Looking out from underneath,
Fractured moonlight on the sea
Reflections still look the same to me,
As before I went under.

And it's peaceful in the deep,
Cathedral where you cannot breathe,
No need to pray, no need to speak
Now I am under.

And it's breaking over me,
A thousand miles onto the sea bed,
Found the place to rest my head.

Never let me go, never let me go.
Never let me go, never let me go.

And the arms of the ocean are carrying me,
And all this devotion was rushing out of me,
And the crashes are heaven, for a sinner like me,
The arms of the ocean deliver me.

Though the pressure's hard to take,
It's the only way I can escape,
It seems a heavy choice to make,
Now I am under.

And it's over,
And I'm going under,
But I'm not giving up!
I'm just giving in.

Oh, slipping underneath.
Oh, so cold, but so sweet.





Träningsvärken är total. Usch, det har varit en pina idag, men det gör ingenting. Det känns bra. Vaknade glad, är fortfarande glad. Ser fram emot saker, trivs med saker. Är på rätt väg, med vissa saker. Hade inte planerat att jobba idag men blev inringd imorse. Det gjorde inte heller så mycket. Efter det tog jag och kämpade mig igenom en Gärdet/Djurgårn-promenad och därefter handlade jag och Jocke så mycket mat att mina händer och min nacke höll på att gå sönder när vi skulle bära hem det. Det händer mycket nu närmaste dagarna och jag hoppas att jag ska hinna och orka komma igång. Jag hoppas det sätter fart. Imorgon väntar träning, förhoppningsvis skrivande och en del shopping. Fredag, lördag, söndag är det jobb, plus att Rebecka kommer! På söndagkväll sticker vi ut i skärgårn.

Träningspasset igår var underbart. Så glad att jag hittat ett som jag ska gå tillbaka till flera gånger. Jag känner mig hemma där i Hornstull nu, och det här passet var verkligen lagom jobbigt (för nu) och roligt, och dessutom med bra musik. Jag trivs mer. Jag är mer bekväm. Jag får rensa tankarna, slå emot lite kortisol och mår så mycket bättre när jag får vara aktiv på olika sätt. Både fysiskt och psykiskt. Låt det snälla få smitta av sig på allt. Jag är hela tiden så arg på att min kompetens inte får komma fram, att jag hindrar mig själv. Allt har tydligen inte läkt än.

Annars är jag också glad för att vädret har varit varmt och friskt, och att jag fick en massa jobb schemalagt i sommar. Jag älskar det där stället, och jag älskar att jag kommer att få jobba i princip heltid, precis när det passar mig. Jag kommer att njuta. Det är som att få pengar för att ha roligt.


Förresten, jag älskar den här låten där uppe ↑ Ett hett tips till er.
Tips nummer två: ta tillvara på era trygga punkter, vilka det än är.

Vilket vårväder det är ute! Nästan sommarväder, eller ja, på gränsen till det i alla fall! Det fick mig på enormt bra humör - det var längesedan jag kände såhär. Jag började genast se fram emot sommaren.

Jag och Jocke promenerade iväg och tog årets första "ute-i-solen-glass" (med massa strössel på) och traskade runt i solen.

Jag vet att jag har massor som jag egentligen borde göra, men just nu skiter jag i det. Jag tänker bara ligga på sängen ett tag, läsa en tidning, drömma om sommaren och njuta över att jag mår bra. Jag ska njuta lite av tanken på att allt kommer att bli bra. Sedan ska jag gå och träna.

Så brukar det låta när jag vaknar upp på nätterna. Mardrömmar efter mardrömmar de senaste åren, den ena värre än den andra. Jag vaknar upp arg, rädd eller ledsen. Oftast handlar de om döden på något sätt; antingen att någon dör, att jag ska dö eller om spöken etc. De kan också handla om folk som förvinner, otrohet och liknande. Jag antar att det här speglar min extrema rädsla för att bli lämnade på något sätt, för ensamhet och för döden. Det är mina största rädslor i livet. Det går knappt en enda dag utan att jag på något sätt tänker på döden, och dess oundviklighet, så att det knyter sig i magen. Och jag vet, det är inte särskilt bra att gå runt och känna eller tänka så, men det är så det är. Jag kan verkligen inte ens föreställa mig hur jag skulle klara av det. Både att veta att jag själv en gång kommer att vara borta, men framförallt att mina kära ska försvinna ur tid och rum. De som är närmast. Jag tror att det är känslan av försvinnandet som är värst, att bli bortglömd. Att man själv och alla andra kommer att gå miste om så mycket. Att världen bara snurrar på. Jag vet inte. Det jag vet är att jag kan komma på mig själv med att sitta på bussen och smågråta ibland, eller som sagt vakna mitt i natten. Ibland tänker jag på hur ömtålig den mänskliga kroppen faktiskt är, att det faktiskt bara är ett skal som skyddar oss, att vi alla är tickande bomber som kan smälla av när och hur som helst. Det gäller att ta vara på tiden.

Men för att prata lite kort om roligare saker; igår kom David hit. Det var jätteroligt att få träffa honom igen och jag hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång. Jag saknar mycket som har med oss att göra. Jag var också och tränade efter jobbet och var helt död efteråt, orkade ingenting. Kan också ha berott på att jag flängde runt som en tok igår, fram och tillbaka med tunnelbanan. Idag blir det också träning.

Sedan vill jag passa på att njuta lite av känslan av normalitet som har slagit mig idag, känslan av att ingenting är så farligt som jag tror. En helt annan känsla än förut. Nu laddar jag inför en förhoppningsvis effektiv dag.
Make it happen.




You've gone a million miles
How far'd you get
To that place where you can't remember
And you can't forget

Så nej, det blev ingen sensation de här dagarna, men det kunde jag ju ha räknat ut med ena lillfingret.
Idag är jag så otroligt trött, vilket kanske kommer sig delvis av vår promenad i regnet tidigare. Kvällen igår bjöd på Titanic-föreläsning, vilken var jättebra. Han som pratade var otroligt insatt och jag blev tagen som vanligt, som jag blir av allt som har med Titanic att göra. Däremot blev det inte sä mycket mer än den där föreläsningen. Kön in till slottet var helt grotesk så det skippade vi, biljetterna till stadshustornet var slut och vi hann inte åka till Spårvägsmuseet. Däremot fikade vi - för 100 kronor var! Helt galet! Vi skulle bara ha kaffe och äppelkaka.. Det är nästan så att jag tror att de måste ha lurat oss med priset.

Imorgon kommer David hit. Det ska bli kul att se honom igen.
Dessutom bjuder morgondagen på jobb, träning och lite läsning (förhoppningsvis). Jobbar morgon och är inte van vid det. Jag hatar att kliva upp tidigt i mörkret. Det är något riktigt tungt med mornar, jag vet egentligen inte vad det är. Men, mornarna här är i alla fall inte lika hemska som mornarna i Eskilstuna.

Jag längtar till stranden.

Åh, jag vill verkligen så mycket. Fast det räcker nästan aldrig till. Inte än i alla fall. Det är så nära, men samtidigt känns det fortfarande så långt borta. Otänkbart. Jaja, jag kultiverar mig ju i alla fall, och rör på mig. Så det får väl duga för tillfället. Och sen nästa år vid den här tiden, då är allt annorlunda.

Vi bestämde oss för att åka ut till skärgårn på Valborg. Det är första gången på 4 år eller något som jag firar en lugnare valborg. Vi ska grilla lite, kanske elda eller kolla på brasan. Bara ta det lugnt. Inte frysa, inte dricka massor och inte vara så fasansfullt sjuk som jag varit de senaste åren (förhoppningsvis) utan ladda istället. Anledningen var först och främst att vi inte har råd att åka upp till Falun just nu, men fördelarna hopade sig snabbt. Det tråkiga är att vi inte kan fira med våra vänner, men det kommer fler tillfällen.

Jag behöver alltid ladda med lite skärgårdstid. Och tänk vad jag kommer att uppskatta den ännu mer sen igen.

Idag gick jag rejält vilse. Lika vilse som jag varit i mig själv senaste 1,5 året, fast mer konkret. Knatade upp för helvetesbacken i regnet i regnet trots att min hals höll på att ge upp, och kände mig jätteduktig. Men sen på vägen hem gick jag vilse - i Vårberg! Hur gör man det!? 1,5 timme gick jag runt och det regnade mer och mer. Jättebra motion, men lite småtrist och grått. Kollade på kartan när jag kom hem och tydligen hade jag vandrat ur Vårberg och in i Johannesdal.. Vart jag än gick var det bara vatten (Mälaren), uppförsbackar och återvändsgränder, och allt detta mitt bland fina villaområden.

Menmen, när jag kom hem så var jag i alla fall väl förtjänt av en varm dusch och sen kom Jocke hem med fredagsmysgrejer! Vi gjorde supergod middag och kollade på en riktigt bra film. Så i det stora hela - en rätt bra dag!

Nu sitter jag och tittar på New Girl. Toppserie verkar det som!
Håller hoppet uppe att de här två kommande dagarna ska bjuda på sensation.. Dessutom är det ju Stockholms kulturnatt imorgon! Vi ska lyssna på föreläsning om Titanic, gå runt med ficklampor i slottets salar och kolla på skräckteater. Hoppas på ännu fler roliga saker.






Nu vill jag ut och resa! Bort bort bort, mot värmen och solen! Orkar inte vänta längre.

Vad har hänt med mig egentligen? Jag undrar verkligen det på sista tiden, gällande flera olika aspekter.
Jag vet inte. Men vad det än är så måste det ändras, och kanske kanske är det redan nu på väg åt rätt håll. Ja, jag tror det. Jag ser saker i nya perspektiv, mer greppbara perspektiv. Mer preciserade perspektiv och kanske inte världsomfattande. Det känns som att jag kanske börjar få struktur på mitt liv. Det är bara de här sista små sakerna kvar.

Det är dags nu och det är aldrig för sent.

Jag längtar efter att sitta ute i en park och äta glass med folk. Och jag längtare efter att ligga på en brygga och läsa en bok. Jag vill göra så mycket saker, och det är dags att bryta våra mönster. På riktigt.
Den här gråa och regniga (snöiga?) dagen ska få bestå av både vila och vettigheter. Jag tror jag börjar med vila.

Ibland är det som är svårt bra.
Ibland är det som är bra svårt.

Det kommer att gå. Det ska gå.

Nästa vecka blir det full rulle här hemma. Mellan måndag-torsdag kommer fina david och sover här, och mellan fredag-söndag kommer fina Rebecka och sover här. Därefter åker vi till Falun för att fira Valborg. Och mitt i allt det där så har jag lovat mig själv och andra att börja med allt det stora, och att prestera.

Jag är så nöjd!

Bilden är inte särskilt bra, och den ser lite sned ut vilket den inte är i verkligheten. Men den här bilden får ändå duga sålänge. Jag skulle definitivt gå tillbaka till Chris igen och jag skulle verkligen rekommendera honom till er andra. Så härlig kille och så jäkla duktig och erfaren. Mellan snacket om Metallica och GnR och Metallica på radion så gjorde det knappt ens ont, förutom kanske precis vid ryggraden.

Dessutom frågade han om jag ville att han skulle fixa till min gamla g-klav medans han ändå höll på, och det fick han mer än gärna. Jag har längtat efter att få den snyggare efter att den första tatueraren gjorde den halvkass.




Förutom äventyret till Solna så besteg jag även helvetesVårbergstoppen idag igen. Känns bra. En gång om dagen ska noga sitta fint det. Idag fick jag förövrigt ett sådant sjukt sug efter god mat! Så less på det jag äter hela tiden. Synd bara att jag har.. 4 kronor.. på kontot.


Hjälp mig att ta mig i kragen nu! Hjälp mig att orka!

Igår var jag och Jocke först ute och promenerade på förmiddagen, vilket var supertrevligt. Ja, tills han fick för sig att vi skulle bestiga vad vi då inte visste var Vårbergstoppen (90 meter över havet). Men jäklar vad skönt det var när man väl var uppe! Och vilken utsikt! Över hela jäkla Stockholm. Men min träningsvärk gjorde sig definitivt påmind. Hur som helst så insåg vi att Vårberg inte var så trist och fult som vi hade trott, i alla fall inte kring de där områdena. Det fanns både trollskogar och lövskogar :)

Dessutom städade jag lägenheten igår och gjorde någon sorts preliminär plan framåt vilket kändes skönt. Sedan var tanken att jag skulle gått på ett pass på friskis men det slutade istället med att jag och Ann tog en drygt 8 kilometer lång powerwalk runt Gärdet och Djurgårn i kvällsolen. Superfint som vanligt. Vi gick förbi både djurkyrkogården på Djurgårn (lite läskigt faktiskt) och utegymmet där vi stannade en stund. På vägen hem kom det och satte sig en viking bredvid mig på tunnelbana. Han var också läskig. I natt vaknade jag av mardrömmar och kunde inte somna om, vilket är rätt typiskt mig. Konstigt nog kvittrar fåglarna på något enormt mycket här hos oss även på nätterna. Känns som att man är i regnskogen någonstans.

Åh, jag vill grilla också! Det luktar grillat ute hela tiden! Är det inte Tantosäsong snart?

Nu ska jag iväg till Solna - äntligen! Lite pirrigt är det, men mest är jag taggad. Hoppas det blir bra! Jag har ju sett fram emot det så länge!




Jag känner hopp och förnimmer möjligheter,
- men -
USCH OCH FY vad jag hatar linjer. Snälla ta bort dem.

Nu är den här sommaren och det här året räddat.
Äntligen, äntligen, äntligen ÄNTLIGEN får jag se älskade Thåström!!!!


Peace&Love levererar! Lyckorus!
Jag får nästan ont i magen. Det betyder så mycket för mig.




Nu ska jag göra något vettigt och ikväll blir det träning igen.
Gött!

Var precis iväg på ett träningspass. Ja, ni hörde rätt. Äntligen. Jag hoppas bara inte att jag får sota för det imorgon. Det är så bra för mig, jag känner verkligen det. Trots att det är på en låg nivå än sålänge och kanske inte fullt ut så är det i alla fall något. Och jag är stolt att jag ens kunde ta mig igenom det, trots att jag kände av halsen lite. Hoppas hoppas hoppas att jag kan komma igång nu.

Idag somnade jag nästan 4 timmar när jag kom hem ifrån jobbet. Helt slut, det gick bara inte att komma upp. Efter det tog jag och Jocke en promenad inne i min fina stad. Promenerade lite runt Söder, drack kaffe och stötte på myskultur längs med gatan. Sådant som jag älskar.



Ser förövrigt fram emot onsdagen enormt mycket. Och hoppas på att jag kommer iväg på kulturnatt i stan på lördag samt Friskis&Svettis stora vandringsdag på söndag. Den som har en lever får se.

Så mycket jag vill göra. Så mycket jag borde göra. Så många möjligheter framåt. Jag ska börja med en varm dusch och sen kesella. Tjing!

Så var helgen över.

Vi var ute i skärgårn och firade påsk, hälsade på pappa och firade Alve. Både påskägg och påskmiddag blev det. Dessutom hann jag med att träffa både Jacob och Strömberg en sväng, vilket händer alldeles för sällan.

Är nu snart på väg hem efter att ha jobbat ett 20-timmarspass. Trött, men borde försöka göra vettiga saker idag ändå. I alla fall något. Det är hur som helst skönt att jag vet att många förstår.

Jag hänger inte med i tiden. Jag vet att jag har sagt det förr, men det börjar verkligen bli läskigt. Jag har så många saker som känns som att det var igår. Det kanske är förbannelsen med att ha ett väldigt bra detaljerat minne. Ibland känns de gamla sakerna mycket närmre än de nya.

Det började snöa i helgen också. Världens snöoväder. Vitt vitt vitt. Var kom det ifrån? Men, det gör ingenting. Juni får än sålänge gärna vänta ett tag.

Det har hänt mycket de här senaste 5 åren.
Jag vet inte åt vilket håll jag har utvecklats, men jag vet att mitt huvud mycket av den här tiden varit ockuperat, på ett eller annat sätt, av två olika saker. Vilka de sakerna är behöver jag inte gå in på vidare.

Det jag ville säga var att jag hoppas att de kommande 5 åren ger mig ännu mer än de här har gjort. Det är mycket möjligt, men då på ett helt annat sätt. Jag minns den här tiden, exakt den här tiden dvs igår och idag, för 5 år sedan. Herregud. Ja du, det har hänt mycket sedan dess...
Men. Ingenting är någonsin helt borta.

Nu ska jag hoppa iväg till Solna en sväng. Äntligen.

Carro, Linda, Markus, Micke och alla ni andra. Jag saknar er också.

Har ni tänkt på att det där som kallas livet, det där ni trodde att ni var mitt inne i att planera för, faktiskt är det du just nu är mitt inne i? Det här man går och längtar efter att det ska ta fart? Det skulle redan kunna vara i full gång. Så länge vi gör saker som inte gör oss lyckliga så slösar vi tid ifrån det som skulle kunna uppfylla våra drömmar.

Men, det är farligt det här med att inte leva i nuet. Jag känner det. Jag är nog den sämsta människan i världen på det. Jag är för fast i det som varit och oroar mig för mycket för det som kommer. Sämsta kombinationen av alla - jag sitter fast i mellanspelet. Jag vill hellre uppleva det om och om igen istället för att uppleva något nytt. Fast samtidigt totalt tvärtom. Jag vill rusa. Helst förbi och varva.

Jag saknar studentlivet något så fruktansvärt.
Specifika delar, vissa perioder.
Vissa människor.
Känslan.
Möjligheterna.

Jag är den bästa.




Jag saknar en massa andra saker också. Jag är en riktig saknare. En bomb full av saknad. Jag saknar platser, umgängen, folk, känslor, tidspunkter och minnena i sig själva. Jag saknar mig som jag var förut, saknar mig själv som den jag egentligen är. Undrar hur svårt det ska vara att hitta rätt igen. Sådär som folk gör, ger sig ut och letar på något sätt. Jag är för feg.

Idag är det 72 dagar till midsommarafton och 76 dagar tills Peace&Love börjar. Jag längtar så sjukt mycket. Och jag ska kämpa så hårt fram tills dess. Jag ska också kämpa stenhårt fram tills den 15 juni. Det är 65 dagar dit.

Kom hem igårkväll och började må dåligt på en gång. Det är fasiken sanslöst. Där satt jag i Falun och tänkte att "nu mår jag minsann lite bättre, jag kan nog boka något pass på Friskis när jag kommer hem". Jo, tjena. Natten tills idag var riktigt jobbig, jag låg bara och vred på mig. Ont i magen, lite varm och illamående. Huvudvärk. Likadant idag, och snart ska jag iväg och jobba. Jag fattar verkligen inte varför det måste vara såhär. En enda stor ond cirkel är vad det är, det ena ökar på det andra. Jag blir mer och mer stressad hela tiden - igen. Jag vill komma igång, och dagarna bara går och går.

Jag hade tänkt gå och prata med dem på tatueringsstudion idag också, men det fick också bli en annan dag. Är lite bekymrad över det här med att man måste vara helt frisk när man tatuerar sig. Vill ju verkligen göra den snart. Förutom detta hade jag också tänkt att vi kanske kunde promenerat runt lite i stan idag innan jobbet. Men nej.
Jaja. Någon gång, snart..

Jag är otroligt jäkla orolig för ekonomi och pengar framåt också. Det är hemskt.

Imorgon fyller häftigaste trollet i världen hela 5 år. Det är stort, väldigt stort!
Grattis i förväg Alveskrutt <3

Inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
Du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig

Nu får jag höra att du lever då och då ifrån en vän
och det verkar som att allting är okej
Jag undrar om du nångång är tillbaks dit igen
och kanske undrar över mig
du kanske undrar över mig

Där låghusen slutade och skogarna tog vid
där allt var tyst och stilla som på kort
Där nätterna viskade om ett sporrande liv
och när ingenting var gjort
då när ingenting var gjort

Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
Allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

Men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig

Men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du.

Jag ska ta mig i kragen och fixa allt det här nu.
Fan vad jag undermedvetet skjuter upp saker hela tiden. Som att det bara inte går.
Jag flyr så mycket, är för komplex och för tänkande för mitt eget bästa.
Ibland känns det som att världen snurrar på utan mig.
Och ingenting blev som jag hade tänkt mig.

Okej, så vad hände egentligen?
Det var nyss jul och nyår och nu har hela januari, februari och mars sprungit förbi i ett nafs. Till och med påsken är förbi. Jag hänger inte med i tiden längre. Det var i alla fall en underbar jul, precis som jag hade önskat, och jag började sakna den så fort den var över. Det var också ett riktigt härligt nyår, som jag trodde skulle bli en nystart men som kanske inte riktigt blev det.

Våren kom otroligt snabbt i år, det kom sol och värme och jag hann inte ens reflektera över att det var vinter ett kort tag där. Fåglarna började kvittra redan tidigt i januari och trots att vädret gått lite upp och ned så har vårkänslorna hållit i sig. Jag har så mycket att se fram emot i år, så som att få ut min examen, spökpromenad, 60-årsfest, tatuering, festival, bröllop, chokladprovning, valborg, att förhoppningsvis bli frisk och kunna börja träna, sol, vind och vatten, halloween, kanske nytt jobb och om inte annat mycket härlig tid på mitt fina jobb jag har nu, midsommar, jul, spa, resa runt i landet, eventuellt en ny kurs, födelsedagar, Zombiewalk, Bilbo, rensa saker, yoga, promenader, mindre stress och mer styrka och självförtroende, konserter, fester, Göteborg, Falun, Skärgårn, bada och sola, vara med barnen, fira min examen, kanske resa och så mycket annat.

I januari, men kanske främst februari, var jag deppig. Det är konstigt det där, hur ambivalent jag kan vara i mina känslor. Men i och för sig så är ju januari och februari tråkiga månader, så är det bara. De flög i alla fall förbi bra mycket snabbare än de brukar. Jag som hade tänkt vara så positiv hela det här året och jag som faktiskt var så positiv i början och lovade mig själv så mycket, så som exempelvis vara gladare och mer accepterande, fann mig själv plötsligt i en hopplös situation. Jag bara låg hemma, och kände hur dagarna flög förbi. Jag hade inte planerat att vara sjuk mer. Jag kände hopplösheten och rastlösheten komma och insåg att det inte var meningen att man skulle vara så uttråkad och känna sig så ensam vid 22-års ålder. Jag kände verkligen att jag/vi inte hade någon att umgås med eller något att göra. Att jag satt fast, som i ett fängelse, och inte kunde göra något åt det. Levde efter facebook och TV-tablån. Jag menar, hur lätt är det att lära känna folk bara sådär när man inte pluggar längre och när alla andra bor långt bort. Det känns alltid som att alla andra gör så otroligt mycket i deras vardag hela tiden. Men, jag vet att det blir bättre, och jag jobbar på det.

Vad har jag annars gjort den här tiden då, förutom att vara sjuk och jobba lite smått? Pluggat har jag i alla fall inte gjort. Jag har känt att de varit viktigt för mig att bara få fokusera på mig själv, kroppen och hälsan ett tag. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre nu. Men annars har jag bl.a. varit på Håtö, fikat med folk, gått några promenader, firat Johannes, varit i Falun och träffat vänner och myst, haft jobbiga dagar på jobbet, haft bra dagar på jobbet, följt massor av serier, varit på bio, varit i London, varit en sväng i Eskilstuna (Oj vad konstigt det kändes att känna sig som hemma fast ändå inte. De här åren som jag spenderat där känns jättekonstiga såhär i efterhand), shoppat, myst med film och god mat, myst på Centralbadet, grillat, haft besök, reflekterat mycket kring prioriteringar, cyklat en eller två gånger, varit på musikal, fått fika på sängen med presenter och mycket mycket annat. Jag har gjort mycket och absolut ingenting på samma gång.

Det är konstigt att försöka tänka tillbaka till den här tiden förra året. Trots att jag fortfarande är sjuk och har saker som stressar mig, så är det inte ens i närheten av samma liv eller känsla. Bara miljöombytet måste ha gjort massor. Och alla roliga saker som vi har haft inplanerade har gjort att den mörka tiden bara försvunnit. Det är en helt annan känsla här, i den här lägenheten, på den platsen. Alla möjligheter som öppnar upp sig och allt vi redan hunnit uppleva här. Mystiken i något nytt blandat med tryggheten i att ha det välbekanta runt hörnet. Livet som vinklat sig annorlunda just för oss, känslan i lägenheten och området, känslan av möjligheter och en väg ur ekorrhjulet. Jag kan göra som jag vill.

Tänk, att det blev ett nytt år, bara sådär. Det har nog aldrig haft så stor betydelse för mig någon gång förut. Jag hänger inte med. Men jag ska verkligen försöka ta mig an allt som nya erfarenheter och utmaningar resten av det här året. Jag har fått så otroligt mycket erfarenheter från det förra - det gäller bara att förvalta dem på rätt sätt. Det jobbigaste har nog nästan varit när det har varit jättefina dagar som jag bara har legat i sängen, gömt mig, slappat bort. Sovit bort. Flytt in i serier. Det finns så många sådana dagar, och trots att jag vet att jag måste få ha dem så känns det jobbigt. Dagarna har liksom bara rullat förbi, det är ingen skillnad på dagarna. Jag har inte haft någon vettig dygnsrytm eller någon dagskoll. Jag bara drömmer om att vara produktiv igen. Sen tror jag att alla människor har något eller några jobbiga år. Förhoppningsvis så är nog mina slut snart.

Jag måste kunna komma tillbaka till mig själv snart, jag känner att jag är på väg. Jag kämpar, smått men tappert. Starkt. Jag måste kunna ta mig an saker snart igen.

Jag längtar till sommaren. Den underbara sommaren. Ja, i år, en underbar sommar. Jag saknar barndomen, men ska försöka införliva den i den vuxna sommaren. Jag vill ha mitt hav, min skärgård och midnätterna vid vattnet. Jag vill ha den levande staden och de vackra vyerna. De vackra människorna, inifrån och ut.

Nu sitter jag här i mysiga Falun och funderar, filosoferar och dricker te. Vi har varit här några dagar nu och firat påsk. Det har varit påskmat, grillning i skogen, sällskapsspel, påskmys med vänner, 80-talsmiddag och en massa annat roligt. Jag trivs så otroligt bra i Falun och mår så bra när jag är här. Ikväll ska vi träffa finaste Beris en sväng och imorgonkväll åker vi hem. Nästa helg ska vi fira bästaste Alve som fyller hela 5 år och så ska vi fira lite påsk i skärgårn och hälsa på pappa som förmodligen då fortfarande ligger kvar på sjukhuset.

Folk har förövrigt börjat grilla ute nu för ett tag sedan. Den lukten, tillsammans med solstrålar och fågelkvitter gör otroligt mycket för humöret. Livet är inte så komplicerat som man gör det till.



Jag vill så mycket, så otroligt mycket. Det får liksom inte plats.
Men jag ska komma framåt, uppåt. Snart.
Jag vill att saker ska ta fart, jag vill ha ett normalt liv - med jobb, tillräckligt mycket pengar, en examen, vänner som man kan träffa, träning och andra saker. Jag vet att jag har så mycket kapacitet till så mycket.

Men jag tror att det här kommer att bli ett bra år i alla fall. Jag vill inte känna känslan av att göra mig själv och andra besvikna igen. Mest mig själv.
Nu ska jag bara kunna komma igång.

Naproxen, Citadon, Alvedon, nässpray och mycket mer är mina bästa vänner just nu. Har de senaste dygnen (ca 4 kanske) mått väldigt väldigt dåligt. Det var länge sedan som jag var såhär riktigt sjuk sjuk om man kan säga så, men den här dunderförkylningen jag fick blev bara värre och värre, som en sorts topp. Har legat däckad i sängen med feber, ont i halsen, världens rinnigaste ögon och näsa, täppt näsa, bihåleont, huvudvärk, ont i öronen och allmän värk i hela kroppen. Knappt vetat från och till om jag är halvt levande eller halvt död.

Natten till idag började den andra visdomstanden göra så fruktansvärt ont också (det hörde förmodligen ihop på något sätt) och jag kunde inte sova för smärtan. Fick tillslut tugga alvedon rakt in i tanden för att jag skulle kunna däcka. Har ju haft problem med visdomständerna förut också, så jag fick helt enkelt ta mig till tandläkaren så att det inte skulle bli ännu värre som förra gången. De slet och ryckte och drog och sen var den ute den djävulen. Nu, blandat med allt det andra, har jag smärtan ifrån inflammationen och gropen rakt ned i käken.

Barnen, mest Alve, har varit väldigt hjälpsamma sista dagarna. Har kommit som glädjespridare och bjussat på glass, godis och finaste orden i världen.

Jag är bara så trött på den här orättvisan. Det tar liksom aldrig slut.
Jag är trött på att känna att tiden bara rinner igenom mina fingrar. Så mycket jag vill göra, så mycket jag har att göra, så mycket jag ser och hör alla andra göra. Och här bara ligger jag hela tiden och kan inte göra någonting. Alla planer jag har hela tiden, senaste året, de bara pyser bort i ett litet "poff". Jag kan inte skriva på uppsatsen som alla andra nu har börjat med (igen). Jag kan inte jobba. Jag kan inte träna. Jag kan inte ta tag i någonting.

Imorgonbitti ska dessutom pappa opereras igen. Hoppas det går bra. Jag är lite nervös för det mitt i allt annat.