Sitter och äter frukost i min ensamhet och lyssnar på Chopin.

Det ser jag som tecknet på mitt nya liv.

 

Det är mörkt och blåsigt ute, och det rör mig inte minsta lilla. Det är inte mycket som gör det nu faktiskt.

 

Jag har så mycket möjligheter, jag kan göra precis vad jag vill.

Till en början ska jag åka på en arbetsintervju.

 

Jag skickade in för sista gången igår och insåg hur bra den är, hur bra jag är. Hur bra allt är. Gick och la mig och allt snurrade i huvudet, visste att jag idag skulle vakna upp till en helt ny dag, ett helt nytt liv. Kanske för första gången någonsin. I alla fall för första gången på ca 2 år. Jag har tagit mig igenom allt.

 

Och jag är så otroligt stark nu. Inget krossar mig nu. Inget är som förut.

Tänk vad bra det blev, tänk vad det behövdes, för min utveckling. Kanske för allas.

Nu kan jag faktiskt inte göra mer.

Nu har jag presterat nog för ett tag, förutom när det gäller på min hälsosamma nivå.

Tiden går så fort, livet bara snurrar på. Man måste självmant stanna upp.

 

..och imorgon har vi bott i vår lägenhet i ett helt år, prick! Det ska vi fira på halloweenvis - det vill säga med en drink eller två på underbara Vampire Lounge.

Tog en kvällspromenad igårkväll, supermysigt. Fick med mig Jocke hela vägen till Mälarhöjden i alla fall.

Promenader är nästan alltid underbart, men just nu är det ju nästan ännu bättre. Den friska luften, småkylan, kvällssolen och prasslet med skorna i lövhögarna. Jag förstår inte varför folk inte är ute och går mer. Man borde vara ute och gå minst en gång om dagen, det känns så mycket bättre när man går och lägger sig också. Promenader ger ju allt: motion, tid att rensa tankarna/tid att umgås, en chans att se naturen och frisk luft.

 

Efter det lagade vi i alla fall lördagsmiddag (tänk att jag har tid med sånt nu) och drack vitt, så det var en bra kväll. Om man bortser från Expressen som kom och knackade på för att intervjua om mordförsöket hos grannarna. Så nu får vi väl se om Jocke hamnar i tidningen.

 

Det är i alla fall full fart nu närmaste tiden, det är intressant att se hur allt kommer att bli. Det har hunnit blivit kallt och vi har ändrat till vintertid, det ligger till och med snö kvar på backen. Det är helt galet hur fort den här senaste perioden mellan sommar och "vinter-isch" gått i år. Jag tyckte jag precis låg och badade vi strandkanten. Själv ser jag fram emot halloween nu i första hand, det är alltid lika kul att klä ut sig. Dessutom kommer de sista dagarna kantas av slutföranden, träning, trollbesök och badhus, på ett ungefär. Jag ser dessutom fram emot julförberedelser, och att faktiskt ha tid att verkligen göra sådant i år. Och jag hoppas på en fin och snörik decembermånad i år, lagom efter att vi kommer hem ifrån solen.

 

Det blåser och viner ute och första snön har fallit. Det är alltid den bästa känslan, kanske ännu mer i år.

Just nu rullar saker och dagar bara på, jag har inte riktigt hunnit ikapp än. Jag jobbar väldigt mycket nu - 8 dagar i rad - med ett par dygnspass i det. Häromdagen sov jag 12-timmar på natten när jag kom hem, tror det var någon form av återhämtning och kanske starten på mitt nya liv, det där "normala". Mycket som släpper men som inte riktigt syns än. Jag somnade innan 20.00. Inte så vanligt. Idag kom jag också hem och slocknade ett tag, men väcktes sen av färdiglagad lunch, rosor och choklad. Den ni.

 

Jag älskar att träna, det gör hela min dag. Det gör så mycket och man känner verkligen hur hela kroppen och själen mår bättre. De allra härligaste passen är de där som man egentligen inte alls orkar gå på, men dit man tar sig i alla fall. Så idag var jag så glad att jag lämnade sängen på eftermiddagen och svettades bort huvudvärken istället! När jag kom hem unnade jag mig en helkväll med serier och stekta äpplen. Som sig bör. Vi tittade bland annat klart på "Torka aldrig tårar utan handskar". Se.För.Guds.Skull.NU.

 

Imorgon, eller ja, närmaste tiden överlag, blir fullspäckad. Det blir morgonpromenad, handling, avkoppling med ki-balans, jobb kvällen, natten och halva lördagen och en massa mera. Man måste komma ihåg att leva mitt i allt också. Inte så långt kvar till Egypten och inte så långt kvar till jul nu!

 

Balans i livet gott folk, balans. Balans mellan att vara nöjd och att vara driven. Det är något att sträva efter.

 

 

 

Idag knöts knuten upp.

Aldrig mer.

 

Galet.

Och ett starkt pass ki-balans på det.

Och en kommande arbetsintervju.

 

Dagarna hittills har gått upp och ned, men jag tror nu att karman håller i sig.

(Skitdagen igår räknas alltså inte längre)

 

 

Screw jantelagen, för jag är faktiskt bäst.

 

Jag har skickat in nu. Och jag har just nu väldigt svårt att ta in allt det här. Jag vågar visserligen inte (och bör inte) ta ut något i förskott - men JUST NU är jag ledig, typ. Eller ja, allt kommer att kännas som ledigt nu om ett tag. Det spelar ingen roll om jag jobbar eller om jag ger mig på nya utmaningar. Jag har inget emot det nu.

 

 

Jag har drömmar och mål. Och jag kommer att ha så mycket tid!?? Vad gör man med så mycket ledig tid? Jag kommer att kunna fokusera på så mycket annat roligt, spännande och viktigt nu. Jag kommer att ha så mycket energi att lägga på andra saker. Jag kommer att kunna umgås med människor, planera spännande saker, laga mat, läsa böcker, gå den där musikalkursen och åka till USA. Framförallt kommer jag att kunna fokusera på min träning. Och dessutom kommer jag att ha den här tryggheten i ryggen. Jag kommer att kunna göra saker utan att ha stress i magen eller dåligt samvete.

 

Allt kommer att vara på andra premisser, jag kommer förhoppningsvis inte att förknippa allt med ångest längre. Allt som jag tyckte spred lugn och glädje förut kommer att sprida ännu mer glädje nu. Jag kommer att få tillbaka mitt liv igen, efter två år.

Jag är så stark nu. Jag vet mer vad jag vill och nu får jag också tiden på att verkligen fundera ut de sista tåtarna.

Bara de sista delarna nu, och sen väntar något helt annat i livet. Det är ljuset i tunneln, det är de här dagarna som jag ett tag aldrig trodde skulle komma. Jag litade inte på mig själv längre, men nu när jag står stilla och observerar vad jag faktiskt har presterat. Så är det makalöst. Jag kan lägga saker bakom mig nu, jag kan göra vad jag vill och jag kommer att bli något stort. Jag kommer att kunna titta tillbaka och säga "det var inte så farligt" eller kanske framförallt "det är inte så farligt nu". Och jag har insett en väldigt viktig sak: jag har insett att det allra viktigaste för mig, alltid oavsett, är att behålla lugnet. Det jobbar jag på nu.

 

Jag kände på mig att det skulle bli en bra dag idag, en bra vecka. Redan på min morgonpromenad imorse, som förövrigt gör den största skillnaden i världen just nu tror jag: vackra mornar, frisk luft, att kunna röra sig. Som ger mig energi att klara allt. Mornarna är värda så mycket mer än sömn. Just nu är jag full med överskottsenergi.

 

 

 

 

What doesn't kill you makes you. Stronger.

 

 

Och sist men inte minst: oj vad mycket man får gjort när man inte gör det man ska.

 

Fick med mig Jocke till Friskis idag. Haha, ja jävlar.

Det är så skönt att göra vettiga saker. Snart kommer jag förhoppningsvis ha hur mycket tid som helst att planera och njuta av både vettiga och ovettiga saker.

Så idag har vi sovit ut, tränat, vilat och så har jag sökt jobb. Känns som en bra balans, förutom att jag inte gjort det som jag framförallt skulle ha gjort. Nu ska vi snart ut i regnet och ge oss iväg på spökpromenad i Gamla stan. Känns hur mysigt som helst, jag menar om inte andra saker har dödat mig hittills så ska väl inte lite regn göra det heller. I övrigt håller vi också på med att (förutom alla julplaner, mina planer på USA som inte riktigt vill in i de andra planerna, Frankrike nästa år och resan till Egypten om en månad) planera en tripp upp till Borgvattnet, bara för att se om vi överlever och får diplom. Livet är till för att levas. Och annars då? Ja, annars ser jag fram emot de allra minsta mysigaste sakerna, typ som att spendera en hel höst och vinter med att bara.. titta på serier? i lugn och ro :) Och träna förstås. Och sen ser jag fram emot den bästa julen någonsin.

 

Jag hade en skitmorgon. Det kändes som att allt gick fel, allt var hopplöst. Allt strular och bråkar och allt känns orättvist hela tiden. Så jag lämnade allt bakom mig och gick ut och gick istället.

 

Det gäller att rensa tankarna, bryta tankemönstret. Få egentid, känna sig fri, att bara gå och vända ryggen till. Att gå utan att tänka. Det slutade med att jag gick i över två timmar, non-stop. Ca 1,5 mil.

 

Och någonstans på vägen kände jag att nu fick det vara nog.

Nu är det jag som tar kontrollen över mig själv, mina tankar och mitt liv.

 

 

Jag har inte gjort något vettigt idag efter det, inte det som jag hade tänkt i alla fall. För jag kom hem och halvdog i sängen. Men - imorgon är en ny dag.

 

Jag går hela tiden omkring med den här dubbla känslan just nu, det här att det ena stunden känns så verkligt och så nära och andra stunden så onåbart, overkligt och långt bort. En gråzon. Jag vågar inte riktigt känna, jag vet inte vad jag ska känna än. Det har gått så lång tid och jag har levt med det så länge nu, under alla omständigheter, så jag är nästan lite rädd att jag bara kommer möta det med likgiltighet när det är över. Vilket det snart är. Om det är något jag vet så är det att jag i alla fall blivit så mycket starkare. Framförallt har jag lärt mig att problem alltid kommer att finnas, men att man måste se dem ur olika perspektiv beroende på var man befinner sig i livet.

 

Jag vet att jag överlever oavsett, jag vet att dagen kommer att komma och att allt kommer att lösa sig och bli jättebra, underbart, nästan overkligt. Det ska bli så skönt att släppa den här stenen och låta livet verkligen få börja, jag har burit med mig det här alldeles för länge sen. Det är fånigt hur mycket något kan påverka en i botten, hur stort man kan låta något bli.  Allt kommer att bli annorlunda för mig, bara känslan av att kunna vakna lycklig på mornarna, att somna lycklig och i lugn och ro på kvällarna. Jag tror att hjärnan kommer att lugna ner sig och jag tror att jag då kanske äntligen kan få ordning på kroppen och hälsan. Jag har så mycket att se fram emot, så jag vet inte ens riktigt vart jag ska börja. Bara att kunna tänka på andra saker, fokusera på andra saker, njuta av saker fullt ut. Mitt i allt är jag samtidigt lite rädd också, inte bara för att jag inte ska klara det (ännu en gång) men också lite rädd för livet, att jag kanske har lite för stora förväntningar på det.

 

Oavsett vad som händer så är jag så glad att jag insett en av de viktigaste sakerna den senaste tiden. Att det enbart är jag som bestämmer. Att jag är fri och kan gå vart jag vill, vända ryggen till och göra precis vad jag vill. Jag har insett att så mycket annat är oviktigt, och är stolt över att faktiskt kunna ta egna beslut (oavsett vilka de är) och stå för dem.

 

 

Jag är ingen enkel människa, jag vet det. Jag är annorlunda, kanske väldigt konstig, jag är känslosam ut i fogarna och jag svämmar över av outvecklad kreativitet. Jag är petig och stressad och kontrollerande, men jag är också så jäkla spontan och galen, fri, rebellisk och lycklig. Och allt det är jag stolt över. Och jag kommer att komma långt, jag kommer att bli något stort.

 

Det dök upp rätt spännande(?), konstiga nyheter häromdagen. Egentligen ska det väl vara negativt, men jag ser det inte direkt så. Jag ser det som ett sätt att inte fastna, som ett sätt att komma vidare vilket hela tiden varit min plan, som en kick, som motivation och som ett sätt för universum att säga: "Nu Jill, nu är det dags". Vem vet vad som väntar runt hörnet, det kanske är min tur nu.

 

Det här med att utvandra till Amerikat. Hur svårt kan det va?

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill än. Det är också rätt spännande, och en aning stressande. Jag har så mycket möjligheter. Jag är "ung" som man säger, och jag har nog behövt det här året. Alla små steg åt rätt håll är bra och egentligen är det rätt skönt att tiden går fort. Det gör ju att allt snart är över. Och sen kommer allt tillbaka igen. Det är väl livet kanske? Hur som helst, jag är stressad överlag - trots att jag försöker strukturera. Ena dagen känns allt cool-lugnt, andra dagen - nja not so much. Tur att vi åkte iväg på spa nu i helgen - det var behövligt! Supergod mat, frukostbuffé, bastu och bubbelpool.

 

Kvällen innan blev en spontan utekväll, en sån där som inträffar en på miljonen ungefär. Galet.

Det handlar ju om att fira det ofirbara så att säga. Så skål för den, mot evigheten och vidare!

 

Hade tänkt att gå på ett morgonpass och träna klockan 7 imorgon, men min hals har börjat strejka igen. Skithals. Träningen gör allt för mig. Men överlag har jag märkt hur mycket man faktiskt hinner när man kliver upp tidigt på mornarna. Otroligt egentligen.

 

 

 

 

Haft en halvkonstig känsla i kroppen idag. En del av det kan nog förklaras av den vanliga stressen i samband med träningsvärken from hell, (ja, jag lyckades äntligen träna igår!) men det är något annat också. Jag är snurrig, har tusen saker att tänka på. Tusen tankar, säkert totalt onödiga egentligen. Som vanligt. Jag är orolig, konstant - tvivlar och är hela tiden besviken på mig själv. Det är på något sätt lite så jag lever. Och jag hatar det. Det är som att jag har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra, precis som i serier. Det är som att jag ofta försvarar mig själv, poängterar omständigheterna som faktiskt hela tiden cirkulerar, samtidigt som att jag anklagar mig själv. Karaktär. Det där ordet jag dras (eller inte dras?) med.

 

Varför är jag ALLTID så stressad i huvudet? Jag orkar inte med det. Ibland vill jag bara kasta av mig mitt huvud, eller eventuellt ge det till någon annan, så någon annan kunde fatta. Jag vill bara måla huvudet vitt och inte bry mig så mycket om allt.

 

Det är också stressen som alltid förstör för mig, sätter käppar i hjulet, fäller mig. Så har det alltid varit. Det är egentligen inte bara nu senaste året. Det har varit så länge, det har hållt i sig sen långt långt tillbaka. Kraven, pressen. Jag är så bra på att predika, och jag vet precis hur jag själv borde tänka och leva. Men det är långt ifrån samma sak som att faktiskt leva som man lär. Jag är ett sånt kontrollfreak.

 

Jag har lovat mig själv att så fort allt blivit bättre, så fort jag tagit mig över den här tröskeln, så kommer det aldrig någonsin få bli så här igen. Jag kommer aldrig att göra så här mot mig själv igen. Jag har lärt mig min läxa. Och det kommer att gå! Det här, precis som allt annat jag alltid klarat och tagit mig igenom. Tiden gick fort ändå - senaste åren, senaste månaderna. Livet kommer att fortsätta på helt andra premisser sen, alla delar av det.

Jag måste ändra attityd, kring så mycket. Det är ju det här med att fokusera på det positiva och vara glad för det man har. Och jag, jag har mycket. Och det finns så mycket mer. Det finns så många som har det värre, på ena eller andra sättet. Men, jag vill så mycket! Jag vill så mycket mer! Allt var så mycket enklare förr, och det är jobbigt det här med att växa upp, jag tycker verkligen det. Jag tycker till och med att det är jobbigt när folk gör det i serier, och det säger ju en del. Samtidigt så vet jag ju att allt alltid ändras, för alla. Jag är inte ensam.

 

Och kanske att jag har behövt den här tiden för att bearbeta saker, för att kunna lära mig. För att kunna lära mig att allt inte är så existentiellt och djupt som jag alltid gör det till. Och för att hitta mina begränsningar. Det tror jag någonstans är hälsosamt för alla människor. Hellre nu än senare. Jag har ju trots allt alla de bästa åren framför mig. Man får ta lite i taget - men nu är det dags att börja prioritera, att börja ta tag i saker och sluta fly så mycket. Att hitta orken och gnistan på riktigt igen. Det här kanske var mina jobbiga år.

Jag lär mig att fokusera på mina trygga punkter, som tex Jocke, träning, serier och musik. Sådant som alltid fortsätter, som finns där oavsett. Något jag däremot måste lära mig är att vända tillbaka dygnet. Så jag jobbar på det nu. Det gick inte alls så bra sist häromdagen när jag skulle börja. Inte igår heller för den delen, eftersom Jocke kom hem och vi skulle titta på serier och käka varma bär i soffan.

 

Saker.Att.Se.Fram.Emot.Nu. Lev nu, glutta framåt -

 

- på julen exempelvis. Jag toklängtar efter julen, efter myset, efter känslan, efter mörka mornar med tända ljus, efter lussebullar, efter mellandagsmys, efter uppesittarkvällmys och efter första snön. Det kommer att bli den bästa julen någonsin. Men först nu i helgen - SPA!

 

Don't stop believing.

 

 

 

 

 

 

 

 

Är så infernaliskt trött på att vara sjuklig hela tiden och att det tydligen inte går att göra något åt det, att det verkar vara lite av min lott i livet. Och ja, jag vet att många andra har det värre och att det kunde ha varit värre och att man ska vara glad för det man har osv osv, men det är likväl skitjobbigt och APfrustrerande. Hatar exempelvis känslan av att behöva avboka träningspass hela tiden. Det enda jag vill göra är ju att träna. Träna och sjunga förstås, och resa och mysa. Ja, ni fattar.

 

Snart kommer även den dag (snart snart) då jag faktiskt inte har krav på mig att göra någonting alls, för första gången på.. ever? Undrar hur den känslan kommer att vara.

 

Imorgon kommer i alla fall Jocke hem igen, och det är ju skönt det. Har idag haft en heldag i Lidingölyan och varit semivettig och semiaktiv. Det är svårt det där, att bearbeta det sista, osäkra, av tröskeln. Men jag hann i alla fall med lite badkarsbadande, strukturering och en kvällspromenad och det var bra. Så jäkla fint det är ute nu i alla höstfärger. Tror att det här eventuellt faktiskt var en bra dag. Det är bra att ta itu med saker, diskutera igenom saker och börja någonstans. Tror att dagen idag var startpunkten för mig, på flera plan. Igen.

 

Måste sluta upp med den här konstiga konstanta nervositeten, den här klumpen i magen. Det måste få ett slut någon gång. Vart vill jag, vad vill jag göra med livet? Vem är jag och hur tar jag mig dit? Några glas vin får mig alltid att drömma ännu högre och ännu större. Allt är liksom lättare då, inte sant?

 

Ska försöka mig på en tidig kväll ikväll hur som helst. Imorgon blir det fullt upp.

Tar stora steg nu.

 

 

Så mycket att fokusera på. Fokus NY.

Det kommer att gå.
Jag har så mycket fint framåt.

4 dagar tills J kommer hem igen, och tills jag får se TBU av Glee i full utsträckning..

5 dagar tills biljetterna släpps för BD

7 dagar till jag får se säsongspremiären av VD

8 dagar tills vi åker på SPA!

15 dagar tills vi ska gå på spökvandring

25 dagar tills finslipet ska vara inne (senast, vilket betyder att under de närmaste 3 veckorna kommer det att ta upp tid det också - fokus).

Troligtvis 28 dagar tills vi åker till Eskilstuna för att fira halloween, eventuellt 29.

35 dagar tills det är över!(?) 9/11 är ett enormt viktigt datum (kanske, äntligen..)! Plus att det släpps äntligen ett nytt Glee-avsnitt efter uppehållet. Fira?

40 dagar till BD-premiär

41 dagar tills Jocke fyller år!

43 dagar till firande av Jocke

52 dagar till EGYPTEN!

57 dagar till första december

58 dagar till första advent

62 dagar till ett event som jag längtar efter (TBA)

65 dagar tills eventuell julmarknad

68 dagar till Bilbo!

69 dagar till lucia

80 dagar till JULAFTON!

87 dagar till NYÅRSAFTON och ännu en nystart!

 

Jag skulle vara dum om jag inte erkände att det är jäkligt jobbigt att vara planerande ibland, men ofta är det så skönt att ha saker strukturerat, svart på vitt. Och det betyder ju inte att det inte finns rum för spontantitet. Åh, jag ska åstadkomma mycket på 87 dagar - jag har fortfarande mina två främsta mål att avklara och kämpa för. Första steget är gärna att bli helt frisk någon gång.

 

Sen ska jag ju hinna med en massa annat också; träna, jobba, fixa julklappar, träffa folk etc etc.

 

Höst - men oj vilken skillnad på situation jag är i nu jämfört med förra året. Det är helt andra utgångspunkter. Små steg, hela tiden. Så länge de är åt rätt håll.

Jag är väldigt fokuserad på livet just nu, på mina drömmar. Jag tror jag har ledsnat på det som varit, på hur jag har låtit allt ta över mig och den jag är. Jag vill komma vidare nu, jag vill ha spänning och äventyr. Jag är för ung för att sitta fast.

 

Gårdagen var härlig (om man självklart bortser från smärtan i fingret som fortfarande dröjde sig kvar efter att jag smällde upp min nagel i sängkanten dagen innan, och den påfrestande raspigheten i halsen som aldrig försvinner). Angelica gjorde ännu ett underverk med mitt hår, och jag är så nöjd som man kan vara tror jag. Det är knäppt det där, hur stor skillnad det kan göra. Sen hann jag träffa Micke och skutta runt med honom på stan lite och efter det hem och däcka för att sen åka och fika med Jocke för att sen åka till Lidingö för att käka middag. Aktiv dag.

 

Idag är det APT och sen åker vi raka vägen ut mot Norrtälje för att strosa runt på höstmarknaden. Underbart!

 

 

 

Fick hem Chris Colfers bok på posten igår. Ren kärlek.

 

Det är en väldig skillnad mot förra året i alla fall, det är en sak som är säker.

 

Har två saker som jag går runt och är extra irriterad på i samhället just nu också, något som jag känner att folkl snart definitivt måste sätta ned foten för, för inget av det är acceptabelt (fast på olika nivåer förstås). Blir så arg så jag skakar: homofober och folk som tränger sig igenom spärrarna bakom mig.