downdowndown
Hemsk, är inte ett tillräckligt bra ord för att beskriva kvällen igår.
Det fanns två saker som var underbara;
- att träffa vissa människor igen ♥
- Dead By April nere på Strömsholmen ♥
Men resten av kvällen... Jag säger då det. Det var ett rent helvete.
Jag var nykter, jag hade ont och allt gick bara utför.
Jag tror att jag egentligen är alldeles för pedant och för mycket perfektionist för att bo i en "studentkorridor". Jag trivs jättebra här i min lägenhet och med läget, men aldrig mer en studentfest/fest som på något sätt involverar min lägenhet. Jag går gärna på fester, fester, fester så länge de inte ä här.
Kom hem inatt, kring halv 2 och hade ont, var trött och var lerig.
Korridoren utanför såg ut som en svinstia (vilket jag delvis städade upp trots att det inte var mitt ansvar men för att jag skämdes över att ha det så i min korridor). Elementet i korridoren som någon hade haft sönder under kvällen rann det fortfarande vatten ur (securitas kom och fixade det senare) och uteplan såg/ser ut som ett sopupplag. Min lägenhet, som jag precis inrett och är väldigt nöjd över, var lerig, skitig (efter att folk hade hoppat in och ut genom mitt fönster hela kvällen och sprungit på min toalett in och ut hela tiden)
Jag städade en stund när jag kom hem och tog resten imorse. Inte nog med att det var skitigt, det står också en stor jäkla stereoanläggning i min lägenhet som jag har försökt flytta undan i ett hörn.
Jag tappade bort min nyckel ett tag igår också, så jag var nervös för det plus att jag inte kunde låsa lägenheten. Mitt huvud var totalt förvirrad. Hitatde den sedan som tur var, men lyckades under tiden skära upp fingret så det blödde. Sedan när vi var nere på strömsholmen så tappade jag nyckeln (jag höll den i handen för att jag inte vågade lägga den i fickan med risk för att den skulle åka ur) rakt ned i leran, mitt i folkmassan, i mörkret. Så jag var nere i leran och letade vilket självklart gjorde att jag blev helt lerig.
Jag hittade den i alla fall.
Det är svårt att vara nykter när alla andra dricker, man blir lätt trött och less.
Jag la mig i alla fall i sängen till slut, gav upp allt och grät, både av trötthet, av att jag var så less, att jag var orolig för saker och för att jag hade så ont.
Grejen är den att fastän jag vet att ingenting av det igår är mitt fel eller mitt ansvar på något sätt; jag planerade inte festen, jag bjöd inte in folk, jag var helt nykter, jag skräpade inte ned minsta lilla, jag öppnade inga fönster, jag ställde inte upp några dörrar och jag hade inte sönder några element, så känns det ändå som att om några kommer att få skit för allt av fastighetsskötaren eller liknande, så kommer det vara vi som bor i den här korridoren.
Men egentligen borde jag sluta oroa mig så mycket för saker, och sluta städa upp skit som inte är mitt.
Det finns korridorer som ser värre ut har jag hört, och vad kan man förvänta sig..
Men jag skäms lite för att bo i något som folk lämnat som om det vore en soptipp, och där andra får gå och plocka upp efter folk som inte brytt sig ett skit.
Jag är fortfarande pepp inför rookieveckorna däremot, och nu när jag fått ordning på det mesta och det mesta har lugnat ned sig, så ska jag försöka koppla av. Jag ska ta en helt ledig dag hemma och inte göra någonting.
Kanske sova. Kanske titta på film. Kanske bjuda hit någon.
//Jillsan - 83 dagar
Det fanns två saker som var underbara;
- att träffa vissa människor igen ♥
- Dead By April nere på Strömsholmen ♥
Men resten av kvällen... Jag säger då det. Det var ett rent helvete.
Jag var nykter, jag hade ont och allt gick bara utför.
Jag tror att jag egentligen är alldeles för pedant och för mycket perfektionist för att bo i en "studentkorridor". Jag trivs jättebra här i min lägenhet och med läget, men aldrig mer en studentfest/fest som på något sätt involverar min lägenhet. Jag går gärna på fester, fester, fester så länge de inte ä här.
Kom hem inatt, kring halv 2 och hade ont, var trött och var lerig.
Korridoren utanför såg ut som en svinstia (vilket jag delvis städade upp trots att det inte var mitt ansvar men för att jag skämdes över att ha det så i min korridor). Elementet i korridoren som någon hade haft sönder under kvällen rann det fortfarande vatten ur (securitas kom och fixade det senare) och uteplan såg/ser ut som ett sopupplag. Min lägenhet, som jag precis inrett och är väldigt nöjd över, var lerig, skitig (efter att folk hade hoppat in och ut genom mitt fönster hela kvällen och sprungit på min toalett in och ut hela tiden)
Jag städade en stund när jag kom hem och tog resten imorse. Inte nog med att det var skitigt, det står också en stor jäkla stereoanläggning i min lägenhet som jag har försökt flytta undan i ett hörn.
Jag tappade bort min nyckel ett tag igår också, så jag var nervös för det plus att jag inte kunde låsa lägenheten. Mitt huvud var totalt förvirrad. Hitatde den sedan som tur var, men lyckades under tiden skära upp fingret så det blödde. Sedan när vi var nere på strömsholmen så tappade jag nyckeln (jag höll den i handen för att jag inte vågade lägga den i fickan med risk för att den skulle åka ur) rakt ned i leran, mitt i folkmassan, i mörkret. Så jag var nere i leran och letade vilket självklart gjorde att jag blev helt lerig.
Jag hittade den i alla fall.
Det är svårt att vara nykter när alla andra dricker, man blir lätt trött och less.
Jag la mig i alla fall i sängen till slut, gav upp allt och grät, både av trötthet, av att jag var så less, att jag var orolig för saker och för att jag hade så ont.
Grejen är den att fastän jag vet att ingenting av det igår är mitt fel eller mitt ansvar på något sätt; jag planerade inte festen, jag bjöd inte in folk, jag var helt nykter, jag skräpade inte ned minsta lilla, jag öppnade inga fönster, jag ställde inte upp några dörrar och jag hade inte sönder några element, så känns det ändå som att om några kommer att få skit för allt av fastighetsskötaren eller liknande, så kommer det vara vi som bor i den här korridoren.
Men egentligen borde jag sluta oroa mig så mycket för saker, och sluta städa upp skit som inte är mitt.
Det finns korridorer som ser värre ut har jag hört, och vad kan man förvänta sig..
Men jag skäms lite för att bo i något som folk lämnat som om det vore en soptipp, och där andra får gå och plocka upp efter folk som inte brytt sig ett skit.
Jag är fortfarande pepp inför rookieveckorna däremot, och nu när jag fått ordning på det mesta och det mesta har lugnat ned sig, så ska jag försöka koppla av. Jag ska ta en helt ledig dag hemma och inte göra någonting.
Kanske sova. Kanske titta på film. Kanske bjuda hit någon.
//Jillsan - 83 dagar
as i am focusing
Jag förstår verkligen vad Malin menar nu, det här med att bo i cityhuset när de arbetar utanför på morgonen. Det är inte klokt vad tidigt de börjar! Och de låter som om de skulle gräva upp en hel stad där ute. Jag förstår inte vad det är de släpar runt hela tiden.
Jag har fått så mycket gjort de här dagarna sedan jag kom ner. Lägenheten är i princip klar, förutom att jag inte kan sätta upp några saker på väggarna (vilket innefattar TV:n som för tillfället står på bordet, hyllan, klockan och tavlorna) eftersom de skulle komma förbi och titta på lägenheten och sedan förmodligen tapetsera den inom en snar framtid. Vore roligt att veta vad som menas med en snar framtid också.. Sedan är det lite småinredning kvar, men det är inte mycket. Känns riktigt bra och lägenheten är jättemysig. Däremot är det självklart att jag kan känna att det känns lite konstigt att bo i en ny lägenhet den första tiden, sova själv osv. Även om jag inte gillade den förra lägenheten särskilt mycket och inte avståndet till den eller området heller, så var det ju ändå min första egna lägenhet, som jag bodde i i ett år. Det innebär ju att man har hunnit få det att kännas som hemma där. Så det tar ju ett litet tag att komma in i allt nytt så här i början.
Förutom gällande själva lägenheten så har jag gjort en himla massa andra saker också; ärenden, möten, fixat saker på nätet, fixat registreringar, abonnemang, ringt samtal osv osv. Det är jobbigt när en massa saker inte fungerar, vilket det känns som att inte mycket i den här flytten har gjort. Allting bråkar med mig; telefonabonnemang, saker i lägenheten som inte passar, saker som måste köpas till, abonnemang som inte avslutas, räkningar som kommer fastän de inte ska det, TV-kanaler som inte finns, registreringar, sparkonton och mitt i allt det min ekonomi - som inte existerar för tillfället.
När det gäller skolan, plugga, tentor och litteratur så är jag tyvärr väldigt opepp för tillfället. Jag har ingen lust att komma igång och någon litteratur kan jag ändå inte leta reda på och köpa (litteratur som kommer att kosta omkring 1000-2000 kr den här månaden) förrän pengarna från CSN kommit, vilket de inte gör förrän tidigast måndag. Så jag kommer inte hinna ha böckerna tills kursen börjar i alla fall vilket kan vara knivigt om det gäller seminarieuppgifter och sådant som ska in.
Jag har fortfarande massor kvar att ordna, småärenden och stora ärenden. Men jag försöker tänka strukturerat och försöker ta en sak i taget. Annars skulle jag aldrig orka.
Mitt i allting är jag däremot galet peppad för rookieveckorna som börjar nu på måndag. Vi smygstartar redan nu idag med världens party. Ska bli så underbart att kunna sätta på sig overallen igen och i princip bo i den de närmaste två veckorna :) Älskart! Och idag spelar även Dead by April här, älskart!
Det känns lite tråkigt att jag inte kan dricka någon sorts alkohol, inte för att man behöver ha alkohol för att ha roligt jämt, det menar jag inte. Men just i sådana här studentlivssammanhang, när alla andra dricker, är det inte så roligt att alltid vara helt nykter. Men jag tar det lugnt ett tag och ser hur det känns, testar lugnt och försiktigt lite senare om det skulle vara så. Jag vill helst slippa gastroskopi.
Och tiden kommer att gå fort, när de veckorna är över (och de veckorna kommer att vara fullt ös medvetslös nonstop dygnet runt ungefär) så är det bara en vecka kvar tills min födelsedag! Middag, firande och party party. Och sedan efter det är det inte långt kvar till sjöslaget och direkt efter det PARIS! Sedan är vi nästan inne i november och då är det snart dags för årets mest magiska händelse, (20/11) och sedan är det snart advent och jul.
Damn, det kommer ju att rulla på det här.
Det är överlag riktigt skönt att vara hemma i Eskilstuna nu och att få om mig själv lite. Jag tycker faktiskt ganska mycket om staden, framförallt på kvällen. Igår tog jag höstens första powerwalk här och gick runt och försökte ta in alla tankar och intryck. Det är riktigt vackert när man går omkring nere vid ån, på kvällen, vidare mot gamla stan och runt. Jag kände mig relativt.. fridfull?
Jag behöver lite tid för mig själv om vartannat, lite egentid.
Idag flyttar Jacob också.
//Jillsan - 84 dagar
Jag har fått så mycket gjort de här dagarna sedan jag kom ner. Lägenheten är i princip klar, förutom att jag inte kan sätta upp några saker på väggarna (vilket innefattar TV:n som för tillfället står på bordet, hyllan, klockan och tavlorna) eftersom de skulle komma förbi och titta på lägenheten och sedan förmodligen tapetsera den inom en snar framtid. Vore roligt att veta vad som menas med en snar framtid också.. Sedan är det lite småinredning kvar, men det är inte mycket. Känns riktigt bra och lägenheten är jättemysig. Däremot är det självklart att jag kan känna att det känns lite konstigt att bo i en ny lägenhet den första tiden, sova själv osv. Även om jag inte gillade den förra lägenheten särskilt mycket och inte avståndet till den eller området heller, så var det ju ändå min första egna lägenhet, som jag bodde i i ett år. Det innebär ju att man har hunnit få det att kännas som hemma där. Så det tar ju ett litet tag att komma in i allt nytt så här i början.
Förutom gällande själva lägenheten så har jag gjort en himla massa andra saker också; ärenden, möten, fixat saker på nätet, fixat registreringar, abonnemang, ringt samtal osv osv. Det är jobbigt när en massa saker inte fungerar, vilket det känns som att inte mycket i den här flytten har gjort. Allting bråkar med mig; telefonabonnemang, saker i lägenheten som inte passar, saker som måste köpas till, abonnemang som inte avslutas, räkningar som kommer fastän de inte ska det, TV-kanaler som inte finns, registreringar, sparkonton och mitt i allt det min ekonomi - som inte existerar för tillfället.
När det gäller skolan, plugga, tentor och litteratur så är jag tyvärr väldigt opepp för tillfället. Jag har ingen lust att komma igång och någon litteratur kan jag ändå inte leta reda på och köpa (litteratur som kommer att kosta omkring 1000-2000 kr den här månaden) förrän pengarna från CSN kommit, vilket de inte gör förrän tidigast måndag. Så jag kommer inte hinna ha böckerna tills kursen börjar i alla fall vilket kan vara knivigt om det gäller seminarieuppgifter och sådant som ska in.
Jag har fortfarande massor kvar att ordna, småärenden och stora ärenden. Men jag försöker tänka strukturerat och försöker ta en sak i taget. Annars skulle jag aldrig orka.
Mitt i allting är jag däremot galet peppad för rookieveckorna som börjar nu på måndag. Vi smygstartar redan nu idag med världens party. Ska bli så underbart att kunna sätta på sig overallen igen och i princip bo i den de närmaste två veckorna :) Älskart! Och idag spelar även Dead by April här, älskart!
Det känns lite tråkigt att jag inte kan dricka någon sorts alkohol, inte för att man behöver ha alkohol för att ha roligt jämt, det menar jag inte. Men just i sådana här studentlivssammanhang, när alla andra dricker, är det inte så roligt att alltid vara helt nykter. Men jag tar det lugnt ett tag och ser hur det känns, testar lugnt och försiktigt lite senare om det skulle vara så. Jag vill helst slippa gastroskopi.
Och tiden kommer att gå fort, när de veckorna är över (och de veckorna kommer att vara fullt ös medvetslös nonstop dygnet runt ungefär) så är det bara en vecka kvar tills min födelsedag! Middag, firande och party party. Och sedan efter det är det inte långt kvar till sjöslaget och direkt efter det PARIS! Sedan är vi nästan inne i november och då är det snart dags för årets mest magiska händelse, (20/11) och sedan är det snart advent och jul.
Damn, det kommer ju att rulla på det här.
Det är överlag riktigt skönt att vara hemma i Eskilstuna nu och att få om mig själv lite. Jag tycker faktiskt ganska mycket om staden, framförallt på kvällen. Igår tog jag höstens första powerwalk här och gick runt och försökte ta in alla tankar och intryck. Det är riktigt vackert när man går omkring nere vid ån, på kvällen, vidare mot gamla stan och runt. Jag kände mig relativt.. fridfull?
Jag behöver lite tid för mig själv om vartannat, lite egentid.
Idag flyttar Jacob också.
//Jillsan - 84 dagar
sin egen lyckas smed
Snart vänder det. Snart vänder allt, jag känner det i luften.
Det måste det göra.
Allting känns lite tungt just nu, lite grått liksom. En del kan bero på att det är jättegrått ute och att det tar ett tag att komma in i allt här nere igen. Mycket att göra, mycket att planera, mycket att ordna, lite plats i mitt huvud.
Min mage och min ekonomi skrämmer mig också, oroar. Och allt som har med litteratur och skola att göra orkar jag inte ens ta itu med. Sitter här ensam i nya lägenheten och var ensam här hela kvällen igår och natten också. Det känns alltid lite konstigt. Men det kommer snart bli bättre, när fler saker löser sig eftersom.
Har spenderat dagen med att försöka samordna, fixa och betala fakturor samt varit på faddermöte i cirkus 2 timmar. Tacka vet jag almanackan.
Det är hårt att ta tag i känslomässiga saker också, mitt i allting. Men helt klart värt det.
Det tar alltid lite tid, lite energi, men ingenting skulle kunna vara mer värt det.
Jag har ont i hela kroppen och är helt slut i både kropp och huvud, men ändå otroligt stolt över gårdagens prestation. Kom hit runt klockan två och bar in en massa saker. Från ungefär klockan halv tre så höll jag på konstant, utan minsta uppehåll, med att plocka upp hela lägenheten ända tills klockan var elva på kvällen. Då hade jag fått ordning på det mesta och röjt på i fullt tempo i min ensamhet. Nu är det en massa större saker kvar som David delvis ska hjälpa mig med.
Jag har kommit till insikten om att vi alla är ansvariga för vår egen lycka. Ingen människa ska någonsin få mig att må dåligt igen, utan jag tänker själv bestämma mig för hur jag vill må och börja låta folk påverka mig mindre. Är det någon jag mår dåligt av att tänka på eller umgås med så tänker jag helt enkelt inte umgås med den människan så mycket.
Allting ska ligga på min egen nivå, och kretsa kring det jag mår bra av. Fokus fokus. Jag tror att det är det jag behöver för att må bra igen, för att komma ur den här.. livskrisen? eller vad det nu klassades som.
Jag känner också att jag vill komma ut och möta nya människor, få en nystart men ändå med delar av det gamla kvar. Hur gör man sådant?
Nu tar vi vara på de små sakerna.
Efterlyses: Filmmys på mysiga höstkvällar
Jag saknar dig.
Det måste det göra.
Allting känns lite tungt just nu, lite grått liksom. En del kan bero på att det är jättegrått ute och att det tar ett tag att komma in i allt här nere igen. Mycket att göra, mycket att planera, mycket att ordna, lite plats i mitt huvud.
Min mage och min ekonomi skrämmer mig också, oroar. Och allt som har med litteratur och skola att göra orkar jag inte ens ta itu med. Sitter här ensam i nya lägenheten och var ensam här hela kvällen igår och natten också. Det känns alltid lite konstigt. Men det kommer snart bli bättre, när fler saker löser sig eftersom.
Har spenderat dagen med att försöka samordna, fixa och betala fakturor samt varit på faddermöte i cirkus 2 timmar. Tacka vet jag almanackan.
Det är hårt att ta tag i känslomässiga saker också, mitt i allting. Men helt klart värt det.
Det tar alltid lite tid, lite energi, men ingenting skulle kunna vara mer värt det.
Jag har ont i hela kroppen och är helt slut i både kropp och huvud, men ändå otroligt stolt över gårdagens prestation. Kom hit runt klockan två och bar in en massa saker. Från ungefär klockan halv tre så höll jag på konstant, utan minsta uppehåll, med att plocka upp hela lägenheten ända tills klockan var elva på kvällen. Då hade jag fått ordning på det mesta och röjt på i fullt tempo i min ensamhet. Nu är det en massa större saker kvar som David delvis ska hjälpa mig med.
Jag har kommit till insikten om att vi alla är ansvariga för vår egen lycka. Ingen människa ska någonsin få mig att må dåligt igen, utan jag tänker själv bestämma mig för hur jag vill må och börja låta folk påverka mig mindre. Är det någon jag mår dåligt av att tänka på eller umgås med så tänker jag helt enkelt inte umgås med den människan så mycket.
Allting ska ligga på min egen nivå, och kretsa kring det jag mår bra av. Fokus fokus. Jag tror att det är det jag behöver för att må bra igen, för att komma ur den här.. livskrisen? eller vad det nu klassades som.
Jag känner också att jag vill komma ut och möta nya människor, få en nystart men ändå med delar av det gamla kvar. Hur gör man sådant?
Nu tar vi vara på de små sakerna.
Efterlyses: Filmmys på mysiga höstkvällar
Jag saknar dig.
kungen av ingenting alls
Jag tror att jag helt enkelt måste fokusera på att tänka mindre och istället bara "flyta med" lite mer i vad som händer och sker. Jag har en stark aning om att saker och ting skulle te sig lättare då. Det blir en utmaning, men det tåls att testas.
Just nu sitter jag i bilen på väg hem till Eskilstuna. Ska bli så otroligt skönt att få ordning på allt och att få vara lite för mig själv, som mig själv. Detta trots att jag har en hel del saker att ta itu med, både praktiska såväl som emotionella.
Först och främst ska vi i alla fall iväg och köpa TV.
Det är helt galet. Galet måste vara det rätta ordet.
Det är helt otroligt galet att det gått precis ett år sedan vi började utbildningen redan. Det har gått ett år sedan som jag åkte ner såhär sist, ett år sedan man lärde känna folk för första gången, ett år sedan man lärde känna omgivningarna, ett år sedan man packade upp saker, ett år sedan allt var nytt och lite otryggt.
På ett sätt förstår jag inte, jag hänger inte med. Det känns ju som att det var igår som vi satt alla i min lägenhet och lekte psykologen, eller som jag och min syster försökte lära oss att hitta i Eskilstuna. Men samtidigt, när jag tänker efter lite, så kanske det inte är så konstigt ändå - jag har varit med om fruktansvärt mycket under den här tiden. Jag har lärt känna olika männsikor, fått nya erfarenheter och växt som människa.
Men ändå, det har bara rusat förbi.
//Jillsan - give me my reasons back
Just nu sitter jag i bilen på väg hem till Eskilstuna. Ska bli så otroligt skönt att få ordning på allt och att få vara lite för mig själv, som mig själv. Detta trots att jag har en hel del saker att ta itu med, både praktiska såväl som emotionella.
Först och främst ska vi i alla fall iväg och köpa TV.
Det är helt galet. Galet måste vara det rätta ordet.
Det är helt otroligt galet att det gått precis ett år sedan vi började utbildningen redan. Det har gått ett år sedan som jag åkte ner såhär sist, ett år sedan man lärde känna folk för första gången, ett år sedan man lärde känna omgivningarna, ett år sedan man packade upp saker, ett år sedan allt var nytt och lite otryggt.
På ett sätt förstår jag inte, jag hänger inte med. Det känns ju som att det var igår som vi satt alla i min lägenhet och lekte psykologen, eller som jag och min syster försökte lära oss att hitta i Eskilstuna. Men samtidigt, när jag tänker efter lite, så kanske det inte är så konstigt ändå - jag har varit med om fruktansvärt mycket under den här tiden. Jag har lärt känna olika männsikor, fått nya erfarenheter och växt som människa.
Men ändå, det har bara rusat förbi.
//Jillsan - give me my reasons back
Don't waste your time on me you are already the voice inside my head
Imorgon åker jag hem till Eskilstuna igen. För mig är det hem, precis som att det här är hem. Jag känner inte att jag behöver välja. Däremot känner jag att det är väldigt mycket dubbelbottnade känslor inblandade. Till allra största delen kommer det bara vara skönt, skönt att få ordning på allt, leva efter egna rutiner, ta hand om sig själv, ha roligt, träffa alla igen etc etc. Men vissa saker är jobbigt, som att lämna skärgården, havet och stranden, mamma och Stockholm. Och att komma ned till ovisshet, osäkerhet och potentiell ensamhet.
Skärgården och Stockholm får jag träffa igen om tre veckor, då den "stora dagen" inträffar.
För några dagar sedan upplevde jag den finaste kvällen på hela sommaren. Den innefattade djupa samtal, liggandes på en filt på stranden på kvällen i mörkret tittandes på stjärnorna, för att sedan avslutas med att stå på en bro med en filt omkring sig och titta ut över vattnet och en promenad hem. Så vackert, så... tryggt?
I fredags var jag hemma hos min kära Knizze och spenderade lite tid. De är sååå söta, han och min Majk. De andra (dvs en grupp på kanske 10 personer) "festade" men eftersom jag var trött, hade jobbat och var nykter så ledsnade jag ganska fort och gick hem. De extrema skavsåren jag hade fått på båda fötterna gjorde att jag fick gå barfota hem genom staden på kvällen, ensam. Inte världens roligaste kanske och tabletter och problem gör inte tillvaron mycket roligare heller för den delen.
Något annat som gjorde kvällen lite..konstig, var en del stelhet mellan olika parter. Men jag känner ändå att det gick bra, över förväntan. Det känns lite underligt bara. Så kallt från din sida.
Nu åker Petra ned till Linköping och ska få uppleva en hel del nollning. Oh my god, jag önskar dig allt gott ;)
Saknar dig självklart redan.
Jag har varit väldigt trött och rastlös, framförallt frustrerad, på sista tiden.
Jag är så trött så jag inte orkar göra något, men samtidigt är jag för uttråkad för att ligga och vila. Det hela kan ibland sluta med att jag helt enkelt bara ligger och stirrar upp i taket. Det är lite som om jag ligger och väger på kanten och bara väntar på att något ska hända. Jag tror verkligen att jag behöver Eskilstuna med allt vad det innebär just nu.
Jag tycker för den delen inte om när folk tar saker för givet eller inte lyssnar och bara... gör. Sedan går något självklart fel och så blir jag självklart ännu mer frustrerad.
Jag tycker väldigt mycket om när det regnar. Jag älskar regn. Det är mysigt att titta på, det är mysigt att lyssna på och det är mysigt att stå i. Detta har jag kommit fram till under de senaste dagarna. Det är skönhet, i en av dess renaste former. Jag har också kommit fram till hur otroligt mycket bra saker man kan komma fram till om man ligger och grubblar på livet under vattenytan. Badkaret är bra för detta ändamål.
Falskhet. Det är vad jag uppfattar överallt, i alla hörn och vrår. Allt är bara ytligt, det finns inget djup någonstans. Överallt skrapar vi alla bara lite lätt på genomträngliga lager. Ensamheten gör sig påmind på många olika sätt, fastän den kanske inte borde göra det. Oftast känns det som att man står ensam i en hagelstorm medans alla andra sitter inomhus och tittar på.
Och vad gör man då?
Det känns som att jag inte riktigt passar in någonstans, inte riktigt riktigt, och jag är trött. Jag är trött på att konstant ha en känsla av att jag borde anpassa mig. Kanske beror det på att jag är för nära mig själv, kanske inte.
Jag behöver den där speciella samhörigheten, och kärleken, nu. Tack.
Allt kan kännas så meningslöst, så ofta.
Varför?, kan man fråga sig.
Ibland säger någon till mig att sluta tänka och börja leva mer istället. Men kan det inte vara så att det faktiskt är det man gör när man tänker? Det är upp till var och en att analysera.
Och för den delen, leva? För vem och hur då? För mig själv, som mig själv? Eller för etablissemanget och som alla andra?Aldrig.
Jag behöver inte dig.
Du irriterar mig snarare och det är skönt att nu se saker ur ett litet annat perspektiv, så som man kan göra ibland.
Jag förstår inte hur jag har kunnat lägga så mycket energi på något som du från början behövde så mycket mer än mig och som du sedan valde att byta ut.
Allting är barnsligt
Allting är genomskinligt
och jag hoppas att du får chansen att inse det någon gång.
Nu får vi se hur det blir, nu tänker jag fokusera på den andra parten istället.
Jag tänker lägga allt på en lagom nivå för mig, precis som läkaren sa. Jag ska inte behöva iklä mig en mask var och varannan dag, utan istället umgås med människor som får mig att skratta och som inte får mig att känna mig obekväm.
Jag vill ändå inte vara med i era ytliga lekar. För det är precis vad det är.
Tro inte för ett enda ögonblick att det är något jag strävar efter.
Det är konstigt hur humöret och inställningen till allt kan skifta så mycket från dag till dag som det gör hos mig. Men trots att det är många och långa svackor ibland så ger jag ändå aldrig upp hoppet om framtiden. Innerst inne är jag en väldigt hoppfull människa och jag tror att något bra lurar kring hörnet när man minst anar det. Jag vet att det har kommit gott förr, så jag vet att det kommer att komma gott igen.
- - -
Gaaaah! Jag skulle bara vilja skrika ut hur mycket jag saknar dig!
Att du inte inser, att du inte förstår.
Och det smärtar så otroligt mycket, för just nu är jag borttappad och fast i en cirkel.
Jag tänker för mycket
Skärgården och Stockholm får jag träffa igen om tre veckor, då den "stora dagen" inträffar.
För några dagar sedan upplevde jag den finaste kvällen på hela sommaren. Den innefattade djupa samtal, liggandes på en filt på stranden på kvällen i mörkret tittandes på stjärnorna, för att sedan avslutas med att stå på en bro med en filt omkring sig och titta ut över vattnet och en promenad hem. Så vackert, så... tryggt?
I fredags var jag hemma hos min kära Knizze och spenderade lite tid. De är sååå söta, han och min Majk. De andra (dvs en grupp på kanske 10 personer) "festade" men eftersom jag var trött, hade jobbat och var nykter så ledsnade jag ganska fort och gick hem. De extrema skavsåren jag hade fått på båda fötterna gjorde att jag fick gå barfota hem genom staden på kvällen, ensam. Inte världens roligaste kanske och tabletter och problem gör inte tillvaron mycket roligare heller för den delen.
Något annat som gjorde kvällen lite..konstig, var en del stelhet mellan olika parter. Men jag känner ändå att det gick bra, över förväntan. Det känns lite underligt bara. Så kallt från din sida.
Nu åker Petra ned till Linköping och ska få uppleva en hel del nollning. Oh my god, jag önskar dig allt gott ;)
Saknar dig självklart redan.
Jag har varit väldigt trött och rastlös, framförallt frustrerad, på sista tiden.
Jag är så trött så jag inte orkar göra något, men samtidigt är jag för uttråkad för att ligga och vila. Det hela kan ibland sluta med att jag helt enkelt bara ligger och stirrar upp i taket. Det är lite som om jag ligger och väger på kanten och bara väntar på att något ska hända. Jag tror verkligen att jag behöver Eskilstuna med allt vad det innebär just nu.
Jag tycker för den delen inte om när folk tar saker för givet eller inte lyssnar och bara... gör. Sedan går något självklart fel och så blir jag självklart ännu mer frustrerad.
Jag tycker väldigt mycket om när det regnar. Jag älskar regn. Det är mysigt att titta på, det är mysigt att lyssna på och det är mysigt att stå i. Detta har jag kommit fram till under de senaste dagarna. Det är skönhet, i en av dess renaste former. Jag har också kommit fram till hur otroligt mycket bra saker man kan komma fram till om man ligger och grubblar på livet under vattenytan. Badkaret är bra för detta ändamål.
Falskhet. Det är vad jag uppfattar överallt, i alla hörn och vrår. Allt är bara ytligt, det finns inget djup någonstans. Överallt skrapar vi alla bara lite lätt på genomträngliga lager. Ensamheten gör sig påmind på många olika sätt, fastän den kanske inte borde göra det. Oftast känns det som att man står ensam i en hagelstorm medans alla andra sitter inomhus och tittar på.
Och vad gör man då?
Det känns som att jag inte riktigt passar in någonstans, inte riktigt riktigt, och jag är trött. Jag är trött på att konstant ha en känsla av att jag borde anpassa mig. Kanske beror det på att jag är för nära mig själv, kanske inte.
Jag behöver den där speciella samhörigheten, och kärleken, nu. Tack.
Allt kan kännas så meningslöst, så ofta.
Varför?, kan man fråga sig.
Ibland säger någon till mig att sluta tänka och börja leva mer istället. Men kan det inte vara så att det faktiskt är det man gör när man tänker? Det är upp till var och en att analysera.
Och för den delen, leva? För vem och hur då? För mig själv, som mig själv? Eller för etablissemanget och som alla andra?Aldrig.
Jag behöver inte dig.
Du irriterar mig snarare och det är skönt att nu se saker ur ett litet annat perspektiv, så som man kan göra ibland.
Jag förstår inte hur jag har kunnat lägga så mycket energi på något som du från början behövde så mycket mer än mig och som du sedan valde att byta ut.
Allting är barnsligt
Allting är genomskinligt
och jag hoppas att du får chansen att inse det någon gång.
Nu får vi se hur det blir, nu tänker jag fokusera på den andra parten istället.
Jag tänker lägga allt på en lagom nivå för mig, precis som läkaren sa. Jag ska inte behöva iklä mig en mask var och varannan dag, utan istället umgås med människor som får mig att skratta och som inte får mig att känna mig obekväm.
Jag vill ändå inte vara med i era ytliga lekar. För det är precis vad det är.
Tro inte för ett enda ögonblick att det är något jag strävar efter.
Det är konstigt hur humöret och inställningen till allt kan skifta så mycket från dag till dag som det gör hos mig. Men trots att det är många och långa svackor ibland så ger jag ändå aldrig upp hoppet om framtiden. Innerst inne är jag en väldigt hoppfull människa och jag tror att något bra lurar kring hörnet när man minst anar det. Jag vet att det har kommit gott förr, så jag vet att det kommer att komma gott igen.
- - -
Gaaaah! Jag skulle bara vilja skrika ut hur mycket jag saknar dig!
Att du inte inser, att du inte förstår.
Och det smärtar så otroligt mycket, för just nu är jag borttappad och fast i en cirkel.
Jag tänker för mycket
du älskade skärgård, jag kommer att sakna dig. Igen.
"Det är kväll här på stranden
Solen sänker sig ner
Över glittrande vatten står ett färgernas spel
När jag går hem i natten och jag böjer mitt knä
Just där gullvivan blommar får jag vila min själ"
Solen sänker sig ner
Över glittrande vatten står ett färgernas spel
När jag går hem i natten och jag böjer mitt knä
Just där gullvivan blommar får jag vila min själ"
I started a revolution from my bed
Jag måste lära mig att vara mer impulsiv och njuta av livet på ett annat sätt.
Jag är för fast i mina planer, tankar, grubblerier och rutiner och avundsjuk på dem som jag inser har utnyttjat sommaren till att bara leva, utan att strukturera.
Jag har inte gjort någonting, inser jag nu. Jag har planerat bort all härlig impulsivitet och mått dåligt av att saker och ting inte blivit av. Jag har slösat bort för mycket tid.
Nästa sommar ska jag ge mig tusan på att inte planera någonting, inte förrän i sista minuten.
Jag är irriterad på mig själv och frustrerad över att jag tillåtit mig själv att må så pass dåligt, att jag inte på något sätt sett till att jag varit gladare. Till mitt försvar har det inte varit lätt. Den här sommaren har varit skit, rent utsagt. På så många sätt.
Nu kommer hösten, nu kommer löven att falla.
Nu ska vi fika och sparka löv
Idag är jag i övrigt glad. En liten kommentar kan få en att skina upp och må bra, dag efter dag. Det är liksom som att man har något med sig att luta sig på, i alla lägen.
Jag har precis legat på verandan och solat lite, tänkt på livet och tänkt på möjligheter och jag har en konstig känsla i maggropen av att allting kommer att bli bättre nu. Att allting kommer att bli bra.
Nu längtar jag till hösten i Paris och kulturen.
//Jillsan - tack för att du gav mig söta drömmar
Jag är för fast i mina planer, tankar, grubblerier och rutiner och avundsjuk på dem som jag inser har utnyttjat sommaren till att bara leva, utan att strukturera.
Jag har inte gjort någonting, inser jag nu. Jag har planerat bort all härlig impulsivitet och mått dåligt av att saker och ting inte blivit av. Jag har slösat bort för mycket tid.
Nästa sommar ska jag ge mig tusan på att inte planera någonting, inte förrän i sista minuten.
Jag är irriterad på mig själv och frustrerad över att jag tillåtit mig själv att må så pass dåligt, att jag inte på något sätt sett till att jag varit gladare. Till mitt försvar har det inte varit lätt. Den här sommaren har varit skit, rent utsagt. På så många sätt.
Nu kommer hösten, nu kommer löven att falla.
Nu ska vi fika och sparka löv
Idag är jag i övrigt glad. En liten kommentar kan få en att skina upp och må bra, dag efter dag. Det är liksom som att man har något med sig att luta sig på, i alla lägen.
Jag har precis legat på verandan och solat lite, tänkt på livet och tänkt på möjligheter och jag har en konstig känsla i maggropen av att allting kommer att bli bättre nu. Att allting kommer att bli bra.
Nu längtar jag till hösten i Paris och kulturen.
//Jillsan - tack för att du gav mig söta drömmar
världens vackraste syster
Jag har nog aldrig förr skådat en sådan bedårande människa
we were magic
When I look at you my mind goes on a trip
Then you came in, and knocked me on my face
I never thought I'd fall for you as hard as I did
You got me thinkin' bout our life our house and kids
Sometimes love comes around
And it knocks you down
Just get back up
When it knocks you down
how much are we supposed to shiver when the wind turns?
vakna och förstå
vakna och förstå
vakna utan att se på
vakna och låt mig inte gå.
Jag tänkte säga några väl valda ord angående livskvalitet.
Jag tycker om det ordet och jag tycker om det konceptet. Det är de små sakerna i livet som gör det värt att leva, de små detaljerna. Det räcker att vara alldeles ensam och tända ett ljus, ta ett bad eller lyssna på en speciell låt. Plocka upp ett löv från marken och spara eller fotografera, ta en kopp te eller gå en promenad längs med stranden.
Ett bra exempel är gårdagen, som började med att jag och Jacob skulle äta glass. Precis när vi hade köpt glassen och skulle börja äta så började det störtregna. Så vi gick in på första bästa café och drack en kopp te istället. Vi blev varma, det luktade gott och vi satt där och pratade om ditt och datt ett tag.
Lite samma sak är det när jag får för mig att gå på mina långpromenader, som jag gör ofta. Det kan vara mitt i natten ibland, eller tidigt i gryningen. Ibland passar det med sällskap, ibland vill jag gå själv.
De små sakerna är viktiga
Idag är jag ledig och jag tror vi ska åka ut med båten ett tag. Sedan ikväll ska jag nog bara ligga i soffan och titta på film. Imorgon blir det jobb igen, men efter det ska jag träffa Robert. Det har jag sett fram emot länge nu. På fredag jobbar jag sista passet och sedan blir det något sorts umgänge med "gänget". Love it.
Vissa människor får mig att må bra.
Vissa människor får mig däremot att må riktigt dåligt.
Jag tror inte ens att du förstår hur nedvärderande och nedtryckande du är. Jag tror inte att du förstår hur dåligt du får folk att må. Jag tror inte du har förmågan att förstå.
Idag har jag varit duktig och ringt en massa viktiga samtal. Nu är det snart dags att ta tag i att fixa litteraturen till nya kurserna. Allt kostar så mycket tid, pengar och energi hela tiden..
Passar på att inflika att jag längtar något så sjukt mycket efter att träffa Cissielura!
Har saknat dig ;)
//Jillsan - sometimes love comes around, and it knocks you down.
vakna och förstå
vakna utan att se på
vakna och låt mig inte gå.
Jag tänkte säga några väl valda ord angående livskvalitet.
Jag tycker om det ordet och jag tycker om det konceptet. Det är de små sakerna i livet som gör det värt att leva, de små detaljerna. Det räcker att vara alldeles ensam och tända ett ljus, ta ett bad eller lyssna på en speciell låt. Plocka upp ett löv från marken och spara eller fotografera, ta en kopp te eller gå en promenad längs med stranden.
Ett bra exempel är gårdagen, som började med att jag och Jacob skulle äta glass. Precis när vi hade köpt glassen och skulle börja äta så började det störtregna. Så vi gick in på första bästa café och drack en kopp te istället. Vi blev varma, det luktade gott och vi satt där och pratade om ditt och datt ett tag.
Lite samma sak är det när jag får för mig att gå på mina långpromenader, som jag gör ofta. Det kan vara mitt i natten ibland, eller tidigt i gryningen. Ibland passar det med sällskap, ibland vill jag gå själv.
De små sakerna är viktiga
Idag är jag ledig och jag tror vi ska åka ut med båten ett tag. Sedan ikväll ska jag nog bara ligga i soffan och titta på film. Imorgon blir det jobb igen, men efter det ska jag träffa Robert. Det har jag sett fram emot länge nu. På fredag jobbar jag sista passet och sedan blir det något sorts umgänge med "gänget". Love it.
Vissa människor får mig att må bra.
Vissa människor får mig däremot att må riktigt dåligt.
Jag tror inte ens att du förstår hur nedvärderande och nedtryckande du är. Jag tror inte att du förstår hur dåligt du får folk att må. Jag tror inte du har förmågan att förstå.
Idag har jag varit duktig och ringt en massa viktiga samtal. Nu är det snart dags att ta tag i att fixa litteraturen till nya kurserna. Allt kostar så mycket tid, pengar och energi hela tiden..
Passar på att inflika att jag längtar något så sjukt mycket efter att träffa Cissielura!
Har saknat dig ;)
//Jillsan - sometimes love comes around, and it knocks you down.
lättnad och irritation
Jag har bestämt mig för att ha en ljusare syn på livet igen. Jag ska banne mig fokusera på att bara se positivt på allt, om jag så ska göra det ensam. Vadå, det finns ju människor som lever med den inställningen, så varför skulle inte jag klara det? Om jag bara kan låta bli att tänka för mycket..
Idag har jag varit fruktansvärt trött och på ett förjävligt humör. Under en period var jag så arg och irriterad så jag skakade. Somnade sedan och sov i ca 2,5-3 timmar. Behövligt kanske.
Nu är det för den delen bara 3 pass kvar på jobbet och bara ett par dagar tills jag åker ned till Etuna igen, med allt vad det innebär både känslomässigt och praktiskt. Hoppas att jag hinner träffa Krizzy och Majk innan dess i alla fall, jag tror att jag behöver det.
Jag tror att det kommer att bli tungt i början, framförallt eftersom jag tror att jag måste ställa om hela min livssyn och mitt sätt att leva där.. kanske.. det är i trots allt så det känns. Kanske måste jag ut och vidga mina vyer, kanske måste jag släppa stora delar av mitt hjärta, då de verkar utbytta och bortkastade på andra håll.
Hur som helst så är det i alla fall en helt annan sak att åka ner i år, mot vad det var förra året. Då hade jag ingenting att luta mig mot, jag kastade mig bara ut i det okända och byggde upp allt från början, ett eget liv. Nu har jag en fast grund att stå på.
Var på middag hos Becca (GRATTIS♥) igår tillsammans med Matte. Fan vad jag älskar de människorna. Jag har behövt skratta länge nu, och jag tror att åka dit var det bästa jag kunde göra för tillfället. Det har fått gå alldeles för lång tid emellan, vilket det absolut inte får göra till nästa gång. Ni vet hur det kan vara, man tappar folk lite för att man umgås mer sällan och när man väl träffas så inser man hur mycket man tycker om att vara med dem, hur mycket man trivs tillsammans med dem och hur mycket man kan vara sig själv med dem. Och man undrar var all tid emellan tog vägen..
Ser för den delen väldigt mycket fram emot min födelsedagsfest nu, jag har en känsla av att det kommer att bli riktigt bra, riktigt rätt, riktigt riktigt.
Imorgon är det fika med Fabbe på schemat. Mycket trevligt, om jag får säga det själv. Saknar lite av den bekantskapskretsen också, om man bortser från Fabian så gick det tydligen inte att kännas vid mig efter att två blev en. Tragiskt.
För tillfället är jag lättad. Jag är lättad över en stor aspekt.
Men samtidigt är jag så fruktansvärt ensam, så galet fruktansvärt ensam.
När jag lägger mig på kvällen så känner jag mig som den mest ensamma människan i hela universum. Som om luften är alldeles tom runtomkring mig, som om alla runtomkring är skal. Som att jag är ett skal. Jag känner att jag har tappat närheten, närheten med någon eller några, jag behöver den. Som det är nu känns det bara som att allt jag har omkring mig, varje partikel, varje situation och hela jag är så ytligt och falskt.
Kanske saknas det något.
//Jillsan - det är som att låtsas som det regnar i en hagelstorm
Idag har jag varit fruktansvärt trött och på ett förjävligt humör. Under en period var jag så arg och irriterad så jag skakade. Somnade sedan och sov i ca 2,5-3 timmar. Behövligt kanske.
Nu är det för den delen bara 3 pass kvar på jobbet och bara ett par dagar tills jag åker ned till Etuna igen, med allt vad det innebär både känslomässigt och praktiskt. Hoppas att jag hinner träffa Krizzy och Majk innan dess i alla fall, jag tror att jag behöver det.
Jag tror att det kommer att bli tungt i början, framförallt eftersom jag tror att jag måste ställa om hela min livssyn och mitt sätt att leva där.. kanske.. det är i trots allt så det känns. Kanske måste jag ut och vidga mina vyer, kanske måste jag släppa stora delar av mitt hjärta, då de verkar utbytta och bortkastade på andra håll.
Hur som helst så är det i alla fall en helt annan sak att åka ner i år, mot vad det var förra året. Då hade jag ingenting att luta mig mot, jag kastade mig bara ut i det okända och byggde upp allt från början, ett eget liv. Nu har jag en fast grund att stå på.
Var på middag hos Becca (GRATTIS♥) igår tillsammans med Matte. Fan vad jag älskar de människorna. Jag har behövt skratta länge nu, och jag tror att åka dit var det bästa jag kunde göra för tillfället. Det har fått gå alldeles för lång tid emellan, vilket det absolut inte får göra till nästa gång. Ni vet hur det kan vara, man tappar folk lite för att man umgås mer sällan och när man väl träffas så inser man hur mycket man tycker om att vara med dem, hur mycket man trivs tillsammans med dem och hur mycket man kan vara sig själv med dem. Och man undrar var all tid emellan tog vägen..
Ser för den delen väldigt mycket fram emot min födelsedagsfest nu, jag har en känsla av att det kommer att bli riktigt bra, riktigt rätt, riktigt riktigt.
Imorgon är det fika med Fabbe på schemat. Mycket trevligt, om jag får säga det själv. Saknar lite av den bekantskapskretsen också, om man bortser från Fabian så gick det tydligen inte att kännas vid mig efter att två blev en. Tragiskt.
För tillfället är jag lättad. Jag är lättad över en stor aspekt.
Men samtidigt är jag så fruktansvärt ensam, så galet fruktansvärt ensam.
När jag lägger mig på kvällen så känner jag mig som den mest ensamma människan i hela universum. Som om luften är alldeles tom runtomkring mig, som om alla runtomkring är skal. Som att jag är ett skal. Jag känner att jag har tappat närheten, närheten med någon eller några, jag behöver den. Som det är nu känns det bara som att allt jag har omkring mig, varje partikel, varje situation och hela jag är så ytligt och falskt.
Kanske saknas det något.
//Jillsan - det är som att låtsas som det regnar i en hagelstorm
för att nämna något
Jagsaknarkrizzymajkochgängetsamtdegamlagodahederligapartynaala2007style.
Give me
Give me
hjärnspöken
But all the miles that separate
Disappear now when I'm dreaming of your face
Disappear now when I'm dreaming of your face
I'm here without you baby
But you're still on my lonely mind
I think about you baby
And I dream about you all the time
Everything I know and anywhere I go
It gets hard but it won't take away my love
And when the last one falls, when it's all said and done
It gets hard but it won't take away my love
- -
Det är lördag. Nej, rättare sagt, det är lördagskväll.
Vad gör jag?
Jobbar, går hem från jobbet, sitter lite vid datorn, går och lägger mig.
Vad gör alla andra?
Festar.
Jag har insett att den här sommaren inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. (Visserligen är det väl snart dags att erkänna för mig själv att ingen sommar någonsin kommer att bli som jag tänker mig, eftersom jag hela tiden tänker mig att somrarna ska vara som 2006). Men, hur som helst, någonstans gick det snett den här sommaren. När jag var påväg hem från jobbet nu ikväll så mötte jag ett gäng ungdomar som var påväg någonstans för att festa, glada, sammansvetsade och ivriga gick de där. Var och en av dem utstrålade samma känsla som jag i vanliga fall brukar känna tillsammans med mina närmaste en lördagskväll. Så jag stannade upp ett tag vid vägkanten och tänkte lite. Det är en sådan där riktigt fin sommarkväll ute, det är svalt, tyst och ljusblått. Det jag kom fram till var att jag inte har gjort tillräckligt mycket saker den här sommaren som skulle fått mig att må bra, jag har inte umgåtts med mina vänner eller i princip "festat" något överhuvudtaget. Det jag istället har gjort är att gå runt och måla upp en bild om "hur det ska vara", vad man "ska hinna med att göra" under en sommar, planerat, gjort upp listor och funderat över hur tiden ska räcka till. Och självklart har den inte gjort det. Och så gick allting i stöpet, istället för att ta varje dag som den kommer. Det jag har gjort är egentligen bara jobbat, oroat mig, grubblat, sovit, varit sjuk eller suttit i något hörn och mått allänt dåligt.
Men jag hoppas och tror att det vänder snart, att det vänder nu.
Först och främst hoppas jag att mitt största orosmoment försvinner. Snabbt som attan.
Lying in my bed I hear the clock tick,
and think of you
caught up in circles confusion--
is nothing new
Flashback--warm nights--
almost left behind
suitcases of memories,
time after time
If you're lost you can look and you will find me
time after time
if you fall I will catch you--I'll be waiting
time after time
//Jillsan - love hurts
fredagendenfjortondeaugustitjugohundranio
Idag är det ett år. 365 dagar, en jäkla massa timmar.
Känns alltid lite skumt sådant här, eller ja, i alla fall för mig som jag fungerar. Tänk vad man har ändrats på ett år, tänk vad man har utvecklats. Det har nog gjort mig gott, ändå.
Sommaren är i princip slut igen. Men på något sätt gör det inte så mycket, det ska bli skönt att komma tillbaka till mitt liv, mina vänner, min lägenhet, mina rutiner. Dessutom så har jag gjort en väldig massa roliga saker den här sommaren ändå och de jag inte hunnit med kan man alltid ta nästa år. Det kommer ju alltid en ny sommar.
Det som ska bli absolut skönast med att komma tillbaka till Eskilstuna är att få ordning på nya lägenheten. Jag är så fruktansvärt nöjd med de saker jag har köpt och jag tror att jag kommer att trivas fruktansvärt bra, nära allt, nära folk och i en fräschare lägenhet som det inte behöver eka i. Jag kommer att sakna mitt badkar dock..
En annan aspekt som gör att jag känner mig mer tillfreds med att sommaren är över är att jag har börjat tycka om hösten mycket mer än förr. Förut så var jag en "sommar- jul" människa, vilket i princip innebär att jag bara tyckte om och fokuserade på de två delarna av året. Resten, däremellan, var enligt mig bara tråkiga och grå mellanperioder. Men senaste året, efter det att jag flyttade hemifrån, så har jag mer och mer börjat uppskatta hösten. Den är så vacker. Träden skiftar färg, men får ta på sig koftor och tända ljus och man kan fotografera eller teckna av så fina saker. Helt klart ett steg i rätt riktning för min positiva utveckling.
Överlag så tycker jag väldigt mycket om mina nya saker; min nya dator, min nya mobil, mina nya möbler etc etc. Det kan vara rätt skönt att njuta av materiella saker ibland för att fokusera mindre på emotionella.
Annars då? Jag är fortfarande sjuk och jag är så fruktansvärt less på tabletter. Jag tror att jag alltid kommer att vara mer eller mindre sjuk på olika sätt, i alla fall verkar det så med mitt kassa immunförsvar. Jag äter just nu typ 4 olika sorters tabletter, minst. Det känns ju inte så upplyftande precis. Menmen, för tillfället är jag väl på bättringsvägen och dessutom är David här och hälsar på, vilket är mycket trevligt. Där har vi en människa som verkligen kan boosta en människas självförtroende, istället för att sänka det.
Ikväll är det kräftskiva som gäller och det brukar alltid vara roligt. Någon alkohol blir det såklart inte för min del, men det kan ju vara roligt att titta på alla andra ibland.
Måste nog samtidigt erkänna att det känns lite konstigt att Erik har åkt tillbaka till Linköping. Han har varit en stor del av min terapi den här sommaren, och en av väldigt få människor som står mig väldigt nära, som ställer upp i alla lägen. Det känns redan konstigt att inte kunna träffas var och varannan dag. Något som däremot är positivt är att Jacob, en annan av de männsikor som får mig att må väldigt bra, har kommit in på Mdh och flyttar till E-tuna nu i höst. Många långpromenader kan det bli där.
Hur som helst... så har jag tagit ett steg och bestämt mig för vad jag ska göra efter att utbildningen är klar. Eller ja, inte exakt, men i alla fall var jag ska ta vägen någonstans ett tag. Jag ska till Irland eller Skottland och jobba ett par månader, få lite erfarenhet och livskvalitet. Jag vill verkligen dit, jag ska verkligen dit. Antingen till det ena eller till båda platserna. Det kan mycket väl vara de vackraste platserna på jorden.
Jag är fortfarande nervös och orolig. Samtidigt försöker jag intala mig själv att inte vara så orolig innan jag verkligen vet att jag har något att vara orolig för, men det är svårt. Vi får se, vi får se. Men det är läskigt.
På ett sätt tror jag att jag har börjat.. skita i allt? Jag har liksom slutat bry mig i hur allt blir, det känns som om jag flyter med i någon sorts ström igen, utan att känna något engagemang. Kanske är det hälsosamt. Vem vet.
Min syster är sjuk. Och skrämdes ordentligt gjorde hon igår. Men jag hoppas det blir bättre nu, jag behöver att det blir bättre nu..
Erik och jag på promenad genom parken.
Rosenblad och sommarpoesi
//Jillsan - 98 dagar
Känns alltid lite skumt sådant här, eller ja, i alla fall för mig som jag fungerar. Tänk vad man har ändrats på ett år, tänk vad man har utvecklats. Det har nog gjort mig gott, ändå.
Sommaren är i princip slut igen. Men på något sätt gör det inte så mycket, det ska bli skönt att komma tillbaka till mitt liv, mina vänner, min lägenhet, mina rutiner. Dessutom så har jag gjort en väldig massa roliga saker den här sommaren ändå och de jag inte hunnit med kan man alltid ta nästa år. Det kommer ju alltid en ny sommar.
Det som ska bli absolut skönast med att komma tillbaka till Eskilstuna är att få ordning på nya lägenheten. Jag är så fruktansvärt nöjd med de saker jag har köpt och jag tror att jag kommer att trivas fruktansvärt bra, nära allt, nära folk och i en fräschare lägenhet som det inte behöver eka i. Jag kommer att sakna mitt badkar dock..
En annan aspekt som gör att jag känner mig mer tillfreds med att sommaren är över är att jag har börjat tycka om hösten mycket mer än förr. Förut så var jag en "sommar- jul" människa, vilket i princip innebär att jag bara tyckte om och fokuserade på de två delarna av året. Resten, däremellan, var enligt mig bara tråkiga och grå mellanperioder. Men senaste året, efter det att jag flyttade hemifrån, så har jag mer och mer börjat uppskatta hösten. Den är så vacker. Träden skiftar färg, men får ta på sig koftor och tända ljus och man kan fotografera eller teckna av så fina saker. Helt klart ett steg i rätt riktning för min positiva utveckling.
Överlag så tycker jag väldigt mycket om mina nya saker; min nya dator, min nya mobil, mina nya möbler etc etc. Det kan vara rätt skönt att njuta av materiella saker ibland för att fokusera mindre på emotionella.
Annars då? Jag är fortfarande sjuk och jag är så fruktansvärt less på tabletter. Jag tror att jag alltid kommer att vara mer eller mindre sjuk på olika sätt, i alla fall verkar det så med mitt kassa immunförsvar. Jag äter just nu typ 4 olika sorters tabletter, minst. Det känns ju inte så upplyftande precis. Menmen, för tillfället är jag väl på bättringsvägen och dessutom är David här och hälsar på, vilket är mycket trevligt. Där har vi en människa som verkligen kan boosta en människas självförtroende, istället för att sänka det.
Ikväll är det kräftskiva som gäller och det brukar alltid vara roligt. Någon alkohol blir det såklart inte för min del, men det kan ju vara roligt att titta på alla andra ibland.
Måste nog samtidigt erkänna att det känns lite konstigt att Erik har åkt tillbaka till Linköping. Han har varit en stor del av min terapi den här sommaren, och en av väldigt få människor som står mig väldigt nära, som ställer upp i alla lägen. Det känns redan konstigt att inte kunna träffas var och varannan dag. Något som däremot är positivt är att Jacob, en annan av de männsikor som får mig att må väldigt bra, har kommit in på Mdh och flyttar till E-tuna nu i höst. Många långpromenader kan det bli där.
Hur som helst... så har jag tagit ett steg och bestämt mig för vad jag ska göra efter att utbildningen är klar. Eller ja, inte exakt, men i alla fall var jag ska ta vägen någonstans ett tag. Jag ska till Irland eller Skottland och jobba ett par månader, få lite erfarenhet och livskvalitet. Jag vill verkligen dit, jag ska verkligen dit. Antingen till det ena eller till båda platserna. Det kan mycket väl vara de vackraste platserna på jorden.
Jag är fortfarande nervös och orolig. Samtidigt försöker jag intala mig själv att inte vara så orolig innan jag verkligen vet att jag har något att vara orolig för, men det är svårt. Vi får se, vi får se. Men det är läskigt.
På ett sätt tror jag att jag har börjat.. skita i allt? Jag har liksom slutat bry mig i hur allt blir, det känns som om jag flyter med i någon sorts ström igen, utan att känna något engagemang. Kanske är det hälsosamt. Vem vet.
Min syster är sjuk. Och skrämdes ordentligt gjorde hon igår. Men jag hoppas det blir bättre nu, jag behöver att det blir bättre nu..
Erik och jag på promenad genom parken.
Rosenblad och sommarpoesi
//Jillsan - 98 dagar
.
Hur tänkte du nu?
nu..
.. är jag lite nervös
.. undrar jag hur jag ska göra
.. funderar jag på om det är över
.. undrar jag hur jag ska göra
.. funderar jag på om det är över
ge mig harmoni
Sitter här och är allmänt äckligt jobbigt sjuk.
Har haft knivar i halsen ett par dagar, det bränner och skär och nu har febern slagit på också. Så jäkla typiskt, har knappt varit sjuk på det sättet på hela sommaren och så kommer det lagom till bröllopet. Menmen, bröllopet var lika fint för det och sjunga kunde jag göra någorlunda ändå. Idag är rösten dock helt borta. Jag kan helt ärligt säga att jag nog aldrig sett en så vacker brud som min syster. Helt otroligt. Och när de kom och gick där i skogen, ja jag vet inte vad jag ska säga.
Om folk undrar kan jag också meddela att jag håller på att byta mobil och fixa och trixa med inställningar och nummer, det är därför jag inte är särskilt anträffbar eller hör av mig för tillfället.
Veckan har varit händelserik, impulsartad och full av känslor hit och dit.
Vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om hela situationen.
Det är svårt
I onsdags var jag på Grönan med älskade Carro ♥, Verran och Linda. Mår alltid så bra när jag är tillsammans med er, det är som att jag kan vara mig själv och gå tillbaka några år i tiden. Den här gången mådde jag visserligen rätt dåligt under dagen, vilket jag tror berodde på en blandning av min mage, åksjuka och den tryckande värmen.
Tog mig hem till Eskilstuna en kort sväng och hann träffa min älskade Fija ♥
Därefter var det raka vägen till Backhyttan, familjen och bröllopet.
En av de sakerna som jag tycker känns mest ledsamt är att det känns som att ni inte respekterar mig som den person jag är och inte ser till omständigheter, omständigheter som kanske är olika i mitt liv än vad de är i ert. Det betyder ju inte att min kärlek är mindre, vilket jag också tycker att jag visat. Istället får jag känna mig dum, kluven och bortprioriterande vilket jag verkligen inte är. Jag kämpar, jobbar för att allt ska vara som det alltid varit och engagerar mig så mycket jag kan. Och jag hoppas att jag inte kommer att behöva vara ett femte hjul från och med nu, men det är så jag känner mig för tillfället.
//Jillsan - "Love is not love, which alters when it alteration finds"
Har haft knivar i halsen ett par dagar, det bränner och skär och nu har febern slagit på också. Så jäkla typiskt, har knappt varit sjuk på det sättet på hela sommaren och så kommer det lagom till bröllopet. Menmen, bröllopet var lika fint för det och sjunga kunde jag göra någorlunda ändå. Idag är rösten dock helt borta. Jag kan helt ärligt säga att jag nog aldrig sett en så vacker brud som min syster. Helt otroligt. Och när de kom och gick där i skogen, ja jag vet inte vad jag ska säga.
Om folk undrar kan jag också meddela att jag håller på att byta mobil och fixa och trixa med inställningar och nummer, det är därför jag inte är särskilt anträffbar eller hör av mig för tillfället.
Veckan har varit händelserik, impulsartad och full av känslor hit och dit.
Vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om hela situationen.
Det är svårt
I onsdags var jag på Grönan med älskade Carro ♥, Verran och Linda. Mår alltid så bra när jag är tillsammans med er, det är som att jag kan vara mig själv och gå tillbaka några år i tiden. Den här gången mådde jag visserligen rätt dåligt under dagen, vilket jag tror berodde på en blandning av min mage, åksjuka och den tryckande värmen.
Tog mig hem till Eskilstuna en kort sväng och hann träffa min älskade Fija ♥
Därefter var det raka vägen till Backhyttan, familjen och bröllopet.
En av de sakerna som jag tycker känns mest ledsamt är att det känns som att ni inte respekterar mig som den person jag är och inte ser till omständigheter, omständigheter som kanske är olika i mitt liv än vad de är i ert. Det betyder ju inte att min kärlek är mindre, vilket jag också tycker att jag visat. Istället får jag känna mig dum, kluven och bortprioriterande vilket jag verkligen inte är. Jag kämpar, jobbar för att allt ska vara som det alltid varit och engagerar mig så mycket jag kan. Och jag hoppas att jag inte kommer att behöva vara ett femte hjul från och med nu, men det är så jag känner mig för tillfället.
//Jillsan - "Love is not love, which alters when it alteration finds"
superman
Jaha.
Så rullar det på igen.
Jag tycker liksom aldrig att tiden står still, fast att det ibland kan hända att jag slår på klockan..
Hur jag känner mig överlag?
Jag känner mig trött, less, frustrerad, irriterad, besviken, missförstådd och allmänt bortkastad. Min nuvarande plan är att flytta in i en mysig liten grotta och påbörja mitt nya liv som eremit. Kanske skulle allt bli mycket lättare då?
Det känns helt enkelt som att allt skiter sig. Det känns som att jag börjar få slut på det mesta; energi, kärlek, vänner, motivation, pengar etc etc.
Det här med nytt liv, det är en intressant tanke faktiskt. Jag tror att jag behöver en total nystart i mitt liv. Jag klänger mig fast vid saker, vid känslor och vid situationer. Jag behöver nog börja om från scratch, rensa alla sinnen. Funderade lite över detta när jag simmade omkring i centralbadet häromdagen. Man borde unna sig mer saker, unna sig mer lyx och avkoppling i livet. Att bara åka iväg och simma, få massage eller bada bubbelpool, det är riktig terapi det. Man känner det i hela kroppen, ända in i varje litet ben som slappnar av. Och det mår man bra av.
Lördagen innebar MÖHIPPA för heela slanten. Det hela inkluderade allt ifrån kidnappning, en himla massa alkohol, picnic, centralbadet, uppdrag ;), kroppsignering, cykelpumpar, dans, Golden Hits, karaoke, god mat, trevliga människor, personliga flåsare, "sista dansen-partners", 80-tal, pyjamasparty, te, bakisfrukost och mycket mycket mer. Jag tror min syster var nöjd, det var vi alla, och hon var dessutom väldigt söt med sina vingar, sin tiara och sin banderoll.
Bland det bästa med hela dagen var att vi stötte på en himla massa svensexor och andra möhippor. Det kunde liksom inte bli bättre, om man räknar bort mina magsmärtor förstås.
Lördagens bästa: Rosa Bailando-kaninen :)
Igår stack jag iväg för att klippa mig också och blev riktigt jäkla nöjd. Så skönt, så himla skönt. Passade också på att hälsa på Robban, äta jordgubbar, titta på film och laga mat. Supertrevligt. Känns dock fortfarande väldigt konstigt allting.
Allmän update;
- häromdagen var det en sådan där helvetes kväll/natt (igen)
- snart är det bröllop :)
- ikväll är det film film film
"So if you see me somewhere
With that glassy ol' stare
And the panic and fear in my eyes
Don't call for first aid or the fire brigade
Or the local police 'cause they won't care
But what sense does it make
When I feel like a fake
When I'm saying to you all be good for goodness sake? "
//Jillsan - stuck on you
Så rullar det på igen.
Jag tycker liksom aldrig att tiden står still, fast att det ibland kan hända att jag slår på klockan..
Hur jag känner mig överlag?
Jag känner mig trött, less, frustrerad, irriterad, besviken, missförstådd och allmänt bortkastad. Min nuvarande plan är att flytta in i en mysig liten grotta och påbörja mitt nya liv som eremit. Kanske skulle allt bli mycket lättare då?
Det känns helt enkelt som att allt skiter sig. Det känns som att jag börjar få slut på det mesta; energi, kärlek, vänner, motivation, pengar etc etc.
Det här med nytt liv, det är en intressant tanke faktiskt. Jag tror att jag behöver en total nystart i mitt liv. Jag klänger mig fast vid saker, vid känslor och vid situationer. Jag behöver nog börja om från scratch, rensa alla sinnen. Funderade lite över detta när jag simmade omkring i centralbadet häromdagen. Man borde unna sig mer saker, unna sig mer lyx och avkoppling i livet. Att bara åka iväg och simma, få massage eller bada bubbelpool, det är riktig terapi det. Man känner det i hela kroppen, ända in i varje litet ben som slappnar av. Och det mår man bra av.
Lördagen innebar MÖHIPPA för heela slanten. Det hela inkluderade allt ifrån kidnappning, en himla massa alkohol, picnic, centralbadet, uppdrag ;), kroppsignering, cykelpumpar, dans, Golden Hits, karaoke, god mat, trevliga människor, personliga flåsare, "sista dansen-partners", 80-tal, pyjamasparty, te, bakisfrukost och mycket mycket mer. Jag tror min syster var nöjd, det var vi alla, och hon var dessutom väldigt söt med sina vingar, sin tiara och sin banderoll.
Bland det bästa med hela dagen var att vi stötte på en himla massa svensexor och andra möhippor. Det kunde liksom inte bli bättre, om man räknar bort mina magsmärtor förstås.
Lördagens bästa: Rosa Bailando-kaninen :)
Igår stack jag iväg för att klippa mig också och blev riktigt jäkla nöjd. Så skönt, så himla skönt. Passade också på att hälsa på Robban, äta jordgubbar, titta på film och laga mat. Supertrevligt. Känns dock fortfarande väldigt konstigt allting.
Allmän update;
- häromdagen var det en sådan där helvetes kväll/natt (igen)
- snart är det bröllop :)
- ikväll är det film film film
"So if you see me somewhere
With that glassy ol' stare
And the panic and fear in my eyes
Don't call for first aid or the fire brigade
Or the local police 'cause they won't care
But what sense does it make
When I feel like a fake
When I'm saying to you all be good for goodness sake? "
//Jillsan - stuck on you
