På väg mot underbara Falun. Ska njuta hela långa långahelgen med underbara människor.
Perfekt plats på tåget fick jag också.



Passa på att njuta av så mycket som möjligt - ja, njut!



Tänker tillbaka.

Alla minnen, alla starka minnen. Alla de starkaste känslorna.
Mycket vill ha mera..


Det är rätt fånigt egentligen, när man tänker på det. Mitt liv, det liv som innehåller så många tankar, minnen, känslor, bekymmer och som jag känner har pågått en evighet, är egentligen bara ett litet litet dammkorn. En liten bagatell i det stora hela. 22 år är ingenting, jämfört med en evighet.



Perspektivskiften, tillbakagång.

Jag har känt mig riktigt lycklig idag, för att jag börjar känna igen mig mer, för att saker och ting känns som att de faktiskt är realistiska och att de har en mening. Att jag har en mening. Jag ser att saker kommer att reda upp sig. Jag ser det hela som en enda stor period istället, men det är också allt. En period. Det är klart att det tar tid. Och ja, jag är ju en komplex individ, en väldigt komplex känslosam individ, på gott och ont. Det började i tidiga år, det började redan vid blicken av de oändliga bergen i norr och de första vågorna här längre österut. Vid havet.

Det är konstigt det här med ekorrhjulet dock. Vi tröttnar på det, jag tröttnar på det. Jag vill iväg. Jag vill ha ett hem igen. Jag vill vara bland vänner. Jag måste iväg, en sväng i alla fall. Jag ska iväg, jag bestämmer det nu. Jag saknar mitt London och mitt Paris. Vi ska fly.


Först och främst ska jag hur som helst fly till Jocke och älskade Falun imorgon efter underbara jobbet. Jag ska dricka te och bara njuta. Njuta av den här helgen som kommer nu i vackraste Dalarna, bland människor som får mig att må bra och jag ska längta efter framtiden och allt jag har att se fram emot.

Och jag ska verkligen börja kämpa nu. Nu jävlar.


Hösten är onekligen på väg nu. Det är tragiskt men väldigt vackert på samma gång. Tiden går alldeles för fort, det är makalöst. Jag tycker om hösten. Den gamla och den nya.
Det är framgång på väg.

"You know how the time flies
Only yesterday
It was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise
Of our glory days"

...för jag har inga mirakel att lova nån i natt.

Allting kommer att bli bra.

Ett av mina största problem är att jag alltid vill för mycket. Men en sak i taget, en dag i taget och problemen när de kommer. Och en stor gnutta spänning, motivation och visualisering.

Jag lär mig, och jag lär mig lite till.
Det kommer en ny era, och jag lovar att jag ska förklara allt snart. När hösten närmar sig lite mer, och jag har mer tid. Då ska jag skriva mer, mest för min skull. Jag brukar längta efter hösten, men just nu är allt inte som vanligt. Jag vet inte alls vad jag känner inför hösten. Det känns som att jag bara vill skjuta upp alla känslor tills efter årsskiftet, tills jag får en nystart och kan stryka ett streck över det här året.

Just nu finns inte mycket tid.
Men allt kommer att bli så bra, nu, tillslut. Väldigt snart. Jag lovar och jag vägrar något annat. Jag känner att jag lever igen.

Vi ska snart hitta ett hem igen, jag ska fixa ett nytt jobb, lagom tills den där uppsatsen är klar. Jag ska bli frisk och skriva den snart, allt utifrån den nya planen. En bättre plan, en smartare plan.

Dessutom: snart fyller jag år, snart firar jag och Jocke 2 år (!) och snart ska vi på bröllop. Och på lördag är det Stockholm Zombie Walk! Episkt! Något annat underbart är att vi har spelat minigolf, varit på grönan och att jag har fått träffa underbara nostalgimänniskor. Promenerat och babblat. Och jag har fått tid att slappa. Och jag har fått fika med mamma. Jag har hunnit med så mycket mer än jag trott, under alla dessa förutsättningar. Jag kan förstås inte komma ihåg allting nu.

Jag vet en sak: jag älskar mitt underbara Stockholm och jag vet att jag snart kommer att få det fullt ut, precis som jag vill ha det. Det gäller att ha tålamod. Däremot vet jag att jag också kommer att sakna mitt studentliv och Eskilstuna litegrann. Framförallt lägenheterna och tiden då jag träffade Jocke. Och alla fester förstås. Det är en väldigt stor del av mig - det kommer alltid vara bitterljuva minnen. Mestadels ljuva. Det känns lite som att jag tappar en del av mig själv. Jag måste försöka sluta leva i det förflutna och istället se minnena som just det - minnen och erfarenheter. Sådant man kan glädjas åt och lära av.

Jag kommer aldrig att glömma rookieperioderna i Eskilstuna. Eller Jockes och min första tid. Det är magiskt. Just nu när det närmar sig höst påminner det extra mycket.

Jag önskar att jag fick stanna kvar på mitt underbara jobb med mina underbara kollegor. Jag trivs så otroligt bra och det är inte ens jobbigt att gå till jobbet. Kroppen har tom vant sig att gå upp tidigt, och jag mår bättre. Vi får se vad som händer framåt. Snart ska jag i alla fall ta en månad eller två att bara fokusera på uppsatsen, få den klar, sova ordentligt och sen ha roligt på helgerna. Jag får snåla ekonomiskt, men det är det värt. Det kommer att bli en helomvändning, det är den nya planen.

Jag är strax tillbaka till en new and improved version av mig själv.

Nu: kvällsdopp (jag som inte kunnat bada något på hela sommaren) och chailatte. Sen mys och sova.

Det ljusnar där borta.

Struktur, förhoppningar, realism. Planer.
Drömmar. Framåt. Styrka.

Att hitta tillbaka.

Så mycket att se fram emot.

Det blåser kallare, det är friskare i luften.

Det är något väldigt magiskt och vackert med hösten och jag välkomnar den gärna, även om den skulle komma tidigare.
Speciellt i år.
Jag längtar efter 2012.

Jag ska komma vidare, och jag måste lära mig att leva mer i nuet.

Just nu har jag mycket att se fram emot.