"Hallå igen,
Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?"

Jag är tillbaka. En stund. Jag kanske återkommer mer frekvent senare. Men för nu är jag tillbaka igen. Det har varit för mycket krav, för lite tid. För många tankar. Och jag lever. Särskilt efter igårkväll lever jag. Dagarna går i ett och allt rinner förbi, men igår stannade allting upp.

Det var makalöst. Och det var obeskrivligt. Och ändå känner jag att jag måste försöka beskriva det. Lars Winnerbäck levererade så mycket kärlek att jag tror att det kan ha varit en av de finaste kvällarna i hela mitt liv. Så mycket kärlek och så mycket magi. Många små tårar rann ned för mina kinder och gåshuden gick bitvis genom hela kroppen. Vi stod längst fram, jag skakade hans hand. Det må låta löjligt, men det var det inte. Han som sjunger mina tankar med sina ord, han som bitvis hjälper mig att tugga igenom allt, det där livet. Han som inspirerar. Den rösten, och den blicken. Det var som att jag kunde insupa varje ord han sjöng, just för att jag stod längst fram och i mitten. När han gick ned för trappan och spelade var det max 2 meter emellan. Och den ögonkontakten kunde nog ha gjort vilken stenhård människa som helst knäsvag.

Så så rusar han in här i våra hjärtan och inspirerar, rättar till allting, fyller hela sista sommarnatten. Lagom nu tills löven börjar ändra färg och natten blir mörkare. Lagom tills luften blir friskare och en del av kraven försvinner. Och lagom tills jag sätter mig i min tunnelbanevagn, på väg hem.

Jag finner mig själv i ett skede där jag sitter fast och bara vill rusa, och just en sådan kväll som igår - den gör att jag inser att något måste hända nu. Jag har sagt det så länge, men jag måste återupptäcka mig själv nu. Finna min bana. Jag letar hela tiden.

Nya saken och tider är på intåg, jag vet inte när och jag vet inte åt vilket håll. Det får vi helt enkelt se. Jag samlar livsenergi och erfarenheter. På burk.

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut
Som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig

Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt
Och du berätta' att du saknar mig i natt, det gör jag med
Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är
Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din