Jag har ett par små saker som ligger och irriterar i bakhuvudet.
Jag har dessutom en eller två lite större saker som oroar.

Men samtidigt har jag fått en helt ny insikt om livet på sista tiden och jag kan knappt ens bli nervös, stressad eller orolig längre.

Som fallet med den här kursen och hemtentan som ska lämnas in nu på fredag. Jag känner att jag gjort ett medvetet val att bortprioritera kursen i sig den här gången, i och med två rookieveckor, födelsedagar, hemresor och allt annat som kretsat kring vardagen sista tiden, underbara saker. Och eftersom jag själv prioriterat bort det så får jag nu ta smällen. Samtidigt känner jag mig inte orolig, det är det som är det konstiga. Jag tror att anledningen till att jag öht kunnat bortprioritera skolan har varit att jag insett att det finns viktigare saker att lägga fokus på i livet och att saker och ting alltid löser sig. Jag menar, ven om jag skulle misslyckas med att få den här färdig tills på fredag, så spelar det ingen större roll. Det som händer är att jag får göra en vanlig salstenta i november istället, vilket förövrigt är mycket mer lockande enligt mig. Jag tänker inte förstöra resan till Falun och allt vad den här kommande helgen innebär över att må dåligt för en jäkla tenta.
Nej, jag överlever.

Trots att det känns lite knivigt att skriva ihop 6-9 sidor på cirkus 1,5 dag.
Menmen, nu ska jag återgå till mina böcker, som för den delen faktiskt är ganska intressanta.
Litteraturen ska banne mig vara genomarbetad när den här dagen är slut.

En liten fråga som jag frågar mig själv är bara; hur är det meningen att man ska hinna med att diska, städa, laga mat, packa, ringa viktiga telefonsamtal, tvätta etc etc under sådana här perioder? Jag har fortfarande, efter ett helt år, inte förstått det.

Här skumläser vi.

Jag ska återigen göra ett försök till att uppdatera.
Uppdatera?
Det låter fel.

Jag ska ge de människor som av någon anledning letat sig hit, eller fastnat här av olika anledningar, något att gå på när de försöker definiera vem jag är.
Det kanske är att uppdatera?
Vad vet jag.

Musiken strömmar ur högtalarna dag som natt, precis som alltid.
Och vissa ord och strofer fastnar mer än andra, som alltid.

Jag går omkring och är sådär läskigt, löjligt glad. Ni vet, sådär så att man är överdrivet trevlig mot alla expediter, sådär så att man gör av med pengar som man inte har och sådär så att man vågar göra upp planer.

Jag skriver, inte lika mycket just här som vanligt (vilket jag ber så ödmjukast om ursäkt för) men överallt annars, lika mycket som vanligt, kanske mer än vanligt. Jag skriver i huvudet, men kanske att alla ord inte alltid ramlar ned på pappret.

Jag är sådär glad så att jag inte ens orkar problematisera tillvaron eller leta bekymmer, likaväl som att jag inte klarar av att definiera de problematiseringar som faktiskt existerar. Såsom den välkända skolvärlden och dess kryphål, vilka jag på senaste tiden har blivit väldigt bra på att upptäcka.

Jag har en hemtenta som ska lämnas in om mindre än en vecka, där jag inte börjat läsa och inte börjat skriva. Men böckerna ligger i alla fall där, i en fin liten strukturerad hög. Som alltid.

Ikväll är en sådan där kväll när folk är ute och idkar strukturerat umgänge. I allmänhetens öron det som människor kallar för fest. Jag hade tänkt gå utanför dörren, men så slog det mig att jag borde läsa. Så jag läser istället, om existentiell psykoterapi. "Läser" kanske är att ta i, jag har öppnat boken.

Jag gick tillslut utanför dörren, kände att det var bra med den friska luften. Så jag passade på att gå bort med soporna. Det var så långt jag sträckte mig för att visa mig för omvärlden idag.

Flera timmar ska jag vara utan Jocke idag. Det är farligt, denna perfekta varelse har blivit som en drog ska ni veta. En sådan där underbar drog utan bieffekter. När jag var trött idag och skulle läsa så kom han förbi med kaffe (Ja, jag orkade inte koka det själv). Så jag är nöjd. Trots att jag somnat när han kom hit så kunde jag nästan känna närvaron; glödhett blandat med doften av kaffe.

Som jag nämnde tidigare så har träden blivit röda igen. Jag har insett att jag tillskriver detta en massa andra egenskaper, såsom att det hör ihop med varm choklad, mössor och vantar. Och vi gillart.
Jag ska gå ut och sparka lite i de högar som snart bildas, och plocka upp ett och annat löv, fotografera och lägga tillbaka. Kanske att något smyger sig med in, och lägger sig bredvid mina vaniljljus. Det finns en möjlighet.

Jag ska iväg och göra en ansiktbehandling snart också, någon gång innan jag åker till Paris.
Jag är bortskämd, ja jag vet.
Jag påminner mig själv om det varje morgon när jag vaknar och tittar in i världens djupaste och vackraste ögon.

Min nya punkt på att-göra listan är att boka min biljett till Winnerbäck. Kanske att någon vill följa med. Kanske inte, i vilket fall som helst är jag ändå i mitt innersta ensam när jag lyssnar på musiken.

Senaste tiden har kretsat väldigt mycket kring umgänge med underbara människor; film, humor, event som kräver klackdojor och folk som cyklar. Runda kiosken på torget har blivit besökt ett antal gånger, romantiska middagar har genomförts ute på restaurang och latte har druckits i goda vänners närvaro. Eskilstuna har liksom förändrats och växt i mina ögon.

Imorgon ska vi baka kanelbullar.

Bara för att vi är lite finare, lite bättre
Bara för att jag skrattar lite i smyg åt dig och dina principer,
dina tankar, dina planer, dina värderingar och din smak
och bara för att jag är lite.. top noch.

//Jillsan - på en helt annan nivå än dig

Jag har inte kunnat fokusera på att skriva på sista tiden.
och då är det något som är konstigt.

I vanliga fall brukar mitt huvud vara fullt av ord
och i vanliga fall brukar mitt engagemang för att skriva vara det enda engagemang som existerar.

Men det känns som att allting snurrats omkull och värderats om.
Det har helt enkelt inte funnits tid, och det har helt enkelt inte funnits ord.

För det här, det här är något helt nytt.

Jag ska försöka sammanfatta i korthet.

De två första veckorna i september var rookieveckor. De nya studenterna dök upp, vi var faddrar och sömn var något som bortprioriterades. Jag hade sett fram emot de här veckorna och trott att de skulle bli galna och roliga, men aldrig hade jag trott att de skulle kunna förändra hela min verklighetsuppfattning.

För förutom välkomstfester, kareokepubar, spontana pubhäng, pubrundor, studentolympiader, lekar, förfester, västeråsfester, sånger, skrikande, nya vänner, gamla vänner, mjukisdjur, bävrar, tävlingar, rykten, bilder, icke-existerande plugg, tacokvällar, bowling, buffékvällar, maskeradlekar, sittningar, spex, gemenskap, små poolpartyn, en himla massa alkohol (för majoriteten), dans, älskade overaller och fullt ös medvetslös dygnet runt så innebar också de här veckorna att jag träffade den mest underbara människa som jag någonsin träffat i hela mitt liv. Jag kände det vid första ögonkastet. Och trots att situationen med rookieveckorna på det sättet var jobbig, så var det värt det. Det var värt det tusen gånger om att hålla ut i det sista.

Jag har fortfarande inte tagit igen all sömn som skulle behövas efter den här tiden, som varit både fysiskt och psykiskt påfrestande, men jag tror att det kommer så småningom. Jag har heller inte kommit in i skolvärlden, eller någon sorts studietakt. Men jag tror att det kommer det också.

Till råga på allt har jag hunnit fylla år också, hela TJUGO.
Jösses.

Själva födelsedagen spenderades hemma hos familjen och avslutades med att gå ut och äta. Fruktansvärt mysigt, trots att jag saknade den största delen av mitt hjärta och min tillvaro den dagen, eftersom den delen av mig var kvar i Eskilstuna. Jag kan meddela att det var första dagen vi var ifrån varandra sedan de två första veckorna var över, så det kändes som en evighet. (Håna den som håna vill). Bara några timmar ensam smärtar.

Födelsedagsfesten blev inte en lika stor succé, men det har jag bara mig själv och min egen dumhet att skylla på.
Och alltid lär man sig något.

På senaste tiden har vi hunnit med allt och ingenting, vilket enligt min definition innebär att; koppla av, ligga i sängen nästintill hela dagarna, äta mat, ha djupa givande samtal, ha picknick, gå på bio, gå och fika, se på film, ha filmkvällar med andra, träffat min syster, hennes man och barnen, lekt i lekparken med dem, ätit glass, bokat biljetter, gjort upp planer och allmänt njutit. Njutit av livet och av faktumet att det äntligen har börjat. 
Jag har också hunnit med att göra min älskade tatuering, som jag för den delen kan meddela gjorde så in-i-helvetes ont.

Ikväll är det pluggande som gäller (lite i alla fall, för första gången den här terminen), styrelsemöte och "The Notebook". Imorgon: seminarium.

Allting känns så naturligt och gemensamt. Känslan av att vakna upp på morgonen och le och känslan av att somna med ett leende varje kväll, det slår allt. Det måste vara det bästa i världen, att känna att man hittat rätt, att man är trygg och att man har någon att dela allt med.
Jag har kommit på mig själv med att se fram emot allt nu, hela livet, varje detalj. Och nu närmast; Falun, Sjöslaget, födelsedagar, Paris, jul och så mycket mycket annat.
Jag trodde aldrig att hösten skulle bli såhär, att livet kunde vara såhär. Sommaren kanske bara var en uppladdning.

Det känns som en dröm eller en saga. Och jag tror jag måste ha gjort något väldigt bra i mitt tidigare liv för att förtjäna dig. Samtidigt så känns det som att allt jag gjort tidigare, alla gånger jag har lidit eller mått dåligt, alla gånger jag har behövt göra val så har det varit värt det, för det har lett fram till det här, det har lett fram till dig.
Och nu känns det som att jag aldrig mer behöver vara rädd för något, eller leta efter något. Jag känner inte att jag kan vara rädd eller orolig för något längre, för jag vet att vid varje motgång som skulle kunna dyka upp, så finns du där vid min sida för att möta dem. Och jag gör i gengäld allt för dig, jag offrar allt för dig. Jag har aldrig förr känt såhär och jag har aldrig mött en människa som fått mig att må så bra, både över andra och över mig själv.
Framtiden känns så ljus och naturlig, varje detalj, varje stort steg.
Och jag tackar dig för att du existerar.
Och jag tackar dig för att du är min.

<3
Jocke

Jag kan omöjligt uppdatera om allt som har hänt, inte en suck.

Men för att snabbt summera;

Det har varit rookieveckor - galet, ofc.
Allt är underbart
livet är underbart
till och med skolan känns underbar
vädret är underbart
På morgonen känns allt underbart
På kvällen känns allt underbart
Dagarna fylls av allt jag aldrig vågat drömma om.

Alla gamla vänner är underbara
Alla NYA vänner är underbara

DU är underbar.

Du är allt jag någonsin letat och drömt om, men aldrig trott existerat.
Aldrig vetat existerat.

Det känns som att livet precis börjat, och jag har aldrig varit lyckligare.

Glöm allt, offra allt.
För mig är du ren perfektion.