precis såhär
Skönhet.
i've been spending way too long checking my tongue in the mirror
Våren kommer med stormsteg och sommaren är hack i häl!
Solen skiner igen och jag tror att vädret reflekterar mitt humör lite smått.
Jag längtar så galet mycket efter sommaren nu; varmare, ljusare och lättsammare nätter.
Solen, vågorna, stränderna, klipporna, måsarna och öarna hemma.
Det är inte bara det jag ser fram emot, nej då, det är mycket mer nu :)
- Påsk, tatueringen, shoppa klänning till bröllopet, ansiktbehandling, se Fija på tv, de stora festerna för de som kommer hem ifrån utlandet, firandet av Majk, firandet av Fija, firandet av Carro, helkväll med Johannes, festa med Erik, valborg i Uppsala ;) METALLICA, fira Krizzy, sista stora tentafesten, Ylvas stora 30-årsfest, MIDSOMMAR, fira Petra, LYXKRYSSNINGEN, andra hemliga planer, bröllopet och mycket mycket mer.
En annan sak som jag ser fram emot är att umgås med Mickis och Alex, och jag hoppas att det verkligen blir av. Det känns lite som en pusselbit som kommit på plats så här när man tagit upp kontakten med gamla barndomsvänner, barndomsvänner man inte har träffat på 14-15 år..
Jag tror att det var ett riktigt bra beslut att åka hem nu till helgen som var.
Jag tror att det var precis det jag behövde, det gjorde verkligen underverk med mig, mitt huvud och hela min inställning.
Jag tog det bara lugnt och slappnade av och började inse hur mycket jag har att se fram emot, tycka om och glädjas över. Jag kände i hela kroppen hur våren smög på mig. Den där känslan hemma i skärgården är unik; det är en känsla i luften, det är fåglarna, vattnet runt hörnet, folk som börjar kratta lite smått och letar vårblommor. Man känner lukten av folk som börjar elda löv och kvistar. Det är magiskt, det är det faktiskt.
Jag är stark igen. Det är också något jag känner. Det behövdes en pushning upp mot ytan, en pushning från något håll, kanske från mina föräldrar, kanske från en chans att drömma sig bort, kanske från att se att andra dörrar kan öppnas.
Varför ska jag bedöma mig själv utifrån andra?
När jag själv är den viktigaste för mig.
Jag är bäst och på topp i samklang med mig själv som individ, inte bara i samklang med någon annan.
Jag tror på ödet igen. Jag tror på att ödet vet bäst.
Men för nu, är jag lycklig igen.
En annan sak som fått mig att må mycket bättre på sista tiden är böckerna.
Senaste veckan har jag läst Stephenie Meyers böcker, de två första hittills - "Om jag kunde drömma" och "När jag hör din röst". Jag har saknat att kunna ta mig tid till att bara läsa en skönlitterär bok, bara för nöjes skull, bokmal som jag vanligtvis är.
Och böckerna då? Jag kan helt ärligt säga att jag är tveksam över om jag någonsin läst bättre böcker (och jag har läst mycket böcker..) Jag är helt tagen, helt besatt. Berättelsen och sättet hon gestaltar känslorna och det vackra och plågsamma, det är så genuint, äkta och innerligt och jag vet inte om jag hittat det någonstans förr. Jag kan inte släppa ifrån mig böckerna, och tårarna de rullar. Historien är magisk, gripande, och man lever sig in i varje litet andetag, varje rörelse, varje yttring.
Det är en spektakulär kärlekssaga.
En sådan där som inte verkar finnas på riktigt. En kärlek som är djup, innerlig och för evigt.. Varför finns det inte annat än i berättelserna? Okej, vi kanske kan bortse ifrån att en av parterna här är vampyr, men i alla fall? Tanken hos författaren, inspirationen, måste ju komma någonstans ifrån? Är det kanske inte det vi alla drömmer om, det eviga, det mystiska, det "jagdörpåriktigtomdulämnarmig"-aktiga?
Jag tänkte passa på att dela med mig av de tre stycken i andra boken som rörde mig allra mest:
"Det var en förlamande känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trots att tiden gick. Trots att jag visste att mina lungor fortfarande var intakta kippade jag efter luft, och det snurrade i huvudet som om ansträngningen inte gav något resultat. Och mitt hjärta måste fortfarande slå, men jag hörde inte pulsen i öronen och mina händer kändes blåfrusna. Jag kurade ihop mig, pressade händerna mot revbenen för att hålla ihop. Jag försökte hitta tillbaka till känslolösheten, förnekelsen, men lyckades inte.
Ändå upptäckte jag att jag kunde överleva. Mina sinnen var skärpta, jag kände smärtan - den värkande sorgen som strålade ut från bröstkorgen och skickade plågsamma vågor genom kroppen och huvudet - men jag kunde hantera den. Jag kunde leva med den. Det kändes inte som om smärtan hade avtagit med tiden, snarare som om jag blivit stark nog att uthärda den."
"Jag var som en vilse måne - min planet hade tillintetgjorts i någon omstörtande, förödande katastrof - som ignorerade gravitationslagen och ändå fortsatte att cirkla i en snäv liten omloppsbana runt det tomrum som återstod."
"Innan jag träffade dig, Bella, var mitt liv som en månlös natt. Väldigt mörk, men det fanns stjärnor - små ljuspunkter av mening. Sedan for du över min himmel som en meteor. Plötsligt stod allt i brand, där fanns prakt och skönhet. När du var borta, när meteoren hade försvunnit bakom horisonten, blev allt svart. Ingenting hade förändrats, men jag var bländad av ljuset. Jag såg inte stjärnorna längre, och det fanns ingen mening med någonting."
Just nu snurrar väldigt mycket i huvudet.
Det är överlag mycket just nu, mycket att tänka på, väldigt mycket att göra.
Detta har bland annat med styrelsen att göra och andra saker förknippade med det, men även skolan i sig, tankar, planer, saker jag vill hinna med, folk jag vill hinna med att träffa.
Jag borde göra sådana där triviala saker som att städa och handla, men när?
Jag borde plugga, men har ingen motivation, det är för mycket annat..
//Jillsan - kör vidare, kör vidare.
Allt som vi gjort här,
allt som vi sagt här,
allt som vi trott här,
försvinner snart nu ser jag klart.
expressivt
Men nu vet vi iallafall var den där jäkla bollen ligger, om nu det är någon tröst?
here it goes
Det är mycket som inte har känts bra på sista tiden, lite av varje, vibbar av småsaker och genomgående tendenser av större saker. Även idag vaknade jag och kände att det skulle bli en dålig dag, precis som igår (en dag som förövrigt blev något bättre framåt kvällen) men även idag känner jag att dagen förbättras, ju länge den fortlöper. Inte till något jättebra, men till något bättre än det kändes på morgonen. Och det är ju alltid positivt.
Något som däremot inte är positivt är denna satans pedagogikkurs..
Jag är ledsen att säga det, men fy sjutton vad jag tycker illa om pedagogik, det är verkligen inte min grej.
Okej att jag tycker om flummiga saker i vanliga fall, till en viss nivå, men det här tar ändå priset, det här är alldeles för flummigt. Litteratur utan något konkret utan bara filosofer som pratar så att tungorna vrider sig, slå ihop detta med en föreläsare som (hur sött det än kan vara) har noll koll, blandar ihop allting, inte har någon struktur utan bara svävar iväg med konstiga ritningar över dimensioner och fria viljor i samband med tidernas stora tänkare. Ena stunden kan han vara vid Marx, andra stunden har han svävat iväg till sina egna framtida dimensionerna. De anteckningar man har gjort kommer man ändå inte förstå senare, så det känns knappast värt att anteckna.
Ibland saknar man citronsyracykeln och aminosyror...
Nu ska Jillsan iväg till Malin för att käka våfflor, sen blir det till att jobba @Dekår för hela slanten
Idag blir det för den delen solbrillsen på
romeo save me
Öppna fönstret och skrika rakt ut, så högt jag kan.
Skrika ut allting.
Jag tror inte att det går, men jag vet inte annars hur man skulle kunna göra.
Det känns som om mitt hjärta slits itu
Det känns som om min hjärna slits itu
godmorgon tisdag, du som badar i falsk sol
Jag behöver att något händer. Något stort, något betydelsefullt. Jag vet inte vad. Men jag behöver det.
Vaknade upp idag och kände att idag skulle bli en dålig dag. Jag vet inte varför, det bara kändes så. Kanske är det för att jag inte mår riktigt bra, kanske är det för att jag känner att jag har mycket att göra, kanske är det för att jag är varm eller kanske är det helt enkelt för att jag tänker för mycket. Förmodligen en blandning.
Jag har faktiskt kasserat vissa saker. För alla er som trodde att jag inte kunde, och för mig själv som trodde att jag inte var kapabel, så kan jag nu säga att jag faktiskt har gått vidare och förkastat vissa saker. Inte mycket kanske, men man får ju ta några saker i taget. Det känns som att det är på tiden.
Jag har nu förkastat alla åren i Jämtland, våren 2005 i Bollnäs (och Norrtälje), våren 2006 i Hallstavik (och Norrtälje), våren 2007 i Upplands Väsby och de flesta av alla åren med umgänge i Norrtälje.
Det känns bra. De delarna finns nu inte längre i mitt liv, spelar ingen roll i mitt liv, och kastar inte en skugga över mina tankar. De är borta, de räknas inte.
Inatt drömde jag igen. Jag drömmer och drömmer och drömmer. Hälften av drömmen handlade om ett återkommande tema men den andra hälften var mycket värre. Den andra hälften fick mig att vakna gråtandes. Ibland kan det ju faktiskt vara skönt att inse att man bara drömmer, trots att jag gärna hade velat att den första halvan vore sann.
Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå, jag är inte nöjd som det är nu, det är inte som jag vill ha det.
Ibland blir jag lite ledsen
Ibland när jag ligger i sängen, halvsovandes, så vänder jag mig om för att lägga armen om någon.
Men det finns ingen där.
Det är sådana tillfällen jag föraktar
//Jillsan - hoppas på att dagen utvecklas till det bättre
vad finns kvar att uppoffra?
morgon efter morgon
upp ur sängen
torka bort lite mascararester under ögonen
klistra på ett ansikte gjort utav smink
klistra på ett leende
trots att jag skriker inombords
men missförstå mig inte;
jag har roligt och mår bra lite till och från - när jag glömmer bort att tänka...
Tomhet, ensamhet, disharmoni och på låtsas
- foga dig till ledet eller du krossas
Men vänner värda guld och diamanter
med drömlika egenskaper i alla varianter..
jag kunde inte bry mig mindre. jag kunde inte bry mig mer
Jag kan inte längre zappa förbi vissa saker på TV-apparaten, jag kan inte längre låta bli att förknippa varje lite sak med något jag mår dåligt över. Jag kan inte längre bete mig normalt. Jag kan inte längre drömma utan att vakna av att det gör ont, jag kan inte låta bli att undra om man kunde ha gjort något annorlunda. Jag kan inte låta bli att tänka att jag skulle ha ansträngt mig mer, jag kan inte låta bli att tänka att jag vill spola tillbaka tiden, stoppa tiden.
Jag kan inte längre tänka normalt, jag är förstörd. Jag kan inte ens lyssna på viss musik utan att vilja sätta mig på knä mitt på golvet och dunka huvudet framför mig. Jag är trött, jag vet inte hur jag ska hantera det, jag vet inte hur man gör.
Man tycker att jag borde vara van vid det här laget, man tycker väl att jag borde vara van efter ett par gånger, man tycker väl att jag borde vara van sedan sist.
Men nej. Jag vet inte, det känns som om jag kommer att explodera när som helst. Alla känslor, alla tankar, all förvirring, all längtan. Längtan efter något. Jag vet inte ens riktigt vad.
Hur kunde det gå så här fort? Hur kunde det gå så här långt?
Jag kan inte hjälpa det. Och jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till.
Jag är förstörd, på något sätt. Fast ändå inte. Jag är ett komplett skal.
där sitter han och skrattar full på livets ironi
Något annat som är oerhört frustrerande är när man är så otroligt nöjd med en ny frisyr när man kommer ifrån frisören, går och lägger sig och vaknar morgonen därpå och ser ut som ett enda kaos i huvudet..
Sådant gör ju att man blir lite ledsen, jag kommer ju inte ihåg allt hon sa om hur man kunde fixa till det. Menmen, egentligen är det väl bara så att det tar några dagar innan man kommer på hur man ska göra..
Dagens tips: sitta i sängen under ett duntäcke, ha fönstret öppet på vid gavel och läsa en bok. Det blir lagom svalt och mysigt och fåglarna kvittrar som om de vore inne i lägenheten.
//Jillsan - stoff och substanser utav hopp och kärlek
kan du inte bara skriva en sång till mig?
Då ska jag och Johannes ha en helkväll bara vi två.
Johannes är häftig, han är en av mina idoler, speciellt när han helt klart har konstaterat att vi är bäst.
"Min Lill... Baara min Lill"
Så då ska vi nog äta pizza och bada.
Och då ska han hoppa ifrån kanten också. Och bubbla i vattnet.
Det har han sagt.
i will survive
I'm dreaming away;
Wishing that heroes, they truly exist.
I cry watching the days.
Can't you see I'm a fool
In so many ways?
But to lose all my senses...
That is just so typically me
Tänk vad inställningen till mycket kan ändras under kort tid. Just nu känner jag våren i luften, eller, jag tillåter mig att känna våren i luften, jag tillåter mig själv att ha tid med det. Jag tillåter mig själv att ha tid med det mesta. Spänningen, i alla fall en del av den, har släppt och jag kan gå på stolta ben och insupa solen, känna mig stark och självständig. Den största delen av dagen. Kanske är det vädret som hjälper till, kanske är det helt enkelt bara känslan av frihet och kapacitet.
I onsdags höll jag på att falla i bitar. Nervositeten och ångesten var på en väldigt hög nivå. Detta gällde tentan men framförallt kvällen som jag hade framför mig. Efter mycket om och men så tog jag mig mot centrum, stod och väntade på Malin och mådde allmänt illa. Magen knöt sig och hjärtat slog i ett alldeles för högt tempo. Jag skulle gissa på att jag lämnade spår i marken där jag hade stått, så mycket som jag cirkulerade runt, runt, runt. Jag fick i alla fall mycket stöd under kvällen och mitt hjärta både smälte och frös till is på samma gång. Någon klarhet i saker fick jag inte, däremot en mycket större andel förvirring. För att jag skulle kunna hantera det hela överhuvudtaget så var bartendrarna till mycket stor hjälp; mycket trevliga, mycket tillmötesgående, mycket service-minded och jag gissar på att Fredrik hade ett ord med i spelet där kanske... Jag och Malin kom efter inhandlandet av mat vid grillen och diverse ketchup på mina kläder, hem till henne runt ett. Vi satte/la oss väldigt bekvämt i hallen och påbörjade visst knappande på diverse telefoner.
Det blev torsdag och solen sken, den sken och sken och sken och vi vandrade hem till mig. Dagen i allmänhet ägnades åt att pressa in personlighets- & socialpsykologi i mängder, vilket tydligen gav resultat.
Känslan när man kliver ut från en tenta och känner att det har gått helt okej, kanske t.o.m. riktigt bra, är helt överväldigande. Plötsligt har man ingenting att göra, ingenting som pressar en, nästa kurs börjar inte förrän ett par dagar senare, fåglarna låter helt plötsligt mycket högre och de kvittrar helt plötsligt hela dagarna, solen skiner plötsligt mycket starkare. Man har plötsligt tid.Tid till att leva. Dessa tillfällen kommer inte särskilt ofta och det gäller att ta vara på dem, de behövs.
Känslan av vårskor, grus man kan sparka lite i innan de sopar bort det, känslan av vårjacka istället för vinterjacka - me like.
Kvällen bestod av partande med Malin, eller ja, vi började väldigt peppade i alla fall ;)
Med musik, klackar och klänningar på och karaoke så höjde vi taket. Framåt 23-tiden begav vi oss iväg för att göra krogen osäker men precis innan vi skulle gå in så insåg vi - va fan, det är helgen innan löning, det kommer inte vara särskilt mycket folk ute - är det värt att lägga pengarna på det hela? Nej, vi insåg att det var mycket mer värt att lägga pengarna på något annat, nämligen pizza :)
Så planen blev den omvända, iväg för att köpa pizza, hem så fort som möjligt, på med mjukiskläderna så fort som möjligt, upp med håret i en knut och på med "10 orsaker att hata dig". Kontentan av det hela - riktig tjejkväll. Men, vi hann i och för sig inte se så mycket för efter sisådär en halvtimme höll vi på att somna och stängde av. Vi var nog rejält trötta ändå
Idag var det dags att sitta hårmodell. Otroligt spänd var jag, men JÄKLAR va snyggt det blev. Jag har nog aldrig någonsin träffat eller varit hos en sådan proffesionell frisör. Tjejen äger tre salonger i småland, jobbar som frisör och åker landet runt och håller i kurser. En sådan frisör som man aldrig förmodligen skulle ha råd att gå till annars, så det är förmodligen första och sista gången. Jag har nog aldrig haft så mycket liv, färgskiftningar och rörelse i mitt hår, en riktig frisyr. Nu har man väl tyvärr blivit så bortskämd, så hur ska man nu kunna gå tillbaka till en vanlig medelmåttig frisör? :) Jag vågar knappt röra mig av rädsla för att det ska bli förstört, alla vet ju att efter någon dag så är ju aldrig frisyren samma som när man kommer ifrån frisören. Jag kommer att vara otroligt rädd vid första duschen.... Men hey hey hey, vad alla kursdeltagare/frisörer som var där var imponerade! Alla ville titta, alla ville känna, ta kort och se hur hon hade klippt. Alla ville visa upp en som inspiration till deras egna modeller. Sådant är man ju inte van vid, så lite roligt är det allt. Dessutom hade jag oerhört trevligt sällskap som utgjordes av Stina och Natta.
En sak är säker i alla fall, min syn på hår och frisörer har ändrats enormt under dagen. Innan var det: Hår - klippa - sax. Nu är jag överväldigad utav allt man kan göra om man är professionell; mitt hår klipptes tydligen på något speciellt sätt också, med olika knivar, i olika lager, zickzack, i olika etapper, med olika indelningar och olika färger som förstärker olika delar av håret, med olika färger i olika toppar för att förstärka spretiga effekter etc etc. Det är helt galet. Just nu är jag i alla fall mycket nöjd med min lite 50-talsinspirerade busiga frilla.
Planerna för helgen då? Den här helgen ska jag för första gången på riktigt riktigt länge bara njuta, bara slappa och inte göra någonting. Jag ska bara känna den där känslan. När jag kom hem idag gick jag och lade mig och sov. Man känner verkligen att tröttheten kommer smygande på en, det är mycket sömn att ta igen efter mycket intryck, känslor, stress och press senaste tiden. Så jag ska helt enkelt tillåta mig själv att bara ligga i sängen, slappa, kolla på TV, sitta vid datorn, kanske ta ett bad, sova och ligga och läsa en bok, en vanlig skönlitterär bok som inte har någonting med någon sorts kurslitteratur att göra. Vad jag har saknat detta.
Kanske tar jag också en promenad imorgon och fyller på lite D-vitamin.
Hur känns det annars nu då, allting?
Ja, vad ska man säga. Jag är splittrad. Ena stunden känner jag mig så otroligt självständig och stark, andra stunden så faller allt. Förvirring. Men, jag överlever väl, som alltid.
- Jag kan klara mig själv, kan gå ut varje kväll, komma hem när jag vill, se en skräckfilm och sen kan jag somna igen utan dig tätt intill..
//Jillsan - I used to cry
Now I hold my head up high
definitionen av att vara sliten
Dagens observation - det är jobbigare att gå upp för trappor än ned för trappor.
frostiga solstrålar
Jag sitter i fönstret och försöker att fånga lite solstrålar.
Dricker örtte, insuper vårluften
och lyssnar på min egen röst på stereon.
Jag är trött på att allting ska vara så svårt jämt
Jag menar, hur kommer det sig, att efter att man har uppnått en viss ålder
så är allting omkring en hela tiden svårt?
Stress
Känslor
Relationer
Ideal
Självkänsla
Att hinna med
Att hinna med att leva
Att ta vara på tiden
prestationsångest
Tentor
Arbete
Ensamhet
Grupptryck
Varför kan allting inte bara vara enkelt istället?
Varför kan man inte bara säga saker rakt ut?
Varför vågar man inte?
Varför vågar man inte ta steg framåt?
Varför vågar man inte titta tillbaka?
Varför kan man inte se bakom horisonten?
Jag är trött på alla spel.
Jag är trött på att spela allas spel
Jag är trött på att spela mitt eget spel
gnäll
Jag är fasansfullt trött
Jag fryser och har gått och blivit småsjuk, huvudvärk, magont, illamående, förkyld och nyser titt som tätt.
Jag är snurrig i huvudet, både rent tekniskt sett och gällande mina jäkla tankar.
Tentan är på fredag och jag har inte ens gjort en antydan till att börja plugga; inte läst några anteckningar, inte läst några böcker, inte tittat på några instuderingsfrågor eller gamla tentor. Inte ens småbläddrat i några böcker eller anteckningar. Jag orkar inte, allt bara snurrar i huvudet.
Jag är inte fokuserad. Jag skulle vilja plugga, men senaste tiden har det bara varit för mycket. Hela den här kursen har legat under en period där det helt enkelt varit för mycket annat som snurrat.
Känslomässigt vrak, förkylt vrak.
Mitt huvud sprängs när som helst och under tiden jag skriver detta så har jag självklart inte heller börjat plugga. Jag kommer heller inte orka det ikväll.
Ensam och ynklig är de dominerande känslorna.
Jag vet heller inte hur jag ska hantera allting. Jag vet inte hur jag ska hantera de närmaste dagarna. Om jag överhuvudtaget kommer att klara av det. Men innerst inne vill jag inget hellre än att vara där. Blunda. Drömma.
som en suddig spegelbild
Barndomen. Att springa barfota. Grusvägar. Stränder. Glass. Cyklar. Öar. Tält. Vattnet som skvalpar vid klippkanten. Vågorna. När någon försvinner. När något försvinner. Att lära sig leva med det. Att minnas tillbaka.
Kramar. Att hålla om. Att sjunga. Att se natten bli dag. Att höra hur de första måsarna börjar skrika.
Att växa upp. Ungdomen. Kärleken som kommer smygande.
Blommor. Gräs blött av dagg. Sommarmånen. Att kasta sig in i berusning, in i förvirring.
Familjen. Trubaduren. Den där kärleken.
home sweet home
Jag kan inte förstå vad som har hänt med mig på sista tiden, allt jag gör slutar i någon sorts kaos. Jag är klumpig som bara den, dum som få. Inte nog med att jag bara under loppet av ungefär 1,5 vecka har lyckats: lägga handen på plattan, skära mig i fingret med köttkniven, bränna mig på ugnen, tappa bort saker och rycka av en massa ögonfransar. Nej nej, kvällen igår tar nog ändå priset.
Glad och relativt taggad gick jag igårkväll runt niotiden för att kalasa med Natta och Stina. Innan jag gick ut genom dörren tog jag mitt vanliga varv och kollade så att allt var släckt och att alla plattor var avstängda. Jag tänkte efter så att jag hade med mig allting, gick ut, låste dörren och begav mig iväg. Så långt var allting väl och jag hade rätt så trevligt under kvällen med Johnny Cash och en massa rockabillies och raggare. Men efter ett tag så kände vi att det hela var rätt dött så vi åkte därifrån och jag fick skjuts hem. "Åååh vad skönt", var min första tanke.
"Vad skönt att komma hem någorlunda tidigt och somna i någorlunda tid - jag kan tillochmed göra mackor innan jag lägger mig!" Glad och tacksam hoppade jag ur bilen för att se den åka iväg bortåt. Jag gick emot porten när det plötsligt slog mig - har jag portnyckeln!??
Började febrilt leta efter portnyckeln i jackfickan, men precis som jag hade befarat så låg där bara själva lägenhetsnyckeln. Och alla portar var låsta...
Så vad gör man då; ensam tjej mitt i Råbergstorp (kanske inte ett av de mest trevliga områdena) klockan tolv en lördagsnatt?
Paniken började komma, men jag visste i alla fall att några jag kände vistades i en lägenhet i samma område. Så halvskraj och smått upprörd gick jag dit.
Hamnade slutligen på en madrass på Julias golv - och jag är dig evigt tacksam!
Vaknade tidigt och rusade så fort jag kunde hem, slet upp porten, sprang upp för alla trappor, in genom dörren, gjord en macka i farten och slängde mig sen i min egen säng. Där har jag legat och sovit tills nu.
Lite av all denna nyfunna klumpighet kan jag nog ändå förklara genom ofokusering. Jag har inte varit fokuserad på saker de senaste två- tre veckorna. Nyckelhistorien var dock ändå konstig och irriterande, eftersom jag aldrig förr glömt portnyckeln. Jag brukar alltid ha nycklarna på samma ställe men av någon konstig oförklarlig anledning så var det nu inte så.
Det jobbiga när man har sovit, vaknat, för att sedan somna om igen ett par timmar, är att man blir så himla snurrig i huvudet och seg i kroppen. Man får inte ut lika mycket av dagen. Detta är illa i en annan aspekt också, eftersom jag verkligen skulle behöva börja plugga till tentan på fredag. Det känns inte riktigt bra och jag känner hur tentaångesten börjar smyga på mig. Jag hade egentligen tänkt börja plugga för ungefär en vecka sedan, men sen kom andra saker i vägen. Sedan hade jag tänkt börja plugga i fredags, men då var jag för slö, trött och omotiverad. Igår skulle jag ha haft hela dagen till detta ändamål, men istället gick jag ut och promenerade, lagade mat, sov, och gick på kalas. Alltså... när dagarna nu börjar bli knappa så känns det som att någon nyper mig i nacken om det där..
Idag skiner solen. Jag skulle verkligen vilja gå ut och gå. Och jag skulle behöva städa också..
//Jillsan - drömmer, drömmer, drömmer, hela tiden, hela nätter, hela dagar
trasselsudd
hur mitt hjärta kan gå från frostigt och avdomnat till knivskuret under loppet av bara en sekund.
En månad går snabbt. Det är bara 28 dygn, ett antal timmar, ett större antal minuter.
En månad går snabbt
Det är en månad sedan redan.
Det går snabbt, tiden bråkar med mig.
Den rusar förbi snabbt som ett skenande expresståg
Ikväll ska jag försöka att släppa lite hämningar.
lean on me, when you're not strong
och jag finns här för dig, dygnet runt, om det så skulle vara mitt i natten.
Bara ett telefonsamtal bort, bara en kort promenad
krossade vardagsillusioner
hur tröstar man sig?
vad har jag nu gett mig in i?
Om nu dum definieras som att sätta sig frivilligt i en sjunkande båt.
att ge sig längre ut på djupare vatten där jag förmodligen sprattlande kommer att ropa efter hjälp om några dagar
Jag kommer förmodligen inte ens hitta det där jävla öskaret..
another hero - another mindless crime
Fredag.
Jag ska nog ta en sådan där slappa-kväll. Eller kanske en slappa-helg..
Kvällen får hursomhelst bestå av att dansa runt här lite i min ensamhet, lyssna på musik, släcka ned och bada med levande ljus omkring och med passionsfrukt, kokos och jordgubb (vi gillart), låta håret få lite inpackning, käka lite jordgubbar, dricka lite örtte, filosofera. Leva lite.
Jag ska bara ta det lugnt; jag struntade i alla planer, jag struntade i alla som drog i mig åt olika håll. Jag struntade i allt. Jag spenderar hellre helgen med att kanske plugga lite, det behövs nog med en tenta som närmar sig på fredag, och samtidigt spara de få slantar jag har på kontot.
Häromdagen lyckades jag slita av hälften av mina ögonfransar på ena ögat också. Jag menar, hur lyckas man!?
Ofokuserad. Stressad. Klumpig?
Jag inser mer och mer hur jag håller på att transformeras till en sådan där livsnjutare. Fast samtidigt har jag nog alltid varit det, bara att det visar sig mer nu. Mer och mer uppskattar jag hela kreativiteten i livet, jag uppskattar kultur.
Jag vill sätta mig och måla, jag vill lyssna på musik i timmar, insupa varje ton och varje textrad, jag vill skriva och sätta tankar i ord, jag vill gå på museum, jag vill åka på spa, jag vill simma, jag vill titta på konst, jag vill skapa konst, jag vill ha lediga tjejkvällar med lagom mycket vin, jag vill tala inför folk, jag vill resa, jag vill sitta och lyssna på gitarrer, lyssna på trubadurer, jag vill skriva poesi, jag vill sjunga, jag vill promenera, jag vill röra mig, jag vill dansa, jag vill tända ljus och andas.
Och jag gör det också. Jag gör allt detta.
Jag tar den tiden, jag prioriterar det jag känner för för stunden.
Både igår och idag umgicks jag med Fija (gillart)
Tycker mycket om detta. Man kan andas ut för en stund och bara koppla av.
Stackarn har gått och blivit sjuk också. Inte bra, inte bra
Jag funderar överlag på vart dessa härliga människor har funnits hela mitt liv!?
Jag önskar att jag hade träffat dem tidigare, jag kan nog säga att jag inte haft en härligare tid. Eller, det hela är snarare på en annan nivå helt enkelt. Jag utvecklas som människa och växer något enormt inombords.
Jag saknar inte Norrtälje längre, förutom på sommaren. Jag saknar Stockholm, jag saknar min familj, jag saknar vissa få människor och jag saknar själva skärgården och havet, men jag saknar inte Norrtälje. Insnöat och dött är vad det är. Majoriteten av människorna är insnöade, alla känner alla och alla snurrar vidare i sina ekorrhjul. Många fastnar i högstadie- och gymnasietiden, högstadie- och gymnasieminnen. Kanske för att det där inte finns så mycket annat att klänga sig fast vid. Det är en håla, en förtappad håla som bara lyser upp under sommaren. Till dess försvar kan jag då i alla fall säga att den lyser upp otroligt mycket på sommaren.
Eller vänta nu, det här blir fel. Det jag är trött på är inte staden i sig, inte själva stadskärnan. Det är idylliskt och mysigt och gammalt. Det jag är trött på är atmosfären och livsstilen. Jag har gått vidare, bort, ut, iväg.
Man märker och känner att man växer ifrån folk, eller, man växer ifrån en del av sitt liv, man mognar och fortsätter vidare. Folk som fastnar, de fastnar. Man utvecklas olika, man utvecklas i olika stadier och på olika sätt.
Nu för tiden är det nästan bara skönt att komma hem till lägenheten i lugn och ro, att komma hem till folket här i Eskilstuna. Det är en helt annan atmosfär här, en helt annan sorts människor. Jag känner att jag hittat min plats, jag känner att jag äntligen passar in? Och jävlar va kul vi har.
När jag åker iväg härifrån saknar jag bara människorna och hela "studentlivet". Jag satt på bussen ifrån Eskilstuna sist och det jag framförallt kände var: "Jag vill inte åka ifrån dem! Jag saknar dem redan...! Jag vill vara där hos dem!"
Jag missade EWG också, vilket var fruktansvärt trist. Jag hade ju egentligen kunnat vara med eftersom det slutade på söndagen (vilket jag inte tänkte på innan). Men, det var ju faktiskt skönt att komma hem till familjen ett litet tag också, plus att jag inte hade velat riskera något kring söndagen..
- Idag mottog jag STORA, glada och spännande nyheter.
Jäklar ;)
//Jillsan - längtar efter sommaren och den där känslan
Jillsan tycker
att det är intressant att se att så fort någon har en negativ åsikt om någonting så väljer man att vara anonym?
Är det kanske så att man inte vågar stå för sina åsikter?
Förmodligen
Men, sen är det ju också så att vissa tar längre tid på sig att mogna. Vi ska tycka lite synd om dem tycker jag nog.
För den delen, passar inte det jag skriver - kanske är det då dags att överväga att inte läsa?
she is a killerqueen
Jag hade en dröm
Fy fan, jag hade en dröm, en sådan där som man när man vaknar önskar vore sann.
Fy fan, vad det kändes..
Jag kan inte förstå
Jag kan inte förstå
Jag är trött på sångerna, bilderna och minnena som rullar i mitt huvud tjugofyra timmar om dygnet.
Jag vet att det inte var under så lång tid, och jag vet att jag kanske anses som fånig
Men då får det var så
Jag vet inte hur mina känslor fungerar
Jag vet ingenting längre
Kanske är jag fånig
Men jag kan inte förstå
Jag kan inte förstå hur man kan ta en hand, hålla en hand, hålla ut en hand
om man inte vill, om man inte är redo från första början, om man fortfarande famlar i sitt eget mörker.
"Ja, så snälla, snälla, snälla, snälla
Så lyssna, snälla, snälla, snälla
Ja, jag vet det är lågt att be
Men jag skiter i det
Så snälla, snälla, snälla, snälla
Jag säger snälla, låt mig inte sitta
Nej, sitta ensam här
Ja, medans du är där
Så snälla, hjälp mig fatta, hjälp mig att förstå
Ja, vad har jag gjort för fel som har fått dig att gå?
Ja, för det är väl så?"
Jag kan inte ha inbillat mig det...
Jag kan bara inte ha inbillat mig allt
Jag vägrar och jag tror inte på det.
Jag tror helt enkelt att jag behövde någon som fick mig att känna mig levande.
..så det var enkelt att ta åt sig
- men nej, inte den här gången.. heller..
Empty spaces - what are we living for?
Does anybody know what we are looking for?
Another hero - another mindless crime.
Inside my heart is breaking,
My make-up may be flaking,
But my smile, still, stays on
Whatever happens, I'll leave it all to chance.
Another heartache - another failed romance.
//Jillsan - "nothing can stop these lonely tears from falling
tell me baby where did I go wrong?"
the show must go... on
Det finns egentligen inte ord till att beskriva allt och jag är nog fortfarande i någon sorts chock.
Jag har inte kunnat bearbeta allt eller smälta det, utan de senaste dagarna har jag varit alldeles matt. Jag bara sover och sover.. Det är först nu som jag börjar att komma tillbaka till verkligheten. Det är först nu som allt börjar att sjunka in lite.
Jag har knappt ens kunnat prata om söndagen med alla som har frågat, jag har inte vetat hur jag ska uttrycka mig, vad jag ska säga. Det var en sådan överjordisk känsla, det är det fortfarande och ett sådant totalt antiklimax. Känslorna under dagen var så motsägelsefulla att jag inte överhuvudtaget visste vad jag skulle känna. Det gör jag fortfarande inte riktigt.
Jag hade väntat på det här så länge, i flera år. Jag hade laddat och räknat ned i flera månader och inte kunnat sova på flera veckor. Under så lång tid hade jag haft just det här ögonblicket att stötta mig på, som bollplank. Så fort något blev jobbigt så kunde jag säga till mig själv att "Ja, men du ska i alla fall snart till Globen".
Jag hade inte haft några andra förväntningar förutom själva konserten, bara det var stort nog för mig. Bara det fick mig att känna som om jag skulle kunna vara lycklig föralltid.
Så när jag helt plötsligt befann mig i den bitande kylan utanför Grand så blev allt så påtagligt att jag inte hängde med.
I fyra timmar stod jag i nylonstrumpyxor och tygskor och trotsade den bitande kylan som gick ända in till benen. Och sedan helt plötsligt fick jag vara med om det största i hela mitt liv. Dagen förvandlades på ett ögonblick till den absolut största dagen i hela mitt liv.
Där stod jag, med skakande knän och hyperventilerade så att jag var nära att tuppa av . Jag stod bredvid Rob, Lars och Kirk, skakade hand med dem, fick signerade foton, tog kort tillsammans med Rob (Jag tror att det bara var med honom men jag är inte säker, jag var så totalt borta), pratade med dem. De var roliga och trevliga och jag uppfattade allt som om det var en film som rusade förbi framför mina ögon, kunde knappt hålla mig på benen och grät om vartannat.
Hade du inte varit där så vet jag inte vad jag hade gjort
(Tack för att du alltid förstår mig)
Förfrös mina fötter gjorde jag, men jag kunde inte bry mig mindre.
I fyra timmar stod vi där, med vinande vindar kring oss och entusiastiska hjärtan som slog i takt. Men James kom aldrig. Så när vi inte kunde stå emot kylan längre så begav vi oss till Globen istället och började ladda inför konserten. Nu var det äntligen dags, på riktigt!
Men efter bara en liten stund så kändes det att något var fel.
Scenen lystes upp och de klev ut på scenen. Redan på en gång kunde jag känna vibbarna som skar som knivar i hjärtat, nackhåren som reste sig och snöret som drogs åt i magen.. Det här är inte rätt, det här är inte rätt. De var bara tre stycken. Var fan är James..!? Jag uppfattade inte mycket av alla andra eller det som sas, utan kände bara mitt hjärta som slog som en centrifugerande tvättmaskin och adrenalinet som pulserade ut i fingertopparna.
Sedan brast allt.
Man kunde känna hur allt syre försvann ur Globen, som om någon dragit ur en propp.
James var på sjukhus - de skulle inte spela.
All luft bara rann ur mig som om jag hade fått ett slag i magen. Som om alla tusentals människor hade fått ett slag i magen. Jag bröt ihop totalt uppe på läktaren och tappade all uppfattning om allt runt omkring mig. Trots det enorma som hade hänt mig tidigare under dagen (som egentligen är större än konserten i sig) så kunde jag inte känna det just då. Jag kunde bara känna den stora besvikelsen och den enorma rädslan för James skull. Jag var totalt livrädd. Jag vet hur pass mycket det krävs för att en sådan betydelsefull konsert ska ställas in. Det var också detta som gjorde att jag sedan blev så fruktansvärt förbannad på alla som visade ilska och aggression, aggression mot bandet och James. Men jag vet också att det är en av de första reaktionerna. Själv kunde jag bara känna sorgen och besvikelsen, det var som om ett svart moln hade lagt sig över hela Globen, över hela Stockholm, över hela Sverige och i allas hjärtan.
Och jag grät. Jag grät, precis som så många andra av de tusentals människorna som befann sig på samma plats.
Stämningen var obeskrivlig; folk skrek, folk grät, folk ramlade, folk började slåss, folk kastade saker, folk svor, folk buade, folk sparkade på ölglas, folk försökte ta hand om varandra.
Det är svårt att förklara för någon som inte var där, för någon som inte förstår hur mycket det betyder.
Jag tycker synd om de 99% av alla människorna som gick därifrån med tårar och snöslask rinnades ned för kinderna i en patetisk blandning, med krossade illusioner och drömmar, människorna som gick därifrån utan att få någonting alls i gengäld, med ett hål i hjärtat. Själv hade jag ju fått träffa dem, majoriteten av dem, och hade detta någonstans i bakhuvudet, trots att jag inte kunde plocka fram det just då.
Men det kändes verkligen inte som om det var det här jag behövde just nu.
När jag kom hem på kvällen var jag helt tom, helt tom i huvudet och helt tom i kroppen. Jag kunde inte ta in allt, jag kunde inte greppa det. Jag hade helt enkelt svårt att förstå. Jag la mig i sängen och kunde knappt kliva upp på hela dagen därpå. Det var någon sorts bakvänd urladdning som visade sig fysiskt.
Nu när allting börjat sjunka in så kan jag nog se det hela väldigt positivt; Jag har fått träffa dem, James mår bättre, jag får chansen att se dem igen, jag får chansen att träffa dem igen (speciellt att träffa James), det är förmodligen varmare i maj och jag slipper förhoppningsvis förfrysa.
Nu ska man bara kunna ladda om..
Jag hade verkligen velat se dem när de spelar på Sonisphere i sommar också, men födelsedagar, resor och pengar gör det svårt. Vi får helt enkelt se hur det blir med den saken. Man får ta en dag i taget.
Det känns lite som att det här året, 2009, (om vi borser ifrån att jag fick möta dem) inte är mitt år. De säger ju att året brukar bli som det börjar och med tanke på att jag låg magsjuk under hela nyår och de första dagarna på året så är det väl som det är. Men, man kan ju alltid kämpa för att det ska bli bättre..
//Jillsan - tomorrow I'll be fighting, and I'll win this war for you
känslokoma
Och jag kan inte förstå
hur du kunde fånga mig så snabbt
hur du kunde sänka mig så snabbt
hur du kunde ändra dig så snabbt
Och för varje snöflinga som faller till marken
så hamnar allting längre och längre bort.
.,.,
Jag är tom. Och har inga ord.
caught up in circles (confusion is nothing new..)
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna
Och jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria
men det visade sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria
..graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -
jag liksom föll över kanten
Och där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat
här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt
Turn the pages, turn the stone
Behind the door, should I open it for you?
What I've felt, what I've known
Sick and tired, I stand alone
Could you be there?, 'cause I'm the one who waits for you
Or are you unforgiven too?"
- Har börjat ladda. Ladda ladda ladda. Och även ladda ur aggressioner, förvirring och nedstämdhet.
Jillsan tänker lite: stackars grannar
Man ska för den delen inte tänka så mycket, det är lättare då sägs det.
Igår var en tung dag, inatt sov jag inte så mycket. Idag var en tung dag.
Tack Malin för sällskapet igårkväll och för sovplatsen.
Tack Fija för allt och för en tacokväll utan så mycket tankar utan mest en massa skratt.
Jag tänker arbeta mig ur allt genom kreativiteten. Just nu sitter jag och klipper och klistrar ett collage. Jag har också gått. Och jag skriver och jag sjunger och jag har musiken strömmandes i öronen. Och jag tänker komma starkare ur det här.. igen.. också.. Ännu en gång. Jag måste helt enkelt.
Men lite av min musik har jag tappat. För tillfället. Jag kämpar och jag tänker fånga den igen. Men det kommer att bli hårt.
Mindre än 3 dagar kvar nu, nästan bara 2. Sådan enorm hjärtklappning. Jag vet inte hur jag kommer att hantera det. Det är så stort för mig, det betyder så mycket. Det här får i alla fall inget eller ingen förstöra. Det här kan ingen förstöra. Det är jag, det är dem och det är musiken. Kanske är det så att det behövs..
Det gick snabbt allting. Men för mig var det intensivt. Det hann bli intensivt. Det var väl mitt eget fel.
//Jillsan - So, so what I'm still a rock star
I got my rock moves
And I don't need you
I'm gonna show you tonight
I'm alright
I'm just fine
And you're a tool so
So what
I am a rock star
I got my rock moves
And I don't want you tonight
stuck in reverse
Pressar ansiktet mot fönstret
ser inget annat än reflektionen av avflagnat nagellack och blandningen av röda ögon och kletig mascara
it's a cold and it's a broken hallelujah
Vi gör det till en jävla symfoni
Vi bränner våra broar
Min konstanta återkommande melodi
Vi bränner alla chanser
Som när man bränner ett inre ögonblickfotografi
Vi bränner våra chanser
Jag förlorar lite av mig själv däri
Vi ger upp hela skiten
Folk ser det som en tragedi
Vi kastar bort hela skiten
Jag ser det som ironi, mitt livs vanliga parodi.
Jag har tappat min inre musik
Rädsla. Feghet. Stolthet
jag blir galen
Jag kan inte fokusera
som en snöflinga på din ögonfrans
Jag var visserligen fruktansvärt trött på kvällen efter att ha badat med minimonstren som var här med sina monstervakter. Men det var det värt. Terapishoppade kläder gjorde jag också.. igen. Kändes bra. Kände mig tom. så givmild att jag köpte hårspännen till stormonstret på 5 år.
Eftersom jag framförallt tog hand om det minsta av monstren i badhuset så fick jag chansen att sitta den största delen av tiden och slappa i bubbelpoolen och sjunga Björnen sover och Blinka lilla stjärna. Passade mig alldeles utmärkt.
Dessutom fick jag hem mina saker från IKEA som jag handlade i slutet av januari. Så nu blir det till att inreda med doftljus, ljusfat, stenar och pot pourri.
Något som jag däremot fortfarande irriterar mig på är min brist på pengar och därmed brist på saker.
Jag är en sådan där människa som älskar att städa, inreda och få saker att matcha. Därför är det otroligt frustrerande när man har en lägenhet fullt med saker som pekar på just det motsatta. Eftersom jag flyttade direkt efter studenten så har jag inte haft tid till att spara ihop pengar för att köpa möbler och liknande, så det blev till att ta vad som erbjöds (härmed säger jag dock inte att jag inte är tacksam för de saker jag fått, för det är jag) för att sedan kunna byta ut en sak i taget. Men, när blir det då till att byta ut alla dessa saker som inte passar ihop, som är slitna eller som knappt fungerar? Ja, det kan man ju fråga sig när de få pengar som kommer in hela tiden försvinner på mat, litteratur eller annat.
Den preliminära inköpslistan är nu;
- En ny dator!
- En ny soffa
- Ett nytt köksbord med tillhörande stolar
- En ny TV
- En ny TV-bänk
- En stor hylla
- En byrå
- Vägghyllor
- Gardiner!
- Fler tavlor
- Medar till sängen
- Fönsterlampor
- Gardinstänger
- Mattor
- En ny ipod
- En digitalkamera
etc.
Sedan vet jag inte hur jag ska göra med nästa tatuering heller. Jag är jäkligt trött på att vänta nu eftersom jag velat göra den i ett par år och planerat att boka den senaste 1,5 året. Det verkar heller inte som att det blir något av med rabatten/gratisdealen i Hökarängen så jag får väl ta och boka den själv någon annanstans istället. För nu är det slutväntat. Bäst att göra den innan solen börjar steka också.
Jag värdesätter verkligen mina promenader. Hur fånigt det än kan låta så är det bara när jag går ut och går, riktigt snabbt, riktigt länge och alldeles ensam, som jag kan släppa allting. Det är bara de tillfällena de senaste dagarna, då jag varit ute och gått i några timmar, som jag har kunnat fokusera, rensa huvudet och få saker att försvinna. Sedan att man får en sjuhelsikes motion och en massa frisk luft, det klagar jag inte på. Dagens plan är att återigen spendera två timmar ute, sedan får vi se hur det går med diverse läsande och skrivande som jag ändå aldrig kommer igång med.
Boka ansiktbehandling ska jag göra också.
Det bästa på hela dagen igår var att få träffa en kär vän till mig. Fan va härligt att ha dig hemma, du anar inte. Trots att jag kanske låter fånig så betyder du och ditt stöd, i vad det än gäller, så jäkla mycket för mig. Ditt sätt att vara, ditt sätt att få mig att slappna av, ditt sätt att låta mig få prata, ditt sätt att få mig att skratta, ditt sätt att få mig att känna att det faktiskt alltid finns saker att vara glad för.
Är så enormt glad att jag har dig.
//Jillsan - mindre än fyra dagar kvar. Hjärtklappning....
i'm just trying to find my way back home
som en felvänd slangbella träffar det mig i ansiktet
Jag har varit med om det så många gånger förr och jag klarar det inte en gång till.
Jag vägrar vara med om det en gång till..
Jag förstår ingenting
mäktigt
Det är stort
Förövrigt, så ska jag nu gå ut och gå. Jag ska gå och gå och gå och gå för att bara komma bort från hela skiten.
Vi får se om jag orkar gå så långt att jag lyckas.
dagens observation
those walking shoes
Har precis varit ute och promenerat i snabb takt i exakt två timmar, stannade inte en enda sekund och drog aldrig ned på takten. Det är en sådan härlig känsla, man bara går på nästan som i trans. Tillslut visste jag inte vart jag var någonstans, jag hade kommit till helt andra sidan Eskilstuna, var helt plötsligt på platser jag aldrig varit på förut och var påväg mot Västeråshållet. Någon mil eller två blev det säkert i alla fall, så snabbt som fötterna rörde på sig.
Jag tror att en rejäl promenad behövdes, för att rensa tankarna, för att rensa ut en massa gifter ur kroppen och för att få en massa frisk luft. När jag kom hem kände jag mig så otroligt nöjd i hela kroppen och däckade på sängen.
Det där städandet och studerandet som jag pratade om förut, det har det däremot inte blivit så mycket av.
Men, man kan ju inte proritera allt. Och än är ju inte dagen slut.
//Jillsan - can I keep you?
reflektioner ur en glasburk
Did my words not come out right?
..Every rose has its thorn
Just like every night has its dawn
Just like every cowboy sings his sad, sad song
Every rose has its thorn"
kiss me and tell me twice
Fan heller.
Jag skulle för den delen inte överge studentlivet för någonting.
Dessutom, är det nu NEDRÄKNING som gäller!
Jag vet inte om jag kommer att böla som en idiot, skrika sönder lungorna eller bara svimma.
Förmodligen en blandning.
7 dagar kvar...
//Jillsan - heaven on earth
we're hot! (and you're not..)
Helgen... har varit helt galen! Den har varit intensiv, toppen, i ett högt tempo av peppande, musik och skratt.
Fredagskvällen startade med firande av tentan här i mitt eget vardagsrum, med mig själv och mina alteregon. Det var musik från nittiotalet och en jäkla massa hoppande och skuttande. Känslan av frihet var enorm och början på helgen var optimal. Efter detta begav jag mig till Malin där kvällen bara fortsatte att gå uppåt, så kul som vi hade var det ett bra tag sen som jag hade. Så skönt att bara sitta två tjejer och prata om allt, skratta åt allt, inte bry sig om någonting, inta vissa mängder av alkoholhaltiga drycker vilket sedan också resulterade i falsk karaokesång :) Med våra saker i högsta hugg och partyklackarna på så tog vi en liten promenad över till Lesedi där festen fortsatte.
Temat på kvällen var Tunggung i äkta reggaeton stil. Dekår osade av kulturen och man kan nästan undra vad de hade släppt ut för substanser i luften. Känslan var lite smått transartad. Men jag och Malin hade kul, med ett väldigt skrattande, springande och dansande. Det blev också ganska många försvarskramar och skyddstagande i garderoben. Men, så länge man har Flarke så är det lugnt -
Flarkes Flickor tackar Flarke för livvaktsinsatsen ;)
Annars kan folk i allmänhet vara rätt så påträngande....
Vi shakade i alla fall loss till Reggaetoner och kom hem till Malin runt klockan 2 då vi slocknade.
Som vanligt så skulle Jillsan ha behövt någon sorts spärr på sin telefon, eller kanske ingen telefon överhuvudtaget, som hon så många gånger påpekat för folk... Men Jillsan är dum som vanligt. Vi hatar numera mobiltelefoner och allt de kan förstöra.
Hur som helst, efter bara ca 4 timmars sömn så vaknade jag, pigg som en lärka och på världens toppenhumör - SUNTRIPsittningen väntade! Jag var uppe med tuppen, tog mina saker och började traska hemåt. Det slog mig när jag kom utanför dörren att hela världen måste ha laddat för sittningen eftersom man möttes av strålande sol och kvittrande fåglar redan klockan 8 på morgonen :) Inte minsta lilla dåligt mådde jag, utan var redo och igång för att ladda inför ännu en dunderkväll. Hela dagen blev ett enda stort laddande, visserligen vilade jag någon timme på förmiddagen, men annars var det musik, badande, inpackningar, naglar, solsken och telefonsamtal som gällde.
Ni vet, sådana där "tjejiga saker"..
Så taggad, så taggad, så taggad!
Så om dagen innan var en awesome start, så var det här nu bara fortsättningen.
Tuta och köra, ingen mening att stanna.
Gick för att möta Cissie, tog en sväng förbi Malin och gick sedan vidare till Mallan där förfesten tog sin start - igen!
Det var också där transformationen hade sin början och vi förvandlades till äkta sommarturister i äkta Stig Helmer anda. Solbrillorna i högsta hugg, dragväskan i handen, sångrösten på spänn och shortsen och flipflopsen på, Sen var det dags att sticka! Vi hördes nog en del, det kan jag lova. Jag kan också med en viss ångestblandad förtjusning meddela att en viss andel kort togs denna kväll..
Kvällen var en höjdare, vi tog oss med Malins och Pollys hjälp till Gran Canaria och badbollarna studsade omkring lika mycket som människorna på dansgolvet. Framåt klockan 1 började däremot tröttheten kicka in och efter att jag fått skjuts hem så slocknade jag i sängen. Men inte förrän jag hade hunnit känna mig lite ensam också..
Idag vaknade jag runt tio - halv elva. Solen skiner och fåglarna kvittrar, igen. Det är som att det plötsligt blivit vår i luften. Dåligt mår jag inte, däremot känner jag mig kanske lite trött efter en intensiv helg.
Storstädning är det som är planerat idag, och kanske lite studerande. Fast visserligen planerar jag alltid det..
Nummer ett på "att göra-listan" är i alla fall en extremt lång promenad, för att helt enkelt rensa tankarna, för att promenera bort allting.
Jag är lite ledsen, irriterad på mig själv, sällskapssjuk och förväntansfull - allt på samma gång.
Jag kan inte förstå att precis när man börjar sänka garden, när man börjar öppna sig och vågar bli smått sårbar igen (så som man lovat sig själv så många gånger att aldrig mer göra) så känns det som om man får allting slängt i ansiktet. Men jag vet inte, jag vet aldrig särskilt mycket. Jag avvaktar och ser, jag våndas och håller låg profil. Och jag hoppas.
//Jillsan - Flarkes Flickor (we're hot and you're not)
