Jag känner vad som komma skall.



Det pirrar i hela kroppen - så glad och positiv är jag just nu!

Fick inget gjort idag. Får panik i den här lägenheten för tillfället.
Imorgon ska jag upp klockan 5 för att åka och jobba ett pass på 25,5 timmar. Och förhoppningsvis kunna skriva lite samtidigt. Den här förkylningen gör mig allmänt less också. Heja mig.

Vi var iväg och såg Dark Shadows på bio. Jag älskar Depp, always will.

God natt nu - håll tummarna för att jag ska kunna sova ordentligt! Dumma mig som inte stannade hemma så jag kunde kommit i säng i ordentlig tid! Menmen.

Målmedvetenhet vinner i längden över sjukdom och utbrändhet.
Vad gäller prestationer i olika plan, såväl kropp som akademiskt.



Kom igen nu älskade muskler, kämpa kämpa! Heja heja!

Vilka dagar! Det flänger fram och tillbaka.

Jag flydde ut till skärgårn i lördags, det gick inte att vara här i lägenheten och skriva. Jag fick däremot en del skrivet när jag kom fram. Inte jättemycket, men ingen stress, ingen stress.
Innan jag åkte iväg hann jag och Jocke självklart med en solig promenad här hemma också.

Vägen hem till skärgårn var en intressant historia det också. Det var först när jag klev av bussen i Norrtälje som jag insåg att det blåste ganska mycket. Till historien hör också att jag var klädd i en ganska kort och fladdrig klänning. Detta var jobbiga sak nummer 3546478958 den dagen. Så på vägen från bussen fick jag först och främst försöka hålla ned klänningen medans jag drog min väska. Dessutom var det så tjusigt att ingen där hemma svarade när jag försökte ringa hela förmiddagen, så jag kunde inte få tag i någon skjuts. Detta innebar att Ylva fick komma och hämta mig med moppen (!). Så nästa projekt var att släpa packningen (i blåsten, iklädd klänningen som sagt) till min brors lägenhet för att där packa om allt (det vill säga en massa böcker och min dator bl.a.) så att det kunde få plats på en moppe. Jag var heller inte direkt klädd för att åka moppe, så jag drog på mig min brors stora vindjacka som jag hittade i lägenheten. Ni kan ju tänka er hur kul det måste ha sett ut - vi två på denna moppe, iklädda varsin hjälm som gör att man ser ut som en av Spaceball-gubbarna från "Det våras för rymden", hela vägen genom Norrtälje och hem till Håtö. Jag hade dessutom en stor ryggsäck på ryggen och helt bara ben vilket blev lite kyligt, plus att jag försökte se till så att klänningen inte blåste in i moppen och att ingen skulle se mina underkläder. Jippie. Det tog en jäkla tid också, jag som ville komma fram så snabbt som möjligt för att skriva...

Jaja, fram kom jag i alla fall och på kvällen unnade jag mig välförtjänt Melodifestivalmys med familjen. Självklart vann vi också! Det visste jag väl. Grattis Loreen - mycket välförtjänt, du spelade i en helt annan liga än de andra.

På vägen hem åkte vi också förbi mitt gamla gymnasium, vilket bara var en av flera nostalgitrippar under helgen. Tänk att det är fyra år sedan jag tog studenten nu. Ibland känns det som igår, ibland känns det som att det har varit en hel livstid sedan dess. Jag träffade också på en kär gammal vän under helgens gång. Helt otroligt hur mycket minnen och känslor som kan väckas så fort. Jag hoppas på att vi kommer att kunna återuppta kontakten nu framåt, nu när jag förhoppningsvis kommer att ha mer energi igen. Tiden går så fort, jag fattar ingenting.

Dagen efter var det morsdag och jag började dagen tidigt med att gå ut och plocka blommor till mamma och fixa fika på sängen. Det var i det stora hela en underbar dag. Jag älskar min fina skärgård. Solen stekte och det gjorde jag också, både på altan och på bryggan. Dessutom tog jag äntligen årets första dopp. Tänk att det blev sommar igen ändå. Trots allt. Vi grillade och fikade tårta för att fira mamma. Själv njöt jag mest av att titta på vattnet, lyssna på både måsarna och alla vackra skogsfåglar och känna lukten av nyklippt gräs. Det är verkligen speciellt det där. Det är mycket skönare luft där ute på något sätt. Och lukter måste jag påstå har enormt stor inverkan i så många situationer, framförallt i samband med att framkalla minnen. Exempelvis har mamma låtit några fina pepparkakor ligga kvar inne i stugan sedan i julas, så så fort jag kliver in där så luktar det pepparkaka och jag börjar längta efter julen igen! Men verkligheten kallade också och sen var det dags att åka hem. Jag var otroligt trött framåt eftermiddagen, förmodligen delvis för att jag hade varit så mycket i solen. Men jag har i alla fall fått lite färg! (Vänta bara tills efter P&L..). Det gäller att man stoppar in en del livskvalitet mellan varven.

Dagen hade blivit lite hackig och stressig och det blev inte något skrivande som jag hade tänkt. Även kvällen när jag kom hem kändes stressig. Trots det så tog jag och Jocke oss tid att dricka kvällste ute på trappen och sen gå en mysig kvällspromenad. Vi såg massor med söta harar. Under natten sov jag i princip ingenting på grund av värmen och var sedan tvungen att gå upp 5 i morse för att åka och jobba. Jag har varit helt slut. Ont i halsen, seg och snurrig. Trött som bara den. Jag fattar verkligen inte varför den här förkylningen vägrar släppa! Jag som så gärna vill komma igång och träna ordentligt igen.. Och dessutom vet jag inte vad vi ska göra med lägenheten men så här kan vi inte ha det, jag kan inte ligga och snurra hela nätterna. Den här natten var fruktansvärd.

Och till råga på allt samlades det mycket i huvudet att tänka på och hålla redan på idag på jobbet. När jag kom hem var jag halvdöd och skitstressad. Slocknade direkt såklart och kunde sedan inte ta mig upp, vilket självklart gjorde att jag sedan var ännu mer snurrig och seg. Nu är jag ju såklart stressad igen. Men men. Man måste lämna tid att strukturera och skriva av sig också. I alla fall jag. Jocke är på grönan och roar sig med sina klasskompisar, vilket inte alls känns orättvist..

Det är i alla fall otroligt fint ute, vilket gör det lättare att gå ut på mornarna. Det tillsammans med att mornarna i sig är så ljusa - solen skiner i princip redan klockan 6! Och så har jag ju finaste jobbet också. Nu på vägen hem från jobbet blev det plötsligt kallt istället och nu tittade jag ut och såg att det hade regnat. Vilket känns precis som vad som behövdes.

Jag längtar efter allt framåt. Jag ser fram emot att träffa människor, jag längtar efter alla roliga och mysiga saker som kommer att hända, jag längtar efter alla artister jag äntligen ska få se på P&L, tex Thåström, Billy Idol och Winnerbäck, jag längtar efter alla högtider och jag känner att jag har hela framtiden framför mig. Det ska bli så spännande att se vad som händer sen, vad som lurar bakom hörnet. Exempelvis i höst.
Först av allt ser jag fram emot att se den här processen fortsätta och ett resultat växa fram. För framåt går det, på många plan. (Just nu ser jag fram emot Big Brother-finalen också, hur fånigt det må låta. Haha, jag kommer att sakna att ha dem som trygg punkt i vardagen.)

Jag vill så mycket. Och jag är stark, som man säger.
Jag gör så mycket roliga och härliga saker.
Och jag behövde nog det här året.
Jag försöker ta det lugnt och göra det bra istället, tar en sak i taget, timme för timme. Försöker få varje tillfälle att räknas. Skit samma om jag inte "hinner" precis nu. Jag vet att uppsatsen blir bra och jag vet att det inom en snar framtid kommer att vara över. Det är mer än jag vetat på länge.

Jag vet vad jag kan. Och det är nog det viktigaste.
Det är dags att rensa ut ordentligt snart, starta om och samtidigt plocka tillbaka.

Om jag nu bara kunde vinna på lotto också. För den där ständiga jäkelskapen med pengar börjar gå mig smått på nerverna.

I förrgår var jag så otroligt glad, och har varit det överlag sista tiden. Jag studsade hem på kvällen, på superbra humör med toppensommarmusik i öronen. Jag har så otroligt mycket att se fram emot, den här sommaren kommer att bli underbar, uppsatsen är snart klar (Ja, relativt sett. Det känns så. Jag har skrivit typ 1/3!!! Förmodligen den tyngsta delen också - och ja, jag kommer att ha skrivit ihop den här textmassan galet fort när den är klar), snart är det midsommar, P&L (jag är så festivalpepp!), bröllop, födelsedagar, en massa fester och firanden på olika sätt och en massa annat!

Ja, de varma och ljusa sommarnätterna tillsammans med bra musik och allt det här andra gör mig superglad. Solen och värmen ute på dagarna gör mig ännu gladare! Jag har dessutom Jocke, fina vänner, Stockholm, skärgårn, fina minnen, familjerna, barnen, naturen, lägenheten, snart en examen, fina prestationer, ett mysigt jobb, sol och bad, träning, konserter, förhoppningsvis en resa, Falun, ingen stress och så mycket kvar att uppleva! Majvärmen i år är extrem, det har i och för sig hela våren varit tycker jag. Nog för att det var varmt förra året också, men inte ens i närheten. Jag börjar bli brun och får fräknar. Nu vill jag bara bli friskare igen så att jag kan komma igång och träna igen! Jag vill så gärna träna och komma vidare i min utveckling.

Igår var barnen här och vi myste i lekparken och käkade glass :) Idag ska jag åka ut till fina skärgårn för att kolla på Melodifestivalen med mamma och fira morsdag imorgon. Förhoppningsvis blir det grillning imorgon också.

Det negativa just nu är värmen på ett annat sätt - nämligen här inne i lägenheten. Jag får ingenting gjort här, har det tungandat och är varm, klibbig och trött. Det finns inget fokus på något, jag kan inte vara någonstans, kan inte sova ordentligt utan vrider mig bara och får ont i huvudet. Vet inte vad vi ska göra. Får vi ingen ordning på det så kommer jag definitivt inte vara här särskilt mycket i sommar. Den här förkylningen (tillsammans med värmen) sätter också sina spår. Jag är seg och tung i kroppen, motiverad men kan inte göra något. Jag bara rinner bort och blir liksom rastlös i hela kroppen. Glömmer bort saker och är allmänt förvirrad. Vettesjutton hur jag ska kunna plugga här hela dagen. Samma sak var det igår - det blev inte ett enda dugg vettigt gjort.

Jag drömmer mig tillbaka och framåt. Tillåter mig själv att göra det nu. Till skillnad från förut.
Tänker på tider som varit, men längtar också efter det som kommer.

Allt är mycket mer nåbart och konkret och allt är så mycket bättre. Idag känns det ännu bättre.
Jag har så många kontakter som jag ska ta upp när jag kommer ur min bubbla, så mycket jag ska göra. Så mycket jag ska leva fullt ut för.

Värmen, solen och det faktum att allt går framåt - det är det som gör mig glad just nu. Det och fräknar blandat med duschkräm som luktar choklad från Body Shop.

Idag nådde jag ett delmål. Ca 7 sidor, vilket är ungefär 1/4 av allt. Och jag vet hur bra jag är. Tydligen vet handledaren och kursansvarige det också eftersom jag inte behöver någon hjälp, inga handledarmöten och inga korrigeringar. Jag vet att den hade varit lika bra förra året också, om jag bara hade orkat. Jag gör ju faktiskt inte saker halvdant. Det är inte min stil, det är inte jag. Skit samma om det är mycket kvar, det kommer att bli bra.

Jag kan inte ens klura ut vad jag ska göra med all ledig tid och allt njutbart sen. Hur hanterar man sånt?
Stockholm blir för övrigt som galet när det börjar bli sommar. När solglajjerna och de avklippna jeansshortsen åker på. Fina maj - åh att jag inte kunde uppskatta dig förra året. Oj vilken sommar som redan är här.

Idag satt jag på Kungliga bibblan och skrev, vilket kändes jättebra. Det blir besök där imorgon och på torsdag också. Om nu bara den här molande konstiga förkylningskänslan kunde försvinna bara, så jag kunde träna som vanligt igen. På fredag tar jag plats på lilla ön igen.

Jag känner mig aktiv och levande igen. Och jag unnar mig att ta det lugnt, jag unnar mig att göra saker istället för att skriva hela hela hela dagarna. Och det är okej. Exempelvis så unnade vi oss en fin promenad i solen idag igen och tid att laga mat tillsammans. Trots det skulle jag vilja vara ute ännu mer i solen. Men, det kommer. Längtar efter allt vad uteserveringar, festivaler, midsommar och stränder heter.

Trots att förkylningen hänger kvar och trots att det kanske inte går lika fort som jag hade hoppats och tänkt, så är jag ändå på så otroligt bra humör. Jag känner mig stolt och det går framåt, visserligen med små steg, men det står inte still och det går inte bakåt. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Snart är det sommar på riktigt och den kommer att bli underbar. Jag har så mycket att se fram emot och det känns som att mitt liv är på väg att börja på riktigt igen, efter ett så långt uppehåll. Har nu snart skrivit ca 6 sidor totalt, vilket i det stora hela kanske inte låter så mycket men som för mig just nu under omständigheterna är jättebra. Det är omkring 1/5 av allt. Så nu vet jag att det är på väg, nu vet jag att det kommer att hända. Visst, det kanske inte blir helt klart till det datum som nu är satt, men skit samma då, det viktigaste är att själva arbetet blir klart nu innan sommaren. Och det kommer det att bli. Helt galen känsla, jag har så mycket i livet att njuta av. Varje liten detalj kommer att vara förstorad och uppskattad tusen gånger om.

Känner mig produktiv igen, en känsla som jag har saknat. Jag gör en massa saker hela tiden, håller igång. Trots att det kanske går lite trögt så har jag inte en enda gång gett upp, utan är på't igen dagen efter. Hela tiden. Och jag märker min kompetens när jag väl sätter igång, jag kommer ihåg hur snabbt och bra jag skriver. Det är ju bara det att jag periodvis inte har orken. Idag skrev jag i alla fall kanske 2 sidor och ska skriva lite till nu. Sen får handledare och alla andra säga vad de vill. Det känns hur som helst bra. Och oj vad mycket peppmusik gör - det tåls att sägas igen!

Idag satt jag också och drack latte och solade på balkongen. Fick fler fräknar och tankade C-vitamin. Dessutom tog jag och Jocke en mysig promenad i kvällssolen när jag kom hem. Jag har så mycket att njuta av, och mitt liv kommer att vara underbart. Jag kommer att kunna göra precis vad jag vill. Jag har Jocke, min familj, min fina lägenhet i Stockholm, mitt underbara mysiga jobb där jag kommer att jobba massor hela sommaren, massa roliga saker inbokade, fina vänner, träningen, konkreta resultat som jag uppnår/uppnått, fina områden här kring lägenheten och en massa annat. Vad kan gå fel! Nu ska det bara bli klart - om jag så ska sitta dag och natt. Skit samma när egentligen, för det har ingen betydelse nu, men helst innan midsommar i alla fall.

Det jag fokuserar att tänka på (förutom att ta en sak och en dag i taget) är skillnaden, den stora skillnaden på hur det är och känns nu - mot för precis ett år sedan. Under den värsta perioden. Jag har lärt mig så mycket och det är galet hur stor skillnad det kan vara på ett år. Förra året var allt kaos, och nästa år kommer det säkert vara dubbelt så bra som det är nu. Jag trodde aldrig att jag skulle må bättre, och om 5 år kommer jag förmodligen att se tillbaka på allt detta som en så otroligt stärkande period.

Ibland önskar jag att alla fina människor skulle få gå igenom det jag gått igenom, hur hemskt det än låter. Men man blir så otroligt stark. Så otroligt mycket starkare. Och inom en snar framtid kommer jag att uppskatta allt. Kanske var det värt att offra den här tiden, kanske var det värt att offra exempelvis hela förra sommaren. Men - man måste vara beredd på något eller några bakslag. Det är den stora bilden som räknas dock.





Och häggen blommar och luktar underbart.


Underbart. Nu händer det.

Jag bryr mig inte lika mycket längre. Det är skönt.


Vi tog några dagar på landet. Solade, njöt av naturen, tittade på kossorna, klöv ved och umgicks med familjen. Det är otroligt hur mycket den lantliga miljön spelar in på humöret och hjälper det uppåt. Speciellt så här i försommartider - värmen har varit näst intill extrem! Det finns saker som gör en frustrerad också, men det är i princip så att man inte orkar bry sig om det heller längre.

Har varit helt slut idag, helt däckad. Gick upp vid 5 och åkte och jobbade, är inte van vid att jobba dag vilket resulterade i att jag somnade direkt när jag kom hem. Vilket sen resulterade i att jag var ännu segare, skakis, vinglig och smått illamående. Jag har en förkylning i kroppen också, så jag har känt mig allmänt klen senaste dagarna. Även svullen i magen och med magont. Så fokuset har sjunkit lite senaste veckan, tyvärr. Och inte har jag kunnat träna som normalt heller vilket känns på en gång. Det känns som ett smärre bakslag. Men jag hoppas att det släpper snart. Trots att det inte har gått så fort framåt med det jag ska göra som jag hade tänkt och hoppats på, så måste man någonstans också börja inse att det som faktiskt blir gjort är bra. Jag måste lära mig att vara nöjdare, efter alla omständigheter. Det viktigaste är att den blir klar, inte när den blir klar. Det viktigaste är att det får gå i en lugn takt. Det viktigaste är att det går framåt, och det gör det ändå, sakta men säkert.

Det är ändå enormt svårt att försöka förklara känslan av skillnad som jag känner efter att ha tagit mig över tröskeln. Efter att ha kunnat börja. Det svarta hålet har bytts ut mot känslan av att det kommer att komma en dag snart när allt det här är över. Det är en helt otrolig känsla, som sprider ljus över allt annat. Jag har inte känt såhär på över 1,5 år. Jag tror nog förresten aldrig jag har känt så här. Hittills är nog det här den bästa känslan jag någonsin haft. Och jag har så mycket saker jag ser fram emot, trots att det är långt kvar så känns det nästan klart i mitt huvud. Nu vill jag bara att det inte ska ta stopp mer, utan att det ska rulla på. Jag vet ju hur bra det går när jag väl kommer igång, att det då nästan är roligt. Musik gör så mycket också! Peppmusik är det bästa! Häromdagen satt jag och pluggade på balkongen på Lidingö och tog dessutom en väldigt solig fikapaus där ute. Det tyckte jag att jag var värd, och jag gjorde det helt utan ångest. Njöt i fulla drag.

Jag vill grilla också! Är enormt sugen på att umgås med vänner och grilla i kvällssolen. Men det är lite svårt att få ihop det nu, och dessutom har vi just nu så lite pengar att vi inte ens har någon mat hemma. Annars kan vi ju alltid grilla oss själva här hemma i lägenheten, det är i alla fall så varmt och kvavt det blir här inne om dagarna. Jag kommer inte att överleva här inne i sommar.

Vädret idag (eller sista tiden överlag) har annars varit helt underbart. Sol, sol, sol och lite fläktande vindar. Vi tog en kort kvällspromenad nu i kvällsolen här runt Vårberg. Jätteskönt och jättefint, men det var allt jag orkade. Hasr också insett att trots att Vårberg kanske i vanliga fall inte ses som världens finaste plats, så finns det jättemycket fina delar här och runt Skärholmen. Det trodde jag faktiskt inte förut. Promenadstråk, skogar, mycket planterade blommor och en massa fina träd som luktar gott. Jag var förövrigt ute och powerwalkade/joggade lite i solskenet i måndags och det är en av de skönaste stunderna jag haft på länge. Solen sken och fåglarna kvittrade, det luktade gott och jag sprang med hög peppmusik i öronen. Vinden fläktade perfekt i ansiktet. Jag undrar ibland varför människor inte tar vara på och utnyttjar naturen runt omkring sig mer. Det är ju värt så mycket.

Vi har förövrigt bott här i lägenheten i över ett halvår nu. Det känns jätteskumt. På ett sätt känns det som att vi har bott här jättelänge men samtidigt känns det som att månaderna bara sprungit förbi, den ena efter den andra. I helgen ska vi åka till Backhyttan och Gnesta och fira Sara och min moster Birgit. Det ska faktiskt bli jätteroligt.
Sedan nästa vecka är det verkligen full fart igen och jag hoppas även att jag kan ta upp träningen som vanligt. Något som jag är mycket glad över i det stora hela är också att jag fått så mycket att jobba i sommar. Det känns jätteskönt; mycket pengar, ett roligt jobb med roliga kollegor och boende och sedan en massa roligt planerat under de dagar jag inte jobbar. Perfekt.

Nu vill jag bara bli klar med det här så att jag äntligen kan få fira min examen.
Men man får ta en dag i taget - jag har ju hela livet på mig. Jag ser fram emot Peace&Love, midsommar och allt annat- längtar! Jag ser fram emot att kunna vara spontan, att njuta av allt. Kanske behövde jag det här skitåret och lite till. Jag ser på något sätt ljuset nu, och ser saker på ett helt annat sätt. Jag tror kanske att alla behöver något liknande, någon gång i livet. Däremot tror jag aldrig att folk fullt ut kommer att kunna förstå, förstå vad det är som hänt, vad som snurrat i huvudet och hur jag faktiskt mått. Och hur man kommer ut på andra sidan. Mitt skit är nog över snart och det här kommer att bli mitt år - det bästa året.

Jag har också märkt att jag blir glad för så himla lite nu för tiden, känner mig nöjd över mindre saker. Och det är nog ett steg i rätt riktning. Jag har också bestämt mig för att jag efter det här inte ska plugga mer på ett tag. Det får räcka nu, i alla fall för ett år eller två kanske. Jag ska bara leva.

Regrets collect like old friends
Here to relive your darkest moments
I can see no way, I can see no way
And all of the ghouls come out to play
And every demon wants his pound of flesh
But I like to keep some things to myself
I like to keep my issues drawn
It's always darkest before the dawn

And I've been a fool and I've been blind
I can never leave the past behind
I can see no way, I can see no way
I'm always dragging that horse around
And our love is pastured such a mournful sound
Tonight I'm gonna bury that horse in the ground
So I like to keep my issues drawn
But it's always darkest before the dawn

Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out
And it's hard to dance with a devil on your back
So shake him off.

I am done with my graceless heart
So tonight I'm gonna cut it out and then restart
Cause I like to keep my issues drawn
It's always darkest before the dawn

Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out
Shake it out, shake it out, shake it out, shake it out
And it's hard to dance with a devil on your back
So shake him off
And it's hard to dance with a devil on your back so shake him off.

And given half the chance would I take any of it back
It's a fine romance but its left me so undone
It's always darkest before the dawn

And I'm damned if I do and I'm damned if I don't
So here's to drinks in the dark at the end of my road
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope
It's a shot in the dark and right at my throat
Cause looking for heaven, found the devil in me
Looking for heaven, found the devil in me
Well what the hell I'm gonna let it happen to me.



Är på bättre humör idag. Tog en finfin kvällspromenad och kvällsfika i stan igår och i natt har jag fått sova ut. Jag ser möjligheterna framför mig, det finns hopp.

Ikväll kommer Eva och Basse - superkul! Nu: ut och jogga!

Solen steker.

Träden är gröna.

Det är underbart ute. Och jag har så mycket jag längtar efter. Bara ett liiitet liitet hinder ivägen hela tiden.
Kom igång för någon dag sedan och har gjort ca 1/10. Men det ska rulla på! Bara inte idag.. Och inte igår eller i förrgår heller. Jobbade från 12.30 igår till 9 imorse och natten var riktigt jobbig, sov ingenting. Så idag är jag läskigt trött och på lite halvkasst humör. Det får bli en slappisdag resten av dagen. Men, jag orkade i alla fall iväg en sväng till lekparken med trollen som kom på besök.

Jag ska ta allt i min egen takt. Det känns mer verkligt nu. Jag vet att det kommer att försvinna nu, så småningom. Det viktigaste är inte när, det viktigaste är att.






Det är min namnsdag idag också. Grattis till mig!



Joan Jett och stekande hetta ;)

Det hände något.


Något hände.


Jag är igång.

Solen skiner varje dag. Den skiner och jag tränar på. Snart är det sommar. Och det lossnar, jag tror att det börjar att lossna. Idag kom genombrottet. Sedan får vi se om det håller i sig, men det känns annorlunda nu. Jag känner hopp, istället för hopplöshet. Däremot är jag fortfarande otroligt trött hela tiden. Det är mycket det jag kämpar mot nu, det och känslan av missnöjdhet hos auktoriteten.

Träningsvärken är överallt, och musklerna börjar att krypa fram. Jag känner mig otroligt stark. Idag unnade jag mig en våffla på kvällen. Dessutom fick jag jordgubbar hos Ann. Förutom Friskispasset idag så hann jag med en powerwalk runt på Lidingö samt en sväng upp på Vårbergstoppen nu på kvällen.

Allt är egentligen så situationsbundet. Hela min problematik som är och varit sista 1,5 året, är bara en enda stor svart blobb. Det blev helt enkelt för mycket.
Det är alltså inget livsomfattande eller existentiellt egentligen. Jag är inte förstörd. Det handlar om en enda sak. Och när den saken är borta så är mitt liv underbart. Jag kommer att sväva på moln. Kanske att jag börjar att återfå orken nu, kanske att jag kan börja att bearbeta allt. På det sätt som jag inte orkat tidigare. Men det är skönt att veta i alla fall -  jag är inte är körd för livet.

Min mamma är förövrigt bäst. Bäst för att hon förstår. Ann är rätt bra hon också, bra för att hon hjälper.

Äh, det här med att jag inte skulle skriva här, det var ju inte kul alls. Någonstans måste jag ju skriva av mig.

Tog en mysdag igår med bubbelbad och bastu på Eriksdalsbadet. Hur härligt som helst. Det bästa är att man kan simma ut där och sola. Kändes som att man var utomlands och badade. Man blir otroligt trött av att bada, men det är verkligen livskvalitet. Sedan var det full fart på stan innan vi skulle möta upp fina Beris och Helena och äta middag. Jättekul att träffa dem och jättekul att börja tagga inför P&L. Jag längtar så mycket efter det, det och midsommar. Och en del annat.

Dagen avslutades med kvällskaffe på Lidingö + ett bad med ett glas asti. Kändes helt okej.

Idag blir det träning och förhoppningsvis kanske idag är dagen då ankaret gällande det andra släpper. Snart börjar det krisa nämligen. Och jag orkar inte kris.

Nu eller aldrig.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle skriva mer på ett tag. Men jag har bara ett par saker som jag känner att jag vill dela med mig av, positiva saker.

Solen skiner (inte just nu då) och det luktar gott ute. Igårkväll när jag släpade mig iväg till affären i mjukiskläder så luktade det sommarregn, och idag har det luktat av alla träd och blommor som blommar.

Ligger i sängen på jobbet just nu och ska snart sova. Allt är lugnt. Idag har vi suttit ute i solen och druckit kaffe och dessutom hade jag trevligt sällskap och Metallica spelades på radion. Inte dumt alls. Jobbet och träning är min avkoppling och min "terapi". Det är då jag kan tänka på annat och få ut energi på ett positivt sätt. Jag sover mycket bättre när jag tränar, blir skönt trött alltså, och jag mår mycket mycket bättre. Det är heller inte "jobbigt" att jobba. Inte här.

Det jag framförallt skulle skriva om är att jag har blivit mycket starkare. Fysiskt alltså, på den här korta tiden. Jag märker redan kännbara resultat och det är underbart. Jag hade två huvudsakliga mål att uppnå under det här året, och när det ena fortfarande står stilla så är det i alla fall härligt att det andra rusar på med fart!

När jag kom hem igår orkade jag ingenting. Jag spenderade min fredag ensam hemma i sängen med väldigt mjuka myskläder, serier, hallon och citronvatten. Det var mitt fredagsmys och det var faktiskt mysigt. Mina muskler skakade nästan och brände och jag var helt utmattad. Men, jag vill faktiskt festa också! Jag är så festsugen och jag saknar hur det var förut. Blir så avundsjuk på folk som har riktiga helgplaner hela tiden. Jag är ju för guds skull bara 22 år gammal!

Mina andra mål (viktiga, men inte fullt så primära som de två jag nyss syftade på) under det här året är exempelvis i grunden att må bättre (kropp och sinne), vara mindre påverkad av stress och egna krav, ha en trygg ekonomi genom ett tryggt jobb, allmänt vara gladare och kunna göra mer roliga saker och vara stolt och nöjd. Det kommer nog det också. Många av dessa andra mål kommer nog också genom de första två. Och om man vänder på det hela och tittar från ett annat håll - tänk vad långt jag har kommit, i det stora hela! Jag har å mycket och mycket av det som hänt och det jag gjort har i grunden varit frivilliga val. Jag gör i alla fall saker om dagarna! Och jag ska verkligen försöka kickstarta nu, med mitt andra stora mål. Och jag ska göra allt för enbart min egen skull. Det är viktigt att försöka komma ihåg det.

På måndag kommer finaste Emil och Helena och sover hos oss en sväng och 14e är det Eva och Basses tur, två vänner vi inte sett på evigheter! Folk bara strömmar in nu för tiden! :) Det är roligt.

Hopplöst
Svacka
Inte en chans
Kaos
Besviken - besvikelse.

Jag förstår inte varför det måste vara såhär. Jag förstår inte varför jag inte kan, varför jag inte kan orka.
Jag känner mig så dålig hela tiden. Besviken på mig själv.

Och jag förstår inte hur det kan gå från så otroligt positivt och härligt, motiverande, till så otroligt dåligt och hopplöst, så otroligt fort.. Den här dagen skiftade något enormt. Positiva tankar och peppningar hjälper ingenting, ingenting alls.

Men, efter ångestattacker, hjärtklappning och gråt så har jag lugnat ned mig lite. Bara att "planera om" som vanligt och försöka ta nya tag - än är inte hoppet ute! Än ska jag inte ge upp! Till slut släpper ankaret, jag lovar. Och jag vet att det är jag och enbart jag som kan göra något åt situationen. När jag väl har kraften.

I alla fall har jag bestämt att jag ska försöka låta allt vad bloggar, facebook och mycket annat vila ett tag nu. Jag gör tappra försök att hitta och fånga kontrollen. Så jag hoppas att läget är annorlunda när vi hörs nästa gång. Jag har ju trots allt så mycket jag vill och ska göra, så mycket soliga drömmar.

Sitter på jobbet och nostalgipratar med en gammal vän. Ojoj. Those were the days.

Jag tycker att tiden går så fort. Bara det här året har gått så fort. Detaljerna är så tydliga, speciellt om jag tänker på varje månad som året har innehållit. Vad jag har gjort och inte gjort. vad jag har gjort och tänkt och känt de senaste 6 åren.

Det var riktigt jobbigt att ta sig iväg till jobbet idag, bokstavligt talat. Varmt, svettigt, stressigt tungt och en jävla väska som vägrar att rulla. Men jag älskar verkligen det här jobbet, varje kommentar och varje kram. Och jag blev jätteglad idag när jag kikade på mitt sommarschema som verkligen klaffade. Nu ska bara allt annat klaffa också. Mitt i allt så saknar jag faktiskt gamla jobbet lite också, eller snarare känslan av att få jobba inne i stan och känslan av seriositet. plus några av de gamla kollegorna. Vi får helt enkelt se vad som händer framåt, jag vet inte ens vad jag vill göra framåt, inte ens om jag vill jobba på en gång eller plugga mer. Kanske plugga sen.

Hur som helst så har jag i alla fall mitt underbara Stockholm. Och det gör jättemycket.

Och jag har så mycket annat också; Jocke, lägenheten, familjerna, fina minnen, fina vänner, valmöjligheter, saker att se fram emot, en hyfsad hälsa, drömmar och mycket annat.

Ändå blir jag frustrerad över saker, less och trött. På hyckleri. Jag blir frustrerad på vissa människor, samtidigt som jag kan tycka synd om dem.

Trots att jag varit friskare på sista tiden så har jag ändå mått lite dåligt, men på ett annat sätt. Jag har mått lite illa och haft ont i magen.Jag är lite småorolig över andra saker också. Men, jag är otroligt glad att jag kunnat komma igång med träningen (peppar peppar). Sådan skön känsla att svettas ordentligt, och att äta sig ordentligt mätt på bra mat och känna hur bra det känns! Jag har också lyckats vända tillbaka dygnet litegrann, vilket är väldigt bra.

Just nu fokuserar jag på färger. Färger, färger, färger! Våga mer färger!



Game on.

Åh, den senaste veckan. Vilken livskvalitet. Vilket väder! Det är sommarkänslor och sommarvibbar överallt. Solen skiner (steker) om dagarna och allt står i blom. Träden är så vackra och häggen har börjat blomma och lukta den också. Det är ljust jättetidigt och jättesent och det är varm luft och fågelkvitter hela tiden. Fåglarna är som galna. Det är varmt på kvällarna och det är varmt på mornarna. Och känslan sätter sig i hela kroppen. Rebecka var här i slutet av förra veckan och vi gick på stan, fikade på söder (som var översvämmat av studenter överallt!), hade tacomys och kvällspromenerade runt här i Skärholmen. Många skratt blev det. Jag känner att allt är på rätt väg, jag känner av energin och jag känner mig mer bekväm i mig själv. Saker ger resultat, framsteg.

Även jag och Jocke har varit och promenerat runt, främst i gamla stan. Vi fikade på världens mysigaste café dessutom. Förutom detta har jag tränat och fikat för mig själv. Tog en chailatte i solen i stan när jag hade tid över i söndags. Det var det bästa på länge, att kunna sitta och njuta av ensamlyxen, barärmad. Jag har också haft möjlighet att nysta i trådar och att ta upp vissa saker som jag längtat efter, oskyldigt men fint. Promenerade också lite till runt Gärdet och hade filmmys med Ann och Robert. När jag kom hem hade Jocke tänt ljus och gjort te. Han är fin han.

Vi åkte ut i finaste skärgårn över valborg och det var så otroligt härligt där ute. Vi promenerade nere vid vattnet och kastade sten med Alve, åkte en solig båttur, grillade, eldade och mycket annat. Bland det bästa var nog att ligga och sola på altan och dricka kaffe. Doften av eld och kaffe, tillsammans med lukten och känslan av hav och allt fågelkvitter, det är det mysigaste av allt. Skärgårdsluften renar. Bara att sitta i solen gör så mycket. Däremot måste jag ändå säga att det kändes lite konstigt att spendera valborg på ett så annorlunda sätt än vanligt. Konstigt, men ganska skönt. Det ända som inte varit skönt är de djävulska myggen som kommit fram nu. Skithelvetesmyggbett. Efter en kväll kunde jag räkna till minst 24 bett bara på benen.

Nu längtar jag till midsommar och festival! Och jag vill grilla, sitta i parken och dricka rosé!

Och Alve, vilket kärlek det är :) Tror att han kan sprida ljus precis var som helst.

Nu känner jag att jag vill komma igång, det är dags.
Det ska gå, jag ska lyckas den här gången! Det måste vara slut på den här perioden av misslyckande nu. Jag förstår varför den kom, det var väl rätt väntat egentligen, men ändå. Nu får det vara nog. Snart smäller det - då gäller det! Det är tajt och jag känner stressen mer och mer, men jag ska kämpa! Jag blir stressad av andra. Prio för mig har den sista tiden (året kanske) bara varit kroppen, att må bra - att orka. Jag har jobbat, tränat och vilat och det är allt jag har orkat. Nu måste det här andra in också. Det kommer att bli en intensiv månad, men jag ska få hjälp och pushning. Jag vet ju att själva uppgiften inte är mitt problem. Jag måste bara få hjälp att hitta en väg runt spärrarna.

Det är en svår balans, att hitta vägen tillbaka. Att vara frisk, kunna träna, jobba för att få in tillräckligt med pengar och samtidigt hitta orken att bli klar. Att få bort det här sista hindret som ligger i vägen - jag är så arg på det, på allt som har med det att göra. Så less på att det hindrar mig, jag som alltid varit ostoppbar. Men vi kommer att må så bra sen, jag kommer att må så bra sen. Allt kommer att bli så annorlunda och jag har hela livet vid mina fötter. Jag tror att det kan vara bra att krascha, att få tid att bygga upp sig igen och att komma tillbaka. Att lära sig att se livet på ett helt annat sätt. Men det måste få ta sin tid. Man får inte känna pressen.

Jag ser fram emot så mycket. Dagarna bara rullar iväg, men jag känner ändå hopp.