Jag har en dålig magkänslan.
Det känns som att det är något som inte stämmer.
Något dolt.


jag är irriterad och bekymrad på samma gång.

Det var när jag flyttade till Eskilstuna som jag började bli sjuk.

Innan dess var jag nästan aldrig det, jag var en sådan där som nästan alltid var frisk, hela vägen upp i gymnasiet. Men så kom det som en våg in i mitt liv, immunförsvaret verkade ge vika totalt. Det började med någon form av lunginflammation, hosta och mycoplasma. Första terminen var inte särskilt rolig, men sedan blev det lite bättre under ett tag. För ungefär 2 år sedan blev allt sämre igen, det är ungefär därifrån jag brukar räkna om folk frågar. "Jag har varit sjuk senaste två åren ungefär". Det låter alltid lika roligt. Sommaren 2010 blev jag sjuk runt P&L och sedan dess har det inte släppt. Det var väl förmodligen då jag fick twar-infektionen kan jag tänka mig. Den höll i till i höstas då en av läkarna sa att den såg ut att vara utläkt. Jag fick ingenting för den, och jag sitter här idag fortfarande lika sjuk hela tiden. Sedan sommaren 2010 har det varit allt möjligt annat; bihåle- och pannlobsinflammationer, allmänna förkylningar, halsar som skurit sönder, småfebrig nästan konstant, tungandat, halsflussar etc etc. Jag har varit till läkare lite från och till, men jag orkar liksom inte gå hela tiden. De säger inget konkret, oftast har jag bara fått höra att jag ska gå hem och krya på mig. Som att jag inte försöker med det. Jag har försökt med allt. Jag äter hälsosamt och jag rör mig det jag kan under rådande omständigheter. Jag äter vitaminer och ingefära och försöker stressa ned. Jag tror att den press jag varit under senaste åren och den stress jag haft mentalt säkerligen kan spela in på min fysiska hälsa. Men det är ett snurrande ekorrhjul, det ena sporrar det andra. Sist sa läkaren till mig att jag kanske behövde acceptera tanken på att man inte skulle hitta något som var fel på mig i grunden. "Vissa människor är bara allmänt mer sjuka än genomsnittet". Men jag är 22 år. Det är faktiskt inte rättvist.

Jag är trött på att försöka få folk att veta och förstå. Jag vill egentligen inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill inte behöva påpeka det hela tiden, jag vill bara att folk ska veta. Jag är egentligen en väldigt aktiv person i botten, och jag önskar bara att jag kunde göra alla normala saker som att träna, plugga och jobba ordentligt. Det skulle räcka. Och jag märker att man blir bitter, trots att man inte vill det. Exempelvis har jag väldigt svårt att tycka synd om folk som pratar om hur synd det är om dem för att de varit sjuka en vecka eller två, eller inte har kunnat träna på en vecka. Jag vet att alla har olika förutsättningar, men jag kan bara inte känna för dem. Och det är jag ledsen för, för jag är ingen bitter människa.

Jag längtar så otroligt mycket efter att känna mig produktiv igen, så som jag brukade vara. Göra saker om dagarna och inte bara låta tiden rinna förbi näst intill varje dag liggandes i sängen tittandes på serier som jag flyr in i. För att jag inte har orken till något annat. Det är egentligen inte jag. Dagarna och veckorna bara flyger förbi.

Det händer liksom ingenting, det verkar inte ge upp. Kroppen bara fortsätter att bråka, hur mycket jag än vaknar varje dag och önskar att den inte gjorde det. Hur mycket jag än önskar att jag någon morgon skulle kunna få vakna utan exemplevis halsont. Jag är trött på att alltid verka svag och tråkig och trött och lat och seg. Jag vill kunna träffa folk och leva livet. Jag vill kunna vara jag.

Det är lite tragiskt egentligen. Den här julen och nyåret var det första på väldigt länge som jag faktiskt kände mig frisk. Det var en helt otrolig känsla och jag kände mig så lycklig. Jag var så jävla peppad inför det nya året - det här skulle bli mitt år! Inför nyår gjorde jag upp så mycket planer i mitt huvud, så många löften och idéer. Jag var glad. Jag skulle gräva ned det hemska 2011 långt jävla ned i jorden. Trots att det tunga skitåret hade gett mig enorma erfarenheter så skulle jag bara stampa på det och krossa det. Ingenting kunde bli dåligt i år, jag hade (och har visserligen fortfarande) så otroligt mycket att se fram emot. När jag kom hem efter nyår var jag full av nya insikter och inspiration. Jag köpte mitt gymkort som jag hade velat ha så länge nu. Jag gick och tränade en gång, 9e januari. Det var totalt underbart! Jag kände att "nu var jag verkligen igång" och jag kände i både kropp och själ hur bra det var för mig. Sedan slog det till igen. 10e januari låg jag sjuk och efter det har det inte släppt. Jag kunde använda mitt gymkort en gång och sedan dess har jag varit förkyld, haft ont i halsen eller varit småfebrig. Det är knappt att jag har kunnat gå promenader. Viljan att röra på mig bara krossar mig mer och mer, men även den ekonomiska biten är svår. Jag betalade 3000 för det där kortet, och nu har mer än 2,5 månad gått. Självförtroendet sjunker det också, jag menar - vem vill inte kunna röra sig och bli smärt och trimmad? Den senaste sjukperioden nu senaste veckan har bestått utav ren och skär förkylning; jag nyser, snyter mig och är täppt, har ont i huvudet och halsen.

Det är inte längre direkt någon som säger "krya på dig". Det är som att både jag och alla andra har vant sig vid att jag är "typ lite sjuk" jämt. När jag träffar folk försöker jag verka pigg, men det tar oftast alla mina krafter. Samtdigt måste man försöka leva och göra saker, annars går man under. Jobba måste jag också göra så gott det går, annars skulle jag inte gå runt. Jag får ändå inte in så jag klarar mig varje månad utan måste låna. Men jag vill heller inte söka något fast jobb förrän jag är klar med uppsatsen och jag trivs på det här jobbet. Jag vill verkligen skriva klart min uppsats också, men så fort jag ens tänker tanken att jag ska ta tag i den så blir jag sjukare igen. Som att kroppen säger emot att jag inte är redo. Det är oerhört frustrerande. Nu under våren ska jag alltså försöka jobba tillräckligt mycket, skriva uppsatsen och förmodligen vara sjuk samtidigt. Men jag vägrar att ge upp, jag vägrar att tro att det ska hålla i sig såhär, jag har alldeles för mycket planer för framtiden. Jag vill komma vidare i livet. Jag har ljusa förhoppningar för framtiden. Det gäller kanske bara att rida ut vågen. Tänk bara vad annorlunda allt kunde ha varit om man hade haft lite tur. Jag har slösat bort så mycket tid på att må dåligt.

Jag är så otroligt tacksam för Jockes stöd också. Och samtidigt är jag avundsjuk på honom, nästan hela tiden. Han har möjligheten att plugga, att träffa folk, att leva normalt. Och jag känner mig så ofta som en klump. En sådan där som inte kan göra något. Jag menar även om någon skulle fråga mig om jag vill göra något (vilket inte så många gör här, eftersom vi inte känner så många sen vi flyttade hit) så skulle jag ändå nästan aldrig kunna följa med. Och jag vet att jag inte kan hålla honom tillbaka. Så det är jobbigt, och svårt ibland. Det är inte alltid lätt för honom att leva med en konstant sjukling kan jag tänka mig.

Åh, denna huvudvärk!

Nu börjar allt på nytt igen, men i samma hjulspår.

Har varit på tre biofilmer på fyra dagar nu, som den filmnörd jag är. Hugo Cabret 3D, Titanic 3D (vilken gråtfest, tjohej!) och The Hunger Games.

Jag har varit på musikal också - Dirty Dancing! Trodde att jag skulle älska den, och vet ni det gjorde jag också. Trots att det tog ett tag att komma över svenskan.

London var underbart, hostlet var helt okej och vi såg så mycket. Det är full vår där och vi hade finfint väder hela tiden. Mina fötter gick däremot sönder och vi hade så fruktansvärt ont. Gick och gick och gick, stackars mina älskade kängor som dog. Det märks i alla fall att man tyr sig till det som är välbekant när man åker tillbaka till en stad sådär. Men oj vad trötta vi var nästan hela tiden. Jag somnade redan innan planet hade lyft den morgon som vi skulle åka hem, vilket var en extremt stressig och hemsk morgon förövrigt. Sedan när vi kom till Sverige så kunde planet av någon anledning inte landa. Kul. Hursomhelst så är det jättemysigt och kul att få komma iväg, men det är precis lika skönt att sedan komma hem, hem till sin varma dusch och sin egen säng. Så det är win-win. Tänk att tiden går så jäkla fort ändå, det känns så konstigt. 2008 var förra gången jag var där, men det känns som igår. Och allt var så lika.

Nu längtar jag till solen.
Nu längtar jag till sommar och festival. Jag längtar efter känslan av skärgården i sommarsolen. Och jag längtar efter sommarStockholm. Mest av allt önskar jag att jag kunde få vara lite frisk. Men, det är mycket däremellan. Mycket.



Hela världen är min. Jag har skrivit det på en lapp nu. En lapp som sitter på min säng, så jag kan se den när jag vaknar varje morgon. Jag hoppas det kan öka på processen, se till att det går åt rätt håll.

Jag saknar gamla vanor. Jag saknar gammalt liv. Då jag kände mig själv, då andra visste vem jag var.

Om några timmar sitter vi på flyget mot London. Åh, den känslan överväger allt. Som jag har saknat den staden. Bokade in den resan lite spontant här tidigare i vinter. Vi ska bara mysa, mysa, mysa. Fira alla-hjärtans-dag i efterskott, ihop med 2,5 år tillsammans och som ett sätt att fira att vi överlevt det här senaste året med allt skit det inneburit.

Jag mår fortfarande inte jättebra. Inte bra alls faktiskt. Magen, huvudet, halsen och kroppen överlag är ur balans och bråkar som fan. Som alltid, typ.
Men jag hoppas att det kommer att bli bättre när vi kommer dit.

Jag är lite rädd för hostlet. Verkar läskigt.

There's no need to argue anymore.
I gave all I could, but it left me so sore.
And the thing that makes me mad,
Is the one thing that I had,

I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.

And I remember all the things we once shared,
Watching T.V. movies on the living room armchair.
But they say it will work out fine.
Was it all a waste of time.

'Cause I knew, I knew,
I'd lose you.
You'll always be special to me,
Special to me, to me.

Will I forget in time,
You said I was on your mind?
There's no need to argue,
No need to argue anymore.
There's no need to argue anymore.

Om jag bara vore frisk någon gång.
Då skulle jag vara lika hurtig som alla andra.
Då skulle jag göra allt som behövs göras.
Då skulle jag gör allt jag vill göra.

Då skulle jag erövra världen.

Mår lite halvklent, men fick sova hela natten!

Fåglarna kvittrar som bara den och oj vilka vårkänslor det varit sista tiden! Sol, värme och som sagt, massor av fågelkvitter. Känns som att det måste ha varit en ganska kort vinter ändå. Lång höst, tidig vår.

Nu kör vi.


Det är fest hos mig i kväll och hela världen är min.

Sitter på jobbet och ska snart sova. Jobbar ett 19-timmars pass idag och jobbade ett 18-timmars igår. Natten till igår sov jag inte en endaste blund. Detta blandat med att jag fortfarande är halvkrasslig med huvudvärk, halsont varje morgon och kväll och små feberkänningar gjorde att jag var helt väck igår. Men aktiv var jag ändå; tvättade, handlade, städade etc. Sen dog jag lite. Alltså det här med att alltid vakna med halsont. Jag är så less. Mådde inte perfekt varken när jag gick till jobbet igår eller idag, men jag behöver pengarna. Och eftersom jag i princip aldrig någonsin är helt frisk så skulle jag aldrig kunna göra nånting, inte gå runt, inte leva, om jag inte gjorde saker ändå. Sad but true.

Jag är motiverad nu. Jag vill. Jag vill så mycket. Mest av allt vill jag hitta orken och kraften, för motivationen är det inget fel på.

Jag hoppas att jag får sova i natt, och jag hoppas att jag (i alla fall temporärt) får känna mig lite bättre och friskare imorgon, för då kommer nämligen alla underbara människor till oss! Som jag har sett fram emot den här lördagen och så pepp jag är! Vår väldigt försenade inflyttningsfest är kommen och temat för årets fest är fantasy/sci-fi. Kommer bli galet. Vi ses alldeles för sällan. Jag och Jocke ser generellt folk alldeles för sällan. Alla bor för långt bort. Samtidigt skänker jag en tanke till EWG och alla kära vänner som deltar i detta. Saknar er också, saknar hela gamla studentlivet. Massor.

Jag saknar Skärgårn också, havet och vindarna. Och sjögräset på stenar och bryggor. Måsar och hetta. Jag undrar om samma sak någonsin går att få tillbaka, eller om man är dömd att växa ifrån vissa saker i livet. Jag hoppas inte det.

Men nästa helg, då åker vi till mysigaste Falun. Längtar.

Det kommer snart att komma ett inlägg här där jag vräker ur mig en massa. Både sött och salt. Jag har hållt på det ett tag, inte riktigt hittat energin, inte kunnat ta tag i det. Men jag har så mycket att dela. Så håll i er.

Avslutar med en reflektion som jag gjorde idag: Jag tror att det är dags för SL att anställa lite fler städare på pendeltågen. Det ligger dammtussar under alla säten, STORA dammtussar. Varje gång dörrarna öppnas så virvlar en massa damm och smuts upp i luften och jag och alla andra tvingas andas in det. Fy och blä. Fy skäms, städa bättre.



Gina dreams of running away
When she cries in the night, Tommy whispers
"Baby it's okay, someday"

We gotta hold on to what we've got
It doesn't make a difference if we make it or not
We got each other and that's a lot
For love, we'll give it a shot.