Jag lovar, jag kommer att skriva väl valda rader här - rader av inlevelse och med målande beskrivningar av allt jag älskar och allt jag inte älskar för tillfället. Jag kommer att sitta i fönstret och samla min inspiration.

Jag kommer att göra det inom en snar framtid.
Jag kommer att göra det när jag samlat ork.
Och jag kommer att göra det när jag tagit mig ur sjuksängen, till viss del i alla fall.

Jag älskar snö.

Idag är första gången jag ser snö den här hösten/vintern. Den ligger utanför mitt fönster.
Och trots att det må vara lite tidigt så är traditioner till för att hållas.
Därför bjuder jag på denna uppvärmning.





Idag blir det lunch med Rebecka och sedan Falun!

Jag har så mycket att se fram emot i livet.

Jag saknar mitt Stockholm.




Uppdatering kommer in a moment.

Imorgon flyr jag, Jocke och i princip hela familjen ett par dagar till Italien. Kommer bli väldigt skönt att få komma bort lite, få den där efterlängtade kulturboosten som jag behöver titt som tätt. Och en gnutta extra romantik. Det kommer också att vara skönt att jag inte behöver oroa mig någonting för skolan den här gången som jag gjort de tidigare gångerna jag åkt iväg. Jag ska plugga det sista nu under dagen, sedan är jag i princip klar fram tills 8-9 november.

Planen är att vara uppe tidigt idag, så att jag kan somna tidigt ikväll. Jag tror att vi ska iväg vid fyra eller något sådant imorgon. Så dagen idag kommer att tillägnas till kurering till max - vetekudden, täcken, te, vitaminer, spikmattan och noll ansträngning. Ja, förutom pluggandet då.

Jag mår faktiskt lite lite bättre idag än så länge.


Jag hoppas och tror att jag kommer att få det lika mysigt här:



Som jag hade det här:


(London, oktober 2008)

...och här:


(Paris, oktober 2009)

Idag gör det ont i halsen. Riktigt ont. Det är svårt att svälja och det är inte samma halsont som vanligt, allt är svullet och smärtan sitter i punkter.
Och det hettar i hela kroppen.

Självklart, när jag snart ska ut och åka.
- Tredje året i rad nu -

Det ska bli skönt att kanske kunna få något svar på immunförsvarsskiten snart och varför jag är sjuk hela tiden, konstant. Men jag kan fortfarande inte förstå hur det är möjligt att vara sjuk i flera veckor/månader i sträck hela tiden, utan att ens få någon liten frisk paus.

Jag hade en toppentrevlig kväll igår, både med tjejerna hemma hos Elin och på Harrys. Människor är sådär sockersöta så att det ilar i tänderna. Och massor av positiva kommentarer fick jag.

Som sagt, mycket trevligt.

Det som är mindre trevligt är att jag nu var tvungen att gå upp ca 06.40, trött och seg, för att ta spysjukebussen till Västerås och vara där halva dagen. Dessutom är det mörkt och ruskigt ute och det lockar inte alls. Men, jag överlever kanske den här dagen också.

Det är nu 3 ynka dagar kvar till Rom och innan dess ska jag ha hunnit;

 - vara i V-ås för gruppövning
 - läsa klart en bok (jag räknar med att göra det ikväll, det är bara 50 sidor)
 - skriva ett paper till litterturseminariet (kan ta tid om man vill att det ska bli bra, det får bli imorgon)
 - mysa med Elin (fredag kväll)
 - packa (lördag förmiddag alt. fredag kväll)
 - jobba i badhuset (lördag)

 - och SOVA.

Allt börjar kännas lite bättre. Jag menar, jag gillar det fortfarande inte direkt men på sätt och vis, i vissa lägen, är det faktiskt rätt snyggt. Eller ja, i alla fall modernt och rätt häftigt. Och dessutom växer det ju för varje minut som går. Det kommer att växa ut.


Jag har varit väldigt duktig. Jag strukturerade och läste en bok igår och ska läsa den andra idag.

Snart åker vi till Italien, därefter åker vi till Falun :) Jag hoppas på att kunna komma igång med träning och simning igen nu när jag ska få en tid hos läkaren. Dessutom har jag köpt vitaminer och shoppat lite annat idag.

När den här dagen är slut kommer jag i alla fall ha simmat 1 kilometer, gjort 100 situps, cyklat, pluggat, lagat mat, shoppat och långpromenerat med Rebecka. Snart är jag också ledig i typ 17 dagar från skolan, för snart har jag gjort klart de här två konstiga kurserna. Då ska försöka jobba och tjäna lite pengar och framförallt ta hand om mig själv.

Under de sista dagarna har jag skaffat ica-kort, hm-kort, apotekskort, och säkert något mer också.
Väldigt aktivt.


Jag grubblar för mycket, framförallt på kvällarna

Att rensa tankarna med simning är jätteskönt och jag ska verkligen försöka komma igång med det på riktigt igen.
Visserligen blev det bara 40 längder idag, men ändå. Jag kände i halsen att jag inte skulle anstränga mig mer än så. Det är väldigt mysigt när det blåser höstlöv omkring en. Och när det prasslar när man cyklar. Hela eskilstuna -alla gator, parker och liknande - är helt gula av löv.

Jag funderar över utbildningen också. Jag vet inte om jag kanske ska göra en helomvändning i mina val. Det kom från ingenstans, men kanske, kanske är det rätt?


Nu är jag trött och det blir en powernap innan pluggandet.

Jag har några svarta fläckar på min annars så blåa himmel.
De känns omöjliga att få bort.
En sådan där tyngd som man inte borde, men kanske är tvungen, att leva med.

Snälla, kör över mig någon.


Jag är verkligen jätteledsen.
Jag är ledsen, förbannad och gråtfärdig.

Massor av varför-frågor snurrar i mitt huvud;

Varför skulle jag få för mig att klippa mig i alla fall?
Varför bestämde jag mig inte för att spara ut?
Varför blev det inte som jag tänkt mig?
Varför känner jag mig inte feminin längre?
Varför känner jag mig som en ful kossa?
Varför fortsatte hon bara att klippa?
Varför gjorde hon inte som jag ville?
Varför ser det inte lika snyggt ut på mig som på kort?


Jag bestämde mig idag för att jag skulle klippa håret i alla fall, en sista gång innan det får växa ut till långt igen. Jag vet inte om jag skulle ha tagit det beslutet, eller bara gått någon annanstans.

Min "bad hairday"-mössa kommer att användas mycket den närmaste tiden. Tills det växt lite, tills jag har vant mig. Och idag tänker jag inte ens titta mig i speglen. Om jag ser en så gömmer jag mig, ungefär som jag gömmer mig i soffan med täcket just nu, söndergråten.

Det började bra, men efter ett tag så började jag bli riktigt nervös. Hon höll på hur länge som helst, bara klippt och klippte och klippte, i ca 1,5 timme! Det tog aldrig slut. Jag höll på att få panik och skakade nästan i hela kroppen. Jag höll på att börja gråta (jag var alldeles gråtfärdig), var alldeles kallsvettig när jag såg resultatet som höll på att komma fram, hade ont i magen och var nära att skrika rakt ut. Hon bara fortsatte. Hon tog alldeles, alldeles för mycket och det blev alldeles för kort för min ansiktsform. Hon visade mig inte ens någonting med en spegel under tiden. Det var som att hon inte lyssande på vad jag hade sagt eller vad jag sa. Jag hade berättat för henne innan att jag ville ha kvar en lång svepande lugg fram och att det skulle se långt ut framifrån. Hon gjorde inte alls som jag ville eller sa. Jag började gråta direkt när jag kom ut därifrån..
Jag hatar henne, jag hatar det här och jag är så jäkla arg.

Jag känner mig så ful och missnöjd. Jag har aldrig varit så här missnöjd och jag har aldrig haft så här kort hår. Jag känner mig som en tjock boll.

Jag ser ut som en blandning av en kille och en gammal tant.
Jag som är så otroligt noga med mitt hår - det är min tygghet och det som jag alltid brytt mig mest om. Jag kan inte förstå varför jag skulle börja klippa håret kortare från första början, första gången.

Jag vet att det egentligen är en snygg, fräsch frisyr. Men jag vet inte om jag tycker att det är det på mig. Kanske när den har fått växa lite lite och när jag vant mig..
Jag vet också att man måste våga testa och att det bara är hår som kommer att växa ut. Men just nu gör det lite ont i hjärtat.

Jag kan inte ens koncentrera mig på att plugga, jag vill bara ligga i sängen och gömma mig - ligga kvar där och dö i några veckor. Jag saknar att kunna sätta upp håret i en rufsig tofs (trots att det är fräscht med korta frisyrer) och känna mig.. ja.. kvinnlig? På riktigt.
Men nu är det bara att vänta.

Det är mycket att stå i nu, mycket att tänka på, mycket att göra, mycket att hinna med.

Jag tror att jag har bestämt mig för att våga klippa mig iaf, trots att det kommer att se ut som skit när det ska växa ut igen. Men det är ju i alla fall roligt och snyggt ett tag.
Jag har också bestämt mig för att jag ska ringa läkaren på måndag.

Jag är arg på kursen jag läser nu, eller egentligen mest på lärarna. Fånigt, dåligt upplägg, den är virrig, det är otydliga instruktioner och konstiga gränser.

Jag känner att jag vill bli inspirerad. Men jag tror nog att Italien hjälper till med det.

Igår hade jag en del konstiga nostalgitankar igen, det handlade mest om bilrutor. Regn utanför bilrutor och mörka kvällar, på väg någonstans. Jag kunde känna hur jag trött susade fram någonstans på vägarna, sittandes i baksätet. Vägarna utanför, alla tankar, allt man har upplevt. När man var yngre. Jag tänkte också på den mörka, kalla Winnerbäck-kvällen och huset och rummet jag hade när jag var liten.

Natten till igår drömde jag mardömmar igen, om något helt annat än ovan.
Fruktansvärt.
Jag var skärrad och grät relativt länge och det var inte lätt att få kontakt med Jocke, trots att han sa några ord. På morgonen mindes han inte ens att det hade inträffat.

Resten av den dagen spenderades i simhallen, efter ett kort besök hos Herr Haking för våfflor :)
Det var min första dag som simskollärare och det var väldigt mycket att ta in. Efter många pass och omkring 5,5 timme i vattnet var jag trött, rätt kall och såg ut som ett russin. När jag kom hem fick jag massage, satt i skumbadet med tända ljus ett tag för att sedan ta vetekudden och duntäcket för att sätta mig med Jocke i soffan. Det blev en myskväll med fika och gråtfilm.

Idag? Idag ska det tvättas, pluggas, städas och diverse annat.
Inte lika roligt.

7 dagar till Italien
12 dagar till Falun
17 dagar till biljettsläpp till P&L!
20 dagar till halloween
33 dagar till Falun igen :)
36 dagar till Jockes födelsedag
40 dagar till Håtö
47 dagar till Ullared (förmodligen)
49 dagar till första advent!
63 dagar till julmarknad (förmodligen)
64 dagar till Lucia
75 dagar till julafton!
82 dagar till nyår!




Gott folk - det finns mycket att se fram emot.

Räkna in julbak, shopping, filmkvällar, pyntning, adventsfika, myskvällar, utekvällar, fler resor till Håtö/Falun, trippar till Stockholm, firande av Sofia, firande av Jocke, firande av Cia, simning, simskola, jobb på hm och mycket annat i det där också.

Jag vill sitta på en klippa i skärgården, i solnedgången, och titta ut över de mörka vågorna.


Jag vill allt annat också, framåt.

Suck, en sådan där kväll.

Jag har haft ett par riktigt jobbiga dagar, inte känslomässigt, utan snarare fysiskt. Konstant halsont, konstant huvudvärk och småyrsel och konstant småfebrig. Min kropp är trött och sjuk och jag vet inte vad nästa steg mer generellt är. Det är stress framochtillbaka hela tiden. Det enda jag vet är att idag är det fredag; jag behöver inte åka illamående-bussen till Västerås eller cykla i spöregn eller snålblåst och motvind. Jag behöver inte cykla sjuk nästan en mil till jobbet heller. Jag ska sitta hemma, försöka plugga lite, men framförallt ta hand om mig själv.

Jag skulle egentligen vilja komma igång och träna, så jag slipper känna mig som en.. slobb.. men, jag tror det är bättre att vänta och inte göra något alls tills jag faktiskt är hyfsat frisk istället.

Idag blir det alltså te och tekakor, ett varmt bad, vetekudden, försök till många positiva tankar, en ansiktmask, lite tända ljus och sist men inte minst Idol ikväll - vilket innebär JAY JAY JAY!!


Jag måste verkligen ta mig i kragen och boka tid hos läkaren snart också, innan det blir värre. (Om det nu kan bli det). Men jag tycker läkare är lite obehagligt, mest pga det faktum att jag är rädd att de inte riktigt ska snappa upp allt det man vill få fram, eller förstå på riktigt.


Igår var jag och Rebecka och tittade på "I rymden finns inga känslor". Den var underbar och riktigt riktigt vacker :)
Kvällen innan det firades världens bästa Tjoocke. Toppenfest, toppenkul! Helt underbart. Natten därpå och dagen efter var väl däremot inte jätteroliga.. Jag har också varit på möte med studievägledaren. Skönt att få bolla idéer - men nu är jag nog ännu mer förvirrad.

Idag har jag hoppat i alla höstlövshögar.
Och kastat löv. Och fikat med Jocke på Strömsholmen.

Ingenting annat vettigt, bara sådana där livsnödvändiga saker, som att också titta på film och slappa i soffan.

---

Vardagspoesi.

Jag är bättre än du är.
På alla sätt
På alla plan
I alla dimensioner.

Jag är död efter jobbet och tar en riktig myskväll. Blir ompysslad och bortskämd av världens bästa sambo och Tänker inte göra något annat ikväll än att ligga i soffan och glutta på dumburken.
Det blir nog en bra vecka, skulle jag tro.


Storm, storm i atmosfären idag.
Testa att cykla i motvind ni.
Feber? Kanske?

Jag är allmänt glad nuförtiden. Om dagarna sådär, det är mycket som är underbart. Livet är rätt underbart faktiskt, höstdagarna är soliga och fina, kvällarna likaså.

Jag har haft vanliga myskvällar, druckit te, varit på faddermöten, lämnat in tentor, varit produktiv, varit kreativ, ätit tacos med Rebecka och Jacob, varit en sväng på Harrys, varit med på kort (!), skrattat och trivts. Jag har också cyklat runt och sprattlat med benen under höstdagarna och haft mysidolkvällar. Och jag har också blivit sjukare igen.

Igår tog jag en riktig slappar/myskväll och gjorde ingenting, mest eftersom jag inte mådde särskilt bra. Inatt har jag sovit riktigt dåligt och mår bra mycket sämre än innan. Halsen gör ont, jag är lite varm och snurrig. Det är som att jag aldrig blir bättre, bara sämre hela tiden. Jag tror minsann det här har suttit i sen början av juli nu. (Och ja, jag vet, jag ska gå till läkaren. Jag vet bara inte vilken ände jag ska börja i när jag är där.) Idag mår jag som sagt inte alls särskilt bra och ska försöka kurera mig med te och vila i soffläge heeela dagen. Ikväll kommer nämligen systeryster och ska umgås, äta pizza och mysa i soffan. Imorgon blir det lunch eller fika på stan, vi får se. Mysigt i alla fall. Fram tills dess är jag ensam hemma, vilket faktiskt är ganska skönt ibland.

Det jobbigaste med att ha ont i halsen verkligen hela tiden, är att jag aldrig kan komma igång med mina rutiner, med träning och då framförallt simningen. Det stör jättemycket, pengarna på kortet rullar utan att jag använder det och jag själv känner mig dålig och ur form.

Jag kommer inte alls behöva plugga mycket närmaste tiden och mellan oktober och november verkar det som (enligt mitt schema) att jag är ledig i ca 17 (!) dagar?? Hur nu det kan stämma. Hur som helst lär ju det vara rätt skönt. Imorgon ska jag först iväg till simhallen och prata lite om simlärarjobbet - vilket jag ser så galet mycket fram emot - och sedan på eftermiddagen sticker jag och Jocke till Backhyttan för trevligt umgänge. Söndag blir ännu en mysig slappardag.

Jag ser så otroligt mycket fram emot hösten och vintern; det händer så mycket! Italien, temafester, halloween, Falun, födelsedagar etc etc. Jag ska försöka få jobba en del också, så att vi klarar oss ekonomiskt. Hittills har jag inte jobbat ett enda pass efter att vi kom hem efter sommaren.

Jag längtar efter Falun och Cia, Anders & Bamse. Och jag längtar efter Göteborg; en solig, halvkylig dag i Haga. När jag lyssnar på Melissa Horn eller Winnerbäck, vilket händer hela dagarna, så tänker jag på hösten och vintern och associerar det med Dalarna. Och jag älskart.

Inatt kunde jag inte sova alls, som jag nämnde. Jag hade ont och tänkte alldeles alldeles för mycket och i för konstiga, nostalgiska och missanpassade banor.

Minnen är en väldigt bra och konstant sak. Men jag är rädd för tiden, rädd för att det ska rusa iväg, försvinna. Man bara rusar vidare. Jag vill inte tappa saker, glömma bort det jag varit med om, saker jag gjort och älskat - känslan av platser och upplevelser. Men, jag inser ju också att det alltid kommer att finnas kvar hos mig, i minnen; även om jag flyttar, eller aldrig åker tillbaka till en plats, eller är med om samma sak igen, eller träffar samma människor igen eller på samma sätt.

Jag vill nog gärna ha alla saker och upplevelser igen, i ett konstant flöde. Det är mitt bekymmer.
Allt man varit med om, alla känslor man känt genom olika stadier i livet, alla känslor jag känner just nu, alla känslor jag kommer att känna framåt, när saker förändras. Jag är rädd.

JAY SMITH

Ligger vaken oförmögen att kunna somna.
Med alldeles för mycket konstiga tankar.



Så länge sedan, så länge sedan.
And it's all coming back to me