bubblor
och jag har en ännu värre helvetes dag idag.
Det är för mycket
och jag får ingen sömn. Jag är så trött. Jag kommer inte ikapp.
Jag måste ta mig ur den här hemska, destruktiva bubblan jag fastnat i innan jag börjar må riktigt dåligt, och jag måste istället försöka kämpa med att sätta mig själv i en bättre bubbla, en lalala-bubbla, där jag kan sålla ut vad som får nå mig och inte.
Men jag tänker positivt för tillfället, för imorgon är det första december och det innebär att vi får titta på första delen av trolltider, att vi får tända kalenderljuset och att vi får öppna första luckorna. Och det ska jag och min älskling göra. Dessutom, enligt tradition, kommer den första julsången att läggas upp här.
Så nu ska den här hemska dagen i alla fall få ett något bättre slut.
Julen gör allting lite lättare, lite bättre.
Och vi börjar med det här;
..eller jag vet inte.
Inte fan gör det del hela bättre, inte vet jag mer vart jag tagit vägen.
men jag är i alla fall att jag har Joakim.
Jag älskar den människan.
Jag har en väldigt känslosam kväll
..och jag känner väldigt mycket saker ikväll.
Jag känner att det behövs en drastisk förändring.
Och jag behöver mig själv.
back then
And I know we were both too young Way back when we had our thing And you're not the one that I think of Every time that the telephone rings And I know that what we had Would not be called love by the ones who know And I know it's been many years And a hundred love-affairs ago I know all that so well But I also do know this: Calleth you, cometh I And that's just how it is And how it's always been It's where my reason stops And something else comes in I know it doesn't make sense, but still... Calleth you, cometh I -And that's how it is ..And I know how it was last time And how bitterly it always ends And I know we were both too young To know what real love would be like
Jag vill ha festivalkänsla. Det skulle behövas lite nu.
Och jag saknar att festa, på riktigt, som förr. Inte bara gå ut på krogen, utan FESTA, our style.
Det var alldeles för länge sen..
Jag känner mig för gammal för mig själv ibland, jag är inte det.
Jag är inte mig själv i det här.
Jag saknar er.
Jag har olika perioder som jag nostalgiar mig kring.
pausgympa
Och idag sitter jag då med dubbelt så mycket mot det jag skulle göra idag. Med fakumet att dagsplanerna redan är för överfulla och orimliga som de är, i bakhuvudet, så gör ju inte det situationen så mycket mindre stressande idag..
För att ta en kort paus i läsandet så funderade jag lite över vad jag kunde tänka mig skulle hända under nästa år, dvs 2011. Men, efter en kort stund insåg jag att det inte var någon mening, eftersom förvirringen över att inte ha den minsta aning om var jag kommer att vara eller vad jag kommer att göra bara gjorde allting värre.
Lite spännande är det ju i alla fall, det går ju inte att förneka.
Det enda jag vet är att jag ska ta en liten examen, att jag ska jobba lite, att jag ska vara med min familj och att jag ska göra alla dessa saker med Joakim vid min sida.
Det är en bra utgångspunkt i alla fall.
Nu: fika med Mickan!
and then it hit me
Det gäller ju faktiskt att lära sig något, något som fastnar, inte bara att ta sig igenom kursen så fort som möjligt.
Jag frågade nämligen min lärare om vilket tempo som var rekommenderat, och han menade att "de snabbaste läsarna kommer förmodligen ha tagit sig igenom de olika kursmomenten på va 6 veckor, för resten kommer det att ta längre tid" och framhöll detta med att vara snabb (som jag förstod det) som något positivt.
Jag oroar mig hela tiden för att det tar längre tid för mig, för att jag inte är ikapp. Men inser just nu att det beror på mitt extra dubbelarbete, som jag inte tror så många andra gör. Jag läser första boken och stryker under. Efter det så skriver jag av allt det jag strykit under i ett dokument och efter det använder jag detta dokument när jag ska diskutera skriftligt med de andra. Och visst, det tar längre tid, men jag tror att jag lär mig och kommer ihåg så mycket mer, eftersom jag läser texten sammanlagt minst tre gånger, och dessutom får in mer av skrivaspekten, vilket hjälper hjärnan att komma ihåg.
Så det lönar sig, inte bara i examinationsuppgiften, utan senare i livet, när jag sitter där som pedagogisk chef.
Sug på den ni, ni snabbläsare. Jag vill inte vara en av er. Jag tycker snarare synd om er, att ni inte lärt er en ordentlig studieteknik utan bara vill rusa igenom allt så fort som möjligt.
Och jag skrattar lite i smyg åt vad som betraktas som "bra" i lärarens och stor del av allmänhetens ögon.
Vad du är snabb - vad du är bra ;)
en liten liten bit av det hela
Ibland kan jag känna mig lite bortblåst. Som att jag är kvar på en plats, men ändå inte. Som att jag är på flera platser samtidigt. Ibland kan jag känna mig så.
Ibland är jag så förvirrad, alltid är jag så förvirrad.
Men jag tror att jag kanske är ovanligt trygg, i min förvirring.
Det känns fortfarande jobbigt med Biggles, men det går mer i vågor nu. Jag är ledsen att jag inte kunde säga hej då, men jag är glad att Ann var där med godis och klappar från mig, och jag är glad att jag i alla fall var där med godis och hälsade på i somras. Jag trodde verkligen att jag skulle hinna komma dit och träffa honom på fredagen, det slog hårt. Just nu är det jag saknar mest hur han brukade ligga i samma säng som mig och sova, krypa upp mot kudden för att ligga tätt intill och ta upp all plats i sängen. Och jag saknar hans hårda svans som slog, jag skulle göra vad som helst för ett sådant blåmärke just nu.
Jag har gråtit mycket och jag tände ljus den dagen, ljus som brann väldigt länge.
Men jag har också kunnat se fram emot annat och försökt tänkt på annat, vilket jag tror är bra. Exempelvis Harry Potter som jag och Jocke var och såg på Rigoletto i fredags (den var väldigt bra). Jag tyckte också om att gå runt i älskade Stockholm, shoppa massa julklappar och julpynt, titta på julskyltningarna och åka hem till Håtö över helgen, fira Jocke lite till, titta på idol och heja på Jay, slå in julklappar, lyssna på julmusik och sätta på mig min tomteluva. Sådana saker, vanliga eller ovanliga, men roliga och glädjefyllda.
Och allt annat, ja det går också upp och ned. Som det här med skolan och pedagogikkursen exempelvis. Förra veckan pluggade jag absolut ingenting - jag hann inte och jag orkade inte. Allt sådant kändes så oerhört oviktigt i situationen som var. Och självklart hamnade jag efter och blev ännu mer stressad, i alla fall enligt mina egna mått. Jag var motiverad i början av den dagen som allting hände med Biggles och hade planerat att plugga ikapp hela den dagen, men det försvann ju rätt snabbt. Jag försökte plugga när jag var hemma i skärgårn i helgen och jag lyckades göra litegrann, men inte alls tillräckligt. Stressen kom över mig rätt fort och en av kvällarna mådde jag riktigt dåligt. Magkatarrsstressen kom tillbaka och allt kändes hopplöst. Jag var stressad, trött, ledsen och hade bara en stor känsla av förtvivlan över allt och alla människor. Jag kände helt enkelt "FAN, vad lätt det ska vara för alla andra hela tiden". Visserligen är det kanske inte så, men för vissa människor verkar saker helt enkelt te sig lättare och enklare i livet, och det är så orättvist. Varför har jag så mycket att göra, så mycket att tänka på och så mycket att oroa mig över?
Jag känner heller inte alltid att det finns en förståelse eller någon empati hos folk. Bara falsk förståelse och falsk empati. Och sådant kan göra mig så oerhört förbannad och frustrerad. Jag hatar när folk anser sig veta mer om mig själv än vad jag själv gör.
Ibland blir jag helt enkelt less och irriterad på vissa människor, av olika skäl, och det enda man kan göra är att försöka stressa ned eller sätta upp en vägg av ignoration.
Och när det gäller skolan så tänker jag ibland - "hur fa-a-an orkar människor vara så fruktansvärt ambitiösa hela tiden??". Men samtidigt måste jag få mig själv att förstå att jag har en kurs till, vilket kanske alla andra inte har. Det förstår nog läraren också att vissa har, förhoppningsvis.
Det känns bara som att när jag håller på med den här kursen så ligger jag inte på samma nivå som så många av de andra. Det känns som att jag inte hänger med eller har samma kunskap eller livserfarenhet. Och sådana aspekter är också frustrerande. Dessutom säger jag förmodligen emot mig själv i diskussionerna ibland.. Jag är hur som helst fortfarande förvirrad över upplägget - men jag har kommit igång igen nu den här veckan och är mer motiverad, förmodligen för att jag har försökt att lägga upp en plan. Så nu känns det i alla fall som att jag ligger mer i fas.
Jäklar vilket produktivt dygn jag hade förra dygnet! Jag fick massor gjort och ändå hann jag vara i skolan i Västerås nästan hela dagen, åka bussen fram och tillbaka, bada ett långt skumbad, slappa massor framför datorn och lyssna på musik. Det gäller alltså som sagt att ha en hyfsad plan att försöka hålla sig till, då blir man mer motiverad. Och koffeintabletter kan vara guld ibland, om man sätter igång med att plugga så sent så att man är färdig vid 03.15 ungefär på natten.. Problemet var bara att när jag då skulle lägga mig vid den tiden så var jag övertrött och hade koffein kvar som verkade, vilket gjorde att jag inte kunde somna förrän ca 04.15.. Så kan det gå, jag kanske får ta en kort tupplur i eftermiddag.
Förmodligen kommer de i samma kurs som mig tycka att jag är knäpp när de ser tiden på diskussionsinläggen.
Jag har nog aldrig pluggat så här mycket eller känt mig tvungen att plugga så här mycket förut, vilket kan bero på att jag kommit in i hur jag ska plugga. Men det är inte bara det, utan det krävs en jäkla massa engagemang helt enkelt och då är det här ändå bara en fristående kurs. Hur ska det då bli med C-uppsatsen nästa termin, frågar jag mig själv..? Men om jag pluggar ordentligt nu så kanske jag kan slappna av lite vid jul.. Det är planen. Planen är också att det ska bli ännu en produktiv dag idag! Om jag satsar på samma nivå det här dygnet som förra så kanske jag kan ta det lite lugnare i helgen, när det ska pyntas och bakas och liknande med barnen.
De menar att man ska lägga 8h/dagen, 5 dagar/vecka på skolarbete. Jag tänker... -nej?
Jag tror att jag måste försöka lära mig att skolan inte är allt i livet. Men jag tror också att det skulle vara lättare att motivera sig om man verkligen visste vad man ville bli, eller göra. Om jag verkligen verkligen visste om jag ville göra något som hade med det här att göra, överhuvudtaget..
Jag har så mycket som trängs i huvudet hela tiden, och det går inte att beskriva. Det gäller inte bara skolan utan hela livet, allt runtomkring också. Jag kan aldrig bara koppla av eller koppla bort allt. Hela tiden måste jag ha en möjlighet att skriva upp saker jag kommer på, annars får jag panik och det blir kaos och jag får stresspåslag.
Jag måste framförallt lära mig att släppa på kontrollen, generellt.
Jag vill mycket hellre göra snögubbar, handla julklappar, slå in julklappar, pynta, titta på julpyntningar på stan, julfiffla, planera och lyssna på julmusik än att plugga med stress stress stress. Ibland när jag kommer in i något juligt så glömmer jag bort all stress. Julen är bra för mig.
Jag håller på att julfiffla lite hela tiden. Idag är det exakt en månad till julafton och jag har massor av julkänsla, redan. Idag har jag varit och gjort ärenden på stan också och fått frisk luft, sådant är alltid bra. Men det känns konstigt att fira utan Jocke i år, jag vet inte riktigt om jag gillar det - men jag överlever.
Jag gillar just nu:
Elin <3, julen, att sätta på en gammal skiva som man inte hört på länge och känna nostalgi genom låtar från tex 2006 eller 2007 och att det kommer ett bandsläpp till P&L idag.
Jag gillar inte just nu:
att jag aldrig kan jobba något och därför inte får några pengar, att det är halt, kallt och blåsigt ute och att det är mörkt när man går och mörkt när man kommer hem, att det därför är hemskt att vara ute och gå och att jag måste plugga.
Det fanns en chans, nu ligger det bara i periferin. Men det ligger tryggt där, och jag är nöjd.
Jag är lycklig.
.
Men jag tror och försöker hoppas, att där du är så är det ljust, varmt och alldeles lagom.
Ingen smärta, ingen trötthet och bara en massa vänner som har roligt och tar hand om varandra.
Där har du en stor säng att sova i, kanske en liten del av din korg och fullt av leksaker och godis.
Där kommer du att vara tillsammans med Nelson, Alfons, Casso, Ceasar och många andra.
Jag fick inte klappa om dig idag
men jag lovar, att jag kommer att klappa om dig i mitt hjärta varje dag i resten av mitt liv.
Jag kommer alltid att älska dig
och du kommer alltid att vara min bästa vän.
Och jag vet, att du kommer att ta hand om oss från där du är
och jag vet, att du kommer att hålla ett extra öga och en extra värmande tass för husse.
Jag kommer inte att prata med folk idag, jag kommer inte att svara om ni ringer.
Jag orkar inte. Det får bli en annan dag.
stopp
Onsdagen 17 november 2010 - Dagen då jag fick en total uppenbarelse och blev radikalt förändrad som människa.
Det här är första steget på vägen.
jag försvann ett tag på vägen
Min bääbis är sjuk. Och han har förmodligen inte så länge kvar. Det gör så ont i mig, mest för att jag inte varit hos honom någonting på sista tiden. Jag hatar sådant här. Jag orkar inte. Jag saknar honom och kommer att sakna honom ännu mer senare. Det känns så konstigt, eftersom han ändå inte varit en del av mitt liv så mycket nu på slutet, så det känns mer avlägset. Men jag försöker tänka på annat. På fredag ska jag försöka träffa honom, när vi ändå ska in till stan och se på Harry Potter och sedan åka hem till skärgårn. Så fredag (och helgen) kommer att bli både dålig och bra.
En sak som känns skönt är att jag fått lite ordning här hemma, bland mina listor och i mitt huvud. Jag vet lite mer vad som ska göras (även om jag inte gör allt) och jag ser väldigt mycket fram emot jul. Jag har försökt intala mig själv att talesättet "en sak i taget" är väldigt bra. Hittills fungerar det inte jättebra, men om jag har det som ett mantra snurrandes i huvudet ett tag till så blir det säkert bättre. Men som sagt, jag måste verkligen öva på att sålla bland mina tankar.
Jag var i kära Stockholm en sväng förra veckan, hälsade på och åt god mat där ute vid Gärdet. Det var mysigt. Lite affärer fick jag titta runt i också, men det känns så otroligt tråkigt att inte kunna köpa någonting, speciellt såhär mot jul. Jag har så jäkla dåligt med pengar; bara lån och inga besparingar.. Men det ordnar sig säkert i längden. Jag vill ha mer pengar! Jag vill kunna jobba sådär jäkla mycket som alla verkar göra, och kunna betala av skulder, köpa saker man vill ha och presenter till andra, inte behöva oroa sig och kunna resa och så. Spara ihop ett kapital till framtiden. Men det verkar ju inte fungera så för oss. Mest av allt skulle jag vilja vinna på lotto.
Jag var hos läkaren förra veckan också. Gjorde den här stora kollen som varit på gång så länge. De tog en massa prover, bl.a. fem rör blod och urinprov, tryckte lite här och var, mätte, kollade luftvägar och allt möjligt. Men läkaren var hemsk, jag var så jäkla irriterad när jag gick därifrån. Han lyssnade inte på det man ville berätta eller beskriva, utan avbröt bara. Jag kände mig väldigt dåligt bemött. Men men, nu får vi väl se om proverna äntligen visar något om varför jag är så jäkla sjuk hela tiden. Jag har gjort mitt bästa och är nu lite nervös inför vad de får fram för provsvar.
Något som jag också är nervös är det som dök upp på posten häromdagen.. Jag vill inte egentligen, jag är lite skraj och jag kommer inte ihåg så mycket. Och jag hara ldrig funnit mig i en sådan situation förut. För den delen hoppas jag att jag aldrig hamnar i en igen.
Jag saknar Peace&Love, solen, värmen och att vara brun och fräknig. Jag saknar festivalkänslan, musiken och sällskapet. Och jag ser så mycket fram emot nästa. NU vill jag vara brun och fräsch igen. Det är konstigt och mystiskt egentligen, var tankarna kan föra en tillbaka ibland. Till den man var förut, de situationer man var i och ens gamla tankar och de människor som uppehöll dem. Det händer mest genom text, musik eller bilder. Ibland trodde man att allt skulle vara för evigt.. De där åren, 2006-2008, de innehöll mycket. Kanske var det den åldern det handlade om. Men jag saknar saker, även om jag är oerhört nöjd med det jag har. Men jag tror det är naturligt. Jag saknar Stockholm, jag saknar den jag var. Jag saknar alla småsaker, alla platser och jag saknar känslan. Varje gång jag kommer tillbaka är det som att jag återfår en liten del av mig själv, något jag tappat på vägen. Och jag kom häromdagen att tänka på hur mycket jag saknar vissa delar av barndomen, speciellt farmor och farfar och allt de innebar. Jag saknar somrarna i Åkersberga, glassen i frysen, godiset i burken och det gröna rummet. Jag saknar lekparkerna, körsbärsträdet, smultronen och de gröna sofforna. Jag saknar maten, tallrikarna, farfars leende och pianot. Jag saknar takkronorna och alla småsakerna.
Vad händer sedan?
Jag vill ha julkänsla med julmusik, snö, dofterna, bakningen, maten, stjärnorna, gemenskapen, paketen, glittret, pyntet, julfilmerna, kalendrarna, shoppingen och traditionerna. Det är viktigt med traditioner och trygghet. Och det börjar redan komma! Känslan alltså. Jag har börjat smyglyssna lite på musiken, vi har handlat en del pynt, jag har plockat fram pyntet i en stor hög, jag har börjat planera framåt och jag har redan köpt en del julklappar, så det känns mycket bra.
Förra veckan var det verkligen "hej mitt vinterland" runt om i landet. Snökaos på hög nivå. Det tog mer än en halvtimme extra för bussen att komma hem och det gick i nollfart hela vägen hem, på de stora vägarna. Det var vitt överallt och alla var chockade. Bilarna kom ingenstans och man såg knappt framför sig. Det var lite läskigt ändå, både att gå och åka på vägarna, men jag tänkte mest att "såhär vill vi ha det till jul!". Jag tänkte också "att de aldrig lär sig!?". Folk blir så chockade och sj, snöröjningen och diverse likaså. Jag menar, varför är folk inte lite förberedda? Det händer varje år och dessutom hade de sagt det på väderprognoserna dagarna innan.
Sirener hördes ganska mycket den dagen. Och helt plötsligt, hörde jag en glassbil..
Men, väldigt vackert är det ändå, när snön kommer. Jag får väldigt mycket julkänslor när jag ser snön falla ned framför gatlysena på kvällen och samlas i mängder nedanför. Nu däremot, nu är den mesta snön borta igen och det är mest kallt och frostigt. Igår frös jag så mycket hela dagen att jag trodde att jag skulle bli en isglass.
En av de värsta sakerna jag vet om vardagarna är när man måste kliva upp tidigt, man är så trött så att man mår illa, det är mörkt om man måste ut i kylan för att gå ned till äckelbussen i mörkret och åka till Västerås och bli åksjuk på köpet. Jag hatar att kurserna går i Västerås, men nästa termin är jag i alla fall tillbaka i Eskilstuna igen. Efter det? Ja, då vet jag inte alls var jag är.. I alla fall, förra veckan hade jag en sådan där hemsk morgon/dag. Det var kursstart, jag hade ont i magen, ont i huvudet, var stressad, var snurrig, hade tungt att andas, var trött, mådde illa och hade tusen saker i huvudet. Det snöade och blåste, som sagt, och allt hamnade i mitt ansikte. Jag hade ett riktigt stresspåslag och fattade ingenting av allt som var eller hände omkring mig.
Jag är väldigt stressad över skolan och att jag inte hinner eller orkar göra tillräckligt om dagarna, men nu vet jag i alla fall hur jag ska lägga upp det, på ett hyfsat sätt. Det är skillnad från i början det. Första dagarna i kursen var jag nästintill hysterisk. Upplägget är hemskt, det är stressigt, mest för att man blir stressad av att se alla andra skriva och diskutera hela tiden. Han säger att man ska kunna ta kursen i sin egen takt, men det går inte eftersom man då inte hänger med i diskussionerna och isf bara får upprepa vad andra sagt. Man har ingen aning om vad som förväntas av en, hur mycket som är tillräckligt med diskussion etc. Det är tråkigt, svårt, massor att göra och måste läsa i en lång jävla bok och skriva hela tiden. Det är upplägget och ångesten man får av att bara logga in där och öht se hur mycket alla andra har skrivit (som man ändå inte hinner läsa igenom innan det kommer nytt) som gör att man mår så dåligt av det hela. Jag vill verkligen verkligen inte gå den här kursen och jag önskar att jag inte hade tagit den, jag hade kunnat tagit vad som helst! Jag visste ju att pedagogik inte var min grej och att den här läraren inte var den bästa utan snarare har gett mig magkatarr innan - hur dum får jag vara!?
Jag hinner inte med, som sagt. Och jag orkar inte. Det känns inte som att jag ligger på samma nivå, har samma kunskap eller är lika insatt som andra som skriver.
Hur ska man göra, hur ska man komma igång, vad är tillräckligt? Stress, stress, stress.
Den andra kursen är det också ganska mycket i, men den är så jäkla intressant och med så bra föreläsare! Speciellt delarna om spelmissbruk intresserar mig..
Just nu är jag oerhört trött och känner att jag är påväg att somna här i soffan. Dags för en koffeintablett.
Det jobbiga är att det känns som att det är så mycket att göra runt omkring skolan också, och inte bara pluggmässigt utan hemma, på fritiden. Saker som ska fixas, saker som ska göras, saker som ska kommas ihåg.
Nu i helgen var vi uppe i kära Falun en sväng. Jag pluggade litegrann, men den mesta av tiden gick åt till att bara ta det lugnt och ha det bra. Vi firade Jocke i omgångar, med fika hemma med släkt, fika ute med kompisar och mat hemma hos mer släkt i Hedemora. Dessutom spenderades helgen med god mat överlag, bakning, tårtor, Cornelis på bio (mycket bra), shopping av julsaker och julklappar i Borlänge, vilande, idol, film, lekande och promenader med Bamse, slask, snö, tacos, katter och mycket annat. Det är tråkigt att åka hem, hem till att gå upp tidigt, att åka till Västerås, pluggande och själva tågresan i sig. Just den här resan hem tog ännu längre tid än vanligt. Först blev tåget försenat till sala (ca 20-30) minuter. Därefter fick vi inte åka tåg längre utan var tvungen att byta till buss, som bara tog oss till Västerås. Från Västerås till Eskilstuna fick vi åka taxi. Sj, sj, sj... Det enda positiva var att taxichauffören var schysst och skjutsade oss hela vägen hem till dörren, så vi slapp gå med packning.
På kvällen fick Jocke lite mer presenter och igår fick han en väldigt fin muffins av mig, med ett litet ljus i.
Jag är förövrigt väldigt sugen på att pynta just nu (jag har sett att de börjat pynta och sätta upp granar nere på stan), men får hålla fingrarna i styr ett tag till. Dessutom så är jag ändå för trött för någonting just nu, efter en väldigt mysig middag på Dekår - som jag har saknat det stället!
Idag ringde de helt spontant från Stockholms Hundforum också och bad mig komma och provjobba! Hur kul som helst, 3/12 gäller det. Har jag tur får jag världens bästa sommarjobb, till att börja med!
Jag måste verkligen komma till mina vanor! Jag saknar dem, och inte bara en sorts vanor utan många olika. Vi har slappat till oss, på olika sätt både fysiskt och psykiskt. Det accepteras inte. Dessutom har jag nu bestämt mig för att inte klippa håret igen förrän den dagen jag har gift mig i framtiden. Så nu ska det få växa!
Jag saknar Beris! Och Jossan och massor med andra människor.Och jag har funderat på en sak - vad hände med de kära gamla hemmafesterna!? Har de helt dött ut? Har ingen tröttnat på krogen än?
Det finns inga galna fester längre, som på gymnasietiden. vad hände??
Jag önskar att jag hade fått varit med dig på dina, med dem.
Jag önskar att jag kunde ha fått varit med dig förr, när du var så nöjd och glad och livlig. När du levde det livet. Jag önskar att jag hade kunnat varit med på de festerna, och jag önskar att du var lika glad och nöjd nu som då. Jag önskar att det vore lika bra, just kring den aspekten.
Jag önskar att det hände lite mer, liknande.
Kanske är det olikhet som spelar in, när det gäller väldigt väldigt mycket.
Jag tänkte avsluta med två saker, två insikter, som jag har klurat på senaste tiden;
- Ångra aldrig att du aldrig sa eller visade något för någon. Glöm inte bort att tiden kan försvinna ibland, liksom människor. Se till att du säger det du vill säga, i tid. Passa på.
- Jag vill bli ihågkommen, efter min tid. Jag vill göra ett avtryck på något sätt och inte bara försvinna med tiden, i historien. Jag vill att mina barnbarnsbarn ska prata om mig, ha ett intryck av mig. Jag vill att världen ska ha det. Jag vill inte blekna.
När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
Jag är oslagbar
Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder
Du är sval sen blir du het
Du har känslorna kvar
Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer
Du har dina moln
Och jag kan inte skingra dom
Kan inte låta dom va´
Jag har mina ord
Som du sa
Som du kanske redan hört
Jag blir aldrig klar
Du sluter dina ådror om du sätter dig och väntar
Som du redan har berört
Här är glimmande dar
Välsignade december står för dörr´n och livet längtar
Som du kanske redan sett
Första snö´n kom inatt
Nu flyttar vi med fåglarna som trotsar Atlanten
Har du hittat rätt?
Kan du höra ditt skratt?
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?
Vi vinner ingen tid
Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Jag är hos dig igen
Som du kanske redan hört..
min älskling fyller år idag
Grattis ♥
yes i know
And you're not the one that I think of everytime that the telephone rings
And I know that what we had would not be called love by the ones we know
And I know it's been many years and a hundred love-affairs ago
I know all that so well, but I also do know this:
Calleth you, cometh I
And that's just how it is, and how it's always been
It's where my reason stops and something else comes in
I know it doesn't make sense, but still
Calleth you, cometh I
That's how it is.
fight me
Jag sitter på tåget mot Falun. Bortser man från en smått illamående, krypande, känsla så känns det väldigt bra. Väldigt bra. Det ska bli väldigt skönt att komma tillbaka dit till lugnet ett tag, nu när jag haft ett par påfrestande dagar. Den här gången är besöket till Jockes ära, för min pojke fyller år.
Nästa helg blir det en tripp till skärgårn.
Synd bara att jag nu måste plugga igen, det förstör lite av den mysigaste, avslappnade, semesterkänslan. Liksom.
kärlek
är de stunder jag får sjunga.
it's gonna be a bumpy ride
Men den bästa nyheten är att vi köpt biljetter till Harry Potter på Rigoletto-1an och till PEACE&LOVE-2011!!
Detta firas med slappning på hög nivå, idol (Jay, Jay, Jay), mörk choklad och popcorn som Jocke sprang iväg och köpte.
Imorgon blir det en god gärning med att leverera några kassar kläder till en insamling för hemlösa och efter det PARTY PARTY all night long.
Jag älskar halloween.
it's getting personal
Jag tror jag egentligen haft en identitets- eller livskris hela mitt liv, ända sedan jag var liten. Tecknen var rätt tydliga. Men ibland hinner det ikapp mig. Jag är komplicerad och komplex.
Jag har alltid varit udda.
Jag måste lära mig att sålla mina tankar.
Och jag är alldeles för nostalgisk för mitt eget bästa. Jag saknar för mycket.
Det är en enda snurrig röra i mitt huvud. Jag är vilsen och vet inte vem jag är eller vad jag vill. Jag är orolig för framtiden, men samtidigt nostalgisk och melankolisk. Vilket jag är jag? Det nya? Det gamla? Det jättegamla? Och vad vill jag vara? Jag slits mellan då, nu och framtiden.
Min värld är en uppochnedvärld. Jag lever i en uppochnedvärld.
Jag har märkt att jag har försämrats.
Jag har blivit en sämre version av mig själv, och jag vet inte när det hände;
Hur jag tänker
Hur jag mår
Mitt korttidsminne
Överbelastningen i mitt huvud
Hur jag beter mig mot andra
Vad jag tänker om andra
Kroppsligt
Vad jag tänker om mig själv
Hur jag reagerar
Jag har frågat hur jag är. Men jag får inga svar. Hur ska jag kunna definiera mig själv när inte ens de närmast mig kan göra det? Jag försöker.
Jag är en förvirrad, förvrängd men stark människa som tänker för mycket.
Är det så enkelt?
Jag är djup
Jag är ett kontrollfreak
Jag är vacker
Jag är kreativ
Jag är pedantisk
Jag är filosofisk
Jag är snäll
Jag är rolig
Jag är känslosam
Jag har en känsla för detaljerna
Jag har en känsla för helheter
Jag är musikalisk
Jag är sårbar
Jag är envis
Jag är nyfiken
Jag är egensinnad
Jag är egoistisk
Jag är förvirrad
Jag är trasig
Jag är stark
Jag är svag
Jag är en poet
Jag är komplicerad
Vem gör det mig till?
eftertänksamhet
Det finns mycket tid för eftertanke när man ligger hemma sjuk. När man är isolerad från omvärlden. Jag vet inte om det är så jättebra för en person som jag, som redan tänker alldeles för mycket, men så är i alla fall fallet.
Trots att jag är sjuk, är det skönt att vara så här ledig. Liksom helt ledig, att bara kunna göra ingenting. Att bara kunna sova, titta på film eller helt enkelt ligga i soffan och stirra upp i taket. Inga måsten. Visserligen blir det en överväldigande rastlöshet, men One tree hill har räddat mig igenom det. Hur patetiskt det nu än må låta.
Ingen skola, inget jobb och ingen träning, eftersom jag vet att det ändå inte är någon mening att tänka på något sådant. Än så länge är det några dagar kvar på detta "höstlov" som jag slösat bort genom att vara sjuk, men på tisdag sätter skolan igång igen. Lite tråkigt är det, för när man är ledig skulle man ju egentligen vilja ta vara på den tiden och göra alla saker man inte hinner annars, vara kreativ och hitta på roliga saker. Men å andra sidan kanske det var väldigt bra att det här bröt ut ordenligt nu och att jag faktiskt har haft tid att vila ut det mesta. Då kanske jag har mer energi till senare.
Jag mår fortfarande dåligt och har gjort sedan jag skrev sist också, jag ligger fortfarande hemma i soffan, men jag mår i alla fall lite bättre. Det går åt rätt håll tror jag.
I vardagen är det egentligen bara hälsotillstånd och ekonomi som oroar mig just nu. Generellt annars har jag ett bra liv; jag har en underbar sambo, bra familjer, fin lägenhet och en halloweenfest imorgon som jag ser väldigt mycket fram emot. Det är höstigt fint ute, jag har en möjlighet att slappna av och ta det lugnt och har mycket att se fram emot. Jag är partysugen, så det skriker om det.
Hoppas bara min kropp/hals håller imorgon.
Har ni någon gång reflekterat över vilken skön känsla det är när man vaknar och inser att man har drömt något, trots att det ofta tar ett tag innan man faktiskt inser att man gjort det? Jag gör det ofta nuförtiden.
Jag skulle så gärna vilja ut och resa, åka på solsemester. Men det känns väldigt långt bort realistiskt sett, jag menar hur skulle vi ha råd med det.. Och jag saknar hårdrockslivet, jag saknar en liten del av mig själv. Hela tiden ska man vara så mogen, så korrekt. Jag saknar hårdrockskonserterna, det rebelliska, det äkta och riktiga. Jag saknar de sönderslitna tröjorna och trasiga jeansen. Jag saknar känslan och jag saknar mina vänner, de som jag förknippade med mig själv.
Jag vill åka till Skottland och Irland också. Jag vill verkligen göra det när jag pluggat klart och jag tänker göra det. Jag tänker ordna det, på något sätt.
Jag längtar efter julen; lukterna, stämningen, musiken, fikat, pyntet, maten, filmerna och ljusen. Jag längtar efter julmyset med tända ljus, pepparkakor, lussebullar, julmust och julmusik. Men jag känner mig också orolig inför julen, hur jag/vi ska få ihop det. Den är så viktig för mig och det är så viktigt att den blir som den ska. Om det är någonting som folk inte får fiffla med, ändra eller förstöra så är det julen. Det klarar jag bara inte. Traditionerna måsta följas och det måste vara som det ska vara. Ingen får exempelvis få för sig att vi ska sära på oss, eller strunta i vissa saker, bara för att de själva inte bryr sig lika mycket. Och jag är orolig för hur jag ska få ihop pengarna till att köpa så mycket julkappar som jag vill och jag är orolig för hur jag ska lyckas knåpa ihop jul och nyår och var jag ska vara. Helst vill jag vara hemma så mycket som möjligt, men också träffa mina vänner som jag träffar så sällan. Nyår är ett perfekt tillfälle till det där alla oftast är samlade på ett ställe. Men jag vill heller inte lämna några själva hemma. Jag slits som en dåre.
Jag tror att man måste unna sig lite mer vardagslyx; så som att ta varma bad, gå till badhuset och bada i bubbelpoolen, gå på spabehandling, tända ljus eller bara ligga på golvet och lyssna på musik och titta upp i taket. Det gör gott för själen. Simning, bastu och spikmatta om dagarna sitter inte heller helt fel kan jag lova er.
Det är viktigt att kunna se det vackra i världen.
Nu när jag är/har varit sjuk har jag värmt min vetekudde och lagt den på mina fötter som är istoppade i mina rosa fluffiga tofflor. Sånt gör susen ska ni veta. Jag har också badat varmt med vademecum och druckit varmt honungsvatten i badet. Det är också bra. Mysigast av allt tycker jag nog ändå att det är att ligga inne och bara lyssna på tystnaden och titta på regnet som faller och droppar utanför fönstren. Häromdagen gjorde jag det samtidigt som jag noterade utsidan - först var det mörkt, sedan skiftade dagsljuset till en gul nyans som lyste upp hela världen utanför och efter det, framåt kvällen, återgick det till att vara mörkt igen. Det är sådant man ser om man inte har annat att göra. Det är viktigt att ta hand om sig själv - så jag har sovit också, och skrubbat mig med jordgubbsscrub.
Medan det var mörkt var tystnaden skrämmande vacker.
Sådant kan jag komma att tänka på när jag ligger hela dagen i soffan under mitt täcke och tittar på flera säsonger av Oth. Men, nu när jag har lite lite mer energi så har jag också börjat rensa ut lägenheten och alla kläder och fått ihop en stor hög. Imorgon ska vi nämligen gå till en insamling för de hemlösa. De behöver sakerna mer än jag gör och dessutom är det skönt att rensa ut och få en nystart. Kanske slipper i alla fall någon frysa så mycket ute i vinter då. Det känns som en god gärning.
På måndag kanske jag åker en sväng till mitt älskade Stockholm också, vi får se.
Har du gett någon kärlek till världen idag?
It's all about the magic
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvudet.
november, part two.
Sjukare än jag varit på riktigt riktigt länge, om ens någonsin när det gäller den här sortens besvär.
Detta är sjätte dagen säng/soffliggandes nu. Sjätte dagen utan att direkt visa sig från omvärlden eller orka gå omkring. Sjätte dagen med nedladdade serier och TV:n på. Sjätte dagen med smärta och utan direkt matlust eller lust till någonting.
Den här gången har mitt immunförsvar verkligen tagit i från tårna för att förstöra för mig och jag är faktiskt rädd. Jag är rädd för att saker och ting aldrig blir bättre på mig utan hela tiden bara mer och värre jämt. Jag är rädd för att läkarna inte kan göra något eller inte förstår och jag är rädd för att jag inte har någon ork. Jag är väldigt nervös för mitt allmäntillstånd.
Under måndagen jobbade jag och gjorde illa ryggen, en muskel sträckte sig och blev skadad. Under tisdagen hade jag en sådan där riktigt ledig dag med massor att göra (så som det självklart alltid är när man är ledig). Jag passade på att göra ärenden, städa, tvätta, simma någon kilometer eller två, mysa med den nya pläden och kakorna i soffan, ta ett varmt bad och promenera med Rebecka. Jag kom hem till färdiglagad mat och fick en ros av världens finaste Joakim. Rebecka hjälpte mig sedan med ryggmassage och jag trodde jag skulle dö.. Efter det hade jag fortfarande fruktansvärt ont i ryggen/muskeln ett par dagar, så ont att jag grät, men det är i alla fall bättre i nuläget.
Under onsdagen hjälpte jag Rebecka att färga håret, vi fikade, kollade upp bandsläppen för P&L (hyfsat bra förövrigt) och jag åkte på ett blodtrycksfall och ramlade ihop på golvet. Jag hämtade mig och jag och Jocke mötte sedan upp Ann, Sara, Thomas och barnen för att fira Sofia. Vi var i badhuset och följde sedan upp detta med mat på Akropolis. Det var under den här dagen jag började känna att något var mer fel än vanligt med min hals, det gjorde så ont. Jag myste ned mig i soffan framför TV:n och hoppades på det bästa..
Jag vaknade dagen efter med mycket ondare i halsen än jag haft innan. Straffet för att jag försökte simma innan, förmodligen. Det sved (svider) något så förbannat. Från torsdagen och framåt (idag tisdag) har jag alltså legat hemma.
Kurerande i högsta grad och sängliggande har karakteriserat mina dagar. Och omvärlden har jag inte sett mycket av, förutom när Rebecka kom hit med en bunt filmer, glass och frukt och gjorde fruktsallad. Världens snällaste. I lördags var jag också tillräckligt pigg för att ha spökkvällen, med pumpor och skräckfilmer, men jag blev snabbt sämre igen. Jag har inte vågat mig utanför dörren, eller knappt upp ur soffan eller sängen. När det var som värst tog jag mig till läkaren för en akuttid, eftersom jag inte trodde att jag skulle klara en dag eller natt till, men besöket motsvarade inte mina förväntningar. Jag hade hoppats på att det var elak halsfluss eller liknande så jag kunde få antibiotika och bli lite bättre, snabbare. Men domen föll annorlunda, svaljprovet visade negativt och läkarens svar var att det var en väldigt elak virusinfektion. Hans råd var att stanna hemma, sängliggandes och vänta på att det skulle läka ut sig själv. Han avslutade med ett litet "krya på dig" och i mitt huvud tänkte jag att han inte hade någon som helst aning om vems kropp han talade till. Lycka till, liksom.
Jävla hals. Jävla måndagsexemplar kropp. Jävla måndagsexemplarimmunsystem.
Jag är så less nu, less och rädd och nervös, för det stora hela, för framtiden.
Ska jag någonsin få vara helt frisk? Ska jag någonsin kunna göra saker som normala människor gör, som att träna, utan att det smärtar och dödar mig? Det går inte, och jag känner mig kass. Ingenting hjälper. De här 6 dagarna har jag knappt rört mig ur soffan. Jag är dåsig och jag har sovit, jag har legat och tittat på film och TV. Jag missar simskolan, jag missade min date med Elin (igen), jag har missat att jobba och det känns som att jag har så otroligt mycket att göra, men min ork existerar inte. Jag hoppas så mycket på att jag är någorlunda frisk tills på lördag, för jag har sett fram emot halloween så länge..
Symptomen är och har varit; extremt ont i halsen (ondare än jag någonsin haft förr), sveda i hela munnen, tungan, svaljet, svullen käke, inflamerad visdomstand med svallkött (förmodligen för att infektionen satt sig där också), feber, helt vit tunga med stora vita bölder, kräkningar av vätska, täppt, snuvig, svullen, svårt att svälja, svårt att få luft, svårt att sova då jag vaknar flera gånger per natt för att det gör så ont i halsen, huvudvärk, ont i öronen, svårt att få luft, illamående och lite rethosta. Mornarna är ett helvete.
Det har inte blivit bättre på 6 dagar och det verkar aldrig bli bättre. Halsont fram och tillbaka har jag gått och dragit på nu sedan 5 juli och det blir aldrig helt bra på mig, det går upp, ned, fram och tillbaka men blir aldrig bra, bara någorlunda. Det har aldrig hållt i sig såhär illa såhär länge förut någon gång.
Jag ska iväg och testa bl.a. immunförsvaret nu vid min utredning hos läkaren 10/11, men jag har inga stora förhoppningar. Kanske visar det på en immunförsvarssjukdom, vilket är ett av förslagen hos min syster i alla fall.
Och som sagt jag är skraj nu eftersom den här toppen, det här extrema halsontet, inte försvinner. Jag gör verkligen allt jag kan för att bli frisk; vilar och kurerar mig på alla sätt jag kan. Här omkring mig finns vademecum, te med honung, pappersrullar, nässpray, alvedon, voltaren, massor med vatten, citronvatten, multivitaminer, filtar, täcken, vetekudden, raggsockor, zyx, oleum basileum, filmer, serier, böcker, varma bad, kanel, frukt, grönsaker, proteiner, fet mat, glass, nyponsoppa, whiskey, kamomill, spikmatta och lite lite frisk luft.
Jag har testat allt och ingenting hjälper.
Det är svårt att beskriva. Känslan av att bara ligga i soffan dag ut och dag in. Att knappt våga gå utanför dörren, att knappt våga prata med rädsla för att irritera halsen. Jag är så trött på att inte ha ork till annat än att ligga där, trött på att klaga hela tiden. Jag börjar bli väldigt rastlös.
Försökte mig på lite frisk luft igår och testade även lite idag. Får se vad det leder till. Det är konstigt ändå - förr var jag friskare men tröttare. Nu när jag är mer sjuk så är jag inte lika trött.
Det är i alla fall en jäkla tur i oturen att jag kan mysa ned mig och försöka kurera mig utan att få dåligt samvete eller press, eftersom det hela bröt ut precis nu när jag är helt ledig från skolan. Och jag har fortfarande ungefär en vecka ledigt kvar där jag kan vara sängliggandes hela dagarna och sörpla te. Tack gode gud för serier, twilight, härskarringen och allt det där ändå.. Tur också att idol finns på fredag och att min Jocke finns. Han tar hand om mig och lägenheten och tål mitt gnäll utan att klaga. Puss på honom. Visserligen hade jag velat och behövt jobba och träna,
men..
Jag må vara en hemsk människa, men jag tycker faktiskt inte synd om folk när jag hör att de börjar "bli lite sjuka", "inte kan träna på en vecka" eller "börjar få en höstförkylning". Sorry.
... what to do, what to do..
Over and out.
november, part one.
Resan var jättehärlig och det var skönt att få ett break i hösten, så som det brukar vara. Nog för att det inte riktigt klassas som semester med det tempot vi hade, men en riktig kulturboost var det och det var det jag var ute efter. Det gäller att hålla uppe flåset när man har så mycket man vill upptäcka och se och alldeles för kort tid. Det var mäktigt, makalöst och magiskt. Det var konst och kultur överallt, det var historia överallt. Staden är byggd runt omkring gamla Rom, så allt är jättegammalt och var man än går så stöter man på ruiner eller urgamla kyrkor och liknande. Gammalt, ja som sagt, det var det. Allt var väldigt fascinerande och alla statyer, konstverk, kyrkor, byggnader etc var makalösa. Jag skäms lite över nutiden, vår omgivning här och alla tappade konstformer. Där och då handlade det om skönhet och konst. Idag och hos oss handlar det bara om effektivitet, snabbhet och saker som ska ha ett syfte, fula saker.
Glassen(!) och maten var underbart god och det var jättehärligt att kunna sitta ute och äte på mysiga restauranger i solskenet och till levande musik, eller på kvällen till skenet av facklor och bordsljus. Alla borde testa äkta Italiensk glass - det är något helt annat än svensk massproducerad glass. I den italienska smakar faktiskt smakerna det de ska smaka.
Det fanns massor av mysiga torg, massor av mysiga platser och många chanser till att tänka efter. När vi var inne i Peterskyrkan, tittade ut över Petersplatsen eller ut över Colosseum kände man sig ganska liten i världen och ganska liten i historien. Man kunde verkligen känna all makt som har satt och som sätter sina spår på den här staden.
Det är ganska svårt att beskriva det mesta med ord, men jag kan äcen tillägga att vi var vid Fontana di Trevi, vi fikade på ett väldigt dyrt café, vi var nere i riktigt häftiga katakomber under en kyrka från 300-talet efter kristus och tittade på skelett, vi var uppe i Castel 'sant Angelo, såg massa obelisker och pelare, var nere i mausoleumet under Peterskyrkan och tittade på gravarna som tillhörde alla påvar (den äldsta var från 900-talet tror jag), vi tog kort i spanska trappan, vi gick mycket, vi såg många fina gränder, en väldigt fin flod/å i kvällsljuset, vi var inne i Pantheon, vi var inne i de allra äldsta delarna av Rom (Forum Romana), var inne i många söta souvenirbutiker, åkte spårvagn, åkte buss, och framförallt fick vi upp mamma på ett flygplan två gånger - trots vissa motsträvigheter. Lite tråkigt var det att vi missade Sixtinska kapellet, men kön var enorm.
Katakomberna och Colosseum var mina favoriter, men ska jag vara helt ärlig så leder nog fortfarande London över både Rom och Paris, än så länge. Och nog för att det är roligt att åka iväg flera stycken, men vi ser också fram emot en resa bara jag och Jocke.
När vi kom hem från Italien hade jag bara en mellandag hemma där jag gjorde mitt sista litteraturseminarium (har inte haft något i skolan sedan dess utan är helt ledig) och dagen därpå åkte vi upp till älskade Falun och den härliga familjen Millén. Jag hade verkligen saknat såväl platsen som människorna och det var så skönt att komma dit och bara slappna av och njuta och denna gång dessutom helt ledig från skolarbete. I falun stannar liksom tiden, eller möjligtvis spolas tillbaka. Där finns inga bekymmer på samma sätt. Dagarna där var så vackra och friska. Det var kallt men solen strålade och jag tog en egen liten morgonpromenad ner till vattnet där solen låg på och tunn tunn is knastrade vid strandkanten. Något mycket finare än det kan inte finnas. Vi tog också en sväng på stan, fikade med Andersson och strosade runt. Vi åt god mat, hade filmkväll med världens bästa vänner och var ute och gick mysiga promenader med världens sötaste Bamse. Dessutom fick jag öppna presenter; akvarelsaker och hembakade (löjligt goda) kakor <3
Jocke fick också en pläd, som är en riktig gudagåva.
Det är lugnet med det där stället som fascinerar mig. Jag satt i soffan, tittade ut genom fönster, läste en bok och drack en kopp te eller bara filosoferade. Vi fikade också med Jockes släkt ute på världens härligaste café ute på landet.
Jag älskar alla och älskar platsen. Och jag saknar Falun, Borlänge, folket, festerna och jag längtar till Peace&Love. Men, snart blir det Falun igen och sen även Håtö efter det.
Mys
