Det är sista kvällen nu. Sista natten.
Imorgon går flyttlasset och vi flyttar äntligen. Det ska bli så otroligt skönt. Självklart kommer jag att sakna vissa saker lite smått, men i det stora hela så känns allt skitbra. Jag har mått jättedåligt sista tiden, bihåleinflammation, extrem smärta i huvudet och feber. Smärta som höll i sig konstant i över en vecka. Jag trodde att hjärnan blödde och var helt panikslagen och utslagen. Illamående och ont i magen. Tänkte åka till läkaren men avvaktade och nu är det bättre. Men det blir ju som aldrig riktigt bra. Jag bestämde mig istället för att använda sista dagarna här till att bara slappa och njuta, kurera mig och ladda inför flytten. All fokus på flytten. Prioriteringar. Jag insåg just att vi inte var utan vårt eget hem så jättelänge ändå, nu är vi back on track. Man utvecklas av allt.

Vi har en katt här också. En superkelig supersöt katt som vi just nu kallar Maja. Hon går inte härifrån och har varit här en vecka nu, men vi kan inte ta in henne och vi kan inte ta med henne, så vi vet inte riktigt vad vi ska göra.
Vi tror inte att hon har något hem. Stackarn.

Det känns så otroligt skönt att äntligen få tillbaka vårt eget, och lägenheten kommer att bli så snygg! Det känns som att allting faller på plats, alla pusselbitar, så fort vi får komma iordning. Jag ser fram emot flytten och jag ser fram emot nya jobbet, premiären (17 dagar), halloween och jul och allt som hör därtill. Jag gör ingenting på uppsatsen än.

Jag längtar efter utveckling och inspiration.




Det jag ser fram emot mest är att få en trygg, fast punkt som bara är vår där vi kan göra som vi vill. Jag ser fram emot att ha plats för alla saker, att få inreda som jag vill, att ha nära till allt och att få in våra vanliga rutiner igen. Jag får mitt Stockholm, och jag kommer att kunna gå massor i stan. Jag kommer att komma vidare, och jag kommer att hitta tillbaka till mig själv igen.

Det här året har gått så fort, så fort. Jag har inte hunnit med någonstans. Jag längtar till nästa.
Senaste dagarna och veckorna.. ja månaderna.. har bara försvunnit, som om de gått på några timmar, som om de inte räknas. Dagarna har varit som i en bubbla, totalt meningslösa. Vilket jag också har känt mig som. Allt har bara flugit förbi och jag har känt mig så fruktansvärt less, frustrerad, förbannad, trött och rastlös. Vad folk än tror så är det inte kul att bara ligga och inte göra någonting hela dagarna. Vad folk än tror så är det inte kul att känna sig oeffektiv hela tiden, inte när man egentligen är en effektiv människa. Jag har varit så förbannat jävla less på att vara sjuk hela tiden. JAG ÄR SÅ JÄVLA LESS OCH FRUSTRERAD PÅ DET, vilket jag tror det är svårt för andra att förstå. Förstå känslan av att inte ha varit frisk på kanske 1-2 år. Kanske mer. Man gör så gott man kan för att inte gnälla, men ibland måste man få påpeka det också, framförallt för sig själv.

Kroppen ska lyssnas på, har jag förstått, och nu ska det börja bli ändring igen. Nu gäller det bara att få ordning på allt, få ordning på hösten och vintern. Och det finns folk som lyssnar, det finns folk som stöttar. Det finns folk som vet.

Jag har haft jobbiga dagar och nätter, men jag ser fram emot att vara frisk, glad, pigg och leva, leva det liv som jag tappat bort. Att börja livet och hitta det jag som jag tappade bort.

Jag tar det lugnt nu och skrattar åt allt istället. Jag tar det extra lugnt och försöker njuta av livet. Jag kommer att få tillbaka min livskvalitet, den jag älskade. Alla de människor som jag tycker är obehagliga ska inte få förstöra för mig, för jag har så mycket och jag har så mycket att se fram emot. Jag ska vara lugnare framåt. Vi har ändå fått en lägenhet och jag har bokat intropass och det känns jättebra och jag är stolt. Arbetet känns som att det kommer att vara kul och stimulerande - något nytt! Jag kommer framåt och jag planerar. En sak i taget.
Jag var vettig nog att jag frivilligt valde att ta ett timjobb sålänge, vilket skulle kunna vara det smartaste beslutet på länge. Jag kan planera lite som jag vill och ändå jobba en massa och jag får vara ledig över jul. Som sagt - ett tag framåt kan det vara riktigt bra. Dessutom så är jag ivrig att testa på nya erfarenheter innan jag bestämmer mig för vad jag vill göra. Man måste våga följa sina drömmar.

Jag har haft en "nu skiter jag i allt"-period den senaste tiden. Varit arg istället för orolig, och jag tror att det kan vara vettigt det också. Jag ska njuta av livet. Bannemig.



Det kommer många chanser. Allt har bara börjat.
Mitten av december - januari. End. Restart.


Jag taggar taggar taggar fest och flytt. Åh vad jag har längtat.
Pusselbit för pusselbit, det måste få ta sin tid.

If "Plan A" didn't work.
The alphabet has 25 more letters!
Stay Cool.

Jag ska vila nu.

-jag vill egentligen dricka vin och sitta uppe hela nätterna-

Men nu ska jag vila, och dricka te. Och imorgon, om jag är frisk, ska jag verkligen pressa mig till att starta upp.
Bestämma mig för att ladda.
November kommer att bli en väldigt påfrestande månad. Och så kommer mörkret.

Den sprängande huvudvärken vägrar att släppa. Och jag sover. Sover och sover och sover, sover bort allt.
Jag tycker om mörket, det har jag alltid gjort. Jag tycker om vissa sorters ljus också, men framförallt tycker jag om mörkret.

Och just nu förlitar jag mig på effekten av toppar och dalar.

Jag ser fram emot saker. Ser fram emot att komma tillbaka, att komma i rullning. Att inte stå still. Mitt liv har stått stilla ganska länge nu, men det är dags att komma tillbaka. Och så längtar jag till jul, det gör jag alltid. Snart är det jul.

Jag har förstått att det hänger ihop det här med konstnärlighet och känslosamhet. Jag är känslosam - därför kan jag vara konstnärlig. Jag är konstnärlig - därför blir jag känslosam. Med allt.

Ingenting är viktigt. Jag skrattar åt allt.
Och sover bort tiden.

Snart får vi flytta.

3 dagar tills Sofia ska firas
6 dagar tills nytt P&L-släpp
9 dagar tills första flyttlasset går
11 dagar tills vi är helt flyttade och kan börja möblera/inreda
12 dagar tills jag förmodligen/förhoppningsvis börjar jobba lite
15 dagar tills vi åker till Falun igen
16 dagar tills vi firar Halloween och Jocke med vänner!
17 dagar tills vi firar Jocke med hans familj
26 dagar tills Jocke fyller år!
27 dagar tills PREMIÄREN!
30 dagar tills Jocke firas med min familj
37 dagar tills vi förmodligen ska på chokladprovning samt att det är dags att städa och pynta!
38 dagar tills FÖRSTA ADVENT! Fika, tända ljus och eventuell marknad.
42 dagar tills FÖRSTA DECEMBER! Kalendrar!
54 dagar tills lucia
57 dagar tills julfest/middag med vänner
65 dagar tills JULAFTON! (Jag får vara lite ledig i mellandagarna också!)
72 dagar tills NYÅRSAFTON! (Förmodligen i Dalarna)
73 dagar tills det är ett nytt år, tills det äntligen är en nystart - TILLS DET HÄR SKITÅRET ÄNTLIGEN ÄR ÖVER!

Här emellan ska jag försöka få in att bli frisk, skriva uppsats, söka fler jobb, hålla ordning hemma, träna, träffa folk, köpa julklappar, planera saker, gå på julmarknad, gå på barnens luciatåg, baka, jobba, köpa in allt inför jul och mycket annat också. Där ser ni - jag har massor att se fram emot.

Nu ska allt fixas och bli klart, så allt kan knycklas ihop och packas ned i lådan som jag i mitt huvud döpt till "Dumma 2011". Bildligt talat alltså. Men jag menar, på 73 dagar kan man åstadkomma mycket. På 73 dagar ska allt det här gå. Sen omformaterar jag mig själv.

2012 kommer att bli ett underbart år.

Mitt huvud spränger. Ordentligt. Jag borde äta frukost.

Har gått och blivit sjuk(are) igen. Bihåleskit och förkylning.
Har varit iväg på arbetsintervjuer både igår och i förrgår och skulle egentligen iväg på en idag också, men velar fortfarande över hur jag ska göra. Klart att det skulle vara bra att gå, men samtidigt är jag rädd att jag kan bli ännu värre igen. Jag skulle behöva en sjukdag hemma. Igen. Dessutom lockar arbetet som jag var på intervju på för igår väldigt mycket, trots att det är ett timvik. Det är just det som är tjusningen med det. Blev tipsad förut att om jag över huvud taget skulle jobba just nu, så borde jag ta ett timvik. Så jag har lite möjlighet att vara lite ledig för en gångs skull, exempelvis vid jul, vilket jag behöver och så att jag för en gångs skull har en chans att lägga upp det lite som jag vill. Så länge jag får in så jag klarar mig, jag menar jag har inga barn att försörja eller bil att betala på. Dessutom skulle jag självklart inte jobba där föralltid, utan fortsätta söka jobb under tiden och kanske ta något annat efter årsskiftet eller så. Men att jobba så ett tag, för att få lite vila, chans att få ordning på saker och en chans att hitta tillbaka till sig själv. Det tror jag skulle vara ultimat. Dessutom var det mycket mysigt och trevligt där. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig.

Är så trött på människor som lägger sig i saker de inte har med att göra, och samtidigt antyder att man inte skulle veta sitt eget bästa. Människor som sitter fast. Människor som tycker att man är korkad, fastän det mycket väl kan vara tvärtom. Åh, jag är så trött på sådana människor.

Man behöver inte göra karriär på en gång. Kroppen måste få må bra, och sinnena likaså. Jag kan ibland inte fatta hur folk kan vara så insnöade. Jag menar, de allra flesta tar tillfälliga jobb, testar sig fram, upptäcker saker och får erfarenheter. För att sedan klättra. Det är ju precis så jag måste lära mig att göra,  att sänka mina ambitioner, tillfälligt. Som samhället ser ut idag så spelar det i princip ingen roll vilken utbildning man har, man måste ändå krypa sig fram.

Jag har mycket jag borde göra, men ingen kraft och ingen ork. Vi får se hur det blir. Dagarna och veckorna bara rullar förbi - poff! Jag sover, sjukar mig eller åker på intervjuer. Vilket jäkla år det här är. Tur att det är över snart. Förra året vid den här tiden var vi i Rom, och nu skulle jag och Jocke egentligen varit i Paris. Känns ju roligt.

Men, jag har i alla fall kommit fram till vad som är prio för mig just nu:
1 - att vara frisk
2 - att flytta och komma i ordning i lägenheten
3 - att välja ett jobb/få ett jobb och inkomst
4 - sen kommer uppsatsen. Den är inte prio, och den ska tas hand om väldigt långsamt, lite i taget i lugn och ro. Jag tror äntligen att det sjunkit in för mig hur farligt det är för mig att stressa nu.

Klippt lugg har jag gjort också. Det ni.


Jag ligger gömd under löven
jag ligger gömd under snön
Jag har fastnat med händerna i marken
i minnet från en mardröm

Fy fan vad jag sover dåligt på nätterna. Inte något alls faktiskt. På senare tiden (läs: senaste månaderna/året) har jag så otroligt svårt att få luft och inte nog med att det är tungandat genom näsa och hals, jag vrider och vänder mig, är oftast sjuk och har mardömmar. Sover smått på dagarna istället. Får ingenting gjort. Ekorrhjulet bara snurrar på än så länge. Kvällarna blir värre och värre på sätt och vis.

Och idag har jag feber, och lyssnar på självömkan.

Snälla ge mig ordentlig sömn igen.
Nästa vecka ska jag på nya intressanta arbetsintervjuer.

Nu ser jag fram emot Halloween och jul.
Jag är trött och frustrerad. Men full av förhoppningar.

Allt kastas om igen. Först juni, sen oktober, sen november och nu januari. Jag blir inte klok på det här med allt hit och dit och avsaknaden av klara svar. Själva grejen gör mig inte så mycket, det är allt kaos i allt administrativt skit som stör mig.

Det gäller att göra det i lugn och ro och inte släppa det helt enkelt, för att sedan kunna släppa det helt. Hänger ni med? Jag ska hålla in plan gällande att vara helt fri under jul. Ingen stress i jul. Jag ska få min nystart ändå. Och jag bryr mig längre inte lika mycket i andra eller vad andra tycker, jag känner mig själv, vet hur jag mår och känner och gör saker för mig själv. Trots att vissa vägrar inse detta.

Jag ska göra det - sen lägga undan det. Det är planen. Det blir typ samma sak, och det spelar ingen roll om 5 år. Känner att jag börjar bli sådär.. avslappnad. Kan ni tänka er. Det känns liksom som att jag vant mig. Och det kanske heller inte gör så mycket, eftersom min kropp måste ta det lugnt och jag har fått strikta order om att inte stressa. Några månader är egentligen väldigt lite tid i det hela. Vad gör egentligen några månader hit eller dit, vad spelar det för roll? Det kanske jag skulle ha lärt mig lite tidigare. Har jag ändå väntat, så kan jag vänta lite till. Sen kommer alla godbitar.

Dricka te. Göra viktiga saker. Sova.

Sov hela tågresan från Falun. På Centralen fick jag en fix idé och åkte till Backhyttan istället för hem. Tänkte att jag inte hade varit här på länge och lika gärna kunde plugga här samtidigt som jag hjälpte till med den sjuke lille fyraåringsskrutten. (Eftersom jag ändå hade alla mina grejer med mig). Blev inte riktigt så, vilket jag i och för sig kunde ha gissat. Menmen. Här är nästan alla sjuka, självklart jag också, men inte så mycket än så länge i alla fall. Imorse var däremot min hals som ett rakblad igen.

Jag är arg på SL förresten, nonchalanta idioter raktutsagt, och tänker kräva ersättning.

Snart är det dags för förändring.
Jag som är så motiverad. Låt mig komma framåt.

Just nu svider mitt hjärta av Alvegråt, och själv går jag runt i morgonrock och dricker te. Snart blir det TV, sen tänkte jag försöka mig på att sortera lite artiklar. Får väl se hur det går. Imorgon blir det nog hemfärd i alla fall.
Dagen i övrigt har spenderats med soffmys med alla tre barnen - Trolltyg i tomteskogen blandat med Kim Possible.

Förresten fick jag nyss en bild från min käre pojkvän föreställande honom med huvudet inlindat i silvertejp. Vad de gör på den där utbildningen är ingenting som jag i alla fall förstår mig på. <3

Sitter i Falun och fryser. Och våndas för att åka tillbaka till verkligheten igen tidigt imorgonbitti. Fast samtidigt vet jag ju att det inte dröjer så länge innan jag är här igen, och då förmodligen (och förhoppningsvis) under helt andra premisser. Dessutom är det ändå rätt skönt att åka tillbaka för att få ordning på saker och ting.

Igår träffade jag världens härligaste gäng och firade min födelsedag. Det blev en riktig toppenkväll. Tänka sig så fick jag finfina presenter också! Idag ska vi förmodligen hyra film och fika. Det är lagom.

"Omständigheter" är ett komplext ord, men med en ganska simpel innebörd.
Jag är frustrerad på mig själv, fast samtidigt inte. Jag vet vad jag kan, jag vet bara inte vad kroppen kan. Jag är irriterad på att jag lät saker och ting gå så långt, och att jag gjorde en så stor grej av saker jag egentligen är fullt kapabel till. Mitt i allting vet jag att jag inte ska vara besviken på mig själv, jag vill så gärna, men är för trött. Jag har inte orkat, så enkelt är det. Life happens, liksom.

Sitter på södertörn och dricker en stor chailatte. Den drycken räddar nog vilken dag som helst, och har botande effekter på min extrema huvudvärk, på halsontet och lite på tröttheten. Man blir liksom lugnare och mjukare i hjärtat. Fick ingen direkt sömn inatt heller och kunde inte sova på bussen in eftersom jag mådde så illa av stanken av fotsvett från dem som satt bakom. Dagens i-landsproblem, jo tack.

Jag får hoppas på att kunna sova lite på tåget sen.

Känner att jag utvecklas som människa, det är en häftig känsla. Tankarna vandrar på vägar som jag aldrig gått förut och det finns tankar som jag inte kunnat ha. Idag ska jag försöka sitta här och göra något vettigt, sen tar vi underbara tåget upp till underbara Falun och jag ser fram emot en helg av vacker höst, god mat, idolkväll (med MOA i spetsen), trevligt umgänge, firande, utgång, vilande etc. Ja jag ska bara njuta och ladda, ladda inför att försöka hålla någon sorts lös plan kanske. Ladda för att komma framåt.

Jag tror att jag vill plugga något annat sen, senare. Det jag skulle ha gjort från första början.

Jag sitter rätt bra här, behöver inte flytta på mig på hela dagen tills Jocke kommer och har nära till toaletten. Jag har dukat upp med både datorn, vatten, dextrosol, pennor, mina papper, halstabletter och kommande lunch och har hörlurar på mig. Så blir jag för trött kan jag alltid titta på lite serier en stund. Det är en vacker höstdag ute, kallt men soligt, och jag tycker verkligen om det här biblioteket. Mycket mer än andra bibliotek. Andra bibliotek ger mig ångest, och att sitta hemma ger mig oftast ångest, men inte att sitta här. Synd bara att det inte finns en säng man kan lägga sig i när man blir för trött.. Men, å andra sidan, det kanske är det som är tanken..

Ja, jag sitter rätt bra här, men tyvärr är det för dyrt att åka hela tiden och fram tills det att uppsatsen är klar kommer jag inte ha råd med sl-kort, vilket skulle ha varit behövligt annars.

Det är inte så lätt att försöka göra något vettigt med ett år av utbrändhet och twar och allmänna infektioner. Man är trött och orkeslös, sjuk och deppig. Jag tycker att jag är skitduktig att jag ens orkade jobba heltid under sommaren och att jag orkat göra en del roliga saker. Jag tycker att jag är skitduktig som orkade göra alla stora hemtentor i tid och med gott resultat under vårterminen och att jag orkade göra fram till halva uppsatsarbetet ungefär. Där tog det stopp. Men det kommer, så småningom. Det får gå i sin egen takt. Jag är ändå inte särskilt mycket efter andra, om det nu ens skulle spela någon roll, och jag får inte stressa. Twar ja, det var tydligen vad jag hade haft. Immunförsvaret kasst och autoimmuna sjukdomar som leder till infektionskänslighet, förmodligen alltid lite sjukare än medelsvensson. Det är min dom, det är vad de nu har berättat. Lägg på kontinuerlig underliggande stress på det så ska vi se vad vi får för röra till kropp. Men det är i alla fall skönt att få något sorts svar tillslut.

Nu ska jag sluta tjata. Nu ska jag snart sätta igång. Typ.

Det är oktober. Jösses. Det var den här månaden som allt skulle varit över hade jag intalat mig. Men det dröjer nog inte för länge, och jag menar, vem har väl dött av att skjuta upp saker av rimliga skäl..

Imorgon sticker vi till Falun igen! Vi ska fira både mig (även med underbara vänner) och Cia. Ska bli toppenkul. Jag ska också försöka mig på att sitta en stund i Södertörns fina bibbla imorgon under dagen igen, för att se om jag kan komma någonstans.

Igår var det mysmarknad. Jocke köpte en väldigt fin nyckelpigsballong till mig. Marknaden ger mig alltid nostalgivibbar, så det var kul att i alla fall komma dit i år.
"Riktiga män" var skitbra; personligt, vackert, litet och oerhört proffsigt.

Trångsynta, mossiga människor utan minsta uns av självinsikt och respekt, förståelse, hänsyn eller empati. Sådana tål jag inte.

Jag saknar fest
Jag saknar som jag var förut
Jag saknar att kunna träna
Jag saknar att ha tid, på riktigt.
Men det kommer, jag övar, och jag ska hitta tillbaka till mig själv snart.

Allt kommer att bli bättre och lättare, jag vet att jag har kapacitet. Men jag sitter fast och alt står stilla. Jag kommer ingenstans och har inte gjort det på länge. Eller så har jag kanske det, men med så små myrsteg att jag inte märker det. Människors liv och världen bara snurrar på och jag vill bara framåt, vidare! Jag vill utvecklas och vara allmänt lycklig. Men det får man kämpa för. Och det gör jag. Man får liksom ta problemen när de uppstår, och när jag är klar - då jävlar - när jag är klar är jag FRI att göra precis vad jag vill i livet. Man måste våga testa saker i livet, och man måste få (och våga) vara sig själv. Det är lättare sagt än gjort, och det är allmänt svårt att leva som man lär.

Man jag är snart klar. Jag ser ljuset i tunneln. Och jag överlever.
Och sen ska jag göra ANNAT.

Och oj vad jag längtar efter att flytta nu. Det ska bland annat bli så skönt att få ordning på grejer och saker och ting. Det är lättare att ta tag i saker och ting och reda ut trådar, att kämpa, när man har en fast punkt och ordnat och stabilt omkring sig. Sen ska bara ekonomin lösa sig också, men det brukar den ju ha en konstig tendens att göra ändå. Och det finns fasta härliga punkter i vardagen, sådana man kan tänka på när saker känns tungt.

Kroppen orkar inte få något gjort. Jag läser om alla som bara pluggar och pluggar. Själv har jag väl inte pluggat något sen början av juni kanske. Istället bara sover jag bort halva dagarna. Jag är så fruktansvärt trött hela tiden, och jag är väl innerst inne besviken på mig själv och på min kropp att jag inte orkade med det jag skulle orka med. Jag sover dåligt på nätterna istället, drömmer mardrömmar och har tungandat.

Men, det känns inte lika tungt längre. Den jobbigaste känslan och den stora hopplösheten är borta. Visst, jag är egentligen inte direkt igång och jag får fortafarande inget gjort om dagarna, men jag vet att jag kommer att få det. Det kommer att gå, och jag kommer att klara det. Egentligen är det inga stora problem, bortsett från min ork. Så ja, jag mår mycket bättre, för jag har släppt på datumen, jag har släppt lite på pressen och spärrarna. Jag har slappnat av mer och insett att det inte spelar så stor roll, någonting av det egentligen. Inte just nu. Man får ta det som det kommer och som jag orkar. Så jag övar, och jag inser att allting kommer att bli lättare och jättejättebra. Jag måste lära mig att släppa på rollen som ständigt duktig. Jag måste fucka ur, visa att jag är mänsklig. Framförallt för mig själv och min egen del. Jag måste lära om, leva om.

Läste några gamla inlägg häromdagen förresten  - det är märkligt hur man växer upp och förändras i smyg.
Just nu har jag grymt ont i halsen och huvudet igen och jag hoppas och ber att det inte blir värre.. igen. Amen.

Idag är jag helt ur form.

Sov nästan ingenting inatt. Vaknade av mardrömmar, som bara fortsatte och fortsatte. Det var ingen läskig dröm, det var istället en sådan som jag blev extremt upprörd och förbannad över. Vaknade skakande och hyperventilerande, och det tog ett bra tag att lugna ned sig. Plus en omeprazol. Skakis och magont.

Det höll i sig hela vägen tills jag klev upp, och det sitter fortfarande i lite. Tänk att det gör det, sitter i sådär. Och tänk vad förbannad man kan bli av något som inte ens är verkligt. Det ligger för nära en potentiell verklighet på något sätt.
Förbannade skit.


Idag lär det inte hända mycket vettigt i alla fall, på min vettighetsfront då alltså.

Men vi grattar Per på födelsedagen och konstaterar att imorgon är det marknad!