Åååååååååh - TEMPO!

Det är mycket nu, i positiv anda, vilket gör att detta med att skriva ned sina tankar blir smått lidande. Något mer som förövrigt blivit lidande sista tiden är min kropp som är totalt, TOTALT sönderbiten överallt av mygg. Betten är stora som tiokronor och på alla kroppsdelar och kliar så att jag knappt kan sova eller jobba. Jag ser ut som en apa (okej, mer än vanligt) och benen är alldeles uppsvullna.

Solen skiner, nästan hela tiden och det är varmt i vattnet. Sommarturisterna flockas här hemma i skärgårn, ungefär som myggorna. Mat mat mat, överallt, och sötsaker på det. I överflöd, hela tiden. Herrejösses, det känns som att jag gått upp hundra kilo senaste två veckorna, trots att jag knappt är sugen på något eller tycker att jag äter så överdrivet mycket. Känslan var som värst när vi var i Göteborg förra helgen. Det var god mat hela tiden, så varje gång jag stoppade i mig något kändes det som att jag åt bara för sakens skull. Dessutom kände jag mig smått illamående, svullen och småsjuk. Förövrigt var den helgen toppen trots att man var något sliten. Underbara människor, Göteborg i sin helhet, Liseberg med Jocke, middagar ute, släktkalas på en av världens finaste platser vid vattnet och regn som smattrade på vårt husvagnstak. Det var en intensiv helg med massor utav åkande men också massor utav skratt, spel, allsång, fika och människor som är rakt igenom sockersöta. Vädret kunde ha varit bättre dock, det regnade mest. Imorgon får jag i alla fall träffa den underbara familjen Millén (+ lite Svegelius) igen - för imorgon drar vi uppåt mot PEACE&LOVE! Som jag har längtat! Det kommer att bli underbart; camping och underbara människor som jag saknat, som exempelvis bästaste Beris. Sedan hoppas vi förstås att vi slipper mindre underbara människor. Men jag menar, man kan ju inte begära för mycket. Dessutom ska vi på den underbara premiären på natten mellan tisdag och onsdag. SOM jag har längtat!

Den här sommaren gillar jag, tackvare sina små detaljer som bringar klarhet i både nya insikter och nostalgi. Det finns vissa punkter jag är oerhört missnöjd med, men generellt är jag nöjd.

Dagarna spenderar jag med att jobba, bara mysa med Jocke eller sola och bada med barnen. Det blir också en del spel, slappande och film på schemat. Jag har ätit de första smultronen och de smakade precis som förr. Jag simmar och simmar och simmar och det känns så skönt att vara hemma vid havet i mitt rätta element igen. Dessutom har jag massor att se fram emot; P&L (såklart), Kolmården, Invasion Dalarna, Rom och hela sommaren generellt. Den innefattar exempelvis mys i stan med bästaste Elin.

Något som jag däremot saknar något förskräckligt, är en riktig skolavslutning. En sådan där i kyrkan, med fina kläder och där man sjunger den blomstertid nu kommer.
Sommaren kändes så definitiv då. Nu är den mer abstrakt.

Något annat jag saknar är att jobba inne i Stockholm och jag ska banne mig göra det nästa sommar, hur det än blir. Jag älskade det, det passade mig perfekt. Den sommaren kunde jag strosa omkring på söder och i gamla stan innan eller efter jobbet och njuta och då kändes jobbet inte jobbet så jobbigt. Om ni förstår mig rätt. Jag träffade jättehärliga människor och livet liksom bara lekte. Allt kändes så annorlunda. Men i och för sig älskade jag den sommaren överlag.

Midsommar i år var som en dröm, riktigt riktigt toppen! Sådär som jag hade tänkt mig länge, ("typ").
Vädret var underbart och det var mina runda fötter också. Kvällen innan tog jag och älsk med oss en korg med fika och satte oss på en klippa i kvällssolen. Mer kan man inte begära.
Däremot fick jag en smärre chock på midsommarafton, men, efter att den snabbt lagt sig så insåg jag att det inte berörde mig ett dugg. Jag kände mig bara väldigt lycklig över mitt liv.

VILL SNABBT BARA TILLÄGGA ATT JAG SKULLE KUNNA DÖDA FOTBOLLEN.
Suck, pust, arghh!

Jag behöver mer musik! Och ännu mera strand och stad- då blir allt nog så bra.
Senaste dagarna har jag suttit en del i solen och skrivit. Kanske är det inspirationen som flödar, vad vet jag. Snart ska jag springa ner och simma och efter det ska jag komma hem till nybakad paj och packning som ska fixas inför imorgon.

Jag var en sväng i Åkersberga för ett tag sedan. Det känns alltid så konstigt nu för tiden, efter farmor och farfars tid. Nostalgivibbar kan man kallas det. Men det hör också ihop med så mycket annat, med barndomsminnen, minnen ifrån somrarna när landet fortfarande var landet. När huset var mörkt och stugigt. När man hade det gamla lilla täcket och den öppna spisen, den gamla kylen och inget stort kök. När bilresorna gjordes på kvällarna och gräset var långt när man kom fram. När Tom Petty spelades i bilen och man sov på vägen mellan Åkerberga och Norrtälje. När det gamla rummet fanns, med den gröna heltäckningsmattan med ett brännmärke efter popcornkastrullen, gamla saker och gamla sängar. När stämningen var sådär mysig och det inte fanns någon 52tums TV utan bara en liten svartvit som visade Hajk.  

När jag sov bredvid mamma och pappa.
När allting var gammalt.
Då när allting var så annorlunda.

Jag fick mig också en släng av framtidsångest häromdagen (Jag som bara brukar ha baklängesångest).
Yrkesångest ska man kanske kalla det.
Blir jag någonting? Blir jag det jag verkligen vill? Vad vill jag? Vad vill jag göra? Jag blir ju ingenting? Har jag valt fel? Vad ska jag välja. Ska jag läsa vidare? Ska jag jobba? Tiden går så fort, vad ska jag göra sen? Skolan är snart slut! Vad ska jag välja för inrikting, är jag så säker som jag trodde? Vet jag vad jag vill? Och är detta rätt eller fel?
Vill jag verkligen jobba med det här? Eller vill jag egentligen jobba med det där andra?


Life, is a funny thing.

Bra bra bra bra!


Nu är Italien bokat - Rom, i oktober! Med älskade Joakim, alla fyra syskon och mamma <3

Har fått jobba hyfsat mycket, inte tillräckligt iofs, men hyfsat.
Idag har jag haft en underbar solig heldag inne i stan med bästaste Jocke och bästaste Elin och gjort av med pengar jag absolut inte har. Men whatever, jag ska ju ändå låna en massa så. Jag har tröttnat på att vara orolig för pengar. Det löser sig i slutändan.
Imorgon kommer trollen och på fredag åker vi till GOA GÖTEBORG!!!! Ska spendera tid med världens bästa svärföräldrar och resten av familjen Millén/Svegelius :) Liseberg, fika i Haga och allmänt njuta.

Efter det blir det midsommar och sedan: PEACE&LOVE! Även detta med älskade Jocke och bästaste Beris m.fl.



Underbart.

Jobb, promenader, fika och vändor på stan.
Snart Stockholm med Elin och därefter Göteborg.

Solen tittar fram. Inte tillräckligt mycket.
Och bara när man jobbar.







Och jag är trött på dig.

Är det jag som har för höga förväntningar?

Jag lovade mig själv (efter förra årets katastrof och insikt) att jag skulle sänka förväntningarna på sommaren, sluta försöka planera så mycket och bara vara mer spontan. Men samtidigt känns det som att planerar jag ingenting så händer ingenting. Folk jobbar, folk är långt bort, folk har bara tid ibland. Man måste samplanera, få tag i folk, ta sig till ställen. Och jag vill bara inte att tiden ska slösas bort och rinna iväg, eftersom jag vet hur snabbt den passerar; en sommar, ett år, fyra år, tio år...
Jag vill utnyttja tiden och skapa minnen, och då räcker det inte med minnen från TV-soffan. Jag vill inte bara jobba, sova och däremellan titta på TV. Tyvärr är man dock oftast för trött för att ta sig i kragen och göra det man vill göra.

Jag avundas er därute: Ni som kan leva lugnt utan ångest och  Ni som kan uppleva så mycket glädjefyllda stunder utan att tvinga ihop dem eller stressa.


Jag finner mig själv hela tiden fokusera på stereotyper och minnesbilder utav gamla somrar.
Utav hur en sommar ska vara.
De tidiga somrarna: smultron, sol, stranden, bad och sommarlovsmorgon
De senare somrarna: fester, vänner, pendeltåg, stockholm, öl på klippor, gitarrspel, uteserveringar

Allt detta i någon sorts stor kompott







Igårkväll gick jag ner och satte mig på bryggan i den kraftiga kvällssolen. Jag tittade på glittrande havet, läste min bok, tittade på två svanar som simmade förbi och lyssnade på båtarna och vågorna som kluckade, fåglarna som kvittrade och skriade.
Det oändliga havet. Så underbart.
Jag tycker ni alla borde ta er tid att uppleva det någon gång.







Jag har hittat den stora kärleken.
Nu väntar jag bara på den stora framtiden, i det stora livet.

♥

Jag är för rastlös
Jag saknar spänningen

Tänkte ge er några stolpar om vart jag befinner mig i livet just nu. Jag har suttit ute på verandan i solen här hemma i skärgårn och skrivit ned några tankar. Svart på vitt.
Som så många gånger tidigare.

Jocke har just gått och lagt sig (jag avgudar för den delen att han delar hemmet med mig här hos oss under hela sommaren. Det är underbart) men jag tänkte sitta uppe en liten stund till, för att filosofera, för att landa och framförallt för att dricka en kopp te med mamma. Båda dagarna sedan jag kom hem har mest bestått utav relaxande på hög nivå. Jag har tagit igen en massa massa sömn, varit ute i solen, läst i min nya skönlitterära bok, varit nere vid vattnet, badat lite lite, ätit glass, spelat kort och tittat på film och TV. Helt perfekt.
Jobbar gör jag ingenting än sålänge, och det stör mig som en sticka i sidan.
Jag vet att det förmodligen kommer senare, men jag behöver det NU.
Inga tider dyker upp för mig, men Jocke jobbar på så det står härliga till, varje dag. Känns lite konstigt att se honom ge sig iväg till jobbet på mornarna när jag stannar hemma hos mina föräldrar, när jag har "fixat" jobbet till honom genom mitt jobb, här hemma i Norrtälje. Han som är ny får alltså jobba mer än mig som har jobbat där länge. Menmen, det är situationen jag är irriterad på. Jag är glad för Jockes skull såklart.

Generellt sett så är det det här med jobbet som oroar mig mest för tillfället. Annars är allt toppen och rullar på. Men arbets- och pengafrågan klöser som en ilsken katt mitt i idyllen. Jag skulle verkligen behöva jobba nu i juni, annars kommer jag att behöva låna ännu mer pengar än vad jag redan kommer att behöva göra. Jag har tjatat och tjatat och de har lovat mig att det kommer att komma jobb och de har sagt att jag är såååå önskad, eftersom jag har så mycket erfarenhet och alla trivs att jobba med mig och för att jag är duktig. Dessutom kan jag jobba på i princip alla avdelningar - ändå dyker det inte upp några jobböppningar. Tydligen hade det dessutom funnits tider som jag inte hade blivit informerad om. Så jag känner mig lite lite grinig.

Om man bortser från jobbet är det en väldigt härlig känsla det här med att inte ha något alls att göra. Att inte ha några måsten. Min hjärna är mycket lugnare.


I torsdags drog jag mig mot kära Stockholm för att se SATC2 med tjejorna. Den var bra, men inte toppenbra. Jag sov sedan i Flempan och försökte ignorera att jag missade AC/DC, trots att jag hela tiden möttes av hårdrockande hårdrockare på väg hem efter konserten.

I fredags var det upp och iväg mot Väsby, platsen som jag känner mig så hemma på.
Bara att åka tåget mot Märsta ger mig konstiga och härliga nostalgivibbar i en mixad kompott. Det finns så mycket minnen, av alla dess slag. Och ja, jag vet att alla som läser det jag skriver relativt kontinuerligt kanske är trötta på allt prat om minnen, men ni kommer att få uthärda en del till.
Anledningen till det finfina besöket i Väsby var självklart CARROS STUDENT. Det som snurrade igenom min hjärna hela dagen var: Hon kan inte ta studenten? Hon går ju i högstadiet, jag går ju i gymnasiet? Vart är tiden påväg? Och jag var stolt, väldigt stolt. Och chockad, tårögd och nostalgisk; framförallt över tidens rusande lopp. Jag hänger inte med. Solen brände hela dagen vilket innebar att jag som var ute i solen HELA dagen fick en väldigt väldigt fin solbränna. Man kan nog inte njuta mycket mer av den nya sommaren och solen som jag gjorde den dagen.

Det var galna studenter överallt, flak, musik som pumpade, solsken, alkohol som sprutade, folk som skrek och släkt och vänner som var stolta. Det var också som att allt kom tillbaka till mig på en gång i flashbacks; min student, alla fester med Carro, allt vi gjort i Väsby och Stockholm och de galna åren mellan 16-18. När studenterna kom gående i tåg så kunde man verkligen känna vad de kände, känna glädjen och veta vad de tänkte. Och det jag tänkte var; "Jag vill OCKSÅ". Men det slog mig att jag aldrig skulle få uppleva det igen, att det bara sker en gång i livet. Och det fick mig att känna lite melankoli eller kanske snarare tragik.
Men samtidigt, i den underbara stämningen som var och faktumet att jag var delaktig - fick mig att känna mig som att jag var 15 igen. När jag satt i caben med pumpande musik och vinden i håret kändes det som att den riktiga jag var tillbaka.

Ibland tror jag att hon går vilse


Det var en underbar dag och jag fick träffa dem som jag inser att jag saknar mer än vad jag trott. Som jag älskar. Som jag älskar för att jag i deras sällskap älskar mig själv. Jag älskar mig själv som jag var, som jag innerst inne är men som inte kommer fram lika ofta som förut.

Ska jag säga det rakt ut: så känner jag mig gammal.
Det känns som att jag har gått ifrån att vara ung och vild till att skaffa mig en massa vuxenpoäng för att i sin tur bli gammal. Det känns som att jag sitter fast i ett tråkigt skal, en tråkig vardag som inte passar mig, som att jag slutat vara ung helt enkelt. Men faktum är att jag är ung. Vi ska festa, vi ska vara berusade på alkohol eller livet, vi ska göra saker, vi ska skapa minnen, vi ska uppleva livet, upptäcka världen! Jag behöver det - jag behöver mer. Nu ska ni inte tro att jag aldrig gör något, för det gör jag. Men jag behöver ännu mer, mer än en vardag fylld av datorer och TV-apparater.
Överlag är jag väldigt nöjd med mitt liv och framförallt med mitt liv med den stora kärleken <3
Men jag tror vi behöver göra lite mer, helt enkelt. Eller, så är det jag som kräver mer tempo än normalt.
Sommaren kommer att bli väldigt bra, jag känner det på mig.

Jag saknar festerna! Framförallt ute, framförallt i Stockholm, med Caroline och/eller de runt omkring, med musik som pumpar och vänner som törstar. Jag saknar glädjen, samhörigheten och känslan att läsa varandras tankar under nattens gång.
Jag saknar Carro, jag saknar Väsby, jag saknar Stockholm så innerligt mycket och jag saknar den tiden.
Jag trodde för ett tag sedan att den tiden var förbi, men jag har insett att jag kanske behöver den mer än någonsin. Den får mig att känna mig levande.



För att återgå till en mer grund uppdatering så kan jag tillägga att efter en mycket trevlig mottagning så begav jag mig hemåt med tåget för att bli mött av världens finaste mitt i natten.
Dagen efter kantades av ännu mer sol, ännu mer solbränna och ett tempo i full fläkt! Det var flottrace, grillning, bad och solande i Vilsta. Och där det finns studenter - där finns det alkohol.

Dagen efter detta var det dags för packning, tvättning, fixning och hemfärd!
Nuförtiden har jag börjat vakna med en härlig känsla i maggropen, av fågelkvitter och av solsken - inte av den där molande ångestkänslan som kantade vardagen för någon månad sedan.

Och just nu längtar jag efter: Göteborg, midsommar och P&L.

Adjö och godnatt!