Jag fick nyss lite mer ledigt över jul. Vilket självklart är toppen (speciellt eftersom jag ändå kommer få dubbel lön i januari så det spelar inte så jättestor roll med några pass hit och dit i december). Så nu jobbar jag sista passet 20 december och åker sedan direkt hem till skärgårn och myser, bakar och pysslar med mamma. Är sedan ledig fram till 28e (då jag jobbar ett litet kort pass) och sen är jag ledig igen 29, 30, 31 och 1a januari. Efter det är det heltid och tillsvidare som gäller! Känns så skönt att inte ha så mycket planerat framåt. Det enda jag vet är att jag ska köpa en ny dator, en ny telefon, en ny soffa, ett nytt soffbord och sen ta mig till USA i sommar på något sätt. Spännande tider vi lever i.

 

Gjorde mitt andra pass på jobbet igår, och det känns bara bättre och bättre. Jag tror inte det kommer att ta lång tid för mig att sätta mig in i allt och igår träffade jag nya roliga människor. Jobbet kommer att vara jätteinspirerande och det är många unga kollegor och flera andra som är/kommer att bli nya också. Ser fram emot julfesten!

 

Jag vet att många kanske tycker att jag är som en 14-åring när det gäller mina serier, hur mycket jag blir beroende av dem och allt bakom dem så som skådisarna, nyheter kring dem etc. Men that's just the way it is och jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket. De hjälper mig, inspirerar mig och ger mig trygghet. De gör mig glad, i väldigt många situationer. Jag är exempelvis en väldigt stor Gleek, och jag kunde inte vara stoltare. Det är det bästa som hänt mig på länge och utgör en stor del av mina dagar. Ja, jag beställde hem Chris Colfers första bok från USA trots att det är en barnbok, och nu hans andra, och ja jag har Chris Colfer och Darren Criss som bakgrund på både mobil och dator och ja jag bävade inför säsong 4 avsnitt 4 i flera veckor och dämpade sorgen när det kom med B&J, och ja jag har tweetat och mailat flera av skådisarna och producenterna och ja jag bölar i nästan varje avsnitt. Så är det. Jag tycker inte att ålder riktigt spelar någon roll när det gäller lycka och inspiration. Det är ofta min(a) serie(r) som jag ser mest fram emot i veckan. Sen vet jag också att jag är (och nog alltid varit) en extrem film-, serie-, bok-, musik-, och bionörd överhuvudtaget. Jag lever av flykten antar jag, och jag skäms inte alls för att säga det. Flykten inspirerar mig i det dagliga livet. Jag är ju en drömmare.

Det här året (de här två åren kanske) behövdes, de behövdes för mig och för min strukturering. Alla människor har nog sådana år och jag tar hellre mina nu. Jag vet att min ständiga bekymmersklump i magen kommer förintas sakta men säkert, jobbas bort, och jag vet att nästa år nu kommer att bli ännu bättre och förmodligen totalt annorlunda. Förra årsskiftet var en nystart i uppvarvningsfas, det här årsskiftet är en nystart i nedvarvningsfas. Både behövliga. Det är dags att lägga allt bakom sig, att kunna börja titta framåt istället men med sig själv och sina egenskaper och erfarenheter i byxfickan på något sätt. Det här med att skulpturera om, utan krav på hur jag ska bli, men samtidigt behålla guldkornen av det som är jag.

 

 

Jag har så många trygga punkter som jag fokuserar på, men jag har också så stora drömmar. Jag har tid på mig, jag behöver inte ha bråttom. Vi får se vad som händer framåt, men det här jobbet nu är ett bra och mycket välförtjänt steg framåt. Jag vet inte riktigt vad jag vill än, jag vet inte hur jag ska kunna balansera min längtan efter både trygghet och spänning, men jag antar att man får ta en dag och en sak i taget. Jag vill inspirera! Och jag vet att jag vill vidare, men jag vet också att man måste slå sig fram, trots att jag känner att jag skulle passa bättre in där borta, på andra sidan jorden. En dag kommer jag att komma dit, på ett eller annat sätt. Jag vet att jag kommer att uppnå det jag vill, på ett eller annat sätt. Och det är också spännande att inte riktigt veta vad som kommer framåt - jag ser fram emot att bara kunna vakna och inte behöva göra nånting speciellt alls en ledig dag, att faktiskt bara vara ledig ibland och att kunna säga och känna att jag är lycklig. På riktigt. Det är tur att jag har Jocke i allt det här, i allt letande är han det stabila.

 

Jag har faktiskt aldrig gett upp på något, och jag känner heller ingen ångest längre. Inte på den nivån. Allt kommer att bli så annorlunda nu - nya sätt att se saker, nya sätt att tänka (trots att jag alltid kommer att vara lite fast i mina minnen). Nya tankar att förknippa vardagen med. För ett litet tag sedan hade jag en identitetskris och smärre åldersnoja igen, framförallt trädde min rädsla för medelmåttighet fram, tydligare än någonsin tidigare. Men jag inser nu har mycket jag har vuxit, hur mycket jag har lärt mig och hur mycket bättre självkänslan och självförtroende jag har. Det är som att det har vuxit ikapp lite på något sätt, eller som att jag själv har vuxit i självkänslan. Man måste någonstans inse att - man kan inte planera allt - man kan inte få allt - man kan inte hinna allt. Man måste ta hand om sig själv, vara snäll mot sig själv, uppskatta sig själv och uppmuntra sig själv. Leva till det yttersta varje dag, eller i alla fall de flesta dagar. 

Jag känner friheten och styrkan, och tron på min egen kompetens igen. Det var aldrig den det var fel på - det var livet som kom emellan, bristen på energi. Det blev för mycket ett tag, det var tron på mig själv det var fel på. Nu kan jag välja att göra obetydliga vardagssaker eller makalösa bedrifter, för ingenting som har varit spelar längre någon roll. Tiden var oväsentlig, väntan var ingen stor grej. Tvärtom - den gav bara mognad. Jag är lite rädd nu, rädd att jag ska känna mig likgiltig eller att jag ska ha för höga ambitioner och krav på livet (nu när jag kan). Men jag gör så gott jag kan och har presterat så mycket redan - någonstans måste jag lära mig att vara nöjd i perioder. Hälsan spelar också in i allt det här - kroppen säger tillslut till och hälsan måste få gå först. Det om något har jag insett. Snart kan jag förhoppningsvis komma tillbaka till mina rutiner och min träning igen också, och bygga upp immunförsvaret för gott. 

 

Det är dags att landa efter de här åren, leta mig tillbaka och plocka upp bitar jag tappat på vägen. Jag har varit trött, sjuk och mycket har gått emot mig. Många gånger har jag skrikit av orättvisa. Jag har haft det instabilt i förhållandet till mig själv och universum har skrattat bakom min rygg. Jag har hållt kraven (de omöjliga, onödiga kraven) uppe alldeles för länge, rusat på i blindo och gjort felaktiga val. Många. Men jag har kämpat, med olika intensivitet, och man kan ändra sitt liv med nya val och nya möjligheter varje dag. Man kan skratta varje dag. Jag har känt mig misslyckad i omgångar, men jag vet själv innerst inne min kapacitet och jag tror framförallt att man måste acceptera sig själv, att man måste hitta sig själv och den man vill vara - sin identitet. Och låta det få ta sin tid. Det är stärkande. Man måste göra det man faktiskt vill göra, det man känner för i stunden.

 

Jag kommer tillbaka hit igen gott folk, för jag behöver alltid skriva av mig, men jag kommer inte tillbaka på samma sätt. God natt - och på återseende.

 

Jag har känt mig tung idag. Tung i huvudet, tung i tankarna, tung i kroppen. Det är väl en sådan dag kanske, det är väl mycket som kommer ikapp. Jag har varit trött och tyckt mycket känts jobbigt. Men det handlar nog mest om nyanpassning.

 

Det är så konstigt hur allt går upp och ner. Idag har jag svårt att vara glad över saker som jag för några dagar sedan var uppe över molnen för. Men jag tror det har att göra med att allt går så snabbt, att jag inte riktigt vet hur jag ska känna, för ingenting har riktigt satt sig än, ingenting har etablerats in i vardagen. Allt har rullat på så smidigt; blev uppringd för intervju, blev efter den nästan direkt uppringd igen och kom och träffade enhetschefen, han blev stormförtjust och jag fick samtidigt veta att jag blev godkänd för opponering. Blev sjuk, skrev mitt opponeringsarbete, vilket i princip är det sista jag skulle skriva akademiskt någonsin (i alla fall så länge jag känner för det) och åkte sen för första gången på 1,5 år till Västerås (på fredagen (med ca 39 graders feber) för att opponera. Fick reda på att jag skulle få VG när jag gjort mina små revideringar. Åkte hem, firade med mina favoritserier som äntligen kommit tillbaka efter uppehåll, i sjuksoffan. Skrev sedan papper på heltids- och tillsvidaretjänst på det nya jobbet på måndagen. Allt bara rullade förbi. Kanske är det mitt karmakonto som kickar in, men jag fattar i alla fall ingenting.

 

 

Jag har svårt att förstå, och kanske t.o.m. acceptera att allt är "över". Det kanske krävs de där sista detaljerna först, innan allt sjunker in. Det tar ett tag innan allt lägger sig. Jag tror ingen, inte ens jag, förstår hur stort allt är. Det har varit många sjuka, galna, stora dagar på sistone. För mycket för en liten människa att tackla, speciellt om man är en sån här grubblare som jag. Dagen som jag i vissa stunder när jag var som längst ner, inte trodde skulle komma - den kom. Jag trodde att allt skulle kännas annorlunda, men jag gissar på att jag har bearbetat den här känslan så länge nu att jag inte riktigt vet hur jag ska känna eller hantera allt. Jag övar på att inse att allt inte är existentiellt, försöker gallra ut vad som verkligen är viktigt. Jag måste sluta bry mig så mycket om allt, lära om - leva rätt. Jag gör (och har gjort) saker så förskräckligt mycket större än vad de egentligen behöver vara. Jag lever med så mycket oro i onödan för jämnan. Och det gör mig faktiskt förbannad. Jag vill sluta slösa tid, sluta tänka så mycket, jag vill fokusera på mig, jag vill komma tillbaka till mig själv nu. Och jag är på god väg.

 

Jobbet verkar underbart, det finns så många möjligheter nu, så mycket inkörsportar till utveckling. Och det är trevliga människor, det är julfester, det är internutbildning, kollektivavtal, konferensresor, trygg ekonomi och min allra första semester och allt det där. Men det känns också så läskigt. Vadå, ska jag ta ansvar nu? På riktigt? Men jag vet att jag kommer att lära mig, jag vet att jag kommer att komma in i det och känna mig bekväm, som alla andra gånger, som för alla andra. Jag vet detta, trots att jag halva första passet associerade allt till "hemma på andra jobbet". Men jag har överlevt första dagen, den med mest intryck. Det kommer att vara ett krävande jobb, men det kommer att vara givande, och spännande. På det här sättet får jag båda sidorna av stan också, trots att det känns väldigt konstigt att inte hoppa på min älskade tvärbana längre. Jag är ett vanedjur av den värsta sorten, samtidigt som jag är beroende av flexibilitet.

 

Jag ska introduceras nu, och sen sticker vi iväg till Egypten. Det blir lagom. Det ska bli skönt att bara få komma bort lite, och resan blir som mitt slutgiltiga firande. Det behövs inte mycket mer än så. Resan, nystarten som den ger och det normala livet som nu kanske väntar - det är firande nog. Det kanske är dags för mig att våga växa upp lite nu. Saker blir inte ofta som jag tänkt i livet, men jag har insett att det kan bli bättre. Så fort jag kan sluta fokusera på tid, människor och bekräftelse och börja fokusera mer på min egen plats i systemet, i universum eller bara fokusera på mitt eget hjärta. Jag övar tystnad just nu, och det hjälper. Det är skönt att känna att jag inte har så mycket planerat framåt och att nya utmaningar är på väg. Det är på tiden.

 

 

 

 

 

 

 

Det går bra nu. Trots att jag inte riktigt har fattat det än.

Det händer så mycket just nu, och jag hänger inte med.

Finaste Jocke har fyllt år och vi har firat honom både på hans födelsedag med tårta, besök och indisk mat, men även nu i helgen när dalmasarna kom ner och överraskade. Vi har också hunnit umgås med barnen i olika omgångar, sett sista delen av Twilight-sagan (helt ofattbart att det är över. Vilken milstolpe), jag har varit sjuk och åkt hem till mamma för att bli ompysslad, jag har hunnit få ett litet ryggskott, och vi har hunnit vara i Eskiltuna och firat halloween. Jag har också jobbat sista passet på mitt gamla jobb, och jag kommer att sakna dem så mycket.

Idag jobbar jag första passet på nya jobbet, vilket både är nervöst och spännande, precis som allt annat just nu. Förutom det så är det så otroligt mycket annat jag ser fram emot: Egypten om en vecka, att få pynta och julmysa, Muse 6 december, julfest med jobbet, julmarknad och julbord, Glöggmys, Bilbo, Falun, få mitt examensbevis, bli frisk så jag kan träna igen, julbak, julafton och nyårsafton - fler möjligheter till fler nystarter. Jag ser fram emot lugn och ro. Sinnesro. Jag njuter av (och längtar efter) de fina små sakerna och stunderna, som att läsa en bok, ta en promenad eller se alla mina underbara serier som är mina trygga punkter i vardagen. Speciellt den som inspirerar mig så mycket.

Jag ser fram emot att rensa på många sätt också. Jag övar för fullt på det nu. Rensa huvudet och rensa på pappret. Jag tycker om känslan av att kunna somna och vakna lycklig nu för tiden, ångesten finns inte kvar längre, utan jag har istället lugn och ro i mycket större utsträckning, det som jag framförallt behöver. Det är svårt att förstå för den som inte varit där, men jag kan säga att skillnaden är mellan himmel och helvete. Det är helt otroligt hur mycket bättre jag mår överlag, och det är spännande att se att man faktiskt tog sig dit. Jag uppskattar ensamtiden mycket nu också, vardagslyxen. Tror mycket handlar om karma; jag har helt enkelt haft mitt nu - det är min tid nu.

 

Det är början på mitt normala liv. Jag tittar tillbaka nu och inser hur fel allt har varit. Jag har sett på saker så fel, levt fel, tänkt fel, känt fel. Jag har levt i en bubbla av mina egna tankar där jag knappt kunnat fått luft. Allt är så mycket mer greppbart nu. Jag menar inte att det är perfekt eller att jag nu är perfekt, utan snarare tvärtom - jag är underbart felaktig. Och det känns så skönt att kunna släppa på fasaden litegrann, att kunna sudda bort fröken-duktig-stämpeln, att inse att det är fint att inte vara helt perfekt. Jag tittar tillbaka på förra året vid den här tiden och inser hur dåligt jag mådde och hur långt jag har kommit. Jag ska inte komma tillbaka dit igen.

 

Allt blir så mycket bättre och jag har så mycket fint omkring mig och till min fördel. Jag är lyckligt lottad. Förutom min egen styrka har jag Jocke och Jockes styrka, jag har ett nytt jobb som verkar underbart på alla sätt, jag har min familj och barnen, jag har ett förstahandskontrakt i Stockholm, en klar utbildning, så mycket att se fram emot, så många fina år framåt, jag har fina vänner som jag nu kommer hinna träffa mer, jag har Stockholm, jag har mina glädjekällor och trygga punkter och jag har min träning.

Och oj vad jag längtar efter julen, den bästa någonsin tror jag - fri från krav. Jag längtar efter att vakna tidigt på de mörkaste mornarna och tända ljusstakarna och ligga kvar i sängen, titta på snön utanför fönstret, äta lussebullar och lyssna på julmusik och titta på julfilmer. Men hur kan det snart redan vara jul!? Jag tyckte nyss jag städade bort julen? Tiden går så fort hela tiden..

 

It's happening. It's all happening. Det jag har väntat på i år nu. Allt samtidigt, allt jättesnabbt.

 

Herregud.

 

 

Och mitt i allt är jag rejält sjuk igen. Såklart.