Jag sitter fast.
Jag sitter verkligen fast.
Ni vet den där känslan där man inte vet hur man ska ta tag i kaoset och inte vet i vilken ände man ska börja och allt känns svårt och hopplöst? Jag vet inte hur jag ska göra och från tillfälle till tillfälle så tror jag inte att jag ska klara av att få det här till något vettigt.

Jag hatar att vakna varje morgon med någon sorts klump i magen, en obehaglig känsla av nervositet eller oro för olika saker. Oftast är det skolan som bråkar (som i detta fall B-uppsatsen) och jag skojar inte när jag säger att i nio fall av tio så vaknar jag med denna skumma obehagliga känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är som att något snurrar till i mitt huvud och jag ser hela världen i grått. Ofta kan det gå över framåt dagen, men morgonen är nästan den värsta tiden. Jag är inte alltid ledsen eller arg eller så, utan har bara den där konstiga udda känslan. Någon sorts känsla av att det är något som inte riktigt är helt rätt eller att något ligger i mitt bakhuvud och gnager.

Jag skulle vilja ha någon som sitter på min axel och säger åt mig vad jag ska göra och hur jag ska tänka.
Allt hade varit så mycket lättare då

När det gäller skolan försöker jag nu strukturera, strukturera och strukturera, men det känns liksom inte som att det blir bättre av det. Jag kommer ingenvart och jag vet inte hur jag ska hinna med allt. Jag försöker också se det så positivt som möjligt och tänka att det "bara är tre saker kvar innan sommaren". Men det hjälper tyvärr inte heller så mycket eftersom jag känner mig stressad, förvirrad och efter och inte vet hur jag ska få ihop dem.

Ibland frågar jag mig om man verkligen ska behöva känna/må såhär bara över skolan? Jag menar, det är ju faktiskt inte hela ens liv. Men jag kan lova att de flesta studenter gör det ändå. Tragiskt.

Min telefon bråkar fortfarande för den delen, så ring Jocke om ni vill nå mig.

Gårdagen är ältad, struken, borta.
Det är ändå ingen mening att försöka förstå hur folk tänker.



Jag har haft en toppenhelg, en riktig toppenhelg.

På något sätt är det som att problemen kommer tillbaka när jag åker tillbaka till verkligheten och vardagen i Eskilstuna; stress, B-uppsats, ekonomi, oro och t.o.m. skoskav.
Men, för att återgå till ämnet, så talade vi om min toppenhelg.

I fredags drog jag på mig min älskade ovve för första gången på ett bra tag och gick ned på stan. Mötte upp Tjoocke för att sedan gå runt med honom att shoppa (mycket roligt, kan jag tillägga). Därefter mötte vi upp Jocke och åkte till Tuna park för att shoppa lite och äta lunch. Alla borde ha en egen Tjoocke att umgås med, han är himla toppen.

På eftermiddagen i fredags satte jag mig på tåget mot älskade Stockholm. Hela helgen skulle jag vara där och jag kände hur jag mådde bättre i både kropp och själ bara av att få sätta mig på tåget. Solen sken och fåglarna kvittrade. Så i helgen fick jag mycket av det jag har saknat. Jag fick ett soligt Stockholm, jag fick sitta på stationer och vänta på pendeltåg och jag fick strosa runt på platser jag älskar. När pendeln kommer emot mig in på perrongen så är det som att hela mitt liv rusar förbi mig, alla mina minnen och väldigt många känslor. Det är någonting med mig och Stockholm alltså. Jag andas en annan luft, allting annat försvinner och ingenting annat spelar någon roll. Det är bara staden, känslorna, atmosfären och minnena som spelar någon roll. Det är det enda platsen jag någonsin känt mig riktigt hemma på och någonsin gjort, det enda stället där jag känner att jag verkligen passar in och kan vara mig själv. Jag känner mig naturlig där; i innerstan och i många förorter, bland affärer, parker, tunnelbanor, perronger, krogar, människor, pendeltåg och lägenheter. Det känns som att jag hör hemma där, på ett sätt som jag inte kan göra någon annanstans, allting viskar det, allting skriker det.

På lördagen tog jag en heldag i stan och gick i affärer tills jag och mina armar höll på att stupa. Det var soligt och varmt och det kändes som att jag hade hela världen framför mina fötter. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag har gjort av med den här helgen. Jag shoppade och drog bara kortet. Men, samtidigt känner jag att man kanske måste få göra det ibland. Jag erkänner dock att jag fick ganska mycket pengaångest efteråt, jag som redan är nervös angående pengarna för sommaren.

På lördagskvällen blev det en otroligt jäkla rolig förfest hemma hos Elin i Skogås med lekar av diverse slag, många bekännelser och mycket skratt. Därefter begav sig hela gänget (ett flertal nya trevliga bekantskaper för mig) mot söder och Underbara Bar. Det blev en ganska kort men rolig kväll ute och vi var hemma för att sova i Skogås igen runt halv 3. Det kändes så skönt att komma tillbaka till nattlivet i stan igen, jag tror att jag behöver det någon gång då och då. Men det bästa på hela kvällen för mig var att min mage inte strejkade. Jag kunde dricka och vara delaktig och ha roligt och få en vanlig "fylla" utan att få magkramper hela natten. Det var länge sedan. Kanske har min mage fått vila? Kanske håller det på att vända igen och kan återgå till det normala? Jag ska ta det lugnt och se, men det vore helt underbart. Det skulle göra att jag kände mig mer som mig själv igen och mycket mer delaktig. Nu låter det kanske fel och fånigt att det ska ha med alkoholen att göra, men det gör faktiskt stor skillnad, även om jag inte behöver dricka för att ha roligt eller dricka tills jag stupar.

Jag har hittat tillbaka till mitt liv, mina tankar och mitt dansgolv och jag tänker inte släppa det igen.
Vad har jag egentligen tänkt med de senaste månaderna?? Nu jäklar!

Min mobil bestämde sig för att strejka också, men bara här i Eskilstuna. Den håller fortfarande på med det men ska tydligen fungera igen när jag fått ett nytt simkort på posten. Man kan ju hoppas. Det är fruktansvärt irriterande att inte kunna bli nådd eller nå någon. Jag frågade 3 vad felet berodde på (eftersom inte alla hade drabbats och eftersom telefonen fungerade finfint i Stockholm) och de sa att de hade gjort någon uppdatering här i Eskilstuna som hade slagit ut något nät eller system. Så så var det tydligen. Dumt.

Jag har totalt slut på motivation nuförtiden.
Jag gör ingenting hemma eller någon annanstans, i alla fall inte skolmässigt. Är jag hemma så slappar jag eller så åker jag iväg och prioriterar annat, träffar folk eller tränar. Jag är så skoltrött så jag vill ingenting. Skolan känns som en stor svart prick framför mina ögon. När borde jag plugga?

Inte får jag jobba heller, vilket jag är lite ledsen för.
Jocke jobbar och får in pengar men inte jag. Antingen beror det på att jag måste vara i skolan, eller så måste jag plugga eller så är jag sjuk eller så ringer de bara inte. Eller, så kan de inte få tag i mig för att min telefon är bråkig. Så dte känns alltså lite som att saker inte går ihop för mig - jag kan inte plugga för att jag är sjuk eller trött, men jag kan inte jobba för att jag måste plugga och jag hinner inte träna för att jag måste plugga eller jobba. Ähh, blää.
Var ska jag få alla pengar ifrån?

Idag har jag hur som helst simmat, bastat, solat, druckit smoothiesar och legat på spikis. Så det får räcka för idag. Kanske ska jag skicka iväg ett mail till min handledare och läsa en eller annan artikel också. Vi får se.

Annars peppar jag inför valborg vilket kommer att bli gaaaalet kul!
Det blir Uppsala och hela det röjet i år igen. Jag var där förra året och trodde inte att jag skulle åka tillbaka i år, men så blev det. Och jag tror att det kommer bli bättre än förra gången. Jag kan bara inte förstå att det gått ett helt år redan. Den här gången blir det Uppsala med älsklingen och andra underbara människor som jag tycker väldigt väldigt mycket om, så det blir toppen. Vi startar med champagnefrukost tidigt!

Generellt sett är jag grymt partysugen. Jag vill ha sommar och hög peppmusik i bilar, på stränder, på bryggor, på klippor och på dansgolv. Jag vill ha glittrande vatten, sol och grillning och jag vill ha bilar där håret blåser i vinden.

Ge mig.

Morgon kommer över ängarna
och daggen lyfter med en vind
Långsamt låter vi den vakna
den plats där du blev min

Här kan jag ännu höra röster
ditt andetag emot min hud
hur du varsamt tog mig till dig
som en vacker sommarbrud.

Här är mitt liv, och jag ger dig allt jag äger
Här stannar min tid du såg mig som jag är

Här bor nu allt det jag minns och bevarar,
dagar jag levt och de vänner jag saknar
nätter då ljuset aldrig tog slut
och minnet av dig då, dina färger var blå

Jag ser dig gående längs stranden
värmen av vår första kyss
Jag ser den viken som vi fann den
där vi älskade nyss

Ge mig ditt liv, ge mig allting som du äger
Jag stannar din tid och ser dig som du är

Här bor nu allt det jag minns och bevarar,
dagar jag levt och de vänner jag saknar
nätter då ljuset aldrig tog slut
och minnet av dig då
är det minnet som består, dina färger var blå

Kom till mig i kärlekens hus, i sommarnattens sista ljus

STOCKHOLM <3

Idag ter sig vara en riktig saknardag, en sådan där dag när jag saknar en massa massa saker.
En nostalgisk dag.

Jag har saknat Jocke, för att han var borta. Men nu kom han precis hem igen, så det är större saker än så;

Jag saknar Robban, Biggles och hela Västerhaninge. Hela livet där, all trygghet jag hade, allt vi brukade göra. Titta på film, äta hämta mat, färga håret, slå in paket på golvet, plugga, bada och alla andra vardagliga men ändå så speciella saker. Jag saknar det väldigt mycket. Jag saknar Turkiet - kvällarna, värmen, Bazaren och vattnet. Jag saknar Frankrike och Taizé - munkarna och kyrkan, byn, fridfullheten, vinodlingarna och alla människor. Jag saknar Paris - atmosfären, känslan, kulturen, vindarna, maten, gatorna, butikerna, tornet, kyrkorna, katedralerna, människorna och Disneyland; den där barndomsdrömmen som gick i uppfyllelse. Jag saknar London! Så otroligt mycket - höstvindar, kultur, katedraler, människorna, Themsen, caféer, halsdukar, Big Ben, Hyde Park, ekorrar, hästar och läskiga fängelsehålor.


Jag vill resa! - för att vara på alla de här platserna men också för att upptäcka nya platser.
Jag är så läskigt äckligt skoltrött, jag vill inte läsa, jag vill bara resa.

Jag saknar Åkersberga och barndomssomrar, att åka bil sent på kvällarna och lyssna på Dire Straits eller Tom Petty. Jag saknar lekparker och smultron. Jag saknar farmor och farfar, jag saknar moster och jag saknar mormor. Och jag önskar att jag hade fått träffa morfar.
Jag saknar Nelson, Alfons, Casso och Ceasar.

Jag saknar stränderna, klipporna och midsommaraftnar. Jag saknar att äta glass och att åka båt.

Jag saknar tiden med Carro, festandet i Väsby och Stockholms förorter. Jag saknar Linda och festerna med henne och alla andra - frihetskänslan, den där känslan av ständig dekadens och bekräftelse. Jag saknar solen och sommarfesterna där. Jag saknar Stockholm - Djurgårn, Gamla stan, Söder, Hötorget, tunnelbanan, vattnet, festivalerna och alla minnen.

Jag saknar pendeltågen och jag saknar pendeltågsstationerna. Jag saknar att vara den där smått rebelliska, fria och galna tonåringen eller ungdomen. Jag saknar att vänta på tåget, ett helt gäng. Tidiga disiga mornar, eller soliga sommardagar. Att åka därifrån utan att veta var mitt hjärta eller min hjärna befann sig. Jag saknar det glittrande vattnet, jag saknar Väsby och det legitima fjortisbeteendet i solsken och att åka runt, överallt, utan att bry sig.

Jag saknar skärgårn också, och Norrtälje som stad (hör och häpna).
Jag saknar Falun med dess fridfullhet och lugn.

Jag kan inte förstå hur tiden går så fort. Jag hinner ju knappt blinka eller ta ett andetag.
Jag saknar (till stor del) förra året vid den här tiden - solen, friheten, Malin och hur glad jag var.
Överlag så saknar jag Malin väldigt mycket, och allt vi brukade göra. Jag saknar hur jag såg ut vid den här tiden förra året också, förövrigt.


Och, så saknar jag Petra.

Vad heter ni? Jill och Joakim.
Hur träffades ni? Det är en intressant och komplicerad historia ;) Men man kan väl säga att det var förbjuden kärlek på sätt och vis - Jag var fadder och Jocke började läsa på samma program som jag läser.
Hur länge har ni varit tillsammans? 7, snart 8 månader.
Är ni förlovade? Nej.
Bor ni ihop? Ja.
Har ni barn? Nej.
Har båda körkort? Ja.
Isåfall, vem kör bäst Haha, jag skulle nog säga Jocke.
Kommer du ihåg er första kyss? O ja, det kan man verkligen säga.
Vem sa "Jag älskar dig" först? Jag tror det var Jocke, men det var väldigt lika.
Vem är äldst? Jag - med heeela två månader.
Vilka stjärntecken är ni? Jag är jungfru och Jocke är skorpion.
Vem fyller först på året? Jag.
Vem sjunger bäst? Jag.
Håller ni i handen på stan? Ja.
Var nån av er oskuld när ni träffades? Nej.
Blev du kär i första ögonkastet? Jag kan säga så här, man kan nog inte bli mer kär vid första ögonkastet, gällande båda :) Väldigt mäktig känsla. Det största jag varit med om.
Har ni stora framtidsplaner? Absolut :) Utbildning, jobb, barn, hus, hund, resor och allt det där. Vi funderar på volontärarbete också.
Har ni gråtit i varandras armar? Ja, men kanske inte samtidigt.
Har ni varit utomlands tillammans? Nej inte än, vi åker till Rom i höst.
Vilket är ert bästa minne? Oj, det finns så många. Men minnena från första två veckorna är väldigt starka och kanske när jag kom hem från Paris.
Vem lagar bäst mat? Hmm.. Det beror nog på vad det är för mat, men jag tror generellt att det är Jocke. Jag bakar nog bättre dock :)
Vad gör ni en vanlig vardagskväll? Pluggar, tittar på TV, tittar på film, sitter vid varsin dator eller myser.
Ger ni alltid varandra en puss när ni ses? Japp
Bodde ni långt ifrån varandra när ni träffades första gången? Nej, inte särskilt, ca 5-10 minuter. Men då hade visserligen Jocke precis flyttat hit till Eskilstuna.
Blir du lätt svartsjuk? Njae, kanske inte svartsjuk i ordets rätta bemärkelse. Men jag är väldigt nyfiken. Sen beror det väldigt mycket på situationen, men inte överdrivet nej.
Brukar ni bråka? Njae, vi småtjafsar väl som alla andra. Men största delen av tiden myser vi mest.
Ringer eller SMS:ar ni mest? Inte så mycket av något, eftersom vi inte så jätteofta är borta från varandra. Men om vi gör det så är det nog mer ringande iaf.
Brukar nån av er prata i sömnen? Haha! Tydligen jag när jag är drogad på värktabletter, men annars nej.


<3

Jag tycker att det är fascinerande och smått nostalgiskt att läsa gamla blogginlägg från ett år tillbaka. Hela livet såg så annorlunda ut då och det är väldigt svårt att tro att det gått ett helt år. Det känns som att det var igår, tiden går alldeles för fort. På sätt och vis saknar jag den tiden väldigt mycket.

Dessutom ...var det då barbent och stekhet sol som gällde, inte snö och hagel som nu.
Det är som man hamnat i en helt annan värld.


Idag läser vi artiklar!

Jag medger att det är väldigt mycket som bråkar och stör i mitt liv och mitt huvud just nu. Ännu en till sak kom fram igår som gjorde mig ytterst irriterad och frustrerad. Men vad ska man göra liksom.
Jag pratade med några härliga människor och dunkade mitt huvud i bordet till tonerna av Metallica, så sen kändes det lite bättre.

Det jag skulle komma fram till var att trots alla dessa saker som gjort framförallt de senaste dagarna väldigt jobbiga och tunga, så finns det en massa positiva saker runt omkring. Exempelvis finns det en handfull underbara människor, som tittar fram lite här och där. Sedan är det snart sommar, vilket medför havsvindar och grilldoft och att göra saker man tycker om med människor man tycker om.

Idag strukturerar vi!

Men se goddag är ni här?
Är ni verkligen kvar?
Det trodde jag aldrig,
men ni har väl inget val.

Men snälla ingen panik här
för jag har aldrig begärt
att ni ska stå ut med
mina skrik o min värld

Varje dag av mitt liv,
varje andetag tar tid.
Jag står aldrig still.

Ni vet jag har feber,
det fick jag redan som barn.
Måste visa att jag lever,
så därav mitt tjat.

Varje dag av mitt liv,
varje andetag tar tid.
Jag står aldrig still.
Jag står aldrig still.

Kom och titta på mig,
hör min sammetsröst.
En äkta gaphals,
jag skriker jävligt högt.

Varje dag av mitt liv,
varje andetag tar tid.
Stå aldrig still 

Jag står aldrig still

Ibland tror jag att världen omkring mig går i slow motion.

Ingen vet egentligen vad som existerar i mitt huvud, ingen märker kaoset. Ingen kan.
Självklart är det så, ingen kan ju veta vad jag går och tänker på eller vad som tynger ned en.
Ändå ska man vara munter och glad och är man inte det, lika glad som alla andra, då är man bitter och negativ.

Inte är det lätt när det är svårt i alla fall.

Jag har ont, fruktansvärt, fruktansvärt ont.
Och då är det svårt att vara glad, tyvärr. Den här smärtan är bland det värsta jag varit med om.
Den ger mig feber också, om det nu inte kommer ifrån förkylningen. Men nej, jag gissar på att det är inflammationen som trilskas med såväl temperatur och huvudvärk. Jag har inga pengar att betala en tandläkare med, men jag ska ringa dit tidigt imorgon i alla fall. Om jag nu överlever natten. Nej, nu överdriver jag, förlåt. Men helt ärligt är jag rädd. Härom morgonen var det värsta jag känt av hittills, och jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Inga av alla de tabletter jag äter (svaga på fulldos och olika sorters megastarka) hjälpte/hjälper. Dessutom hade jag hört att inflammationer kan sprida sig och ge blodförgiftning. Jag hade hört att sådant kan ta livet av en. Med tanke på att mitt immunförsvar inte kan kämpa mot någonting och att hela käken och huvudet är uppsvullet och krampar så blev jag väldigt väldigt rädd. Överdrivet rädd, kanske.

Men det fick mig likväl att tänka på döden, på vilka sånger jag vill ha på min begravning och att jag vill spridas över havet när tiden är inne. Man borde inte tänka på sådant, men det här fick mig att göra det.
Jag är inte riktigt hälsosam.

Det hela blir tyvärr inte bättre av att jag har andra läskiga saker som snurrar i mitt huvud också. En av dem är att jag varit så utslagen den här veckan att jag inte kommit igång med B-uppsatsen. Jag är stressad och känner att jag redan ligger efter. Ändå orkar jag inte göra något eftersom jag är helt matt och inte kan fokusera. Så imorgon ska jag på handledningsmöte och bli handledd på något jag inte börjat med. Det värsta är nästan när man hör alla andra vara nervösa, de som kommit igång, de som håller på hela tiden. Man tycker inte att de borde vara stressade, för det gör mig extra stressad. Jag vet inte ens hur jag ska börja. Och som pricken över i så kommer jag ju säkert att missa den extremt viktiga handledningen imorgon om jag nu får tag i en dyr tid hos helaren.

Grattis.

Min kropp är inte i fas, den är inte i balans. Visst, okej, det har den inte varit på länge, men nu har det övergått i en annan sorts dimension - nu är inte mina hormoner heller i balans längre. Och det gör mig väldigt väldigt nervös och gnager på min hjärna hela tiden, dygnet runt, eftersom ingenting är som det ska.


Jag kan ju avsluta detta positiva inlägg med att tillägga att jag även känner mig ful och fet.
Men det hör väl liksom till...

... fem tjejer, en liten bil och en STOR tavla.

Gårdagen var den bästa dagen på mycket mycket länge. Helt perfekt faktiskt och precis vad jag behövde. Hela resan, alltifrån den tjejiga roadtripen med flickmusik och flickhumor, till alla skratt, IKEA, maten där och filmen. Elin köpte sig en megastor tavla som vi fraktade hem också, och tro det eller ej så gick det bra.

Bara att komma till Stockholm var underbart och vädret på det var som pricken över i. Sommarväder i högsta klass. Filmen var jättebra och vi var nästan ensamma i den stora salongen. Så där satt vi, fem tjejer med tygskorna viftandes uppe på ryggstöden framför oss.

Soooooolglasögon och grus.

Idag skull jag ha jobbat och fått in lite pengar, men vaknade när klockan ringde vid 5 med den värsta tandvärken någonsin. Det gör så fruktansvärt satans äckligt ont och har gjort hela dagen. Jäkla visdomstand. Jag har haft problem med visdomständerna förr, men aldrig så här. Förmodligen är det en inflammation för det känns som att någon borrar med glassplitter i hela käken. Så nu går jag fullt ut på alvedon, hela käken från hakan upp till örat värker, svider, spänner och är svullen och svallköttet i munnen bokstavligen svämmar över. Jag vet inte vad jag ska göra, kanske borde jag ha tagit mig till tandläkaren..


Nu ska vi i alla fall snart ta oss till Backhyttan för att vara trollvakter över helgen. Tydligen är de lite sjuka där de små liven så jag hoppas att det går över för dem och att vi inte hinner få det. Men jag tror inte det är någon större fara. Jag ska försöka plugga lite när jag är där också, så att jag i alla fall kommer någonvart. För det har jag inte gjort än och jag känner mig lite nervös, lite orolig.

Vi för med oss en kär vän tillbaka till Backhyttan också. Det gör ont, men känns ändå bra att ha fått honom tillbaka på något sätt. Just nu står han i hallen, på en väldigt speciell plats med ett eget ljus.

Det finns bra människor här i världen och det finns allmänt jobbiga.
Idag har jag sett tecken på båda. Man kan dock tillägga att det väldigt ofta är roligt att observera de mindre vetande varelserna, om så bara för att se nästa fåniga drag de gör.

Ja, jag är redigt nervös inför B-uppsatsen (igen, såklart).
Jag vet inte var man ska börja någonstans och att skriva inom psykologi verkar vara väldigt väldigt väldigt specifikt och det måste vara perfekt och till punkt och pricka.

Men, idag tänker jag försöka låta bli att tänka på det - för idag är en väldigt bra dag.
Jag har fått VG på hemtentan OCH ska få åka hem till kära älskade glittrande Stockholm med världens härligaste tjejgäng. Det blir en liten roadtrip som slutar med IKEA, mat och bio på Heron. Underbart.
Och ja, jag ska försöka att inte göra av med en massa pengar jag inte har på IKEA.

De säger att man måste, verkligen måste, komma igång med B-uppsatsen den här veckan för att det ska fungera, men jag får helt enkelt ta det i helgen när vi är barnvakter då. För nu i veckan hinner jag inte med allt som varit med jobb, roadtripar och feber.


Och ett tips, ta en titt på solen och tanka lite D-vitamin.

Jag har tänkt på saken


Det börjar plötsligt bli mycket bättre, från många olika håll och på flera sätt.
Kan det vara så att det hjälper att vara öppen med vad man känner och tycker?
Kan det vara en inställningssak hos mig?
Kan det verkligen vara så att hård ansträngning ger resultat?

Allt känns i alla fall bättre. Och snabbt kom det, jag hann knappt reagera.

Kanske är det våren och sommaren som helt enkelt är på intåg och får mig att kämpa mer, får mig att se saker på nya sätt. Eller, om man ska vara riktigt noga, på gamla sätt.
Jag har hur som helst insett att jag har massor med folk jag tycker om.

Något som däremot inte känns bra är att jag är sjuk igen. Feber, förkylning, hosta, huvudvärk, bihålor och hela klabbet. Snart måste jag nog göra en helrenovering av hela mig, men jag vet liksom inte i vilken ände jag ska börja samtidigt som det känns som att det är så svårt för läkarna att förstå alla aspekter. Jag är arg på mitt immunförsvar som är så lågt och kasst att jag åker på precis allt, trots allsidig kost och vitamintillskott.

Att jag är sjuk hela tiden inverkar på allt; mitt humör blir sämre, jag kan umgås mindre med folk, jag kan inte vara med på alla viktiga föreläsningar (exempelvis idag när det var kursintro på B-uppsatskursen), jag orkar inte plugga tillräckligt hemma, jag kan inte jobba och tjäna pengar och jag kan inte träna. Att jag inte kan träna hänger i sin tur också ihop med att jag blir på sämre humör, och att jag inte kan plugga som jag ska gör att jag blir stressad. Så allt blir en enda ond cirkel. Dessutom är jag rädd att de ska sluta ringa från jobbet snart. Jag menar, jag har jobbat ett enda pass sedan jag var på intro för lite mer än en månad sedan och fått säga nej alla andra gånger de har ringt - antingen för att jag varit sjuk eller för att det varit för mycket i skolan. Är det inte föreläsningar så är det grupparbeten eller så pass mycket att göra att man måste plugga själv, varje dag.
Så när ska jag hinna jobba?

Jag har nu på sista tiden börjat förstå vad de menar med att högskolestudier är samma sak som ett heltidsjobb på 40 h/veckan. Förr brukade jag skratta åt dem som sa det eller pluggade hela tiden, men nu pluggar jag nog mer än någonsin. Kanske är det för att utbildningen blir högre och högre hela tiden. Jag kanske helt enkelt inte behövde göra lika mycket förut. Det jag vet är att det kommer bli åtta tunga veckor framåt innan "sommarlovet" kommer.

Trots att jag nu alltså är sjuk, har en massa att göra och borde vara hemma så tackade jag ja till att jobba imorgon. Detta mest för att jag kände att jag var tvungen för att de inte skulle sluta höra av sig, för att jag ska kunna få in några rutiner och för att jag/vi behöver pengarna. Så vi får se hur det går, om jag nu har feber imorgon också.
Jag får väl leva på alvedon helt enkelt.

Imorgonkväll vill jag för den delen vara frisk eftersom jag och Johanna ska träffas och spendera lite tid ihop, se på film och prata. Och dessutom ska vi i tjejgänget dra iväg till Kungens Kurva på onsdag och går unt på IKEA och gå på bio, så då TÄNKER jag vara frisk ♥

Det har varit väldigt mycket bio senaste halvåret (me like). Nu senast var det "Remember me" som var på duken, och jag kan helt ärligt säga att det skulle kunna vara en av de absolut bästa filmerna jag någonsin sett. Och jag har ändå sett många filmer i mitt liv. Så känslosam, stark, rå och avskalad. Ett väldigt vackert porträtt av två människor och ett stycke film där tårarna definitivt rinner, i alla fall på mig.
Rekommenderas starkt!
Nu på onsdag blir det "Flickan från ovan", vilken jag också ser väldigt mycket fram emot. Speciellt ser jag fram emot Heron, som är en av mina favoritbiografer. Det är annat än de här kassa salongerna i Eskilstuna det.

Igår hade vi en toppenkväll här hemma med härliga människor, spel och matlagning. Jag tackar Jocke, Alice, Elin, Jennifer & Lasse för det. I helgen blir det trollvakt i Backhyttan och nästa vecka väntar studerande och umgänge med Fija, Tobbe och kanske fler. Det blir nog awesome.

Förövrigt kan jag tillägga att det är fler och fler som visat sig intresserade av min "talang" på sistone. Vem vet, kanske leder det någonstans...


Det finns massor av fina saker.

Jag är på jäkligt dåligt humör och känner att jag mer och mer håller på att förvandlas till en bitter människa. Jag vill inte vara en bitter människa.

Jag har svårt att vara trevlig längre, jag har ingen lust att vara trevlig.

Jag är trött på facebook, jag är trött på den här staden och jag är trött på alla människor.
Nu känner jag (vi) att det är dags för ett nytt äventyr och jag längtar tills de här åren är över så vi kan flytta. Förmodligen blir det någonstans kring Stockholm eller Falun, eller kanske Göteborg för den delen.


Vad är det meningen att man ska göra?
Ska jag behöva ställa mig på torget och skrika, för att folk ska veta att jag fortfarande existerar?
Är festa allt folk gör? Och om man inte gör det lika mycket längre så finns man inte?

Vi har lessnat, och nu behöver vi något helt nytt.
Man ska inte behöva må så här.

Så tills den dagen kommer så är det väl bara att hålla ut och försöka göra det bästa av situationen.
Jag nöjer mig inte med skit.
Jag nöjer mig inte med småpotatis.

Jag har, efter en del analyserande, kommit fram till några grundläggande anledningar till det hela:


1. Vi är två stycken nuförtiden (folk räknar med att vi klarar oss för vi har varandra.)

2. Vi (läs jag, eftersom det är vid mig den största skillnaden från förr ligger) går inte ut särskilt mycket längre. Exempelvis är jag inte längre stammis på krogen eller vid random studentbaserade festligheter, där mycket av planerna görs.

3. Jag har varit bortskämd med att alltid haft en massa folk omkring mig och i många fall stått i centrum, vilket gör att jag nu känner att saken är värre än vad den egentligen är. Detta exempelvis när jag fokuserar på varje liten detalj, varje liten gång, med alla sorters människor.

4. Jag drog mig undan. Det kan jag nu inte göra ogjort, men för att få vara med Jocke så har det ändå varit värt det tusen gånger om. Det är synd bara att det inte finns fler som oss.


Så frågan är, where do we go from here?

När jag sitter här och skriver så faller regnet utanför fönstren. Det är väldigt vacker, om man tittar ordentligt. Man kan se hur varje gren på träden blir tyngre, hur varje droppe kämpar för att inte falla, som om det egentligen inte var det den var menad att göra. Det må vara grått ute, men bakom molnen väntar solen ivrigt på att få allt att börja om igen.

Själv sitter jag här i soffan, med rufsigt hår och ett relativt slitet ansikte. Med ett duntäcke och en sambo som äntligen har kommit hem. Och jag känner att jag har några saker jag vill säga.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad i livet.
Jag är lycklig, i nästan alla alla alla aspekter av mitt liv. Jag har självinsikt och kapacitet, en underbar sambo och livskamrat, en underbar familj med alltifrån föräldrar till syskon och syskonbarn, en utbildning som snart är klar, ett jobb för att tjäna lite extra pengar, kreativitet och skrivarlust, sångglädje och Joakims familj som jag avgudar, jag har sett platser och många möjligheter att se fler, jag har härliga minnen och erfarenheter att lära av, jag har ett bra minne och en förmåga att analysera. Och jag har solen och regnet, gräset och havet.

Men jag har även en aspekt i livet som på senare tid får mig att grubbla, får mig att må dåligt och från tillfälle till tillfälle (relativt ofta) får mig att bli ledsen. Det här var inget problem förut, det har aldrig någonsin varit ett problem tidigare, men det har på något sätt blivit det nu, de senaste månaderna/halvåret. Kanske för att vi fallit mellan stolarna.

Det är dags att vara öppen nu, och jag tänker inte grubbla i tysthet längre. Istället tänker jag prata med människor om det, när jag vill och hur jag vill och jag tänker strunta i om de runt omkring tycker att jag är negativ, löjlig eller bitter. För det har blivit en så stor del av min och vår vardag, en så stor börda, som tynger ned så mycket annat. Så jag tänker analysera, analysera fram orsaken till detta och göra något åt det. Om det så betyder att lösningen ligger i att byta bort allt gammalt helt. Kanske gör den det.

Kanske måste vi ge oss iväg och leta nya äventyr, på nya platser med helt nya människor. För detta är kanske helt enkelt vår egen lilla onda cirkel. Det enda jag vet är att det är temporärt, läget kommer inte att vara likadant om, låt säga fem eller tio år, när det kommer jobb, nya städer, nya fritidssysslor och andra människor.

Jag ska tänka på saken.

Idag är en bra dag, av flera olika skäl.

Mest för att Jocke snart kommer hem ♥
Vi ska mysa med pizza och film.

Andra anledningar till att dagen är toppen är att hemtentan är inlämnad, att föreläsningen gick awesome, att jag har heeela helgen ledigt och att jag badat skumbad. Gårdagen var också toppen, jag bastade, simmade lite, gjorde en massa ärenden, myste framför TV:n, umgicks med Fija & Neo och skrev klart grupparbetet.


Allting verkar lösa sig.
Det blir annorlunda, men det blir nog bra.

Det där med pengar däremot.. De har en konstig tendens att försvinna.
Och stora smärtande skavsår har jag också.
Jaja, det är sådant man får ta när man går långpromenader med käre Jacob.

Tänkte bara inflika att allt känns mycket bättre nu.




... och hörrni, nu är det typ bah liksom typ ett dygn kvar innan Joakim kommer hem ♥

Jag är missnöjd.

Kanske tar det här så hårt på mig för att det får mig att inse hur missnöjd jag själv egentligen är.

Och hur feg jag är för att jag inte gör något åt det..

Inte gällande en enda aspekt.
Det känns som att allt snurrar, ena stunden bra, ena stunden dåligt.

Hur man än gör så blir ingenting riktigt bra, inegn blir riktigt nöjd.

Jag vill ha ut mer av livet än vad jag orkar engagera mig i.
Egentligen vet jag inte ens vad jag vill, eller vad jag är för en sorts person.

Jag vill göra något mer.
Jag vill göra fler saker.
Jag vill inte göra någonting.

Men jag tror i alla fall starkt på att allt detta, de här åren hur allt än blir, bara är en temporär övergångsfas på alla sätt. Jag tror på att den långa framtiden är ljus.

Den här biten hör bara inte till.

Vi är starka.
Vi kommer på något.

Jag kommer ändå inte kunna sova något i natt, här, ensam. Så jag kan ju lika gärna försöka klara av att prestera något av det jag måste göra i skolarbetet. Jag känner mig tom, rädd, ensam och otrygg och allt är kaos.

De här dagarna som jag skulle försöka ta tillvara på och njuta av, ha lite egentid, de förändrades till ett helvete. Jag skulle sätta upp håret i en knut, plugga lite, bada bubbelbad med tända vaniljljus, dricka te, sitta i ett duntäcke och titta på TV, gå omkring i min nya morgonrock, ligga på spikmattan, lyssna på Winnerbäck och sova på vetekudden. Allt började bra, men rasade sedan. Än har jag inte sovit här själv, igårkväll blev jag hämtad och fick sova i Backhyttan.

Nu får allt mig att gråta.

Det känns som att jag går runt i en dröm, en mardöm som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Som om min kropp är gele i vakuum. Jag äter tabletter för magont, för huvudvärk, för avsvällande, för illamående och lugnande. Ingenting hjälper. Och det känns som att jag inte fattar någonting, trots att jag förstår mer än vad jag vill förstå.
Allt är så hemsk tajming.

Det enda jag har, som är starkt, som gör att jag kan trotsa strömmen, det är du.
Det känns som att du ska försvinna, trots att du i sådana fall inte gör det, på riktigt..

Jag är inte en sådan som ger upp, på något sätt. Man får inte bara ge upp!
Fast jag menar inte så.. Jag vet inte vad jag menar.. Det måste finnas lösningar.
Hemlängtan och andra människor får inte vara övervägande faktorer. Det måste gå att ändra saker utan att skapa totalt kaos.

Att komma hem till en tom lägenhet såhär, just nu, är den värsta känslan jag någonsin haft i mitt liv. Hela den här känslan just nu, är nog det värsta jag har varit med om.

Min hjärna snurrar, jag kan inte äta, jag mår illa och mina ögon och mitt huvud är svullna och svider.
Allting ramlar omkull och jag känner mig väldigt hjälplös och ensam. Otrygg och oviktig, trots att jag vet att jag egentligen inte är det.
Det mesta var planerat och tryggt, nu känner jag mig som ett sandkorn i en oändlig öken.

Jag vet att det finns folk som vill finnas till hands, men jag vet inte vem jag ska luta mig på, vem som kan förstå utan att jag behöver förklara, vem som finns där utan att jag behöver anstränga mig och berätta allt.

Jag vet inte hur jag ska kunna sova själv, jag är rädd för att somna, jag är rädd för att vakna själv mitt i natten, jag är rädd för att vakna själv på morgonen. Jag är rädd för mörkret.

Jag är rädd för att släppa ifrån mig det enda som får mig att må bra, mitt enda stöd och mitt största glädjeämne. Jag är rädd för att vara självisk, jag vill inte vara självisk. Jag vill inte ha kaos heller, jag vill inte att det enda viktiga för mig ska ändras, komma längre bort.

Jag vill ha lösningar, kämparglöd och kompromisser.
Jag skulle offra allt.

Det här ska ju bara vara temporärt, eller kanske för livet. Jag vet inte hur jag ser det.
Det enda jag vet är att vi är för livet.

Mina planer, våra planer, vår närmaste framtid. Allt, omkull.
Jag vet ärligt inte hur jag ska klara det här. Jag vet heller inte hur något blir, om det ens blir något. Ingenting är bestämt och jag känner mig osäkrare och ensammare än någonsin.
Blir allt stressigt nu igen? Massor att planera? Att tänka på? Allt runt omkring. Jag som äntligen trodde att allt hade stannat till..
Jag vill ha "vårt", "oss" och "vi". Inte "min" och "din".

Jag antar att jag tog allt så självklart, att bara för att jag kände att jag äntligen hittat hem så skulle båda känna att det var perfekt. Jag antar att jag antog att ingenting skulle ändras, att det bara skulle komma steg framåt nu när vi hade börjat på den stigen, inte bakåt. Jag är chockad, alla är chockade.

Och jag känner mig ensam och halvdöd.
Min mage protesterar och jag kan inte äta, inte sova, inte plugga. Allt krampar.

Det känns som att det är så lätt att bara släppa, att bara byta liv.
Inte för mig

Så ensam

Och är jag det nu, hur blir det då senare i sådana fall?
Hur blir det för mig över huvud taget? Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till?
Ska jag bara återgå till det som jag hade förut, utan studentlivet, utan de gamla vännerna.
Ska jag foga mig? Ska jag kämpa på något sätt?
Jag vet ingenting.

Jag trivs verkligen i det här vardagsrummet, det kanske är oviktigt i det hela, men inte för mig. Jag hade äntligen fått till det som jag ville..


Trots allt detta så har det egntligen med oss som så att göra, vi kommer alltid att klara oss. Där har jag inga tvivel.
Och nu vill jag att du kommer hem, 3 dagar kvar <3
Jag älskar dig mer än livet.

Varför fungerar inte mitt mellanting?
Jag vill ha ett mellanting.
Jag vill att världen ska fungera utifrån mina premisser.

Det är svårt.

Ibland är det svårt att förklara, att sätta ord på.

Idag har jag, (förutom att letat påskägg, ätit massor av påskmat och påskgodis, grillat och pimplat på isen med hela familjen) gått en ensam lång promenad vid vattnet i kvällssolen. Det är terapi för själen, på så många sätt. 

Det finns så mycket minnen. Så mycket minnen i denna lilla stad, men ändå känner jag mig så avskärmad, likgiltig, främmande, distanserad. När jag kliver av bussen vid stationen efter att varit borta i 3 månader så känner jag tankarna och minnena svämma över, utan att direkt få mig att känna att jag hör hit. Det känns som att jag hör hemma någon annanstans.

Minnen här hemma, vid vattnet, det är så mycket mer. Det kan inte förklaras med ord. Man måste höra det, man måste uppleva det, man måste känna det.

Måsarna, vågorna, vattnet.
Upplever du det som jag gör? Hör du måsarnas skri på samma sätt?
Ser du det vackra i varje detalj? Känner du minnena som omfamnar?

Isen är nästan lika vacker som sommarvattnet.

Det som jag minns just nu är barndomssomrarna, alla åren med Angelica, åren med Carro (både de tidiga och de senare vilka representerar olika delar av mig och olika delar av mitt liv), Stockholms förorter, Väsby, högstadietiden, alla olika fester, midsommaraftnar, midnattsbad, båtarna, de platser där vi badat, de platser där vi åkt båt, måsarna, de andra fåglarna, grillningarna och äventyren. Kärleken till allt och alla, till olika människor. Skönheten i allt. Så många människor som passerat genom åren och lämnat avtryck och några som stannat kvar.


Allting känns så självklart här, allting är så tydligt. Jag kommer hem efter att ha varit borta så länge och allting är som vanligt. Ingenting har ändrats. Eller är det det? Har det det?

Naturen för med sig så mycket vackert, så många känslor och så många minnen.
Eller är det kanske atmosfären?

Jag har inga direkta vänner kvar här hemma längre. Kanske har jag aldrig riktigt haft några, inte sådär på riktigt, förutom mig själv. Jag är nog rätt kräsen. Kanske är jag sluten i min öppenhet, kanske är jag svår att nå men alldeles för tillgänglig. 

De jag haft har nog flyttat härifrån även dem.

Lite som en film, det är det.

När jag lämnade lilla staden vid vattnet så lämnade jag allt för studentlivet. Sedan lämnade jag det mesta i min roll i studentlivet för Jocke. Så vart står jag och min identitet i förhållande till varandra nu, när mina närmaste vänner är jag själv och mitt ego?

Det är förövrigt vår i älskade Stockholm stad. Den glittrar.
Allting glittrar, även skärgårn trots att isen här ligger kvar.
Allting känns så vänligt när jag kommer fram till Stockholm, alla detaljer lockar mig. Lukten av tunnelbanor drar i mig och får mig att känna mig hemma. Storstadspulsen är lika brinnande som lugnet vid klippan.
Folk eldar överallt.

Jag saknar Joakim också, väldigt mycket. Och det är alldeles för många dagar kvar. Förmodligen tycker jag att det är värre än vad han gör och imorgon åker jag tillbaka igen; tillbaka till staden som ibland faller mig i smaken men som inte har några vindar eller vågor.

Jag behöver ett äventyr.


Kanske borde jag försöka stänga av min hjärna ibland.
Men jag har lärt mig att det är vackert att tänka.

Att gå upp och tvätta klockan 7 på morgonen, speciellt när man har sovit dåligt sista tiden, det känns inte riktigt helt okej.

Något annat som inte känns helt okej är att Jocke har åkt (för ca 5 minuter sedan) och det är redan oroväckande jobbigt. Man kan undra hur det ska gå.. En hel vecka ska vi vara ifrån varandra och det är det längsta hittills på 7 månader. Paris var 5 dagar och det var nästan outhärdligt.

Men, jag får ÅKA HEM idag, och jag behöver det otroligt mycket. Med allt som hänt så är det skönt att bara få ta det lugnt och fira påsk. Dessutom kom Jocke in till mig igår efter att han hade tisslat och tasslat i köket ett tag, och sa att någon lurvig typ hade berättat för honom att han hade gömt något i min väska.. Något stort och ovalt. Vad kan det vara?

Mitt i alltihop har jag glömt att säga att vi var och såg Shutter Island häromdagen. Väldigt väldigt bra film, lite ruggig, lite konstig och liiite dåligt slut för mig.

Igår åkte vi iväg till IKEA, något som jag hade längtat efter länge. Det var även skönt att få tänka på något annat ett tag. För ca 1800 så fick vi tag i en del saker som lyfte hela lägenheten.. Jag blir bara mer och mer nöjd. Vardagsrummet börjar nästan bli övernaturligt snyggt.

Hej Stockholm
Hej Skärgårn.

Glad Påsk på er och kör försiktigt till Blåkulla.