Ibland är jag rädd för att det bara är illusionen jag saknar
Men jag är mer rädd för att det inte är det

Ooh, vad jag längtar efter sommaren nu!

Jag laddar redan för fullt och gör upp preliminära planer.
Jag tror det är viktigt att ha något att se fram emot. Dessutom har jag en känsla av att den här sommaren kommer att bli helt underbar. Jag tänker se till det.
Trots att det snöar och blåser kalla vindar ute, så kan jag just nu inte se annat än solen som skiner över det glittrande vattnet, segelbåtar som ligger förtöjda någonstans ute på vattnet, vuxna och barn som badar i det solskensuppvärmda vattnet vid Gåsö, människor som äter jordgubbar, alla vi som tältar någonstans, barn som dansar runt midsommarstången, eller någon att hålla i handen vid dansbanan på midsommaraftonskvällen.

Planerna hittills är; grönan (det är obligatoriskt), picnic på djurgårn (också obligatoriskt), gå runt och glassa i gamla stan och försöka fastna på så många turistkort som möjligt (rekordet från 2006 ska slås, kanske dock får göra det själv den här gången), bada vid alla stränder hemma och minst 15 andra under sommarens gång (vilket innebär lite letande och utflykter), någon roadtrip längs kusten, beachparty, tälta på någon av öarna utåt

Har jag mina vänner omkring mig så löser sig det mesta, dessutom får de nöja sig med det jag planerar (eftersom det alltid är jag som planerar ) ♥

Jag tror sommaren ger alla människor lite hopp och styrka att bygga upp resten av året på.

Den här sommaren tänker jag inte jobba lika mycket. Lite, men inte lika mycket.
Det är inte värt det. Och dessutom tycker jag att jag har förtjänat att njuta.
Helt plötsligt en dag så stannar man upp och inser att livet bara sprungit förbi en. Och vad har man gjort? - Jobbat, pluggat och oroat sig. Nu är det dags att släppa lite på tyglarna ett tag.
Det är dags att strunta i att fylla livet med dagar, utan istället fylla dagarna med liv.
Pengar är bara materiella ting, att jag inte har så mycket pengar hindrar inte mig ifrån att gå ned och sätta mig vid stranden i solnedgången. Det gör däremot jobbet.

//Jillsan - insikt

Nu är jag peppad och mycket gladare igen. Det är något konstigt med mig och mitt skiftande humör ibland.
Vissa gånger kan jag reagera på minsta lilla detalj och ibland kan ingenting i hela världen störa mitt glada humör.

Tänkte att jag lite konkret skulle sammanfatta den här galna rookieveckan, för galen är just kodordet =)

De nya rookisarna (jag kommer nog inte kunna låta bli att kalla dem det fastän de inte är rookiesar längre) är toppen och jag är väldigt nöjd och stolt, både över dem, över mig själv och över alla andra faddrar.
Jag har haft väldigt väldigt roligt den här veckan, av flera anledningar. För det första har jag lärt känna så otroligt mycket nytt folk, såväl rookiesar som faddrar från andra linjeföreningar. Dessutom har aktiviteterna varit roliga och vi faddrar har vuxit ännu närmare varandra.

Veckan började, efter mycket planering och spända förväntningar, med att vi faddrar träffades för att äta frukost på Dekår. Cissie hade på morgonen kommit och hämtat mig med bilen så att vi tillsammans kunde hämta flaggan hos Kent. Kent däremot, trots påminnelser av mig, var tydligen inte så medveten om att vi skulle komma. Men det löste sig. Vi bankade på hans dörr ;)

Vi var (och är) extremt nöjda över våra nya overaller som vi nu efter mycket fixande äntligen fick använda och visa upp. Efter frukosten var det dags att hämta upp de nya studenterna i aulan där vi ropade och var väldigt angelägna om att synas och höras mest (vilket vi självklart också gjorde). Sen var det galna lekar på schemat och alla skrattade så att man bokstavligen ramlade av stolarna, om inte minst faddrarna. Därefter begav vi oss hem till Mallan för att äta 13 kronors lasagne, göra rookieskyltar och skriva på tröjor.
Måndagskvällen och natten utgjordes av slavning på Dekår, vilket var roligt, om det inte hade blivit så sent. Jag har nog aldrig haft ett så intensivt och stressigt jobb som att stå bakom baren. I början var allt ett enda kaos, kassaapparater, kortläsare, öl som svämmade över och ja, det mesta som kan gå fel.. Men efter ett tag fick vi nog in snitsen.. lite i alla fall. Roligast var att stå i garderoben (där jag och Natta styrde VIP-festen) och att jobba på golvet där man kunde dansa runt med alla samtidigt som man plockade glas. Kvällen blev dock riktigt lång, för efter stängning vid två så var det dags för städning med efterföljande "genomgång". Fruktansvärt jobbigt och jag höll på att somna sittandes. Som tur var var Cissie så gullig att hon skjutsade hem mig med bilen. Vi förundrades hela veckan hur postbilarna redan kunde vara ute och köra.. innan vi ens hade kommit i säng...

Klockan kvart i fyra var jag hemma och jag somnade runt fyra. Nästa morgon var nästintill outhärdlig. Efter ca 3-4 timmars sömn så kämpade jag mig upp och till skolan för att återigen ta hand om rookiesarna. Skönt var det i alla fall att bara kunna slänga på sig overallen varje dag, utan att behöva bry sig så mycket om vad man tar på sig eller hur man ser ut. Dessutom är de ju såå snygga.
Hur som helst så tror jag det var länge sen som jag mådde så illa och hade så ont i huvudet på grund av övertrötthet och sömnbrist. Som tur var släppte det värsta efter ett tag. Även denna dag var det lite lekar som gällde, efter att rookiesarna suttit en stund på sin fejkföreläsning med en av faddergeneralerna. 
Den här dagen fick jag faktiskt lite rast att gå hem och sova nån timme på eftermiddagen. Helt snurrig gick jag hemåt och det var bara på ren viljestyrka som jag tog mig upp för trapporna. På kvällen vankades tacobuffé och bowling. Jag gick in helhjärtat för att förlora eftersom jag visste att det ändå är min plats när det gäller bowling, men inte då, jag fick inte ens förlora. Jag fick komma näst sist. Det går ju inte att uppnå något mål i det där satans spelet, varken att vinna eller förlora..
Trött och med väldigt ont i huvudet fick jag återigen skjuts av Cissie hem (guld värd)

På onsdagen släpade jag mig upp med insikten om att, ojdå, vi börjar visst en ny kurs idag...
Hade stora problem med att hålla mig vaken under den föreläsningen, men jag lyckades. Hittills verkar väl kursen inte så fruktansvärt intressant, men förmodligen är den väldigt nyttig.
När föreläsningen var över var det återigen att skynda för att hämta upp rookiesarna för att äta lunch och därefter skicka ut dem på skol- och stadskamp. Jag och Fija gick hem till henne för att vila lite och några timmar senare dök Cissielura, och Mallan upp med en av de mest engagerade rookiesarna, Julia.
Kvällen utgjordes av den årliga pubrundan och själv var jag nykter fadder och hade skitkul!
Time out, Nybron, Lotus och sen vidare till Dekår där det vankades Karaoke!
Trots att jag hade skrikit och ropat och sjungit och peppat genom hela pubrundan så var jag nog uppe sådär en tio gånger och "sjöng" (ni kan ju tänka er att det kanske inte låter så bra då) och oj va kul det var! Även här blev jag återigen så stolt över våra rookiesar - de sjöng och lät och syntes, precis som vi lärt dem ;)
Det är så jäkla imponerande att Beware har gått ifrån att vara en helt nystartad förening till att vara den förening med nästan flest och mest engagerade rookiesar. Många tummar upp där, och det är nog både faddrars och rookiesars förtjänst. Framåt två så traskade jag och Cissie hemåt mot Råbergstorp och slocknade.

Torsdagen var en helt ledig dag, kan ni tänka er. Var bara hemma och städade, dammsög, tvättade, diskade, sov, kollade på TV, handlade och tog det lugnt.

Fredag var det återigen föreläsningen som följdes av en sväng på stan med Mallan och därefter slappande hos Malin med Cissie i cityhuset. På kvällen var det lekar med VIPS och ALF och vilka hade flest rookiesar närvarande - jo vi. ALF, som anordnade hela aktiviteten, hade hela en rookie.
Jag gick hem efter lekarna och struntade i korridorsfesten, jag orkade bara inte.

På lördagen var det dags för den stora, fina rookiesittningen.
Vi tjejor gjorde oss iordning (det var ett himla plattande och lockande av hår kan jag tillägga) hemma hos Fija och gick sen till Filippa för förfest och mingel. Enligt min mening så var hela kvällen helt sjukt rolig! Visst, det var väl kanske lite stel stämning i början och under själva sittningen, men när festen kom igång på riktigt så ville jag inte ens gå därifrån. Så mycket roligt folk, så mycket dans.
Ceremonin som kvällen bjöd på var otroligt stämningsfull, och det kändes riktigt häftigt att gå längst fram med första facklan.
Senare under kvällen var det mycket Boten Anna och Schlager, och alla som befann sig på dansgolvet hade sina glada humör med sig, haha. Det var snurrande och buggande och twistande och en och annan pokerface :)

Jag tackar Nille, Elin, Joel och många många andra för en klockren danskväll.
Dessutom lyckades jag och Pauline börja smida på våra storslagna planer om korridorsfest i Vakteln.
När det började gå mot stängning så gick jag återigen mot Råbergstorp. Det var svinigt kallt och fötterna värkte (mina bekväma skor hade på något underligt sätt blivit kvar hos Fija).

Fick sova ett par timmar innan jag fick ett telefonsamtal om att jag skulle infinna mig i Strängnäs inom de närmaste timmarna. Förvirrad, trött, i ett akut tillstånd av sömnbrist och utan några som helst pengar, trevade jag i mörkret i lägenheten efter något sorts samband. Vad skulle jag göra, vart skulle jag åka, när, hur och för vilka pengar? Efter mycket om och men löste sig även detta och jag tog mig till Backhyttan för att kunna fira Johannes som fyllt hela 4 år. Massa massa paket och glasskalas.

Rookieveckan är nu över och våra rookiesar är inte rookiesar längre. Allt känns lite konstigt, eftersom vi egentligen fortfarande ser oss själva som rookiesar och därmed känns det fortfarande som vår egen rookieperiod. Tiden går fort.. så fort..
Jag är slut, matt och mör i hela kroppen efter en väldigt intensiv vecka utan mycket av det som kallas sömn. Men jag har överlevt och det med många erfarenheter rikare.

Nu väntar närmast lite prisutdelningar där vi får se vilken föredetta rookie som samlat ihop mest klistermärken av oss faddrar genom veckan, och annat smått och gott.
Sen planeras teparty och psykologen för fulla muggar.

Både stackars Cissie och stackars Mallan ligger nu hemma och är sjuka :(
Jag hoppas ni blir friska och pigga snart!

Min sista fråga; var är pinnen?

//Jillsan - "In my defence what is there to say
                 All the mistakes we made must be faced today
                 It's not easy now knowing where to start
                 While the world we love tears itself apart

                 I'm just a singer with a song
                 How can I try to right the wrong
                 For just a singer with a melody
                 I'm caught in between, with a fading dream"

Jag känner att det är tid att reda ut saker, allmänna saker, att tala ut om vissa aspekter.
För jag har saker jag vill klargöra.
Och jag vet dessutom att de människor och vänner jag vill nå ut till förmodligen läser här.

För det första, jag är en människa som pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar och pratar tills jag har fått sagt det jag vill ha sagt. Jag är fullt medveten om detta. Jag pratar tills öronen ramlar av på det stackars offer som finns i närheten. Det är bara så jag är, det är så jag fungerar och hanterar saker. Jag ventilerar. Jag ber om ursäkt för detta titt som tätt till folk, men jag kan inte hålla på att be om ursäkt för hur jag är hela tiden, jag är ledsen.
För det andra, ibland när jag pratar och uttrycker mig gör jag inte alltid detta på bästa sätt. Ibland uttrycker jag mig väldigt dumt, utan att det ligger någon ond eller självgod tanke bakom detta. Med detta menar jag exempelvis att ibland när jag är väldigt ivrig att prata om saker jag gjort eller upplevt, eller att få fram min åsikt i olika frågor så har jag känslan av att det kan låta som skrytsamhet, trots att detta verkligen inte är min avsikt. Jag avskyr detta med mig själv, för ofta kommer jag på mig själv direkt efter att jag har sagt något och tänker "herregud, hoppas de inte tror att jag försöker skryta nu".

Lite samma sak gäller när jag förmanar folk (mina vänner) till olika saker, det är inte överhuvudtaget frågan om att jag anser mig själv vara mer kunnig eller veta bättre utan sannolikheten är stor att jag bara bryr mig för mycket om folk och inte vill att de ska göra något dumt eller få tillsägningar av andra.

Osmidig kanske är benämningen på mig, men egentligen är jag nog bara så bräcklig själv att jag tolkar och överanalyserar allt som människor säger till mig eller varandra. För att jag ska vara lycklig så är jag så enormt beroende av mina vänner och stödet hos mina vänner jag har omkring mig och det kanske också är därför jag mår så dåligt när jag känner av minsta lilla tendens att något är fel.

För att gå vidare så skulle jag framförallt vilja säga att jag har haft en väldigt väldigt rolig vecka. Jag är stolt över både faddrar och rookisar. Om det är något jag har insett under de senaste månaderna är hur pass mycket jag har kommit att tycka om mina vänner jag har i skolan, de jag har lärt känna sedan augusti och framförallt de som jag kommit närmast; mina med-faddrar. Jag är väldigt glad att jag har dem vid min sida.

Idag blev jag lite ledsen eftersom det på något sätt känns som om jag fått någon sorts konstig "tråkighets-polis"-stämpel på mig under veckan. Det har inte varit så lätt hela tiden; jag har velat parta parta parta, men i måndags jobbade jag och i onsdags var jag nykter fadder, vilket innebär att jag fick titta på när alla andra festade och hade roligt på ett annat sätt (med det menar jag inte att man inte kan ha roligt utan alkohol, för jag hade roligt ändå). Men folk har tyckt att jag har sagt till och varit tråkig, de gånger jag har varit nykter. Och igår när jag verkligen var på partyhumör och inte behövde vara helnykter så var inte särskilt många av de jag hade hoppats på så jättepeppade.

Anledningarna till att jag typ en eller två gånger under veckan har uttryckt mig om alkoholhalter och liknande är att jag är så rädd om mina vänner, jag vill inte att det ska hända något. Sen handlar det dessutom om att jag inte riktigt vetat fasta regler för vad det innebär att vara heltidsfadder (tex när det gäller alkohol) - vilket gjort att jag velat ta det säkra före det osäkra, så att människor jag tycker om ska slippa få kommentarer från andra. Det handlar alltså inte om att jag är trist eller självgod - jag älskar också att festa, parta, dansa och asgarva och det tror jag ni vet vid det här laget.

Jag har känt mig lite utanför delar av faddergruppen sista dagarna i veckan, framförallt tror jag det beror på att jag tyckt det har funnits vibbar om att jag har varit just tråkig, inte från rookiesarna (de har verkat nöjda), men från andra. Jag är verkligen inte det, jag vill verkligen inte vara det. Och jag har haft jätteroligt. Men som jag sagt, jag är inte alltid så bra på att uttrycka mig när jag bryr mig om människor.
- - - -
Ha detta i baktanke när ni umgås med mig, så hoppas jag att ni inte dömer mig för hårt.
Jag tycker verkligen, verkligen, verkligen om er - så sjukt mycket.
♥ M, C, F, J

//Jillsan - drömmer om den såkallade framtiden