Åren bara försvinner. Sitter jag här och säger när jag bara fyllt 24. Tänk när jag är 54. Eller 74.

 

Jag är så ambivalent. Å ena sidan vill jag bara ha lugn och ro - att få vara lugn, frisk och ledig. Men samtidigt vill jag göra så mycket, uppleva så mycket och komma så mycket framåt.

 

Men det måste vara nog nu, det måste komma en genomgående förändring, allt måste ändras. Och inte bara temporärt den här gången. Jag vet exempelvis att jag inte kommer att bli frisk förrän jag får bort all min stress. Så det är där jag måste börja. För är jag inte frisk kan jag inte träna och kan jag som nu inte träna mår jag mycket sämre. Jag måste förändras.

 

Alla som känner mig vet nog att jag tycker om begreppet nystart. Det är ett av mina favoriter. Problemet är att jag sätter för mycket tilltro till varje gång en sådan ska komma. Generellt sett har jag två stora tillfällen per år som jag förlitar mig på att kunna börja om - min födelsedag och nyår. Men å andra sidan kan man börja om vilken dag som helst, vilken stund som helst. Det gör jag också, men det fungerar aldrig riktigt.

 

Mitt år som 23 blev inte så bra; jag kunde inte träna särskilt mycket, folk försvann och jag är fortfarande lika sjuk och stressad. Det blev heller som sagt ingen New York-resa. Å andra sidan hade jag ingen uppsats att tänka på. Men jag tror att mitt år som 24 faktiskt kan ge mer. Jag tror och hoppas den här gången att jag kan lära mig av alla mina misstag. Jag har tagit två stora steg på vägen och jag tror att de kommer att hjälpa mig genomgående. Det måste de göra. Jag har insett att det är en mycket mycket längre väg tillbaka än jag någonsin hade kunnat tro, och en enkel människa klarar det inte själv. Och det gör definitivt inte en komplex heller.

 

Jag saknar skogen. Och havet. Och promenader.

Vi var i underbara Paris, upplevde Disneyland, mysiga frukostar och middagar och Eiffeltornets utsikt. Vi befann oss i en stad som badade i outhärdlig hetta men som också bjöd på rosé i Parc Champ de Mars och de makabra katakomberna under jorden. Sedan satt vi 6 timmar på flygplatsen och tillslut var vi hemma igen, i ett ordinärt Sverige. Men oj vad skönt det ändå kändes.

 

Augusti bjöd på bad i kvällssolen, konserter, missade konserter, trollbesök, sol vid klipporna, båthäng vid lilla Essingen, massager, besök i Falun, världens finaste tillskott till familjen, och jag avslutade min allra första semester. Men augusti och nu även september har även kommit med mer sjukdom som vanligt, mindre träning och dålig sömn. Det är så tråkigt det där, att bara bli sjukare hela tiden. Att aldrig (hur mycket man än vill det och hur mycket man än tror att man kommit igång) kunna fortsätta träna. Men man får ta en sak i taget och en dag i taget. Just nu är det även någon form av svårhanterad värme ute som jag inte gillar och jag jobbar som en galning. Sömnbristen är extrem. Kvällarna är min favorittid, när jag får krypa ned i soffan framför idol och/eller annan serie tillsammans med Jocke och träna på att inte.tänka.alls. Vi har firat 4 år tillsammans nu. Tiden har ett eget maratonlopp.

 

Det har också skett förändringar. Jag har tagit två stora steg - två stora beslut - som ska leda mig i rätt riktning. Vi ska heller inte åka till New York. Detta är förstås väldigt tråkigt, men kanske för det bästa. Nu kommer jag att spara semesterdagar och allmänt lediga dagar här i fina höstsverige där jag kan fokusera på sånt som jag mår bra av och sånt som jag kanske inte hade hunnit göra om jag var borta. Som att gå på marknad, eller zombiewalk, eller kanske ännu ett födelsedagsfirande. Och jag vet att jag kommer att komma till staterna i alla fall. Jag kommer att uppleva min drömstad, men på mina premisser. Kanske redan efter årsskiftet. Dessutom ska jag planera in Malaysia, ett spabesök och Route 66 nån gång här i framtiden. Så det går ingen större nöd på mig. Synd på pengarna bara. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.

 

Appropå födelsedag så är det ju det snart, min alltså. En av de bästa dagarna på året och jag är fortfarande alltid som ett barn inför den. Så alla som vill lämna sin hög av presenter till mig kan ju bara lassa dem utanför dörren. (!) Jag ser även fram emot hösten överlag, halloween och sen jul. Det har varit en bra sommar och det kommer nog även att bli en bra höst, ett bra avslut på det här året. Det här året som inte blev alls som det förra eller som jag hade tänkt mig. Men jag har haft värre. 2011 exempelvis.

 

Nu närmast ser jag fram emot att vara helt frisk, att gå på Kick-off med jobbet, att ha en heldag på Grönan med mina monster och att förhoppningsvis springa Topploppet. Och att bada bubbelbad på min födelsedag.

 

Det här med att slappna av, varför kan människor inte bara göra det? Eller rättare sagt - varför kan jag inte bara göra det. Jag har haft mycket skit i mina vrår och gått igenom mycket, men jag har också lärt mig mycket. Det jag framförallt tagit fasta på på sista tiden är att alla har sin egen skit, men det gäller att fokusera på sina trygga punkter i vardagen. Jag tror att det på något sätt blivit mitt mantra här i livet.

 

Vi är rätt små egentligen, i universum. Våra problem, orosmoment och bekymmer också.

Jag har också börjat förstå att det inte är någon mening att grubbla i nostalgi. Det tar mig inte framåt och jag är ändå inte ensam om att färdas med minnen. Det är bara en evig jakt på gamla känslor.

 

Jag tror att mitt största problem, vilket jag säkerligen tampats med tusen gånger och kommer att tampas med hela livet, är att jag vill alldeles för mycket. Jag har felaktiga proportioner, hetsar fram resultat. Jag vill hinna med så mycket, jag vill undvika att missa saker och jag vill få ut så mycket som möjligt av livet. Jag kan aldrig vara nöjd. Antingen vill jag bara framåt, eller så vill jag bara bakåt. Den eviga cirkeln i en hopplös nostalgikers kontrollbundna liv antar jag.