Jag trodde aldrig att något så starkt kunde vara så bräckligt.
Från ingenstans.

Nu är det dags för fundamentala, drastiska förändringar.


Amor vincit omnia.

..ibland kommer en plötslig känsla av lite hopp.

..Mitt i allt annat...

Det är verkligen kaos och turbulens i hela min tillvaro just nu. Det händer och har hänt en massa saker, vilket gör att orken att uppdatera så väldigt mycket inte infinner sig. Det kommer den förmodligen inte göra så mycket under sommaren heller. Till hösten har kanske saker och ting stabiliserat sig någorlunda igen, så vänta er mer då.

P&L och Big 4 var helt underbart! (Självklart). Människorna på Peace&Love och känslan av Metallica gjorde de där dagarna helt makalösa och intensiva. Men jag blev sjukare och sjukare igen och tappade en massa sömn. Så för tillfället jobbar jag hela tiden och är konstant sjuk. Jag har haft en massa sömnbrist och det är inte så mycket sommar för min del i år. Den här sommaren blir väldigt offrad, om man säger så. Kanske kan jag få tillbaka lite försvunnen sommarkänsla nästa sommar istället. Jag har exempelvis inte badat en enda gång i sommar, jag som egentligen är en badgalning. Det känns så jäkla fel, men sjukdom och tidspress sätter stopp. Jag jobbar varje vardag, går upp 5 och kommer hem omkring 7 på kvällen, hinner ingenting, äter och går och lägger mig. På helgerna har jag hittills varit däckad. Jag orkar ingenting; att vara sjuk, sätta sig in i ett nytt heltidsjobb och samtidigt pendla många timmar om dagen tar slut på en. Plussa på ständig oro och stress på det där så har vi en fullträff.

Vi bor i en kappsäck, jag vet inte var jag har mina saker och jag verkar aldrig hitta orken eller hälsan. Ekonomin framåt är ostabil och vi har skulder. Jag försöker stressa ned och jobba på mina självdestruktiva beteenden, men inte heller det går så bra.

Vi var i alla fall och såg på sista Harry Potter, som var galet bra! Helt klart bäst. Men det är sorgligt också, slutet på en era, och jag grät floder (som vanligt). Igår var vi inne och tittade en sväng på American Carshow och åt glass. Rätt trevligt det också.


Jag vet inte hur jag ska hinna, eller få ordning på, allt.
Det här är nog den mest krångliga tiden i mitt liv någonsin.

Sjuk, ingen lägenhet, ingen C-uppsats skriven och nu heller.... inget jobb!
Det var verkligen inte vad jag behövde nu, ett sådant jäkla bakslag. Jag hade trott att jag skulle få vara kvar efter sommaren, för det var så det hade låtit och var överlycklig över ett så bra jobb, med stabil lön som jag precis börjat komma in i och lära mig, och som dessutom låg mitt i stan där jag känner mig så hemma. Jag var överlycklig över kollegor, klienter och allt och trivs verkligen med att gå till jobbet. Men sedan kommer bomben - att budgeten för en till tjänst inte finns.
Jag trodde att saker och ting äntligen börjat falla på plats, att jag börjat ta mig framåt. Ett riktigt jobb där jag kände mig viktig. Men nu får jag backa istället.

Så inte nog med att jag nu ska försöka söka lägenhet, bli frisk, skriva C-uppsats och allt annat - jag måste också söka nytt jobb och börja om med allt från början. För en person som mått så dåligt som jag på sista tiden så är det ett dödslag. Men det verkar svårt för andra att förstå. Jag känner mig som att jag ligger på gränsen till att rasa. Jag hade sett fram emot så mycket, framförallt stabilitet och ett normalt liv, och börjat planera. Jobbet var den enda fasta trygga punkten jag hade i allt det andra.

Det är inte lätt att få jobb bara sådär som alla vet, så nu blir det väl till att ta ett tillfälligt jobb, vilket som helst, tills jag funderat ut vad jag verkligen vill göra. Kanske blir det att plugga om ett år igen, när jag samlat lite mer ork. Den som överlever får se. Det är heller inte lätt att få boende om man inte har jobb så..

Jösses vad allt var enklare när man var liten. Och tacka gudarna för Jocke.

En dag i taget... Jag har i alla fall tron på, och förhoppningarna om, att saker och ting kommer att lösa sig och bli lättare och bättre. Tillslut. Jag längtar tills dess. Jag längtar efter ett normalt liv. Jag längtar efter den tidpunkt då all oro och osäkerhet försvinner. Tiden bara springer förbi. Datum skrämmer mig.
Jag längtar efter ett eget hem att komma iordning i igen, att börja njuta mer av dagarna och livet, som så många andra kan göra. Jag vill sluta att bara checka av saker på någon sorts lista. Jag vill sluta tvångsstressa hela tiden. Jag vill skriva, och jag önskar att jag hade valt annorlunda. Jag önskar att jag hade gjort något mer, och något mer passande. Jag önskar att jag hade utnyttjat den kapacitet jag har och inte bara gått på tomgång, tagit slut på mig själv genom saker jag ändå inte tycker om. Min tröst är att jag vet att jag fortfarande är så pass ung att livet kan svänga om, flera gånger om. Jag vet att jag kan klara mig igenom allt det här, om jag bara hittar orken.

Jag vill ha tid att leva.
Jag försöker hålla uppe en mask, en fasad, eller ett högt huvud. Men det är fan inte lätt.

Nej, när allt detta är över ska jag göra som Elin och börja med yoga på rutin. Sådetså.
Och vad som än händer... är det ändå jäkligt skönt att ha lämnat Eskilstuna!