fredag!
Jag tror att det kommer att bli en bra helg, trots min trötthet.
Harrys ikväll och finsittning imorgon! Kanske lite TV-häng på söndag. Där emellan ska jag läsa en del, men inte stressa. Det är ingenting att skriva i alla fall. Först seminarium!
Sedan ska jag hem och titta på min älsklingsterapi, för nu banne mig har ett nytt avsnitt kommit!
Jag börjar kanske må bättre nu.
Något har klickat till.
Harrys ikväll och finsittning imorgon! Kanske lite TV-häng på söndag. Där emellan ska jag läsa en del, men inte stressa. Det är ingenting att skriva i alla fall. Först seminarium!
Sedan ska jag hem och titta på min älsklingsterapi, för nu banne mig har ett nytt avsnitt kommit!
Jag börjar kanske må bättre nu.
Något har klickat till.
sekunder
Solen skiner och fåglarna kvittrar.
Det är en sådan där uppmålad idealbild.
Jag funderar över stigmatisering och människors tendenser till att döma utan grund.
Generellt tänker jag att det kanske behövdes, just det här.
Ett sorts uppvaknande.
Nu kan jag nog släppa allt bakom mig.
Kanske kanske så kommer motivationen och orken snart också..
Det är ju trots allt väldigt intressant.
Jag ska le och vara glad nu. För jag har trots allt oerhört mycket att vara glad över. Jag ska ignorera och släppa bekymmer, för det kommer ändå alltid nya hela tiden. En dag i taget, en sak i taget. Och snart är jag en annan person, mitt gamla jag kanske. Snart kan jag släppa allt och börja på nytt.
Det är en sådan där uppmålad idealbild.
Jag funderar över stigmatisering och människors tendenser till att döma utan grund.
Generellt tänker jag att det kanske behövdes, just det här.
Ett sorts uppvaknande.
Nu kan jag nog släppa allt bakom mig.
Kanske kanske så kommer motivationen och orken snart också..
Det är ju trots allt väldigt intressant.
Jag ska le och vara glad nu. För jag har trots allt oerhört mycket att vara glad över. Jag ska ignorera och släppa bekymmer, för det kommer ändå alltid nya hela tiden. En dag i taget, en sak i taget. Och snart är jag en annan person, mitt gamla jag kanske. Snart kan jag släppa allt och börja på nytt.
note
Snart är allt över.
Det kommer att bli bra i slutändan.
Peppen är på väg så smått.
Jag tror och hoppas på att det kommer att bli en bra dag idag.
Det löser sig, så småningom.
Det kommer att bli bra i slutändan.
Peppen är på väg så smått.
Jag tror och hoppas på att det kommer att bli en bra dag idag.
Det löser sig, så småningom.
bring back the sun
Den här vintern måste ta slut nu. Jag behöver ljuset.
Skolan började igår. Jag är jättenervös inför C-uppsatsen. Dels för att jag hela tiden har den här pedagogiken att göra klart som spökar men mest för att allt känns så stort, läskigt och avancerat. Förmodligen kommer jag skriva själv, vilket kommer att betyda att jag inte har någon att luta mig på, dessutom är jag ju så skoltrött och omotiverad, och det skrämmer mig. Hur ska jag orka utan att fastna? Dessutom har jag ingen aning om vad jag ska skriva om eller hur jag ska gå tillväga. Det var så länge sedan som jag skrev någon sorts vetenskaplig uppsats och jag vet att jag kommer att må skit när jag ska göra den (trots att man inte ska tänka så i förväg) men jag vet ju hur jag mått senaste terminen och hur jag mår nu.. jag orkar inte, och den här uppsatsen är hela examensarbetet, det största vi gör på hela utbildningen. Det gäller att kunna konkretisera, formulera sitt syfte ordentligt och veta vilken metod man ska använda och hur den fungerar och om allt är realistiskt. Det känns som att det är så mycket just nu som jag inte orkar tänka på. Allt det, men också framtiden; söka jobb, cv, var man ska bo, söka lägenhet, flytt, ska man plugga mer? isf söka kurser etc etc.
Jag känner mig ganska opepp på den här rookieveckan, vilket är synd. Det kanske kommer. Förmodligen är det flera anledningar som spelar in; lokalerna, att det är vinter, att det är mindre folk, att det är min sista, att allt det andra med skolan och framtiden snurrar i mitt huvud och att jag funderar över folk och folks beteende.
10,5 timmes sömn i natt för att försöka ta igen all den sömn jag missade natten till igår, men inte ens det hjälpte. Så nu laddar jag om för lite omotiverad skola och sedan PUBRUNDA istället! Däremellan ska jag försöka hinna hem och börja plugga lite, i alla fall något. När ska jag annars göra det? Förmodligen kommer jag somna istället..
Igår bjöd Jocke på middag. Det var mysigt.
Det känns inte som de andra terminerna just nu på något sätt. Någonting, en känsla, gnager hos mig. Jag tror att det kan ha med lägenheten att göra också, förutom att jag är orolig och trött. Hur fin lägenheten än är så känns det som att vi inte riktigt mår lika bra här.. Vi saknar lilla 46an.
Jag ska ta mig igenom det här, ända fram till slutet. På något sätt.
Skolan började igår. Jag är jättenervös inför C-uppsatsen. Dels för att jag hela tiden har den här pedagogiken att göra klart som spökar men mest för att allt känns så stort, läskigt och avancerat. Förmodligen kommer jag skriva själv, vilket kommer att betyda att jag inte har någon att luta mig på, dessutom är jag ju så skoltrött och omotiverad, och det skrämmer mig. Hur ska jag orka utan att fastna? Dessutom har jag ingen aning om vad jag ska skriva om eller hur jag ska gå tillväga. Det var så länge sedan som jag skrev någon sorts vetenskaplig uppsats och jag vet att jag kommer att må skit när jag ska göra den (trots att man inte ska tänka så i förväg) men jag vet ju hur jag mått senaste terminen och hur jag mår nu.. jag orkar inte, och den här uppsatsen är hela examensarbetet, det största vi gör på hela utbildningen. Det gäller att kunna konkretisera, formulera sitt syfte ordentligt och veta vilken metod man ska använda och hur den fungerar och om allt är realistiskt. Det känns som att det är så mycket just nu som jag inte orkar tänka på. Allt det, men också framtiden; söka jobb, cv, var man ska bo, söka lägenhet, flytt, ska man plugga mer? isf söka kurser etc etc.
Jag känner mig ganska opepp på den här rookieveckan, vilket är synd. Det kanske kommer. Förmodligen är det flera anledningar som spelar in; lokalerna, att det är vinter, att det är mindre folk, att det är min sista, att allt det andra med skolan och framtiden snurrar i mitt huvud och att jag funderar över folk och folks beteende.
10,5 timmes sömn i natt för att försöka ta igen all den sömn jag missade natten till igår, men inte ens det hjälpte. Så nu laddar jag om för lite omotiverad skola och sedan PUBRUNDA istället! Däremellan ska jag försöka hinna hem och börja plugga lite, i alla fall något. När ska jag annars göra det? Förmodligen kommer jag somna istället..
Igår bjöd Jocke på middag. Det var mysigt.
Det känns inte som de andra terminerna just nu på något sätt. Någonting, en känsla, gnager hos mig. Jag tror att det kan ha med lägenheten att göra också, förutom att jag är orolig och trött. Hur fin lägenheten än är så känns det som att vi inte riktigt mår lika bra här.. Vi saknar lilla 46an.
Jag ska ta mig igenom det här, ända fram till slutet. På något sätt.
varning för ras
Det har nästan känts lite som vår ute. Fåglarna kvittrar titt som tätt.
Igår fick jag tillbaka en liten del av min vardagslyx, den jag saknar så förfärligt. Jag mådde bra. Jag och Jocke gick ut på en riktig långpromenad ett par timmar runt Stenby gård och Tuna Park. Det snöade sådär vackert och lätt så att flingorna fastnade på ögonfransarna och ljuset var smått blåskimrande i skymningen. Vi tog först en sväng förbi Råbergstorp. Det är, tro det eller ej, mycket känslosamt att gå omkring där. Det var ändå min första egna lägenhet och den plats jag bodde på under mitt första år medans många underbara minnen skapades. Det var något särskilt med att bo själv ändå. När vi var på väg åt det hållet kändes det jättekonstigt - jag hade inte varit där på så himla länge och det kändes ändå precis som att jag var på väg hem för att slänga mig i sängen. Jag gick upp för trappen, och just där, mitt i den inrökta trappuppgången kom det flashback på flashback. Det måste ha varit något med lukten. Att se ett annat namn på "sin dörr" kändes också konstigt.. Ingen kan väl bo i min lägenhet? Ingen kan väl ha sina saker där jag hade mina?
Jag förstår inte var tiden tagit vägen. Det känns som igår som jag bodde där, eller i cityhuset eller i 46an. Det känns som igår som jag började, eller träffade Jocke eller tog emot rookiesar i höstas. Jag saknar både Råbergstorp, cityhuset och 46an men mest saknar jag den tiden och allt vi gjorde där. Jag saknar rookiveckorna-09 otroligt mycket och även hösten-10. Tiden har en förmåga att rinna ifrån mig..
Dessutom saknar jag Falun väldigt mycket.
Men, vi ska flytta inom en snar obestämd framtid och jag har bara en termin kvar av det här innan jag kan påbörja något nytt (vad det nu blir), så varje dag och varje plats är en ny chans att skapa minnen.
Jag längtar till sommaren. Trots att den skräms lite.
Hursomhelst, promenaden fortsatte förbi Stenby gård där vi klappade en väldigt fin häst, beundrade omgivningen och bara njöt av lite frisk luft och av att kunna röra sig lite. Jag saknar verkligen mina promenader. Jag brukade gå flera timmar, flera gånger i veckan förut och jag älskar det. Att bara röra sig, få frisk luft och njuta av att gå och vara själv med sina tankar. Att gå utan mål. Men det försvann, och min kropp blev svagare. Jag önskar att jag kunde röra mig på det sättet igen varje dag och få in lite mer av mina gamla sunda vanor, jag önskar att jag hade kraften i kroppen och inte var sjuk hela tiden. Bara efter den här promenaden fick jag värre halsont igen. Men det ska gå! Så småningom.
Vi handlade lördagsmysmat och gick sedan genom skogen hem. Bara det är en härlig känsla, med en liten touch utav livskvalitet. Maten blev ciabattas med grillad kyckling, philadelphia, färska champinjoner och massor med färska grönsaker. Underbart. Och hela lördagen blev lugn, med film, mys och musik.
Det är fler sådana dagar jag efterlyser, det är dem jag saknat.
Idag har jag mest slappat och sovit. Sista "lediga" dagen innan allt börjar igen. Innan jag måste ha ork och gnista igen. Jag önskar bara att jag hade kunnat fått lägga den här terminen bakom mig lagom tills den nya börjar, precis som alla andra kunnat och som jag hade tänkt. Men, jag tänker ignorera det nu och bara njuta av den vecka som kommer. Och jag kommer definitivt inte hamna efter i den nya kursen bara för det. Nej, nu ska motivationen kicka igång. Jag ignorerar allt jobbigt just nu. Eller i alla fall det som handlar om skolan. Framtiden, och faktumet att jag ofta känner mig överflödig - det är faktorer jag inte kan fly ifrån. Allt blir bättre genom en nystart, det är jag övertygad om.
Just nu håller jag på att ladda inför mysig filmkväll med mysiga människor medans Jocke ska iväg på fotbollsträning.
Imorgon kör vi - för sista gången här!
Imorgon kör allt igång och det är inga fler slappardagar på mycket länge.
Det är dags att försöka ta sig i kragen och hitta motivationen och gnistan
Det är trots allt en ny termin, den sista.
Och PARTEY - hela veckan lång!
Jag har i alla fall mycket att se fram emot. Hur rädd jag än är för framtiden.
Igår fick jag tillbaka en liten del av min vardagslyx, den jag saknar så förfärligt. Jag mådde bra. Jag och Jocke gick ut på en riktig långpromenad ett par timmar runt Stenby gård och Tuna Park. Det snöade sådär vackert och lätt så att flingorna fastnade på ögonfransarna och ljuset var smått blåskimrande i skymningen. Vi tog först en sväng förbi Råbergstorp. Det är, tro det eller ej, mycket känslosamt att gå omkring där. Det var ändå min första egna lägenhet och den plats jag bodde på under mitt första år medans många underbara minnen skapades. Det var något särskilt med att bo själv ändå. När vi var på väg åt det hållet kändes det jättekonstigt - jag hade inte varit där på så himla länge och det kändes ändå precis som att jag var på väg hem för att slänga mig i sängen. Jag gick upp för trappen, och just där, mitt i den inrökta trappuppgången kom det flashback på flashback. Det måste ha varit något med lukten. Att se ett annat namn på "sin dörr" kändes också konstigt.. Ingen kan väl bo i min lägenhet? Ingen kan väl ha sina saker där jag hade mina?
Jag förstår inte var tiden tagit vägen. Det känns som igår som jag bodde där, eller i cityhuset eller i 46an. Det känns som igår som jag började, eller träffade Jocke eller tog emot rookiesar i höstas. Jag saknar både Råbergstorp, cityhuset och 46an men mest saknar jag den tiden och allt vi gjorde där. Jag saknar rookiveckorna-09 otroligt mycket och även hösten-10. Tiden har en förmåga att rinna ifrån mig..
Dessutom saknar jag Falun väldigt mycket.
Men, vi ska flytta inom en snar obestämd framtid och jag har bara en termin kvar av det här innan jag kan påbörja något nytt (vad det nu blir), så varje dag och varje plats är en ny chans att skapa minnen.
Jag längtar till sommaren. Trots att den skräms lite.
Hursomhelst, promenaden fortsatte förbi Stenby gård där vi klappade en väldigt fin häst, beundrade omgivningen och bara njöt av lite frisk luft och av att kunna röra sig lite. Jag saknar verkligen mina promenader. Jag brukade gå flera timmar, flera gånger i veckan förut och jag älskar det. Att bara röra sig, få frisk luft och njuta av att gå och vara själv med sina tankar. Att gå utan mål. Men det försvann, och min kropp blev svagare. Jag önskar att jag kunde röra mig på det sättet igen varje dag och få in lite mer av mina gamla sunda vanor, jag önskar att jag hade kraften i kroppen och inte var sjuk hela tiden. Bara efter den här promenaden fick jag värre halsont igen. Men det ska gå! Så småningom.
Vi handlade lördagsmysmat och gick sedan genom skogen hem. Bara det är en härlig känsla, med en liten touch utav livskvalitet. Maten blev ciabattas med grillad kyckling, philadelphia, färska champinjoner och massor med färska grönsaker. Underbart. Och hela lördagen blev lugn, med film, mys och musik.
Det är fler sådana dagar jag efterlyser, det är dem jag saknat.
Idag har jag mest slappat och sovit. Sista "lediga" dagen innan allt börjar igen. Innan jag måste ha ork och gnista igen. Jag önskar bara att jag hade kunnat fått lägga den här terminen bakom mig lagom tills den nya börjar, precis som alla andra kunnat och som jag hade tänkt. Men, jag tänker ignorera det nu och bara njuta av den vecka som kommer. Och jag kommer definitivt inte hamna efter i den nya kursen bara för det. Nej, nu ska motivationen kicka igång. Jag ignorerar allt jobbigt just nu. Eller i alla fall det som handlar om skolan. Framtiden, och faktumet att jag ofta känner mig överflödig - det är faktorer jag inte kan fly ifrån. Allt blir bättre genom en nystart, det är jag övertygad om.
Just nu håller jag på att ladda inför mysig filmkväll med mysiga människor medans Jocke ska iväg på fotbollsträning.
Imorgon kör vi - för sista gången här!
Imorgon kör allt igång och det är inga fler slappardagar på mycket länge.
Det är dags att försöka ta sig i kragen och hitta motivationen och gnistan
Det är trots allt en ny termin, den sista.
Och PARTEY - hela veckan lång!
Jag har i alla fall mycket att se fram emot. Hur rädd jag än är för framtiden.
Solen står högt över taken och vinden har vänt
Isen har smält och det luktar som vår
Du går genom stan som om ingenting har hänt
Lika verklig och vardagligt snygg som igår
Våren har vaknat, men drivor I vitt
Ligger kvar över taken
Solen går ner över taken och klockorna slår
En konstig dag, med ett konstigt ljus
Jag går mitt I vägen, det luktar som vår
Det droppar av snö ifrån träd och hus
Kom inte för nära, du vet hur det går
Jag ser vart du längtar, o du ser hur jag mår
Inget vidare rus
Jag försöker få in alla ord som du sa
Men du vet hur dom smakar
Det är nånting skumt med stan just idag
Det är nånting som knakar
va gör vi!? - NU KÖR VI!
Pepp pepp peppa!
Sista terminen, sista ROOKIEVECKAN.
Det kör igång imorgon, och det är både roligt och sorgligt.
Jag vet inte hur jag ska klara mig sen... Det är ju den identiteten och det livet jag älskar.
Jag tyckte precis det var rookieperiod-08? Och -09 & -10 framförallt.. Var tar tiden vägen?
Sista terminen, sista ROOKIEVECKAN.
Det kör igång imorgon, och det är både roligt och sorgligt.
Jag vet inte hur jag ska klara mig sen... Det är ju den identiteten och det livet jag älskar.
Jag tyckte precis det var rookieperiod-08? Och -09 & -10 framförallt.. Var tar tiden vägen?
jag har mina ord
När sommarn kommer flyr jag över haven
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren
Och tiden går
Månad, år..
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren
Och tiden går
Månad, år..
it's not everything
Det är otroligt hur fäst man kan bli vid något, så snabbt. Något som inte ens är verkligt. Men kanske är det just det som är det lockande?
Efter en egenhändigt gjord analys så tror jag att det är när man mår som sämst och inte orkar med allt annat som man fastnar lättast i olika sorters verklighetsflykter (inte så svåranalyserat kanske). Så nu när inga fler avsnitt kommit ut av Vampire Diaries och jag tittat på alla de jag har hittills, så kan jag inte tänka på annat. galet men sant. Det är nästan så att jag sätter mig och tittar på gamla avsnitt under tiden när jag väntar på de nya.. Jag försöker testa True Blood, men nej, jag känner mig fientligt och negativt inställd redan från första början. Eftersom det känns som att den inte kan vara i närheten lika bra.
Jag vill skriva, sjunga och dansa.
Jag ska ta mig i kragen snart, men jag orkar inte riktigt än. Ett litet tag till kommer jag att fortsätta vara en självömkande men ganska awesome chill soffpotatis som inte bryr sig. Som dagens ungdom skulle sagt.
När den nya terminen kommer ska jag vara pepp, för den har bra lärare och förhoppningsvis intressanta ämnen. Och kanske kan en nystart e mig motivation. Den här sista uppgiften som jag skitit i hittills - ja den kan jag skita i lite till. Det är rookievecka på gång och då ska jag vara glad och må bra. Och imorgon ska jag göra ärenden på stan, kanske terapishoppa något litet och sedan hem och tvätta. På kvällen blir det uppladdning för att sedan gå på uppvärmningsfest inför rookieveckan med alla härliga mysiga människor. Jag ska göra allt - utom att plugga.
En annan gång. Kanske att de bra sakerna måste packas ihop hos mig först, så att de kan transformeras till postrookievecka+nyterminsstartsmotivation.
Det är väldigt konstigt hur jag kan skifta så mycket fram och tillbaka hela tiden. Ena stunden bryr jag mig inte och känner att allt löser sig senare och att jag är glad. Den andra mår jag jättedåligt, har ångestattacker och ser bara en svart framtid och hur dålig, värdelös och skamsen jag är för tillfället.
Det måste vara någon sorts bipoläritet. Det försvinner med tiden.
Kanske man bara ska flyga med vinden ett tag.
Jag behöver prata. Men kanske inte egentligen. Kanske behöver jag just att inte prata. Jag har en tendens till att känna ett behov av att förklara mig för mycket. Kanske att jag skulle vara enklare för andra om jag tillät mig att vara enklare för mig själv, och vice versa. Men jag har aldrig klarat det - att vara enkel, att vara sådär lättsam och obekymrad. Jag har brytt mig för mycket. Jag har tagit alla mina tankar och satt upp dem på mina egna axlar. Att göra dåligt ifrån sig existerar inte, jag har ju fått chansen att leva stort. Kanske blir den önskan för stor för att ens kunna uppfylla sig själv.
Jag är för djup för mitt eget bästa och det bästa vore nog om jag kände att jag fick göra det jag brann för, uttrycka mig genom det jag uttrycker skriftligt, bildligt eller verbalt. Det känns svårt att komma dit nu, det känns som att kompassen pekade mig åt fel håll redan innan jag rest iväg. Men det ska lyckas, på något sätt. Jag tänker se till det.
So hold me, until it sleeps..
Efter en egenhändigt gjord analys så tror jag att det är när man mår som sämst och inte orkar med allt annat som man fastnar lättast i olika sorters verklighetsflykter (inte så svåranalyserat kanske). Så nu när inga fler avsnitt kommit ut av Vampire Diaries och jag tittat på alla de jag har hittills, så kan jag inte tänka på annat. galet men sant. Det är nästan så att jag sätter mig och tittar på gamla avsnitt under tiden när jag väntar på de nya.. Jag försöker testa True Blood, men nej, jag känner mig fientligt och negativt inställd redan från första början. Eftersom det känns som att den inte kan vara i närheten lika bra.
Jag vill skriva, sjunga och dansa.
Jag ska ta mig i kragen snart, men jag orkar inte riktigt än. Ett litet tag till kommer jag att fortsätta vara en självömkande men ganska awesome chill soffpotatis som inte bryr sig. Som dagens ungdom skulle sagt.
När den nya terminen kommer ska jag vara pepp, för den har bra lärare och förhoppningsvis intressanta ämnen. Och kanske kan en nystart e mig motivation. Den här sista uppgiften som jag skitit i hittills - ja den kan jag skita i lite till. Det är rookievecka på gång och då ska jag vara glad och må bra. Och imorgon ska jag göra ärenden på stan, kanske terapishoppa något litet och sedan hem och tvätta. På kvällen blir det uppladdning för att sedan gå på uppvärmningsfest inför rookieveckan med alla härliga mysiga människor. Jag ska göra allt - utom att plugga.
En annan gång. Kanske att de bra sakerna måste packas ihop hos mig först, så att de kan transformeras till postrookievecka+nyterminsstartsmotivation.
Det är väldigt konstigt hur jag kan skifta så mycket fram och tillbaka hela tiden. Ena stunden bryr jag mig inte och känner att allt löser sig senare och att jag är glad. Den andra mår jag jättedåligt, har ångestattacker och ser bara en svart framtid och hur dålig, värdelös och skamsen jag är för tillfället.
Det måste vara någon sorts bipoläritet. Det försvinner med tiden.
Kanske man bara ska flyga med vinden ett tag.
Jag behöver prata. Men kanske inte egentligen. Kanske behöver jag just att inte prata. Jag har en tendens till att känna ett behov av att förklara mig för mycket. Kanske att jag skulle vara enklare för andra om jag tillät mig att vara enklare för mig själv, och vice versa. Men jag har aldrig klarat det - att vara enkel, att vara sådär lättsam och obekymrad. Jag har brytt mig för mycket. Jag har tagit alla mina tankar och satt upp dem på mina egna axlar. Att göra dåligt ifrån sig existerar inte, jag har ju fått chansen att leva stort. Kanske blir den önskan för stor för att ens kunna uppfylla sig själv.
Jag är för djup för mitt eget bästa och det bästa vore nog om jag kände att jag fick göra det jag brann för, uttrycka mig genom det jag uttrycker skriftligt, bildligt eller verbalt. Det känns svårt att komma dit nu, det känns som att kompassen pekade mig åt fel håll redan innan jag rest iväg. Men det ska lyckas, på något sätt. Jag tänker se till det.
So hold me, until it sleeps..
det är visst nån som är tillbaka
Solen skiner även idag.
Fåglarna kvittrar
Och även idag tar jag mig olovligt ledigt.
Fåglarna kvittrar
Och även idag tar jag mig olovligt ledigt.
I'm a work in progress
Du var ju redan som barn, ja rätt originell, ja det var vad man sa
Kort sagt, inte så bra - för vara som andra de måste man va'
Redan då i unga dar, blev din musik som ett rop på ett svar
Kort sagt, inte så bra - för vara som andra de måste man va'
Redan då i unga dar, blev din musik som ett rop på ett svar
(Okej, jag har druckit en del vin. Men jag vet vad jag säger - du är fin.)
ambivalent
Det är en väldigt stor skillnad mellan att ta sig ledigt och att ha ledigt. Har man ledigt så har man ingenting som torterar i bakhuvudet. Men jag tror faktiskt att jag ska ta mig ledigt ett tag nu ändå. Jag tror att jag behöver det, för att kanske få upp gnistan igen.
När jag väl gör det jag ska sen så är jag snabb och effektiv ändå. Det vet jag ju. Jag vet ju att jag klarar det.
Så ja, bara slappa, kolla på serier, festa, umgås med folk, planera solsemestrar, ligga i soffan. ta långa bad och lyssna på musik. Inte plugga - på ett litet tag. trots att jag kanske skulle ha gjort det.
När jag väl gör det jag ska sen så är jag snabb och effektiv ändå. Det vet jag ju. Jag vet ju att jag klarar det.
Så ja, bara slappa, kolla på serier, festa, umgås med folk, planera solsemestrar, ligga i soffan. ta långa bad och lyssna på musik. Inte plugga - på ett litet tag. trots att jag kanske skulle ha gjort det.
jag känner vårvindar
Jag behöver lite tid där jag inte pushar mig själv till någonting.
Jag behöver lite tid till att komma på vad jag vill, vad jag ska göra och vem jag är.
Resten kommer med tiden.
Jag behöver musiken.
Och solen skiner väldigt starkt på mig idag.
Luften strömmar in genom fönstren, på gränsen till att ge rysningar.
Nu är det time out. Jag tar det för mig själv.
Time out för både hjärta och hjärna.
Jag är glad att jag hela tiden har dig vid min sida <3
Jag behöver lite tid till att komma på vad jag vill, vad jag ska göra och vem jag är.
Resten kommer med tiden.
Jag behöver musiken.
Och solen skiner väldigt starkt på mig idag.
Luften strömmar in genom fönstren, på gränsen till att ge rysningar.
Nu är det time out. Jag tar det för mig själv.
Time out för både hjärta och hjärna.
Jag är glad att jag hela tiden har dig vid min sida <3
dit och tillbaka igen
Usch vad jag håller på att noja mig fram och tillbaka.
Jag tar det kanske lite i taget. Jag tänker inte stressa mig till att skriva den här veckan, trots att det hade varit skönt att ha det klart. Jag tror kanske att hela jag behöver vila. Så jag skriver om lusten faller på. Det viktigaste är i alla fall att jag börjar. Och det gjorde jag faktiskt redan igårkväll - började titta på det alltså. Jag har ju skjutit på kurser förr för min egen skull och det har ju gått utmärkt.
Dagarna blir ändå så pass upphackade av saker hela tiden att det blir svårt att sätta sig ned och fokusera.
Men ikväll, då ska jag njuta av gratis tacos med goda vänner. Och på fredag ska vi festa. Och hela nästa vecka också. Kanske att motivationen kommer mer efter det? Mitt huvud gör allting svårare för sig än vad det egentligen är. Jag tar det när det passar. Jag har ju trots allt två månader på mig..
Ingen träning än så länge heller, min hals och resterande kropp strejkar fortfarande alldeles för förbannat mycket.
Mitt huvud cirkulerar just nu mycket kring: Var ska vi vara i sommar? Var ska vi bo? Vad ska jag göra sedan? Ska jag plugga? Isf vad? Ska jag jobba? Isf med vad och vart? Jag har ju ingen aning. Jag kan ju inte ens något, jag får ju knappast med mig några konkreta yrkesfärdigheter från den här utbildningen. Och jag vill ju inte ens arbeta med det som det här mest verkar leda till. Virrvarr, en enda röra, kaos. Ja, sådant kanske det kan komma något positivt ur. Jag får ta en dag i taget, jag är ung, jag har ju hela livet på mig..
Jag tar det kanske lite i taget. Jag tänker inte stressa mig till att skriva den här veckan, trots att det hade varit skönt att ha det klart. Jag tror kanske att hela jag behöver vila. Så jag skriver om lusten faller på. Det viktigaste är i alla fall att jag börjar. Och det gjorde jag faktiskt redan igårkväll - började titta på det alltså. Jag har ju skjutit på kurser förr för min egen skull och det har ju gått utmärkt.
Dagarna blir ändå så pass upphackade av saker hela tiden att det blir svårt att sätta sig ned och fokusera.
Men ikväll, då ska jag njuta av gratis tacos med goda vänner. Och på fredag ska vi festa. Och hela nästa vecka också. Kanske att motivationen kommer mer efter det? Mitt huvud gör allting svårare för sig än vad det egentligen är. Jag tar det när det passar. Jag har ju trots allt två månader på mig..
Ingen träning än så länge heller, min hals och resterande kropp strejkar fortfarande alldeles för förbannat mycket.
Mitt huvud cirkulerar just nu mycket kring: Var ska vi vara i sommar? Var ska vi bo? Vad ska jag göra sedan? Ska jag plugga? Isf vad? Ska jag jobba? Isf med vad och vart? Jag har ju ingen aning. Jag kan ju inte ens något, jag får ju knappast med mig några konkreta yrkesfärdigheter från den här utbildningen. Och jag vill ju inte ens arbeta med det som det här mest verkar leda till. Virrvarr, en enda röra, kaos. Ja, sådant kanske det kan komma något positivt ur. Jag får ta en dag i taget, jag är ung, jag har ju hela livet på mig..
att glömma
Det är dags att ta sig i kragen.
Men låt oss vända upp och ned på världen ett tag.
Det skulle vara så fascinerande att se hur folk skulle klara sig.
Men låt oss vända upp och ned på världen ett tag.
Det skulle vara så fascinerande att se hur folk skulle klara sig.
less is more
Idag har jag inte klivit upp ur sängen, förutom en snabb sväng till thai-kiosken nyss. Det dröjde till omkring klockan 18 för att jag ens skulle kliva upp från första början. Jag känner liksom att jag inte orkar bry mig om saker längre. Saker har tappat mening.
Istället har jag tittat på hela första säsongen av min kära vampyrserie. 22 avsnitt, dvs ca 17 timmar, på ungefär två dagar. Verkligheten där är så mycket lättare att orka med.
Ja, jag skulle ha pluggat.
Kanske tittar jag igenom instruktionerna lite innan jag somnar, kanske inte. Kanske börjar jag skriva imorgon. Jag orkar inte bry mig, jag är trött. Kanske gör jag lite den här veckan, kanske gör jag klart den som tänkt, kanske gör jag ingenting.
Det jag vet är att jag, för att få bort den här hemska huvudvärken, ska komplettera den lilla nypan av frisk luft med en massa vatten och senare ett varmt bad. Det kan behövas. Men nu ska jag börja titta igen. Säsong 2.
Istället har jag tittat på hela första säsongen av min kära vampyrserie. 22 avsnitt, dvs ca 17 timmar, på ungefär två dagar. Verkligheten där är så mycket lättare att orka med.
Ja, jag skulle ha pluggat.
Kanske tittar jag igenom instruktionerna lite innan jag somnar, kanske inte. Kanske börjar jag skriva imorgon. Jag orkar inte bry mig, jag är trött. Kanske gör jag lite den här veckan, kanske gör jag klart den som tänkt, kanske gör jag ingenting.
Det jag vet är att jag, för att få bort den här hemska huvudvärken, ska komplettera den lilla nypan av frisk luft med en massa vatten och senare ett varmt bad. Det kan behövas. Men nu ska jag börja titta igen. Säsong 2.
dear dear
Idag ger jag det ett försök. Detta försök gäller två saker; att titta på examinationen utan att få ont i magen och att träna med Elin. Jag har väntat så länge och varit så pepp på det sista, så trots att jag faktiskt inte mår helt okej så ska jag ge det ett försök. Jag måste ju prova någon gång, och med tanke på att jag aldrig är helt frisk så är väl idag inte mycket sämre än någon annan dag. Vi får väl se hur länge jag klarar eller om jag mår mycket sämre efteråt. Egentligen kanske det inte är värt det, just för att jag skulle skriva den här veckan och om jag blir sämre igen så kanske det inte går, men jag orkar inte vänta längre. Approppå det där med skrivandet, så tänker jag inte stressa. Det viktigaste är att jag kommer igång den här veckan. För har jag väl kommit igång så går det snabbt sedan. Så lite ledighet unnar jag mig ändå. Just nu ligger jag exempelvis fortfarande i sängen och tänker stanna här ett tag.
Men, jag lovar, jag ska titta på det idag i alla fall. Så att jag kanske i alla fall kan lista ut vad jag ska skriva och så, på ett ungefär. Det viktigaste är att jag inte stressar upp mig. Det är det som är mitt stora bekymmer och som sätter upp mina spärrar. Jag ska vara nöjd om jag får lite gjort, överhuvudtaget.
Snart, snart, får jag äntligen en ny mobil också. Äntligen.
Gotland, P&L, sommar, Stockholm, Göteborg, och eventuell solsemester - det är sådana saker som jag kan se fram emot. Och dessutom har jag en väldigt fin sak här bredvid mig i sängen; en sådan där halvsovande brunett med gröna ögon. Det gillar vi också.
Något jag också gillar är min verklighetsflykt som jag fastnat i mer och mer - underbara vampyrserie! Men först: frukost.
Men, jag lovar, jag ska titta på det idag i alla fall. Så att jag kanske i alla fall kan lista ut vad jag ska skriva och så, på ett ungefär. Det viktigaste är att jag inte stressar upp mig. Det är det som är mitt stora bekymmer och som sätter upp mina spärrar. Jag ska vara nöjd om jag får lite gjort, överhuvudtaget.
Snart, snart, får jag äntligen en ny mobil också. Äntligen.
Gotland, P&L, sommar, Stockholm, Göteborg, och eventuell solsemester - det är sådana saker som jag kan se fram emot. Och dessutom har jag en väldigt fin sak här bredvid mig i sängen; en sådan där halvsovande brunett med gröna ögon. Det gillar vi också.
Något jag också gillar är min verklighetsflykt som jag fastnat i mer och mer - underbara vampyrserie! Men först: frukost.
för att det blir bättre
Ni vet den där känslan - att allt annat, hela världen snurrar på, men jag själv är i slowmotion. Allt runtomkring mig går i slowmotion. Det är som en bubbla. En tyst bubbla.
Det är så tyst och stilla här hos mig.
Jag har legat och tittat upp i himlen, så exponerad för omvärlden men ändå så instängd.
Jag såg en trädgren som växte som ett träd, åt fel håll ut i luften. Det kändes lite som jag.
Jag vet att jag mått dåligt nu ett tag, och mår mycket dåligt överlag. Allt känns läskigt, jobbigt och dåligt. Men jag vet också att jag kommer att komma tillbaka till mig själv, glada jag, igen.Det kommer bli bättre. Och dte vet jag för att jag gjort det förr.
confessions
Jag är trött.
Jag är less.
Jag försöker peptalka mig själv, hela tiden, på alla möjliga sätt. Men det går på något sätt inte så bra. Jag är jävligt duktig på att predika saker till andra som jag själv inte lever efter. Det är inte så att jag inte förstår hur man ska bete sig, leva eller tänka för att må bra, för det gör jag. Det är jag tillräckligt intelligent för. Men jag är kanske inte tillräckligt stark för det. Jag växlar och varvar i vad jag tycker och tänker.
Jag borde verkligen se ljusare på livet och njuta mer av livet, så som så många andra gör. Men jag tror att vissa har det synsättet medfött. Jag är inte en av dem, så jag måste öva.
Jag borde vara pepp på utmaningen istället, utmaningen i att lära sig saker och utvecklas. Egentligen har jag all tid i världen, men det känns så sällan så. Jag vill ha tid att hinna med att göra saker, utan att stressa. Hinna jobba, träna, umgås med folk, mysa med Jocke, slappa framför en film, leka med barnen, festa. Ja vad som helst. Men vissa människor verkar verkligen ha mer tid. Och färre bekymmer i världen.
Jag vet att jag kan om jag vill. Jag tror helt enkelt bara inte att jag vill. Det är mina egna spärrar som ställer till det för mig. Tillsammans med så mycket annat, saker som hängt i och vuxit till sig från långt tillbaka, ändå ifrån att jag var liten. Jag skulle ha gjort det jag brann för.
Jag måste bara hitta den där positiva synen och inspirationen igen. Gör jag det så kommer jag inte bry mig så mycket om saker längre, eller bli lika påverkad. Och jag vet att jag kan hitta den, för jag har ju haft den förut! Och andra har den ju! Jag måste lära mig att se att skolan inte är allt och att jag ska ta en sak i taget- allt skulle bli så mycket bättre då. Jag behöver sluta tänka på allt jag "skulle" ha gjort och skära ned på mina måsten. Jag måste börja ignorera saker som är jobbigt eller problem och njuta av det som är bra istället. Jag kan inte vara så melankolisk hela tiden - det är inte hälsosamt. Jag måste helt enkelt öva på att sluta tänka så mycket och bara kunna släppa saker. Jag kan inte lösa alla världens bekymmer i alla fall.
Jag vill inte titta tillbaka när jag är äldre och se att jag mådde dåligt. Jag vill inte titta tillbaka och se att jag satte upp spärrar för mig själv och eller ångra att vi inte gjorde saker.
Jag ska få allt jag vill att hända! Det är aldrig för sent.
Jag undrar: var får alla så mycket tid och pengar ifrån? Ingenting av det är mina vänner. Det är ett sådant dilemma för mig - det finns aldrig till till att både sova, ta det lugnt och hinna med allt det som måste göras.
Jag vill bara må bra. Det är det jag vill. Som så många andra verkar göra. Jag vill vara sådär sprudlande glad igen och se allt så positivt. Men jag tror kanske att jag behöver en nystart för det. En kickstart.
Jag känner mycket avundsjuka och orättvisa i mitt liv. Det är också något att jobba på.
Viss musik kan verkligen ta en tillbaka.
Och jag vet att jag har massor att se fram emot.
Jag vill bara släppa allt; festa, sola eller sova. Vilket som.
Jag behöver vara mer i mitt Stockholm också.
Jag tror, jag är inte helt säker, men jag tror att jag behöver komma ifrån Eskilstuna. Det är dags.
Jag ser fram emot någon sorts examen snart - i solsken!
Och jag tror jag behöver Falun nu.
Jag vet att jag har det bättre än så många andra. Jag behöver bara öppna mina ögon mer.
Mycket av det jag går igenom är någon sorts kontrollbehovsrelaterad sak. Det tillsammans med något sorts bekräftelsebehov - jag behöver veta att folk förstår mig och vet vad jag tänker och tycker. Jag är rädd för kaos, hos mig själv, och jag är rädd för att folk inte ska förstå mig. Men jag klarade mig förut och ska klara mig igen. Jag ska må bra igen. Jag förstår bara inte hur det kan ha fått gå så här långt. Idag är ett första steg på vägen - idag ska jag köpa en riktig dagbok. För mig själv.
Senaste tiden, ända sedan innan jul, har varit ambivalent, känslofylld och tung. Jag har varit skamsen och arg på mig själv, men ändå haft en konstig känsla av stolthet och hopp. Jag är för insnöad helt enkelt. Jag är nog inte så svår som jag gör mig, jag är bara för eftertänksam för mitt eget bästa. Jag är en skrivarsjäl, en enkel människa med svåra ord, så som det funnits i alla tider. Jag har min bild klar för mig, och jag har ett behov att visa den. Jag söker efter min vardagslyx igen; promenader, te, poesi, måla och allt annat. Det jag hade förut. Och jag ska hitta den. Jag kommer att må bättre när jag är mer nöjd med både mig själv och mitt liv. Det kommer. Jag behöver inte bekräfta eller berätta allt för andra utan kan njuta istället. Jag måste öva.
Kommer man att komma ihåg alla sina minnen, allt man varit med om, alla platser man varit på och alla känslor man känt samt alla människor man mött eller känt? Jag vet inte. Jag tror att det är det jag är rädd för att tappa. Jag saknar min vardagspoesi och när allt var lättare. Jag vill ha enkelhet, vår och sommar nu och jag saknar enkelheten i att vara yngre. Då när sinnet inte var så tungt.
Idag sker en stor förändring för mig.
Jag är less.
Jag försöker peptalka mig själv, hela tiden, på alla möjliga sätt. Men det går på något sätt inte så bra. Jag är jävligt duktig på att predika saker till andra som jag själv inte lever efter. Det är inte så att jag inte förstår hur man ska bete sig, leva eller tänka för att må bra, för det gör jag. Det är jag tillräckligt intelligent för. Men jag är kanske inte tillräckligt stark för det. Jag växlar och varvar i vad jag tycker och tänker.
Jag borde verkligen se ljusare på livet och njuta mer av livet, så som så många andra gör. Men jag tror att vissa har det synsättet medfött. Jag är inte en av dem, så jag måste öva.
Jag borde vara pepp på utmaningen istället, utmaningen i att lära sig saker och utvecklas. Egentligen har jag all tid i världen, men det känns så sällan så. Jag vill ha tid att hinna med att göra saker, utan att stressa. Hinna jobba, träna, umgås med folk, mysa med Jocke, slappa framför en film, leka med barnen, festa. Ja vad som helst. Men vissa människor verkar verkligen ha mer tid. Och färre bekymmer i världen.
Jag vet att jag kan om jag vill. Jag tror helt enkelt bara inte att jag vill. Det är mina egna spärrar som ställer till det för mig. Tillsammans med så mycket annat, saker som hängt i och vuxit till sig från långt tillbaka, ändå ifrån att jag var liten. Jag skulle ha gjort det jag brann för.
Jag måste bara hitta den där positiva synen och inspirationen igen. Gör jag det så kommer jag inte bry mig så mycket om saker längre, eller bli lika påverkad. Och jag vet att jag kan hitta den, för jag har ju haft den förut! Och andra har den ju! Jag måste lära mig att se att skolan inte är allt och att jag ska ta en sak i taget- allt skulle bli så mycket bättre då. Jag behöver sluta tänka på allt jag "skulle" ha gjort och skära ned på mina måsten. Jag måste börja ignorera saker som är jobbigt eller problem och njuta av det som är bra istället. Jag kan inte vara så melankolisk hela tiden - det är inte hälsosamt. Jag måste helt enkelt öva på att sluta tänka så mycket och bara kunna släppa saker. Jag kan inte lösa alla världens bekymmer i alla fall.
Jag vill inte titta tillbaka när jag är äldre och se att jag mådde dåligt. Jag vill inte titta tillbaka och se att jag satte upp spärrar för mig själv och eller ångra att vi inte gjorde saker.
Jag ska få allt jag vill att hända! Det är aldrig för sent.
Jag undrar: var får alla så mycket tid och pengar ifrån? Ingenting av det är mina vänner. Det är ett sådant dilemma för mig - det finns aldrig till till att både sova, ta det lugnt och hinna med allt det som måste göras.
Jag vill bara må bra. Det är det jag vill. Som så många andra verkar göra. Jag vill vara sådär sprudlande glad igen och se allt så positivt. Men jag tror kanske att jag behöver en nystart för det. En kickstart.
Jag känner mycket avundsjuka och orättvisa i mitt liv. Det är också något att jobba på.
Viss musik kan verkligen ta en tillbaka.
Och jag vet att jag har massor att se fram emot.
Jag vill bara släppa allt; festa, sola eller sova. Vilket som.
Jag behöver vara mer i mitt Stockholm också.
Jag tror, jag är inte helt säker, men jag tror att jag behöver komma ifrån Eskilstuna. Det är dags.
Jag ser fram emot någon sorts examen snart - i solsken!
Och jag tror jag behöver Falun nu.
Jag vet att jag har det bättre än så många andra. Jag behöver bara öppna mina ögon mer.
Mycket av det jag går igenom är någon sorts kontrollbehovsrelaterad sak. Det tillsammans med något sorts bekräftelsebehov - jag behöver veta att folk förstår mig och vet vad jag tänker och tycker. Jag är rädd för kaos, hos mig själv, och jag är rädd för att folk inte ska förstå mig. Men jag klarade mig förut och ska klara mig igen. Jag ska må bra igen. Jag förstår bara inte hur det kan ha fått gå så här långt. Idag är ett första steg på vägen - idag ska jag köpa en riktig dagbok. För mig själv.
Senaste tiden, ända sedan innan jul, har varit ambivalent, känslofylld och tung. Jag har varit skamsen och arg på mig själv, men ändå haft en konstig känsla av stolthet och hopp. Jag är för insnöad helt enkelt. Jag är nog inte så svår som jag gör mig, jag är bara för eftertänksam för mitt eget bästa. Jag är en skrivarsjäl, en enkel människa med svåra ord, så som det funnits i alla tider. Jag har min bild klar för mig, och jag har ett behov att visa den. Jag söker efter min vardagslyx igen; promenader, te, poesi, måla och allt annat. Det jag hade förut. Och jag ska hitta den. Jag kommer att må bättre när jag är mer nöjd med både mig själv och mitt liv. Det kommer. Jag behöver inte bekräfta eller berätta allt för andra utan kan njuta istället. Jag måste öva.
Kommer man att komma ihåg alla sina minnen, allt man varit med om, alla platser man varit på och alla känslor man känt samt alla människor man mött eller känt? Jag vet inte. Jag tror att det är det jag är rädd för att tappa. Jag saknar min vardagspoesi och när allt var lättare. Jag vill ha enkelhet, vår och sommar nu och jag saknar enkelheten i att vara yngre. Då när sinnet inte var så tungt.
Idag sker en stor förändring för mig.
nej
Jag gillart inte.
Det här med att vakna på morgonen den måndagen då jag egentligen skulle ha njutit av att varit ledig en vecka, precis som alla andra som läste samma kurs. Men nej den här skiten, precis som mitt konstanta dåliga hälsotillstånd, förföljer mig.
Men, det löser sig säkert i slutändan. Förhoppningsvis kan jag få klart det den här veckan och sedan är det över. Då väntar en fräsch nystart med sista terminen.
Jag har börjat inse hur skönt det är att fly. Fly från verkligheten och allt. Jag gör det mer och mer, timmar efter timmar. Ibland långt in på nätterna. Detta genom att sitta och titta på underbara serier - serier som jag kan njuta av utan att behöva tänka på mitt eget liv. Det kan vara så bitterljuvt att skjuta upp verkligheten ibland.
Idag blir en sådan där riktigt pyssel/ärende-dag. Så att jag kan stöka undan en massa saker som måste göras, vilket i sin tur leder till att jag imorgon kan sätta igång på riktigt med att plugga igen.
Det är aldrig för sent att inse.
Det är aldrig för sent att göra det man verkligen vill.
Det här med att vakna på morgonen den måndagen då jag egentligen skulle ha njutit av att varit ledig en vecka, precis som alla andra som läste samma kurs. Men nej den här skiten, precis som mitt konstanta dåliga hälsotillstånd, förföljer mig.
Men, det löser sig säkert i slutändan. Förhoppningsvis kan jag få klart det den här veckan och sedan är det över. Då väntar en fräsch nystart med sista terminen.
Jag har börjat inse hur skönt det är att fly. Fly från verkligheten och allt. Jag gör det mer och mer, timmar efter timmar. Ibland långt in på nätterna. Detta genom att sitta och titta på underbara serier - serier som jag kan njuta av utan att behöva tänka på mitt eget liv. Det kan vara så bitterljuvt att skjuta upp verkligheten ibland.
Idag blir en sådan där riktigt pyssel/ärende-dag. Så att jag kan stöka undan en massa saker som måste göras, vilket i sin tur leder till att jag imorgon kan sätta igång på riktigt med att plugga igen.
Det är aldrig för sent att inse.
Det är aldrig för sent att göra det man verkligen vill.
fågelkvitter i gryningen
Nu håller Jocke på att installera min nya väckarklocka/lampa med solljus och fågelkvitter etc. Jag tror verkligen att jag kommer att kunna vakna mer harmoniskt och må bättre med hjälp av den.
Idag är sista "lediga" dagen innan hemskheterna sätter igång igen, enligt min plan.
Jag måste försöka att inte stressa.
Alla andra är lediga. Det känns tungt.
Det känns också tungt att jag fortfarande har ont i halsen. Jag som hade hoppats på att kunna börja träna med Elin imorgon. Blir jag inte frisk snart så kommer det ju inte vara någon mening med att lägga pengar på det där kortet innan jag flyttar. Och då blir jag ledsen.
Det är en jobbig känsla att ha så mycket att göra hela tiden, att de få dagar jag tagit mig ledigt är fulla med saker som borde och måste göras. Aldrig hinner man bara ligga och slappa.
Men, en stor del av den här dagen har jag i alla fall bestämt ska gå till min nya kärlek; Vampire Diaries. Detta plus en stor kopp te och några tända ljus.
Sedan imorgon ska jag sätta igång och jag ska bara få klart den här skiten. Det är bara en termin kvar, sedan får vi se vad som händer. Men kanske att den här terminen blir mycket bättre! Mycket bättre än alla andra! Jag ska försöka göra den till det. Jag är bara otroligt besviken på att vi inte fick vara på Dekår sista rookieveckan i lla fall. Det är så jäkla dåligt skött.
Jag tänker mest: festival, hårdrockskonsert, sommar, just nu.
Och jag skulle göra vad som helst för att ha mina vänner närmare.
Otroligt meningslöst inlägg, men, vissa dagar kanske är meningslösa på ett bra sätt.
Idag är sista "lediga" dagen innan hemskheterna sätter igång igen, enligt min plan.
Jag måste försöka att inte stressa.
Alla andra är lediga. Det känns tungt.
Det känns också tungt att jag fortfarande har ont i halsen. Jag som hade hoppats på att kunna börja träna med Elin imorgon. Blir jag inte frisk snart så kommer det ju inte vara någon mening med att lägga pengar på det där kortet innan jag flyttar. Och då blir jag ledsen.
Det är en jobbig känsla att ha så mycket att göra hela tiden, att de få dagar jag tagit mig ledigt är fulla med saker som borde och måste göras. Aldrig hinner man bara ligga och slappa.
Men, en stor del av den här dagen har jag i alla fall bestämt ska gå till min nya kärlek; Vampire Diaries. Detta plus en stor kopp te och några tända ljus.
Sedan imorgon ska jag sätta igång och jag ska bara få klart den här skiten. Det är bara en termin kvar, sedan får vi se vad som händer. Men kanske att den här terminen blir mycket bättre! Mycket bättre än alla andra! Jag ska försöka göra den till det. Jag är bara otroligt besviken på att vi inte fick vara på Dekår sista rookieveckan i lla fall. Det är så jäkla dåligt skött.
Jag tänker mest: festival, hårdrockskonsert, sommar, just nu.
Och jag skulle göra vad som helst för att ha mina vänner närmare.
Otroligt meningslöst inlägg, men, vissa dagar kanske är meningslösa på ett bra sätt.
random
Jag är varm igen, och allmänt opepp.
Jag gillar inte att jag aldrig mår bättre, sådär bra på riktigt och jag gillar inte att jag bara har en slappdag kvar, av de få som jag hade, innan jag måste sätta igång med det som de andra redan gjort, hela veckan. Ibland känner jag att alla andra också bara kan vara sjuka ibland.
Jag hade behövt vila.
Jag har för mycket att göra.
Jag blir ledsen, ofta.
Och det som främst snurrar i mitt huvud är solsemester, festival, Göteborg, Stockholm, hårdrockskonsert och Gotland.
Jag önskar att jag kunde träna, jobba och sådant där som alla andra gör. Och ha roligt, när den tiden ges.
Ofta känner jag mig nuförtiden lite utanför. Jag vet inte var det kom ifrån från början egentligen, men jag har gjort det ganska länge. Av någon anledning så skingrades många av dem jag umgicks med under åren till att umgås med andra. På något sätt tror jag att folk tror att jag och Jocke sitter ihop konstant, vilket faktiskt inte är fallet. Jag saknar gamla tider.
Jag saknar Falun
Och så saknar jag tiden i 46an, cityhuset och även Råbergstorp, faktiskt.
Och jag undrar vad som händer sedan.
Jag vill bara sjunga och skriva. Ingenting annat. Jag vet inte vad jag hållit på med.
Jag saknar dig, ibland.
Jag gillar inte att jag aldrig mår bättre, sådär bra på riktigt och jag gillar inte att jag bara har en slappdag kvar, av de få som jag hade, innan jag måste sätta igång med det som de andra redan gjort, hela veckan. Ibland känner jag att alla andra också bara kan vara sjuka ibland.
Jag hade behövt vila.
Jag har för mycket att göra.
Jag blir ledsen, ofta.
Och det som främst snurrar i mitt huvud är solsemester, festival, Göteborg, Stockholm, hårdrockskonsert och Gotland.
Jag önskar att jag kunde träna, jobba och sådant där som alla andra gör. Och ha roligt, när den tiden ges.
Ofta känner jag mig nuförtiden lite utanför. Jag vet inte var det kom ifrån från början egentligen, men jag har gjort det ganska länge. Av någon anledning så skingrades många av dem jag umgicks med under åren till att umgås med andra. På något sätt tror jag att folk tror att jag och Jocke sitter ihop konstant, vilket faktiskt inte är fallet. Jag saknar gamla tider.
Jag saknar Falun
Och så saknar jag tiden i 46an, cityhuset och även Råbergstorp, faktiskt.
Och jag undrar vad som händer sedan.
Jag vill bara sjunga och skriva. Ingenting annat. Jag vet inte vad jag hållit på med.
Jag saknar dig, ibland.
powertrip
Jag känner mig full av energi idag - av någon anledning - och jag ville bara berätta det för någon.
Jag städar, ätar hälsosam mat, lyssnar på jättehög partymusik och drömmer mig bort till sommaren, festival och härliga vänner. Det är skönt med lite ensamtid.
Dessutom hörde jag fågelkvitter ute.
Jag städar, ätar hälsosam mat, lyssnar på jättehög partymusik och drömmer mig bort till sommaren, festival och härliga vänner. Det är skönt med lite ensamtid.
Dessutom hörde jag fågelkvitter ute.
fridayfeeling
Idag skulle jag göra en massa vettiga saker, som att städa och fixa.
Men just nu är det väldigt lockande att bara ligga och slappa i soffan och kanske ta ett långt bad istället.
Igår var vi iväg och tittade på Narnia 3D. Filmen var mycket bra, och jag gillar 3D, men nog tycker jag att 3D-effekterna i de flesta filmer vi sett med detta har varit ganska få och inte särskilt effektfulla. Eller?
Jag var så otroligt trött igår, jag har inte kunnat eller hunnit sova någonting på väldigt länge och igår var en lång och jobbig dag. På tåget hem från Stockholm höll jag på att somna, precis när vi kom fram till Etown. Sedan blev det ingen powernap heller. Så när kvällen kom igår så slocknade jag bokstavligen. Det var knappt att jag kunde prata ordentligt. Och idag var första gången på evigheter som jag kunde sova ut, utan att ställa väckarklocka. Underbart.
Jag har omkring 2,5 lediga dagar kvar innan jag måste göra det jag skjutit upp. Vi får se hur nästa vecka blir, förhoppningsvis mår jag ganska bra och förhoppningsvis kommer jag igång med det jag ska göra och får det överstökat. Det är det där med att komma igång och fatta vad man ska göra som är klurigt.
Efter det? Ja då är det rookievecka igen! Galet. Vad som är mer galet är att det kommer att vara min sista. Vad jag gör efter det är fortfarande mycket oklart. Otroligt skönt dock att få tillbaka Dekår till min sista omgång - senaste gången vi hade en rookievecka där var när jag och Jocke träffades. Så en massa härliga minnen kommer nog komma ikapp mig och återupplevas också :)
Jag kommer att sakna Eskilstuna när vi försvinner härifrån, trots att jag inte vill bo här resten av livet. Jag kommer att sakna det jag gjort och upplevt. Jag kommer att sakna det livet och vissa människor.
Det känns precis som att jag började beteendevetenskapliga programmet.. Och nu är jag snart klar. Det känns konstigt att tänka att det är nästan lika lång tid som man gick i gymnasiet. Och den tiden kändes mycket mycket längre. Det har hänt så otroligt mycket. Jag kan också ärligt säga, att hade jag vetat hur dåligt jag skulle må under den här tiden, både kroppsligt och stress/ångest-mässigt, så är det inte alls säkert att jag hade börjat. Kanske inte på en gång i alla fall, och kanske inte på just det här programmet. Jag är egentligen inte alls säker på att det är det här jag vill. På något sätt känns det som att jag skulle utnyttjat potentialen mer. Men, jag tror att det går att sträcka sig vidare, förhoppningsvis åt vilket håll man vill, sålänge man kommer på hur.
Det är en jobbig läskig känsla att inte veta vad vad vi gör eller var vi bor nästa år. Just nu känner jag att jag inte orkar med en flytt igen, samtidigt känner jag att jag verkligen skulle vilja komma närmare hem mot Stockholm och att det också vore det vettigaste att göra.
Just nu vill jag mest ha dagar där jag bara kan sova ut och slappa, där ingenting särskilt finns att göra som måste bli gjort. Men några sådana dagar tror jag inte att jag kommer att få på länge nu.
Förhoppningsvis mår jag i alla fall tillräckligt bra för att kunna börja träna på måndag. Förhoppningsvis. Det skulle vara skönt - jag är väldigt pepp!
Jag vill ha vår, jag vill ha sommar och jag vill ha Peace&Love och Gotland!
Jag behöver konserter och festivaler.
Jag vill festa, jag vill ha solsemester, jag vill ha sol generellt.
Och som sagt - jag vill sova - riktigt riktigt länge.
Jag önskar egentligen också jag kunde jobba lika mycket som alla andra verkar göra. Jag varken hinner eller kan extrajobba lika mycket som alla andra, mycket beroende på att jag har fullt upp, mycket beroende på min egen stress och mycket beroende på att det inte finns så många pass att få. Har jag tur kanske jag jobbar ett pass i månaden, ibland inte ens det.
Vissa människor har förmågan att göra livet lätt för sig. Jag önskar att jag vore en sådan människa.
Men just nu är det väldigt lockande att bara ligga och slappa i soffan och kanske ta ett långt bad istället.
Igår var vi iväg och tittade på Narnia 3D. Filmen var mycket bra, och jag gillar 3D, men nog tycker jag att 3D-effekterna i de flesta filmer vi sett med detta har varit ganska få och inte särskilt effektfulla. Eller?
Jag var så otroligt trött igår, jag har inte kunnat eller hunnit sova någonting på väldigt länge och igår var en lång och jobbig dag. På tåget hem från Stockholm höll jag på att somna, precis när vi kom fram till Etown. Sedan blev det ingen powernap heller. Så när kvällen kom igår så slocknade jag bokstavligen. Det var knappt att jag kunde prata ordentligt. Och idag var första gången på evigheter som jag kunde sova ut, utan att ställa väckarklocka. Underbart.
Jag har omkring 2,5 lediga dagar kvar innan jag måste göra det jag skjutit upp. Vi får se hur nästa vecka blir, förhoppningsvis mår jag ganska bra och förhoppningsvis kommer jag igång med det jag ska göra och får det överstökat. Det är det där med att komma igång och fatta vad man ska göra som är klurigt.
Efter det? Ja då är det rookievecka igen! Galet. Vad som är mer galet är att det kommer att vara min sista. Vad jag gör efter det är fortfarande mycket oklart. Otroligt skönt dock att få tillbaka Dekår till min sista omgång - senaste gången vi hade en rookievecka där var när jag och Jocke träffades. Så en massa härliga minnen kommer nog komma ikapp mig och återupplevas också :)
Jag kommer att sakna Eskilstuna när vi försvinner härifrån, trots att jag inte vill bo här resten av livet. Jag kommer att sakna det jag gjort och upplevt. Jag kommer att sakna det livet och vissa människor.
Det känns precis som att jag började beteendevetenskapliga programmet.. Och nu är jag snart klar. Det känns konstigt att tänka att det är nästan lika lång tid som man gick i gymnasiet. Och den tiden kändes mycket mycket längre. Det har hänt så otroligt mycket. Jag kan också ärligt säga, att hade jag vetat hur dåligt jag skulle må under den här tiden, både kroppsligt och stress/ångest-mässigt, så är det inte alls säkert att jag hade börjat. Kanske inte på en gång i alla fall, och kanske inte på just det här programmet. Jag är egentligen inte alls säker på att det är det här jag vill. På något sätt känns det som att jag skulle utnyttjat potentialen mer. Men, jag tror att det går att sträcka sig vidare, förhoppningsvis åt vilket håll man vill, sålänge man kommer på hur.
Det är en jobbig läskig känsla att inte veta vad vad vi gör eller var vi bor nästa år. Just nu känner jag att jag inte orkar med en flytt igen, samtidigt känner jag att jag verkligen skulle vilja komma närmare hem mot Stockholm och att det också vore det vettigaste att göra.
Just nu vill jag mest ha dagar där jag bara kan sova ut och slappa, där ingenting särskilt finns att göra som måste bli gjort. Men några sådana dagar tror jag inte att jag kommer att få på länge nu.
Förhoppningsvis mår jag i alla fall tillräckligt bra för att kunna börja träna på måndag. Förhoppningsvis. Det skulle vara skönt - jag är väldigt pepp!
Jag vill ha vår, jag vill ha sommar och jag vill ha Peace&Love och Gotland!
Jag behöver konserter och festivaler.
Jag vill festa, jag vill ha solsemester, jag vill ha sol generellt.
Och som sagt - jag vill sova - riktigt riktigt länge.
Jag önskar egentligen också jag kunde jobba lika mycket som alla andra verkar göra. Jag varken hinner eller kan extrajobba lika mycket som alla andra, mycket beroende på att jag har fullt upp, mycket beroende på min egen stress och mycket beroende på att det inte finns så många pass att få. Har jag tur kanske jag jobbar ett pass i månaden, ibland inte ens det.
Vissa människor har förmågan att göra livet lätt för sig. Jag önskar att jag vore en sådan människa.
filureri
Det var lite jobbigt, men så gick det ganska bra ändå.
Det bästa av allt är att jag hunnit umgås lite med kära Carro, vilket händer alldeles för sällan, och som får mig att må så mycket bättre och vara så mycket gladare. Jag fick se nya snygga huset, jag fick prata om sådant som varit förr, sådant som kanske bara hon förstår och jag hann till och med äta varma mackor och skära mig i fingrarna när jag skulle skära tomater. Dessutom hann vi med en fika i Sollentuna centrum.
Och allt det där andra? Ja det tror jag var en bra erfarenhet hur som helst.
Nu är jag ruggigt trött i alla fall och funderar på att sova en liten stund.
Jag har också hunnit med att träffa mitt älskade Stockholm, lite för mig själv, lite kvalitetstid sådär. Det mår jag så bra av, det händer så sällan. Bara gå runt och tänka på annat.
Och vet ni - jag lyckades shoppa lite också. Filurigt.
För övrigt rullar det på bra med mina "lediga dagar" och tanden gör inte riktigt lika ont.
I helgen blir det födelsedagskalas och sedan nästa vecka - ja då börjar väl helvetet om igen antar jag.
Det bästa av allt är att jag hunnit umgås lite med kära Carro, vilket händer alldeles för sällan, och som får mig att må så mycket bättre och vara så mycket gladare. Jag fick se nya snygga huset, jag fick prata om sådant som varit förr, sådant som kanske bara hon förstår och jag hann till och med äta varma mackor och skära mig i fingrarna när jag skulle skära tomater. Dessutom hann vi med en fika i Sollentuna centrum.
Och allt det där andra? Ja det tror jag var en bra erfarenhet hur som helst.
Nu är jag ruggigt trött i alla fall och funderar på att sova en liten stund.
Jag har också hunnit med att träffa mitt älskade Stockholm, lite för mig själv, lite kvalitetstid sådär. Det mår jag så bra av, det händer så sällan. Bara gå runt och tänka på annat.
Och vet ni - jag lyckades shoppa lite också. Filurigt.
För övrigt rullar det på bra med mina "lediga dagar" och tanden gör inte riktigt lika ont.
I helgen blir det födelsedagskalas och sedan nästa vecka - ja då börjar väl helvetet om igen antar jag.
solen skiner även imorgon
Ibland måste man kanske lyssna mer på kroppen. Det känns så mycket bättre nu, stressmässigt.
Som min älskade mamma brukar säga: solen skiner även imorgon.
Ja Jill - jorden går inte under och det kommer en dag imorgon också, hur hemsk den ena dagen än känns.
Jag har väldigt bra inspirationskällor som jag måste försöka anamma mer.
Nej, nu är det dags att försöka ta tag i den här trötta kroppen och laga någon god lunch! Sedan film och ipren!
Som min älskade mamma brukar säga: solen skiner även imorgon.
Ja Jill - jorden går inte under och det kommer en dag imorgon också, hur hemsk den ena dagen än känns.
Jag har väldigt bra inspirationskällor som jag måste försöka anamma mer.
Nej, nu är det dags att försöka ta tag i den här trötta kroppen och laga någon god lunch! Sedan film och ipren!
plan
Okej, jag har bestämt mig nu.
Jag tänker vänta med att skriva uppgiften tills jag mår bra, och försöka vila kroppen för att få bort infektion och värk etc. Jag mår inte bättre av att stressa och uppgiften kommer inte att bli bra av det. Detta var något som även läraren verkade tycka var vettigast.
Men jag sätter upp ett eget annat mål istället, så att jag inte ska behöva plugga dubbla kurser: Jag ska vara klar innan terminen börjar. Dvs, jag skriver den hela nästa vecka istället. Och så vilar jag nu, när jag måste åka Eskilstuna - Stockholm - Väsby - Vallentuna - Sollentuna och tillbaka - Stockholm - Eskilstuna, när det är födelsedagar och när jag mår dåligt. Det hade inte funnits tid och ork att få till det bra ändå.
Deal?
Det enda som ryker är min lediga vecka - men what the heck, det är många som inte får det ändå. Och det går säkert att ta igen senare. Det viktigaste är att jag mår bra och att jag blir av med skiten så fort som möjligt. Jag tänker inte släpa på uppgiften ändå till april, trots att jag får. Men, man kan väl se det som att jag tar lite av min ledighet nu den här veckan då istället, trots att jag är sjuk.
Det är väl tametusan vad min hälsa hela tiden ska ställa till det för mig då.
Jag är så glad att jag har Jocke. Han är mitt solljus.
Jag tänker vänta med att skriva uppgiften tills jag mår bra, och försöka vila kroppen för att få bort infektion och värk etc. Jag mår inte bättre av att stressa och uppgiften kommer inte att bli bra av det. Detta var något som även läraren verkade tycka var vettigast.
Men jag sätter upp ett eget annat mål istället, så att jag inte ska behöva plugga dubbla kurser: Jag ska vara klar innan terminen börjar. Dvs, jag skriver den hela nästa vecka istället. Och så vilar jag nu, när jag måste åka Eskilstuna - Stockholm - Väsby - Vallentuna - Sollentuna och tillbaka - Stockholm - Eskilstuna, när det är födelsedagar och när jag mår dåligt. Det hade inte funnits tid och ork att få till det bra ändå.
Deal?
Det enda som ryker är min lediga vecka - men what the heck, det är många som inte får det ändå. Och det går säkert att ta igen senare. Det viktigaste är att jag mår bra och att jag blir av med skiten så fort som möjligt. Jag tänker inte släpa på uppgiften ändå till april, trots att jag får. Men, man kan väl se det som att jag tar lite av min ledighet nu den här veckan då istället, trots att jag är sjuk.
Det är väl tametusan vad min hälsa hela tiden ska ställa till det för mig då.
Jag är så glad att jag har Jocke. Han är mitt solljus.
vad hörde jag förut?
Det är en hemsk känsla att vakna, när man vaknar såhär;
med ont
trött
det är mörkt
man mår illa
man är orolig.
När man inte har någon aning om hur eller vad man ska göra. Och när det redan känns som att det inte finns en chans att hinna, för att man inte ens har någon aning om var man ska börja eller hur man ska göra. Och när man känner den känslan, hopplösheten över att hinna, så går det verkligen inte att hitta motivationen eller kraften vilket leder till att man blir mer stressad.
Allt känns så hopplöst och besviket då. Och man vet inte riktigt hur man ska göra; ska man försöka och kämpa och stressa? När det ändå känns hopplöst? Eller ska man bara skita i det och ta det senare? Senare när man skulle vara ledig eller när man har andra kurser?
Just för att jag hela tiden i mitt huvud räknat med att hinna, över hela julen och långt innan hade jag räknat med att i god tid hinna, för att jag pluggade hela tiden. Jag hade räknat med att få det överstökat och att få lite ledigt. Vilken lyx.
Jag ville inte bli sjuk. Igen. Jag räknade inte med det.
med ont
trött
det är mörkt
man mår illa
man är orolig.
När man inte har någon aning om hur eller vad man ska göra. Och när det redan känns som att det inte finns en chans att hinna, för att man inte ens har någon aning om var man ska börja eller hur man ska göra. Och när man känner den känslan, hopplösheten över att hinna, så går det verkligen inte att hitta motivationen eller kraften vilket leder till att man blir mer stressad.
Allt känns så hopplöst och besviket då. Och man vet inte riktigt hur man ska göra; ska man försöka och kämpa och stressa? När det ändå känns hopplöst? Eller ska man bara skita i det och ta det senare? Senare när man skulle vara ledig eller när man har andra kurser?
Just för att jag hela tiden i mitt huvud räknat med att hinna, över hela julen och långt innan hade jag räknat med att i god tid hinna, för att jag pluggade hela tiden. Jag hade räknat med att få det överstökat och att få lite ledigt. Vilken lyx.
Jag ville inte bli sjuk. Igen. Jag räknade inte med det.
another tomorrow
Nu ska jag bara gå och lägga mig.
Och jag ska bli omhållen av trygga armar, sådana som kan ta bort allt ont och alla bekymmer i hela världen.
Sedan får vi se vad som händer den senaste tiden.
Och jag ska bli omhållen av trygga armar, sådana som kan ta bort allt ont och alla bekymmer i hela världen.
Sedan får vi se vad som händer den senaste tiden.
peka finger åt ödet
Ligger på soffan och gör absolut ingenting. Det har jag gjort hela dagen. Jag ignorerar allt och gör absolut ingenting, den här dagen när jag skulle ha pluggat heldag för att jag redan hade för lite tid.
Jag har för ont och mår för dåligt för att orka fokusera och helt ärligt -
jag kunde verkligen inte bry mig mindre just nu.
Det känns inte längre lika viktigt.
Jag är trött på allt och skiter i allt. Jag har bytt taktik ifrån att vara deppig och orolig (iaf tillfälligt) till att vara arg och förbannad. Jag skrattar åt ödet och är förbannad på det samtidigt. Jag skrattar åt allt, som om jag blivit tokig. Det är nästan så att jag skrattar åt hur skrattretande komiskt ont det gör.
Jag har ett hål rakt ned i käken och en infektion i kroppen. Inte konstigt att det gör ont och jag är trött.
Det är faktiskt inte värt det för kroppen att stressa, vilket jag skulle behöva göra nu. Jag har insett det. Och jag känner mig inte dålig på något sätt eftersom jag vet att jag gjort allt jag kunnat och pluggat i princip varje dag, häcken av mig, i den här kursen. Och, jag kan inte rå för att min kropp drar på sig magkramper, infektioner och skit och blir sjuk, hela tiden.
Jag är arg på läraren som är otydlig, jag är arg på kursen, jag är arg på att det ska få ta upp så mycket tid och energi, jag är arg på examinationsuppgiften som ät konstig och som jag inte fattar och framförallt är jag arg på min kropp och min hälsa. Förbannad till tusen. Jag tänker slå på något. Och skratta. Och vila kroppen lite, det den behöver. Sen so what då, om jag lämnar in uppgiften lite senare. Jag tänker krama på min sambo idag och glo på TV.
Jag orkar inte bry mig just nu.
Jag är arg.
Jag har för ont och mår för dåligt för att orka fokusera och helt ärligt -
jag kunde verkligen inte bry mig mindre just nu.
Det känns inte längre lika viktigt.
Jag är trött på allt och skiter i allt. Jag har bytt taktik ifrån att vara deppig och orolig (iaf tillfälligt) till att vara arg och förbannad. Jag skrattar åt ödet och är förbannad på det samtidigt. Jag skrattar åt allt, som om jag blivit tokig. Det är nästan så att jag skrattar åt hur skrattretande komiskt ont det gör.
Jag har ett hål rakt ned i käken och en infektion i kroppen. Inte konstigt att det gör ont och jag är trött.
Det är faktiskt inte värt det för kroppen att stressa, vilket jag skulle behöva göra nu. Jag har insett det. Och jag känner mig inte dålig på något sätt eftersom jag vet att jag gjort allt jag kunnat och pluggat i princip varje dag, häcken av mig, i den här kursen. Och, jag kan inte rå för att min kropp drar på sig magkramper, infektioner och skit och blir sjuk, hela tiden.
Jag är arg på läraren som är otydlig, jag är arg på kursen, jag är arg på att det ska få ta upp så mycket tid och energi, jag är arg på examinationsuppgiften som ät konstig och som jag inte fattar och framförallt är jag arg på min kropp och min hälsa. Förbannad till tusen. Jag tänker slå på något. Och skratta. Och vila kroppen lite, det den behöver. Sen so what då, om jag lämnar in uppgiften lite senare. Jag tänker krama på min sambo idag och glo på TV.
Jag orkar inte bry mig just nu.
Jag är arg.
nanananananananana
Nu skrattar jag åt allt. Kanske att jag börjar bli konstig(are).
Jag orkar inte mer. Jag är trött på att vara sjuk, jag är trött på skola, jag är trött på det mesta.
Kan man inte bara få skita i allt och flytta till Bahamas?
Eller i alla fall få snabbspola några år framåt, tills när allting är klart, man fått en nystart någon annanstans, har ett stabilt jobb med inkomst, en familj och lite lugn i sitt liv? Förhoppningsvis mår jag bra då också.
Jag vill ju så gärna få klart den så jag kan få den undanstökad och borta. Och jag ville ju så gärna vara lite ledig nu nästa vecka... Men just nu ser det inte så ljust ut på den fronten.
Alla bara tränar hela tiden, och jag får aldrig..
Jag orkar inte mer. Jag är trött på att vara sjuk, jag är trött på skola, jag är trött på det mesta.
Kan man inte bara få skita i allt och flytta till Bahamas?
Eller i alla fall få snabbspola några år framåt, tills när allting är klart, man fått en nystart någon annanstans, har ett stabilt jobb med inkomst, en familj och lite lugn i sitt liv? Förhoppningsvis mår jag bra då också.
Jag vill ju så gärna få klart den så jag kan få den undanstökad och borta. Och jag ville ju så gärna vara lite ledig nu nästa vecka... Men just nu ser det inte så ljust ut på den fronten.
Alla bara tränar hela tiden, och jag får aldrig..
sjukdomstillstånd
Har pratat med tandläkare och läkare nu idag eftersom mitt allmäntillstånd inte blivit bättre efter att den infekterade tanden dragits ut, för att jag fortfarande har så fruktansvärt ont och för att jag fortfarande är smått febrig..
Kanske för att jag aldrig hinner vila..
De blev i alla fall smått oroliga när jag pratade om hur jag mådde och skulle diskutera och ringa upp igen.
Jag känner såhär: Om de nu bestämmer sig för att ge mig penicillin och ordinerar vila, för att jag har en infektion som spritt sig i hela kroppen, då funderar jag starkt på att vänta med att skriva examinationsuppgiften till någon gång när jag mår bra istället.
Det är inte lätt att försöka fokusera och plugga när man hela tiden är sjuk, har ont eller det kommer saker i vägen. Jag menar, jag kunde inte ha gjort mer än vad jag har gjort hittills. Jag har pluggat i princip hela tiden, varje dag. Förutom det har jag legat sjuk i magkramperna, i feber, i halsont och förkylning och nu också all värk från visdomstandens infektion. Dessutom kommer det saker i vägen, som den här rättegången och annat tjafs. Kanske då att det är bäst för kroppens skull att låta den vila ett tag? Jag har inte särskilt mycket tid till att skriva den här examinationen och att stressa med den, få till ett halvtaskigt resultat och utsätta kroppen för den stressen när den mår som den mår, det är nog inte världens bästa kombo.., eller?
Vi får se hur jag gör. Jag kan ju lämna in den i april och ändå få samma betyg. Det som tar emot är ju självklart att jag skulle velat fått den klar, och haft lite ledigt. och sedan kommer c-uppsatsen, och då vill man inte gärna göra den här samtidigt - trots att jag har resten av kursen klar och egentligen allt råmaterial också.
Det värsta är att jag får en sådan känsla av att vara dålig om jag inte gör klart den.. Men man borde kanske lyssna på kroppen ibland..
Jag blir stressad av att inte kunna komma igång och kan samtidigt inte komma igång för att jag inte kan fokusera eller vet vad jag ska göra, bl.a. för att det gör så ont i hela käken. Dumma dilemma.
Kanske för att jag aldrig hinner vila..
De blev i alla fall smått oroliga när jag pratade om hur jag mådde och skulle diskutera och ringa upp igen.
Jag känner såhär: Om de nu bestämmer sig för att ge mig penicillin och ordinerar vila, för att jag har en infektion som spritt sig i hela kroppen, då funderar jag starkt på att vänta med att skriva examinationsuppgiften till någon gång när jag mår bra istället.
Det är inte lätt att försöka fokusera och plugga när man hela tiden är sjuk, har ont eller det kommer saker i vägen. Jag menar, jag kunde inte ha gjort mer än vad jag har gjort hittills. Jag har pluggat i princip hela tiden, varje dag. Förutom det har jag legat sjuk i magkramperna, i feber, i halsont och förkylning och nu också all värk från visdomstandens infektion. Dessutom kommer det saker i vägen, som den här rättegången och annat tjafs. Kanske då att det är bäst för kroppens skull att låta den vila ett tag? Jag har inte särskilt mycket tid till att skriva den här examinationen och att stressa med den, få till ett halvtaskigt resultat och utsätta kroppen för den stressen när den mår som den mår, det är nog inte världens bästa kombo.., eller?
Vi får se hur jag gör. Jag kan ju lämna in den i april och ändå få samma betyg. Det som tar emot är ju självklart att jag skulle velat fått den klar, och haft lite ledigt. och sedan kommer c-uppsatsen, och då vill man inte gärna göra den här samtidigt - trots att jag har resten av kursen klar och egentligen allt råmaterial också.
Det värsta är att jag får en sådan känsla av att vara dålig om jag inte gör klart den.. Men man borde kanske lyssna på kroppen ibland..
Jag blir stressad av att inte kunna komma igång och kan samtidigt inte komma igång för att jag inte kan fokusera eller vet vad jag ska göra, bl.a. för att det gör så ont i hela käken. Dumma dilemma.
vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut
Ett mycket bra citat.
Jag är egentligen väldigt lycklig. Jag har svårt att se det ibland bara. Den här hösten/vintern har varit lite för mycket. Men nu vänder det igen, jag känner det.
Jag ska känna och visa min lycka igen
Jag känner mig inspirerad och struntar i allt annat.
Ge mig Göteborg, ett cafe och en hatt på sned.
Ge mig en vinylskiva och träd som står i blom
Ge mig sneda solglasögon och flätor i håret.
Sedan kommer jag att vara nöjd. Det är något magiskt med trasiga saker.
Jag är egentligen väldigt lycklig. Jag har svårt att se det ibland bara. Den här hösten/vintern har varit lite för mycket. Men nu vänder det igen, jag känner det.
Jag ska känna och visa min lycka igen
Jag känner mig inspirerad och struntar i allt annat.
Ge mig Göteborg, ett cafe och en hatt på sned.
Ge mig en vinylskiva och träd som står i blom
Ge mig sneda solglasögon och flätor i håret.
Sedan kommer jag att vara nöjd. Det är något magiskt med trasiga saker.
likt droppar på en äng
Det finns vissa människor som kan få mig att må så otroligt bra och få mig så glad.
Jag måste försöka lära mig att lära lite mer från dem, njuta lite mer av livet och go with the flow :)
Skratta och le åt livet och ta det som en utmaning som du utvecklas av.
Jag ska försöka se det mer så. Och njuta av en chokladbit då och då.
Jag måste försöka lära mig att lära lite mer från dem, njuta lite mer av livet och go with the flow :)
Skratta och le åt livet och ta det som en utmaning som du utvecklas av.
Jag ska försöka se det mer så. Och njuta av en chokladbit då och då.
ambitions
Jag tänkte att jag skulle hinna med och uppdatera lite om senaste tiden, jul och nyår och sådär.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det hela, en smäll in i väggen kanske, utbrändhet förmodligen.
Jag låg i extrema magkramper över hela mellandagarna och kunde inte äta på ungefär en vecka. Jag låg helt enkelt mest och kved och grät i soffan. All stress över pluggande och allt som skulle fixas och mina förväntningar över hur allt ska vara tog ut sin rätt. Ett tag tänkt vi att jag var tvungen att åka in till akuten när jag inte längre kunde stå upp, men det la sig och blev hanterbart. Generellt har jag mått riktigt dåligt, fysiskt och psykiskt, med stress och ångestattacker. Det var nog bland det värsta någonsin. Dagarna innan jul och dagarna efter jul pluggade jag mest, jag har pluggat konstant, all tid jag har hittat. Något jullov existerade inte på långa vägar.
På vägen ut till skärgården släpade jag tunga väskor i snökaos. Oj, denna snö.. Allt har varit vitt.
Julen var trots allt bra, men alldeles för kort. För mig ska julen, mellandagarna och nyår liksom sitta ihop. Men det verkar inte riktigt vara så längre. Jag har svårt att acceptera att tiden gör oss äldre med andra krav och andra förutsättningar. Jag kämpar med magin. Vi har hunnit med att titta på lite julfilmer, gjort snölyktor, åkt pulka, haft Sagan om Ringen-maraton, ätit godis och en massa mat, spelat spel och spelat wii. Nyår spenderades hemma i skärgården och maten var supergod. Dock karakteriserades kvällen av alldeles för mycket Hockey på TV:n, något som inte riktigt passar in enligt mig.
Jag fick många fina julklappar; exempelvis Jays skiva, ett smyckesskrin, en klocka och mycket mycket annat.
Dessutom fick jag en underbar väckarklocka/lampa av Jocke som jag önskat mig länge. Man vaknar av solljus och kan ställa in olika harmoniska ljud att vakna till. Precis vad jag behöver. Något annat underbart jag fick av Jocke och som jag verkligen behövde var den långa ansiktsbehandlingen på över 75 minuter. Men inte ens där lyckades jag slappna av helt.
När jag kom hem till eskilstuna igen (efter att ha sovit 2,5 timme den natten) var jag otroligt trött, illamående och lättirriterad, med magvärk och huvudvärk. Förutom detta var jag verkligen taggad på att kunna börja träna och ganska stressad över allt skoljobb. Självklart blev jag sjuk nu direkt igen. Så jävla orättvist, hela tiden. Så träna och plugga är svårt. Förkylning, bihålor, ont i halsen, huvudvärk etc kom samtidigt som extremt ont i visdomstanden. Det hela blev bara värre och värre och i lördags fick jag akut gå och rycka ut den. Svullen som en gris, bedövad, och med smärta som bara den när bedövningen släppte satt jag sedan där. Det gör fortfarande fruktansvärt ont hela tiden och jag är lite rädd för mitt dåliga immunförsvar tillsammans med infektionen som jag har i hela kroppen utifrån käken.
Just nu? Jag sitter och tänker att jag borde plugga eftersom jag bara har den här veckan vilken kommer att försvinna bort på att exempelvis åka till en rättegång som vittne. Mindre kul. Jag har ont i käken och huvudet och är lite varm och min hy har fallit ihop totalt av någon anledning. Torr som fnöske och små sår.
Jag behöver verkligen lite lugnt och ro. Att bara få sova, att få festa bort allt, eller att få åka på solsemester. Jag vill kunna börja träna, jag vill kunna jobba. Jag vill bara ha lite tid att kunna koppla av och mysa också, tid när man inte behöver tänka på någonting alls. Inte behöva tänka på något som oroar, några tankar inför framtiden eller baktiden och inga tankar om saker som ska göras.
Varför är det så jäkla jobbigt för mig hela tiden? frågar jag mig ganska ofta. Varför kan någonting inte bara få vara lätt för mig någon gång och gå min väg? Jag är väldigt glad att jag har Joakim i alla fall. Han är det där ljuset i min värld, den där varma handen som håller mig när jag fryser eller den där kalla handen som kyler en febrig panna.
Egentligen är jag nog mest trött. Om jag bara blir frisk någon gång, om man kunde komma på vad det är, och om jag bara klarar mig igenom den här sista terminen och får min examen - då kommer vi nog få den nystarten jag behöver. Det är trötthet som karakteriserar mig nuförtiden. Jag hinner inte ens vara nöjd över det jag presterar, och det i sig är ju sjukligt. Det är liksom bara nya saker att göra, att tänka på och att oroa sig för hela tiden. Det finns inget stopp, ingen vila och jag har svårt att se det där ljuset i tunneln. Samtidigt är det en lite konstig och läskig känsla att för första gången någonsin inte veta vad jag gör eller var vi bor vid den här tiden nästa år. Jag som alltid har pluggat - det som varit min identitet. Det känns konstigt att jag snart är inne i min absolut sista rookievecka och det känns konstigt att det är ett helt år sedan (lite mer) som jag låg sjuk runt nyår uppe i Falun. Tiden går så fort att jag blir tokig.
Det är bara pluggande, saker att göra och ingen sömn. Det finns liksom inget slut.
Jag tror att jag skulle behöva åka och bo hos munkarna.
Och vad kan jag egentligen göra när jag är klar? Jag har ju inga praktiska kunskaper? Vad ska jag jobba med? Jobba känns ändå väldigt lockande.. vad som helst förutom skoljobb.
Jag mår i alla fall lite bättre nu efter julhelgerna, nu efter alla förväntningar och all min press.
Nu ska jag bara kämpa med den sista utmaningen skolmässigt för tillfället och sedan ska jag vara lite ledig.
Det är ett nytt år också.
Nytt år - nya möjligheter. Det är något lockande i det, något jag gillar. Något fräscht och hoppfullt.
Jag tror att det bara kan bli ljusare och bättre nu. Det kommer att bli bättre nu, jag känner det.
Året som gått kan på något sätt suddas ut. I alla fall litegrann.
Må de mörka mornarna suddas bort framförallt.
Men nu, just nu denna korta kvällsstund, så tänker jag vila lite.
i don't hear a word you're saying
Det har varit soligt idag. Tänk vad lite sol kan göra för att man ska må bättre och bli lite gladare.
Jag vill ha ljusare dagar, ljusare mornar och mer vår och sommar. Jag tror att jag behöver det. Jag tror att jag mår dåligt av mörkret. Tur att jag snart kan börja använda väckarklockan med solljus och havbris som jag fick av Jocke i julklapp.
Hur som helst, det har varit en fin dag i världen.
Jag tror att jag måste fokusera på att sluta oroa mig för allting hela tiden. Det tjänar ingenting till, löser ingenting och hjälper inte. Jag måste lära mig att tänka mindre och bara släppa saker. Låta saker komma som de kommer, bli som de blir.
Det är intressant tycker jag att man är mer förvirrad och förstår mindre efter att man fått svar från läraren, då man frågat för att man inte förstår, än innan. Menmen, nu handlar det om att ta det lugnt och som sagt - ta en sak i taget. Så det ska jag göra idag, jag ska vila lite nu och sen kanske bara plugga lite lätt i någon timme eller två. Bara sålla och läsa igenom lite för att sedan komma i säng hyfsat tidigt. Det riktiga arbetet får börja imorgon. Sedan ska jag göra så mycket jag kan i veckan, och räcker inte det så får jag väl lämna in det senare. Jag är värd att vila lite just nu.
Fokus.
Och fokus på att se det hela som en utmaning! Jag måste se det som att jag bara ska klara av det här den här veckan nu, för sedan efter det så får jag faktiskt en hel vecka ledigt, utan skola och plugg. Då ska jag bara vila, kanske jobba lite och kanske göra lite ärenden, och förhoppningsvis så kanske jag är tillräckligt frisk för att komma igång med träningen då.
Jag tänker vara ledig den veckan hur som helst, även om jag inte hinner bli klar med peagogikskiten. Men jag tänker göra allt för att bli klar med pedagogikskiten, i ett lugnt och lite mer harmoniskt tempo. Så det så.
Jag måste försöka lära mig att inte bli för ångestfylld och uppstressad. Göra så gott det går utan att må dåligt, liksom.
Tanden och munnen? Ja, det känns lite lite bättre just nu. Men det är svårt att säga om det är värktabletterna som gör det eller inte.
Det är skönt att vara hemma i Eskilstuna igen i alla fall; egen lägenhet, egen säng. Detta trots att jag alltid tycker att det är lite jobbigt och tråkigt när julen och mellandagarna är över. Det känns som att vi precis satte upp julpyntet till första advent och nu har vi fått plocka ner det igen. Men, det kommer en ny jul. Nu vill jag bara att nya goda vanor ska kunna kicka in och så vill jag att mycket av all oro ska försvinna.
Och jag vill att sommaren ska komma.
Kommer du ihåg hur mycket lättare och enklare allting var när man var liten?
Jag vill ha ljusare dagar, ljusare mornar och mer vår och sommar. Jag tror att jag behöver det. Jag tror att jag mår dåligt av mörkret. Tur att jag snart kan börja använda väckarklockan med solljus och havbris som jag fick av Jocke i julklapp.
Hur som helst, det har varit en fin dag i världen.
Jag tror att jag måste fokusera på att sluta oroa mig för allting hela tiden. Det tjänar ingenting till, löser ingenting och hjälper inte. Jag måste lära mig att tänka mindre och bara släppa saker. Låta saker komma som de kommer, bli som de blir.
Det är intressant tycker jag att man är mer förvirrad och förstår mindre efter att man fått svar från läraren, då man frågat för att man inte förstår, än innan. Menmen, nu handlar det om att ta det lugnt och som sagt - ta en sak i taget. Så det ska jag göra idag, jag ska vila lite nu och sen kanske bara plugga lite lätt i någon timme eller två. Bara sålla och läsa igenom lite för att sedan komma i säng hyfsat tidigt. Det riktiga arbetet får börja imorgon. Sedan ska jag göra så mycket jag kan i veckan, och räcker inte det så får jag väl lämna in det senare. Jag är värd att vila lite just nu.
Fokus.
Och fokus på att se det hela som en utmaning! Jag måste se det som att jag bara ska klara av det här den här veckan nu, för sedan efter det så får jag faktiskt en hel vecka ledigt, utan skola och plugg. Då ska jag bara vila, kanske jobba lite och kanske göra lite ärenden, och förhoppningsvis så kanske jag är tillräckligt frisk för att komma igång med träningen då.
Jag tänker vara ledig den veckan hur som helst, även om jag inte hinner bli klar med peagogikskiten. Men jag tänker göra allt för att bli klar med pedagogikskiten, i ett lugnt och lite mer harmoniskt tempo. Så det så.
Jag måste försöka lära mig att inte bli för ångestfylld och uppstressad. Göra så gott det går utan att må dåligt, liksom.
Tanden och munnen? Ja, det känns lite lite bättre just nu. Men det är svårt att säga om det är värktabletterna som gör det eller inte.
Det är skönt att vara hemma i Eskilstuna igen i alla fall; egen lägenhet, egen säng. Detta trots att jag alltid tycker att det är lite jobbigt och tråkigt när julen och mellandagarna är över. Det känns som att vi precis satte upp julpyntet till första advent och nu har vi fått plocka ner det igen. Men, det kommer en ny jul. Nu vill jag bara att nya goda vanor ska kunna kicka in och så vill jag att mycket av all oro ska försvinna.
Och jag vill att sommaren ska komma.
Kommer du ihåg hur mycket lättare och enklare allting var när man var liten?
morgontankar
Sista gången med äckelpäckelbussen till Västerås.
Trött, med en aning ont, ska jag börja att göra mig iordning. Jag hoppas att det inte behövs lika mycket värktabletter idag utan att det faktiskt kan börja kännas bättre, så som de sa att det skulle göra.
Det är mörkt ute och själv tycker jag det känns lite tragiskt att gå upp vid den här tiden utan att ha någon julkalender att öppna eller något ljus eller någon stjärna att tända.. Men det blir väl ljusare, och det blir väl bättre.
I eftermiddag ska jag sätta igång med pedagogiken som jag inte förstår någonting av.
Men, iofs, jag brukar inte förstå så mycket utav saker.
Det kommer att bli heltidspluggande, alla dagar jag kan den här veckan, trots att min kropp och infektionen egentligen skulle behöva vila.
Jag är rädd för infektionen, jag är rädd för att min kropp, så dålig som den är, inte kan ta hand om den och såret efter tanden själv, utan att jag kommer att bli sämre och det kommer att sprida sig.
Vi hoppas inte.
Jag som verkligen skulle börjat träna.. Hela tiden min vanliga tur antar jag.. Magkramper under hela jul, och sjuk i infektion så fort man kommer hem. Jag börjar vänja mig.
Jag är också rädd för det som kommer senare i veckan.. men jag får väl se det som att snart är över.
Jocke gick precis utanför dörren
Jag saknar honom alltid när han går.
Thåström, det är något lustigt med den karln, han får mig alltid att må så bra och så dåligt på samma gång. Jag saknar tiden när vi lyssnade på honom jämt. Det är dags att börja med det igen.
Trött, med en aning ont, ska jag börja att göra mig iordning. Jag hoppas att det inte behövs lika mycket värktabletter idag utan att det faktiskt kan börja kännas bättre, så som de sa att det skulle göra.
Det är mörkt ute och själv tycker jag det känns lite tragiskt att gå upp vid den här tiden utan att ha någon julkalender att öppna eller något ljus eller någon stjärna att tända.. Men det blir väl ljusare, och det blir väl bättre.
I eftermiddag ska jag sätta igång med pedagogiken som jag inte förstår någonting av.
Men, iofs, jag brukar inte förstå så mycket utav saker.
Det kommer att bli heltidspluggande, alla dagar jag kan den här veckan, trots att min kropp och infektionen egentligen skulle behöva vila.
Jag är rädd för infektionen, jag är rädd för att min kropp, så dålig som den är, inte kan ta hand om den och såret efter tanden själv, utan att jag kommer att bli sämre och det kommer att sprida sig.
Vi hoppas inte.
Jag som verkligen skulle börjat träna.. Hela tiden min vanliga tur antar jag.. Magkramper under hela jul, och sjuk i infektion så fort man kommer hem. Jag börjar vänja mig.
Jag är också rädd för det som kommer senare i veckan.. men jag får väl se det som att snart är över.
Jocke gick precis utanför dörren
Jag saknar honom alltid när han går.
Thåström, det är något lustigt med den karln, han får mig alltid att må så bra och så dåligt på samma gång. Jag saknar tiden när vi lyssnade på honom jämt. Det är dags att börja med det igen.
Fred och kärlek
GE MIG Peace&Love-2011!!
Det är det enda som snurrar i mitt huvud just nu.
Det var underbart, och jag saknar stämningen, människorna, musiken och friheten.
Jag saknar känslan av att inte behöva bry sig om någonting annat än nuet och livet, kärleken och luften som andades emellan oss.
Jag saknar känslan av hand i hand i gryningen.
Jag behöver den känslan av underbara vänner, en skål med bål och avklippta shorts.
Det är det enda som snurrar i mitt huvud just nu.
Det var underbart, och jag saknar stämningen, människorna, musiken och friheten.
Jag saknar känslan av att inte behöva bry sig om någonting annat än nuet och livet, kärleken och luften som andades emellan oss.
Jag saknar känslan av hand i hand i gryningen.
Jag behöver den känslan av underbara vänner, en skål med bål och avklippta shorts.
jag kan vara mer än nog för mig
Det går långsamt framåt. Ikväll - någon gång - är jag klar med just den här.
Imorgon börjar nästa.
När tar det någonsin slut?
Och vad ska jag göra då?
take my photo off the wall if it just won't sing for you
Jag är trasig överallt; i tanden, i munnen, i huden, i magen, i huvudet, i kroppen och själen generellt.
Jag lovar, jag ska berätta mer snart, när lite av allt dumt försvunnit och en del av ljuset kommit tillbaka.
Imorgon måste jag plugga hela dagen, trots värk av den utdragna visdomstanden och ont i magen. Det måste göras, tiden har försvunnit på andra jobbiga oplanerade saker.
Jag mådde så mycket bättre förut, jag förstår inte.
Jag förlitade mig mer på världen och musiken.
Vi tror det är utbrändhet, som kanske gått för långt.
Man vet att man är hemma, för stan är likadan.
SöndagMåndagsång
Jag har ingen uppfattning om dagarna längre.
Jocke, Beris och Jossan.
Lite extra tankar och kärlek till er
världen snurrar på för fort..
.. Jillsan Jillsan liten..
tvålaxdec
Tydligen ska man skriva om vad man känt och gjort under året.
Jag vet inte ja.
Det har varit Joakim
Det har varit sjukdom och stress.
Det har varit Göteborg
Det har varit första alla-♥-dagen
Det har varit familj
Det har varit b-uppsatser
Det har varit grillningar
Det har varit styrelser
Det har varit snölek och snögubbar
Det har varit flytt
Det har varit inflyttningsfester
Det har varit bakåtsträvande och bakåttänkande
Det har varit jobb
Det har varit promenader
Det har varit Dalarna
Det har varit studentliv
Det har varit konstiga, kvarklängande och jobbiga människor
Det har varit underbara människor, det har varit sämre människor
Det har förlorats kontakter, det har byggts upp kontakter
Det har varit valborg i Uppsala
Det har varit påsk i skärgårn, liksom midsommar, sommar
Det har varit Göteborg igen och Liseberg
Det har varit P&L och underbara människor
Det har varit värme och solbränna
Det har varit underbara extrafamiljer och kanotpaddling
Det har varit älskade Stockholm, för lite dock
Det har varit bakning, bio och bubbel
Det har varit nya kontakter och rookieveckor
Det har varit höstmys
Det har varit Italien
Det har varit halloweenfester och spökkvällar
Det har varit Västerås
Det har varit födelsedagar
Det har varit spruckna förhoppningar och sviket självförtroende
Det har varit simning
Det har varit adventsmys
Det har varit ambivalens
Det har varit fest
Det har varit ångest och pluggande
Det har varit småtroll
Det har varit besvikelser
Det har varit massiv snö, kyla och lång vinter
Det har varit ohälsa
Det har varit en jul och en nyårsafton
..och det har varit mycket annat, i helt andra dimensioner.
Inte som alla andra.
Det har varit - allt som jag aldrig trodde.
Jag tror och hoppas på 2011.
Det kommer att bli vårt bästa år hittills.
Just nu längtar jag till sommaren.
Jag vet inte ja.
Det har varit Joakim
Det har varit sjukdom och stress.
Det har varit Göteborg
Det har varit första alla-♥-dagen
Det har varit familj
Det har varit b-uppsatser
Det har varit grillningar
Det har varit styrelser
Det har varit snölek och snögubbar
Det har varit flytt
Det har varit inflyttningsfester
Det har varit bakåtsträvande och bakåttänkande
Det har varit jobb
Det har varit promenader
Det har varit Dalarna
Det har varit studentliv
Det har varit konstiga, kvarklängande och jobbiga människor
Det har varit underbara människor, det har varit sämre människor
Det har förlorats kontakter, det har byggts upp kontakter
Det har varit valborg i Uppsala
Det har varit påsk i skärgårn, liksom midsommar, sommar
Det har varit Göteborg igen och Liseberg
Det har varit P&L och underbara människor
Det har varit värme och solbränna
Det har varit underbara extrafamiljer och kanotpaddling
Det har varit älskade Stockholm, för lite dock
Det har varit bakning, bio och bubbel
Det har varit nya kontakter och rookieveckor
Det har varit höstmys
Det har varit Italien
Det har varit halloweenfester och spökkvällar
Det har varit Västerås
Det har varit födelsedagar
Det har varit spruckna förhoppningar och sviket självförtroende
Det har varit simning
Det har varit adventsmys
Det har varit ambivalens
Det har varit fest
Det har varit ångest och pluggande
Det har varit småtroll
Det har varit besvikelser
Det har varit massiv snö, kyla och lång vinter
Det har varit ohälsa
Det har varit en jul och en nyårsafton
..och det har varit mycket annat, i helt andra dimensioner.
Inte som alla andra.
Det har varit - allt som jag aldrig trodde.
Jag tror och hoppas på 2011.
Det kommer att bli vårt bästa år hittills.
Just nu längtar jag till sommaren.
