Lördag 4 december:

Söndag 5 december:




Måndag 6 december:




Jag pluggade som sagt ingenting i helgen, men jag ska komma igång och plugga ordentligt idag är det tänkt. Jag hoppas det går vägen. Facebook är i alla fall förbjudet idag också. Så jag känner mig hyfsat taggad. Vi får se.

JAG PLUGGADE MINSANN IGÅR.
Kanske inte tillräckligt mycket som jag skulle ha gjort, men i alla fall, så pluggade jag så mycket som jag hann och orkade. Jag inser att saker och ting, när man är lite lite för överambitiös som jag verkar vara, tar mycket mycket längre tid än vad jag tror hela tiden.

Förmodligen fungerade pluggande igår enbart för att jag bannade mig själv från facebook och gjorde en överenskommelse med mig själv att jag skulle betala pengar till Jocke varje gång jag loggade in. Inte en krona rikare blev han.

Men nu sticker jag till Stockholm för en hel helg totalt UTAN pluggande!
Tänker inte ens släpa med mig böcker eller dator, så slipper jag ens ha ångets över det.
Det kommer ju lösa sig i slutändan ändå.
Den här helgen ska jag bara må bra.

Fredag; provjobb på hunddagiset på Kungsholmen, vidare hem till Ann och Robert för middag, idolmys och kanske lite sånginspelning eller liknande.

Jay Smith + Metallica.
Jag längtar som en jäkla tok!

Imorgon blir det julmarknad i gamla stan och Kungsan hela dagen med syskon, barnen, Jocke och mamma. Eld, granris, vantar och mysiga mössor, goda lukter, brända mandlar, julklappar, varmkorv och allt annat mysigt!

Efter det åker vi hem till skärgårn och på söndag ska vi baka lussebullar, lyssna på julmusik, fika och fira advent med hela familjen-

Och på måndag, ja på måndag är det tillbaka till verkligheten och pluggandet igen.
Nästa vecka blir det en massa olika luciatåg, bl.a för småtrollen :) och även för simmarna! Sångträningen igår gick riktigt bra!




Fredag 3 december:

Fånga det lilla.

Det blev absolut ingenting pluggat igår. (Heller). Det gick bara inte. Och dagarna bara rinner iväg. Jag hamnar i ett sådant dilemma, jag vet att jag mår sämre om jag inte pluggar och att jag då blir mer stressad, men vissa dagar så.. fastnar jag helt enkelt. Så igår, då gick det inte. Jag visste inte hur jag skulle börja, jag visste inte hur jag skulle hitta kraft eller motivation. Det blev bara för mycket. Jag satt framför datorn och stirrade apatiskt i flera timmar.

Jag hoppas på bättre lycka idag.

Inte heller i natt har jag kunnat sova särskilt bra. Den här onda cirkeln av stress, utmattning och trötthet bara fortsätter. Det är svårt att komma upp på mornarna och det är svårt att fokusera och komma igång. Det är mycket att tänka på, mycket att hinna med, mycket att plugga och mycket att göra här hemma och runt omkring. Ibland önskar jag att jag var 4 år igen.. Tänk vad lätt allt måste ha varit. Jag känner att det är svårt att plugga till den nivå att jag är nöjd (eller plugga överhuvudtaget för den delen) för att jag fastnar, jag tar mig inte framåt. Jag måste bryta något slags mönster.

Jag tror generellt att den här utvecklingen som hänt med mig under den senaste tiden, att stressen och uppskrivandet av saker har eskalerat, att jag glömmer saker hela tiden, att jag är så förvirrad och att jag har ett sådant behov av att ha kontroll på allt; det är något som hänt rätt snabbt, någon gång under hösten. För det var inte lika illa förut, illa, men inte lika illa. Därför känns det också som att det borde kunna gå att få bort hyfsat snabbt. Jag kämpar med det. Jag måste som sagt försöka lära mig att stänga in mig i en ogenomtränglig bubbla, bara skita i allt annat, där inga andra tankar kommer in och stör, och bara PLUGGA. Skita i allt runtomkring. Jag bord elära av Jocke - han är lugn och tar saker som det kommer och han överlever ju och klarar sig för det! Jag borde lära mig att JORDEN GÅR INTE UNDER för att jag glömmer något eller inte har koll på något, eller inte delar med mig av något. Saker löser sig ofta automatiskt. Men det är svårt, när man är som jag. Jag har mina dåliga sidor, men jag anser att det är ett paketpris - de hänger ihop med mina underbara sidor.

Det är väl skolan som ligger till grunden för stressen, men jag vet att det inte bara är det. Det är alla andra saker som trängs i mitt huvud, allt runtomkring. Allt jag tänker på som jag vill dela med mig av, allt jag ska göra, allt som ska fixas, allt som ska kommas ihåg. Och det är nog det som är värst för mig. Men jag ska få bort det.

Först och främst tror jag att jag som sagt måste fixa min dygnsrytm, innan jag hittar kraft till skolan. Jag har ju inte sovit bra på snart två veckor nu och det blir ju inte bättre. Jag är väl för uppstressad hela tiden. Jag försöker städa, hålla ordning, plugga och hålla på - i en enda stor bubbla av kaos. Det är hela tiden saker som ska göras eller som jag tänker på. Jag menar, hur ska man orka plugga hela dagen och kvällen om man inte sovit? Nej, det orkar man inte och då somnar man när man kommer hem, vilket gör att man måste plugga sent på kvällen och inte kommer i säng och så fortsätter det sådär, i en djävulsk cirkel. Det går inte ihop.
Jag skulle behöva stressa ned, sova ut och komma i rätt rytm, för det här är inte hälsosamt. Det gör att man varken orkar eller vill någonting längre.
Men, tre saker är bra när det gäller allt det här; den ena kursen är inte särskilt pressande längre så jag kan i princip koncentrera mig på den andra som är jobbig, allt känns lite bätter efter att jag pratat med kurskamrater som fått mig att förstå att jag inte behöver vara så uppstressad och jag har Jocke med mig hela tiden.

Om vi går vidare, så var "Ursäkta har jag kommit fel"-festen ingen större hit för oss om man säger så.

Just nu sitter jag och tittar ut genom fönstret. Det ser väldigt fint, vitt och kallt ut. Undrar hur många grader det kan vara idag? Förmodligen kallare än igår skulle jag gissa.

Jag sitter och försöker peppa mig själv för hunddagiset imorgon, men just nu känner jag mig inte så peppad för någonting. Jag är på ett väldigt konstigt humör.
Jag är arg på mig själv för att jag inte kan få mig till att plugga, jag är arg på mig själv att jag är stressad, jag är arg på mig själv för att jag inte tränar som alla andra gör hela tiden och jag är arg på mig själv för att jag inte jobbar och tjänar in extrapengar, sådär som alla andra verkar göra hela tiden. Jag är arg för att tiden och dagarna inte räcker till för mig.


Men, Jill, saker löser sig i slutändan.

2 december 2010:




Men, Jay Smith sjunger Metallica imorgon - och det, mina kära vänner, är något jag ser fram emot!

Jag tänkte lite snabbt uppdatera om veckan som varit. Egentligen har jag inte tid med det (eftersom jag måste plugga, vilket jag alltid måste) men jag gör det ändå, det känns bra.
Måste - jag hatar det ordet.

I torsdags var jag som sagt och lunchade med Mickan och det var hur trevligt som helst. Vi satt rätt länge och efter det gick jag på stan i kylan rätt länge och fixade småärenden, så när jag kom hem blev det inte mycket mera pluggande inte. I fredags skulle jag också plugga hela dagen, men det blev inte heller av. Jag gjorde litegrann, men motivationen dog av så fort jag hade hittat den. Kvällen i fredags var riktigt tung känslomässigt för mig. Jag föll ned någonstans, tillbaka i tiden och kände mig väldigt obekväm. Jag lyssnade på massor av musik, grät, tänkte mig tillbaka och insåg att jag hade tappat bort mig själv. I ett försök att hitta en pusselbit någonstans så drack jag en grogg och försökte leva mig tillbaka, jag låg med fötterna upp mot taket och jag tog kort på en trasig mig ifrån så många vinklar jag kunde. Jag vet egentligen inte om det hjälpte, men jag vet att jag förmodligen inte kan ha varit särskilt lätt att ha att göra med den kvällen för stackars Jocke.

Dessutom var fredagskvällen fruktansvärt irriterande med tanke på idol (okej, jag är en idolnörd) och svenska folket som bokstavligen måste vara dumma-i-huvudet.

På lördagen blev det att kliva upp tidigt för att storstäda och julpynta, vilket vi fick klart det mesta. Jag var oerhört stressad och mådde dåligt den dagen också, men det släppte litegrann när jag kom till simhallen. Där var jag lite drygt fem timmar i vattnet med barnen. Det är skönt att kunna rensa upp i huvudet ibland och försöka släppa på allt runt omkring. Jag är alldeles för dålig för det. Nog för att det kändes jobbig att gå till simhallen för att jag var så trött och seg, så kändes det efterår väldigt bra.

På vägen hem i kylan, ungefär samtidigt som mitt hår frös till is, hämtade jag och Rebecka upp Jacob, Micke och Jocke för att ha filmkväll hemma hos Rebecka. Åland var också med. Det hela blev istället en helt underbart rolig spelkväll med disneymonopol och många skratt. Precis vad jag behövde.

Det snöade så otroligt vackert på vägen hem den kvällen och hela Eskilstuna täcktes av ett vitt bomullstäcke.

På söndagen var det första advent - hur mysigt som helst, och det snöade sådär perfekt ute. På morgonen gjorde jag klart det sista med städningen och vi inväntade sedan Sara och barnen. Dagen bestod av shopping, supermysig julmarknad bland smedjorna, pepparkaksbak, julmusik, adventsfika och ditt och datt annat. Även den här dagen var svinkall och även där här dagen var jag snurrig i huvudet, men den var ändå i stort sett perfekt.

I måndags skulle jag jobba, vilket jag inte alls var sugen på. Det tog emot något enormt, jag var jättetrött, det var snorkallt, det var gristidigt, det var mörkt (både när man kom dit och när man gick hem) och jag ville bara inte. Det var ett antal gånger innan jag tog mig i väg som jag var på väg att stanna hemma. Men dagen rullade på helt okej (trots att den var lite konstig) och jag fick skjuts hem. Asont i ryggen fick jag dock som vanligt, men efter en lång arbetsdag kändes det ändå bra att man hade tagit sig igenom den. Jäklar vad mycket plock det var - det märks att folk har fått lön och börjat julhandla. Långkalsonger, mjukisbyxor och massor av söta finkläder till barn bestod dagen av. Man får lite träning ändå, när man traskar omkring där i gångarna och lyfter dessa backar. Väl hemma fick jag lagad mat av han som är så söt och gjorde ett försök till att plugga. Men jag var så jäkla trött så det gick inte. Istället kom jag igång med pluggandet alldeles för sent och satt till 2 någon gång innan jag bestämde mig för att ge upp. Så jag gick upp (helt död) klockan 6 morgonen efter och gjorde klart det hela efter att ha sovit max fyra timmar. Så gårdagen blev hemsk och jag var helt förstörd; morgonen var hemsk, allting snurrade, jag orkade knappt sitta upp och eftermiddagen var hemsk. Jag var hur som helst nöjd över att ha gjort mitt och tog mig iväg till gruppen i skolan. Vi satt i skolan fram till eftermiddagen någon gång tills vi kände oss hyfsat nöjda och jag staplade mig hem. När jag kom hem var jag lika känslig och snurrig som på morgonen, hela livet kändes skit och jag bara grät. Efter att jag hade däckat en stund i sängen kändes det sedan istället bättre och jag andades ut och bestämde mig för att ta det lugnt och ta hand om mig själv och gå och lägga mig tidigt istället för att pressa mig själv till något mer den dagen. Kvällen slutade alltså bättre och efter några kramar och pussar och lite sömn så kom rätt perspektiv framför mig igen. Det är perspektiv det handlar om. Vad är viktigt i livet?

Det snöade sådär fluffigt, juligt fint igår också.
Det var en väldigt fin vinterdag.

Så i natt har jag fått sova ordentligt, men det hindrar inte att jag fortfarande är helt ur fas och däckade en stund nu på eftermiddagen igen. Det blev alltså inget pluggande på hela helgen, och det har fortfarande inte blivit något idag heller. Tröttheten har hängt i sedan jag hamnade i en konstig dygnsrytm förra veckan och det går inte att få till det normalt igen.

Idag är det dessutom -22 grader kallt ute har jag hört. Jösses. Det ska vi ut i sen, när vi ikväll ska iväg på "Ursäkta har jag kommit fel"-festen. Det ska bli skönt att få tänka på annat, men det bli nog ingen sen kväll. Imorgon väntar mer pluggande. Fast, visserligen sa jag det om idag också och det gäller att jag gjort något nu snart om jag ens ska ta mig iväg ikväll. Hur kommer det sig att man alltid kommer på allt annat man måste göra när man behöver plugga? Jag är värst på det där, för jag kan verkligen inte sätta mig ner och fokusera och börja plugga förrän jag vet att allt annat är fixat, klart och ute ur huvudet. Men jag ska försöka att inte stressa mig själv. Det här med tidsplaner har jag insett inte fungerar. Man blir bara stressad. Nej, istället får man försöka göra lite hela tiden och vara nöjd med det. Det är svårt att ha en tidsplan när andra saker man måste göra alltid kommer upp och kommer emellan. Då får man bara dåligt samvete och ångest.

I helgen kommer det ju inte heller bli något pluggande, för på fredag ska jag till Stockholm och provjobba på hunddagiset och efter det ska vi till Ann och Robert för att äta middag, testa någon sång och titta på idol. På lördagen är det dags för julmarknad i Stockholm med familjen (Hur mysigt som helst, jag har verkligen längtat) och efter det åker vi hem till Håtö igen för att baka och fira andra advent.

Hur den här dagen än slutar, vet jag ju i alla fall hur otroligt mysigt den började.
Jag älskar verkligen den där killen, pojken, mannen eller vad han nu vill bli kallad ;) Och jag vet ärligt inte vad jag skulle göra utan honom.

Jag passar också på att säga grattis till mamma och pappa på deras bröllopsdag idag.

Egentligen, skulle jag mest av allt vilja bygga snögubbar nu. Men det får vänta, det har sin tid.
Var sak har sin tid. Eller som Jocke sa igårkväll: "När det gäller dig så har var tid sin sak". Sant.
Jag måste få tillbaka dygnsrytmen nu och varva ned, jag är för trött, jag behöver sömnen. Det är aldrig lugnt, vare sig med det jag ska göra eller i mitt huvud. Jag är så trött på att allt omkring mig och i mitt huvud handlar om stress stress stress hela tiden. Men jag försöker jobba på det, jag lovar. Det är bara så mycket hela tiden, och det dyker upp nya saker varje sekund. Jag går i princip på koffeintabletter hela tiden och inte ens det hjälper. Jag tror att det i alla fall är en bra början att vara stenhårda på att gå och lägga oss tidigare och gå upp tidigare. Det borde hjälpa, i det långa loppet.


Allt löser sig i slutändan. Andas. Slappna av. Få perspektiv.

Äntligen.

Som utlovat;



Nu på morgonen har vi myst under täcken i soffan, tänt kalenderljuset, öppnat kalendrar, fikat lussebullar och pepparkakor och tittat på underbara Trolltider - första avsnittet.

Underbart.

Nu ska jag lägga mig i sängen en stund till, i ljuset av ljusstaken i fönstret. Sedan är det försök till plugg som gäller hela dagen, efter det att jag vågat mig ut i kylan en sväng.