Allting känns så suddigt.
Minnesbilder
Minnesbilder i mängder, varje sekund, varje dag, hela tiden.
Vad jag än gör, vad jag än tänker på, varje låt jag hör, varje film jag ser, varje reklamfilm eller tv-serie, varje gång jag ser någon att skratta åt på bussen, varje gång någon pratar om en konsert, en specifik dag på stranden, en båttur, hårfärg, klippningar, hundar, hundmat, bilar, Metallica, tatueringar, födelsadagsfika, tält, träplankor i skogen, nötöppnare, Simpsons eller något som jag över huvud taget har upplevt eller tänkt på under den största delen av min uppväxt.
Minnesbilder

En av mina stöttepelare, som alltid funnits där när något varit svårt.
Min trygga plats att rymma till. Min vän. Mina vänner.

Allt känns så overkligt. Det var ju bara någon dag sedan?
Jag vägrar släppa taget.
Ingen kan tvinga mig.

Jag sover oroligt. Jag är trött.

- -

Om jag ska slänga in en annan sak så kan jag inte förstå varför sommarhögtrycket ska komma nu precis när jag börjar jobba på schema. Det regnade som satan och var kallt och trist när jag var som emst ledig.
Nu missar jag ju all sol och värme.

Sommarens magi har ändå nästan försvunnit på något sätt, de senaste åren. Ingenting är samma sak längre, trots att man desperat försöker klänga sig fast vid de gamla barndomssomrarna. Allting var så enkelt, världen var så liten och sommaren var evig.

En sommardag när man var yngre såg ut ungefär så här:

1.Vaknade av att solen strömmade in och fåglarna kvittrade.
2. Åt filmjölk eller möjligtvis någon annan frukost, i antingen de gröna/bruna tallrikarna eller den vita med flickan på.
3. Gick och tittade ut genom fönstret på inomhusverandan och såg människor gå förbi på grusvägen med badringar och korgar med fika i högsta hugg på väg ned till stranden.
4. Sprang in till mamma och pappas sovrum eftersom man hörde melodin till Hajk och tittade självklart på det, efterföljt utav sommarlovsmorgon.
5. Sprang därefter snabbt och packade ihop badkläderna i en påse och sprang ned till stranden.
6. Badade hela dagen och blev möjligtvis hämtad kring eftermiddagen/kvällen för att äta, då man inte hade kommit hem särskilt mycket under dagen.
7. Gick ned till bryggan eller stranden för kvällsdopp i kvällssolen.
8. Gick hem för att dricka varm choklad med familjen och kanske spela kort innan man kröp ned i sängen.

En sommardag nu ser ut ungefär så här:

1. Klockan ringer 6.00 - Faaaaaaaan! Jag orkar inte kliva upp.
2. Reser sig upp och inser att man återigen är i lägenheten i Norrtälje eftersom man ska jobba.
3. Vinglar upp, så trött så man oftast är illamående och äter kanske en macka i farten, samtidigt som man försöker klä på sig någorlunda och dra bort de värsta sminkresterna under ögonen.
4. Går iväg till jobbet, halvsovandes, halvblundandes och går nästan in i ett par stolpar på vägen.
5. Kommer till jobbet, byter om och släpar sig igenom dagen, tittandes på klockan ungefär varannan minut samtidigt som solen steker utanför.
6. Klockan slår 16.00 och man byter om, går från jobbet och (om man har tur) blir hämtad av bilen, eller tar bilen själv.
7. Kommer fram till lägenheten, hämtar sina saker, åker hem.
8. Kommer hem - somnar.
9. Äter middag.
10. Tittar på TV
11. Tar möjligtvis ett kvällsdopp.
12. Packar ihop sakerna till nästa dag samtidigt som man oroar sig för pappersarbete, abonnemang, bindningstider och flyttstädningar.
13. Går och lägger sig.

Jag vill ha tillbaka mina älskade somrar.
Kan man stoppa tiden? Vrida den tillbaka?


A:
"We were the rock 'n' roll kids
Rock 'n' roll was all we did
And listenin' to those songs on the radio
I was yours and you were mine
That was once upon a time
Now we never seem to rock 'n' roll anymore"

//Jillsan  - ta hand om dig

Jag känner mig så tom.
Tomhet är det jag känner, det känns som en så stor del bara har ryckts bort, så många delar
Jag känner medlidande med alla, jag känner sorg och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hantera det här.

Ett hem har försvunnit, en tillvaro, minnen och en plats av trygghet.
Vänner, i alla fall två stycken.
Familjemedlemmar.
Och jag sörjer med alla inblandade.

Vad är det som händer?
Jag vet inte

Saker och ting rusar förbi mig, mitt huvud, mitt medvetande, mina minnen och mitt tidsperspektiv på ett kusligt sätt.

Det har varit midsommar igen.
Det var relativt lungt men mycket trevligt, kändes kanske lite tomt på något sätt, men dock trevligt.
Kvällen bjöd på en oväntad vändning som jag inte var beredd på.
Så skönt att kunna prata igen, så skönt att få lite perspektiv på saker.

Efter midsommar har jag i princip bara sovit sovit sovit. Igår satt jag med E i parken en stund och promenerade därefter runt i kvällssolen. Sommarstaden var tyst och lugn när jag sedan var på väg hem.
Idag är jag så trött så jag mår illa och har varit i stan sedan tidig tidig morgon.
Gjort av med alldeles för mycket pengar har jag gjort igen också.

Imorgon sätter jag igång med att jobba ordentligt och på onsdag vankas det bio med Fija ♥ (och diverse andra) ;)

//Jillsan - letar efter en lucka

Jag känner mig rätt så kass. Och jag vet att jag inte borde känna så, eftersom jag har helt underbara vänner, vänner som dessutom stöttar mig genom allt. Men ändå känner jag mig ofta så oduglig och dålig. Det känns som om alla andra tydligen är så mycket bättre, det känns som om jag inte duger till något av det jag vill eller det jag engagerar mig i. Och för en engagerad människa så är det inte lätt att ta.

Men jag överlever väl.

Idag har jag gjort av med massor, massor med pengar och shoppat massor med saker. Inte så bra kanske, men, ändå bra saker. Intalar jag mig.

Var en sväng i E-town, tappade visserligen gnistan ett tag, men överlag var det helt underbart att träffa min elit igen.
Frugan, Fija, Flarke och David.



//Jillsan - is stuck on you

Vaknade... ungefär nu. Sliten? Hmm.. ja.

Regn regn regn
Trött Trött Trött
Seg Seg Seg
Sjuk Sjuk Sjuk
Jobb

Ungefär så känns det just nu.

Jag har massor av planer, men vart sjutton tog sommaren och solen vägen? Jag förstår inte.
Men jag hoppas på att det kommer tillbaka, framförallt till midsommar

Vad har jag gjort annars på senaste tiden då?
Jag har mest tagit det lugnt, försökt bli frisk och jobbat lite smått (vilket för den delen inte riktigt går ihop)
Jag har varit i Åkersberga och umgåtts med min kära kusin och firat hennes 3-årige son och jag har umgåtts med Erik (alldeles för länge sedan). Visserligen gick kanske delar av våra filmplaner i stöpet eftersom jag somnade innan en timme hade gått. Menmen.

Förra helgen firades även 30-åringen i familjen, Ylva.
Igår firades Bosse som fyllde hela 20 :) Ujuj.. Trevligt var det ;)
Kärngänget

Imorgon åker jag till Älsklingstuna igen! saknar egentligen inte stället, men jag saknar människorna något enormt. Blir bara där över dagen, men jag ska i alla fall försöka hinna med att träffa eliten. Sedan ska jag också få lite gjort med flytten. Ska bli så jäkla skönt när den där skiten är över.

Det är lite underligt faktiskt, i början trodde jag att jag aldrig skulle sluta längta hit.
Nu kan jag inte sluta längta tillbaka.
Bergochdalgångar är vad det är.

Vad gör du nu för tiden ?
Varför hör du aldrig av dig?
Det var alldeles för längesen vi sågs

Du ska veta att jag saknar dig
det finns känslor som aldrig tar slut
Du ska veta att jag inte glömt
det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har vaknat mitt i natten av tystnaden
och önskat att sov här med mig
En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig

//Jillsan - can't live with or without you

Sitter här i ett kaos av saker, och inte är det någonting jag orkar ta itu med. Borde packa, borde städa, borde tänka. Eller nej, tänka borde jag kanske inte. Men hur som helst så borde jag en massa saker. Min syster kom hit igårkväll för att ta hand om mig, se till så att jag äter och packar o så, lagar mat och diskar. Sällskapar. Utan detta hade jag känt mig relativt ensam för tillfället, även om jag vet att jag inte är det.
Vaknade precis.. igen. Kanske min kropp försöker ta igen massor av sömn eller något, men trött är jag i alla fall konstant och det blir inte mycket bättre av att man somnar hela tiden. Huvudet känns som en ballong. Kroppen också.

Igår ville jag mest ligga i min säng och ignorera omvärlden, det var min plan. Men istället gjorde jag ärenden och umgicks med David. Redde ut en del saker och avslutade med picnic med Råbergstorparna och sedan tv-tittande hos David.

Idag har det regnat, regnat, regnat, regnat, regnat...
Och jag har varit hos läkaren. Eller ja, jag har varit och betalat en massa pengar för att någon ska säga till mig att det handlar om "behovskonflikter och krav". Som om jag inte redan visste det. Men men, nu kan jag i alla fall knarka tabletter i mängder.

Natten som kommer blir nog den absolut sista jag sover här i lägenheten. Känns skitskumt. Visserligen är flytten något positivt, men som jag nämnt förut så blir man ju ändå lite hemmavan..

Redan juni... tiden bråkar med mig.. igen..

Att förlåta. Ja, det kan jag.

//Jillsan - saknar dig

Tomhet
och besvikelse från alla håll.

Jag ska klara det här. Jag ska klara det här.