Inatt satt vi på ett hustak och såg solen gå upp.

Jag kan nog inte riktigt förstå det. Jag har nog inte riktigt förstått det.
Sommar
Smaka på ordet.

Jag saknar självklart människor hemifrån, men jag kommer nog att sakna de här människorna ännu mer.
Jag vet inte hur jag ska klara mig i tre månader..
Solen steker, jag har massor att se fram emot och livet leker.
Jag är i någon sorts bubbla.
Tentan? Ja herrejävlar, att man ska oroa sig så mycket. Det gick nog alldeles tillräckligt bra.

Lite smått seg kan jag erkänna, men det löser sig snart.
Startade upp rejält i torsdags, röjde järnet igår och ikväll smäller det på riktigt.
Sen väntar havet.

Tog en sväng förbi Västerås igår också, mycket trevligt. Därefter var det som sagt Kåren för hela slanten här hemma och det slutade med att jag kom hem omkring klockan 7 imorse. Efter det har jag legat på en filt i solen och halvsovit. Snart blir det slagstaglass med Fija, bra uppvärmning ;)


Nu är det bara flytten kvar som stökar, plus att jag måste hitta den ena nyckeln som jag på något mystiskt sätt tappat bort.
Sedan åker jag till Skärgårn och ska banne mig ligga på min klippa hela sommaren.
Borde ta itu med och lösa ett par andra saker också. Men jag vet inte i vilken ände man ska börja nysta.


"I just can't look its killing me
And taking control
Jealousy, turning saints into the sea
Swimming through sick lullabies
Choking on your alibis
But it's just the price I pay
Destiny is calling me
Open up my eager eyes
'Cause I'm Mr Brightside

It started out with a kiss
How did it end up like this?
It was only a kiss, it was only a kiss.."

//Jillsan - vad hände med de traditionella skolavslutningarna?

Magkatarren spökar rejält igen. Måste nog påstå att jag börjar bli rejält less på det här, det är helt otroligt att man ska vara så stresskänslig och undermedvetet orolig jämt att man ska behöva dras med sådana saker. Patetiskt egentligen. Det går i vågor och dyker upp i form av små attacker, ibland håller de i sig länge, ibland är de mer kortvariga. Hur som helst så tror jag att saker och ting kommer att bli mycket sämre om jag inte gör något drastiskt snart.

För den delen behöver jag komma ur mitt ekorrhjul. Jag vet inte hur man stannar.
Jag tror jag måste reflektera och samtala. Kanske..

Känslan just nu är att det inte kommer att gå bra. Framförallt är jag mest besviken på mig själv eftersom jag av någon anledning bara inte gör något. Någon sorts konstig spärr blandat med omotivation infinner sig i samband med magkatarrskramperna. Just nu vill jag faktiskt bara att det ska vara fredagkväll och att saker och ting är överstökat. Det är det enda jag vill, kanske att det ska gå någorlunda hyfsat också.

Idag har jag sovit bort precis hela dagen och varit allmänt död och helsnurrig. Inte gjort ett dugg, men det var nog fasiken värt det ändå. Kom hem ca 4-halv 5 imorse efter en av de roligaste dagarna/kvällarna på länge. Peppen fanns där och ett allmänt skimmer låg över dagen. Det var bussar, sång, Lögarängen, busschaufförer, sol, volleyboll, lekar, bekantskaper, märken, bävrar, flygingenjörer..., McDonalds, promenader, sönderskrikna halsar, visor, sånger, vipsare, gitarrer, Norrtäljefolk, bänkar, dansande på bänkar, dansande på Kåren, fotografier, frugor, Fijor :), solbrillor, subway och en massa massa annat.

Och, i enlighet med pappa Fredrik, så fick Jillsan åka med bussen tillbaka då hon inte hade skadat någon allvarligt :)

När vi promenerade hemåt så hade det i princip ljusnat och fåglarna lät för fullt. Tanken var nog mest; hur orkar de?
Vaknade och insåg att jag hade ont överallt och var utan röst. Jätteblåmärken pryder mitt lår och jag vet ärligt inte var de kommer ifrån.

Bandet var också bra. Riktigt bra.
Jag får en känsla av att det kanske var där någonstans som jag fick mina blåmärken..




Nu efterlyses fler aktiviter i Festerås och tillsammans med Festeråsarna.

//Jillsan - "fy fan va vi e bra; vi kan festa hela natten o hela dan"

Detta går inte framåt. Jag vet inte var felet ligger, om det är jag själv som är så pass omotiverad och skoltrött, om det är omständigheterna, om det är tiden som runnit iväg, om det är allt annat, om det är mitt huvud som är överfyllt. Jag vet inte, jag kan inte analysera det. Det enda jag kan komma fram till är att det inte går framåt.

Just nu sitter jag och ska försöka läsa en bok som jag verkligen skulle behöva hinna bli klar med idag - det är ca 200 sidor, det är liten och stel text och det handlar om "människan i den nya ekonomin" Kan det bli mycket roligare...?

Planen var att jag skulle hinna iväg en sväng på fest hos N ikväll, men jag vet inte vart det här leder.
Som sagt, tiden finns ju inte riktigt.

Just nu kan jag heller inte se sommaren. Jag kan inte se det som alla pratar om, alla planer, jag kan inte se att det kommer en dag när det här inte finns i mitt bakhuvud. Jag vill bara att det ska vara över nu, både tenta och flytt.
Idag har jag börjat med utrivandet av saker, dvs nu ligger mycket mycket saker på golvet. Plötsligt insåg jag också att det var sååå mycket roligare att slita ut saker än att städa. Det trodde jag aldrig..
Själva packandet och städandet tar jag dagarna 31-3 någon gång.. då ska allt bli klart innan jag åker hem.

Jag längtar hem så galet mycket just nu. Jag vill bara sitta hemma vid köksbordet med mamma och dricka kaffe, gå ned till stranden, lyssna på vågorna. Jag vill inte sitta här.
Men allt känns så fruktansvärt avlägset.

//Jillsan - har tagit det slutgiltiga beslutet

Status: STIRRIG
Ja, stirrig är nog det rätta ordet just nu, vilket förmodligen kommer sig utav alla tankar, måsten, planer och saker som trängs i mitt huvud. Jag försöker göra allting samtidigt, vilket självklart resulterar i att ingenting blir gjort. Jag letar efter min struktur.

Igår tog jag det stora, och väldigt snabba, beslutet att flytta. Bye bye Råbergstorp. Det känns både bra och dåligt samtidigt. Självklart är det jätteskönt att komma närmare centrum, känna lite mer trygghet, få en chans till att inreda lite bättre osv. Men samtidigt så blev det kanske lite mycket just nu. Jag funderar på om det kanske var dumt att ta det här nu, jag som redan har upp över öronen med saker nu innan terminens slut, en stresströskel som ligger väldigt lågt och en magkatarrsmage.. Dessutom så känns det lite surt att börja med allt pappersarbete igen, precis när jag äntligen fått allt klart, som exempelvis adressändring, kontrakt och olika avtal och abonnemang. För den delen måste jag hålla på att städa och packa/flytta nu när terminen är slut. Jag vill då verkligen inte åka hit i sommar och hålla på. Så ja, det blev kanske lite mycket nu.

Det känns lite konstigt också måste jag påstå. Jag har ju ändå bott i den här lägenheten ett år nu, mitt första år på MDH och det har varit min första egna lägenhet. Det sätter ju sina spår och just den här lägenheten kommer ju alltid att karakterisera mitt första år - allt som jag gjort, sagt, allt som har hänt här och allt som jag känt. Det är klart att man blir inbodd, men jag vänjer mig nog snart igen. Dessutom kommer jag att ha mycket mindre utrymme att hålla ordning på..
Men det som slog mig var att jag måste inhandla en massa massa saker. Frågan är alltså vart jag ska få tag på pengarna.

Pappa ringde och väckte mig vid åtta och började prata om städning, barnpassning, resor och andra planer framåt. Tillslut insåg jag att det var lika bra att kliva upp och försöka få någon ordning på kaoset. En bra början borde ju vara att sätta igång och plugga, men jag har oftast svårt att fokusera när jag har så mycket annat som snurrar.

Igår var jag återigen på föreläsning (gav inte mycket den heller) för att sedan sitta i styrelsemöte i nästan tre timmar. Jag var helt slut när jag kom därifrån, vi hade inte kommit fram till något gällande de största frågorna, utan det jag egenligen bara lyckades med var att få på mig mer saker att göra under den närmaste tiden och sommaren. Synd att inte Cissielura var där, nu måste jag uppdatera om allt. Kanske är det förhoppningsvis inte så mycket som jag känner att det är, kanske känns det bara så.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med allt annat heller för den delen, "situationen" överlag. Jag vet inte vad jag vill, men samtidigt är jag så säker på ett undermedvetet plan. Just nu känns det bara som att jag följer med någon sorts osynlig ström utan att känna efter, utan att våga tänka efter, utan att ta ett beslut.

Jag var sååå trött när jag kom hem igår, satt och trodde bokstavligen att jag skulle somna på stolen. Dessutom drömde jag en massa konstigt inatt och sov oroligt. Konstigt? Nej.
Den här kursen spökar, ekonomin spökar, framtiden spökar.


//Jillsan - det är mycket nu

 

Stressen och oron är så påtaglig att fastän jag försöker intala mig själv att slappna av och ta det som det kommer, så bränner och skär det i hela magen. Ett av de värsta magkatarrsanfallen på länge, hela dagen idag, och inte har jag någon medicin kvar hemma. Från och till gör det så ont att jag inte kan stå upp. Har ätit två andapsin, det var det sista som fanns kvar, men det hjälper inte mycket. Jag har testat att vila, att ta varma bad, att dricka örtte, men ingenting verkar fungera. Det är som om någon kör omkring med en gräsklippare inuti magen.

Kursen känns körd, jag är ledsen att säga det, men det känns fan inte bra. Jag vettetusan hur jag ska kunna få ihop det på något sätt, tiden räcker inte till, dagarna bara går och jag gör ingenting. Böckerna kom sent, motivationen kom inte alls och hela tiden dyker det upp tusen andra saker att göra nu innan terminsslut. Jag vet att jag brukar vara nervös och stressad inför kurser annars också, men aldrig så här långt i förväg. I andra kurser har man i alla fall kunat förlita sig på föreläsningarna..

I helgen blir jag borta, så tre-fyra dagar försvinner bara där.

Beteendevetarens dag igår var hursomhelst toppen!
Trots att jag var dödstrött så klarade jag mig igenom alla föreläsningarna under hela dagen. Den sista var 2,5 timme lång men jag hade säkert kunnat sitta och lyssna i en timme till. Så jäkla bra! Det var länge sedan jag blev så inspirerad och skrattade så mycket.
Tipset är nu att ni går in på saralund.se och kollar runt.

Mycket mingel blev det också, kanske visserligen att det bidrog till att jag blev ännu mer nervös inför framtiden (om det nu är möjligt), men bra ändå.

Tog en kvällsdate med Fija igår också, väldigt trevligt. Ungefär lika trevligt som vår lunchdate idag :)


Jag vet inte vad jag ska tycka, tänka eller vart jag är på väg.

Befinner mig nu på en ny stadie utav förvirring.. och utmattning.
Inte för att jag trodde något egentligen, eller var beredd på något, men det smärtar ändå när man rycks tillbaka som om någon fäst en gummisnodd runt magen på en och sliter. Det är liksom sådant där som gör att man får ett illamåendeanfall, eller ett stick i magen. Varför reagerar jag ens? Jag vet ju inte ens själv vad som pågår i mitt huvud. Egentligen förstår jag det inte. Jag antar att det har att göra med bekräftelsen som på något sätt dras tillbaka. Ungefär som om någon skulle ge ett litet barn en godisklubba i belöning, för att sedan begära tillbaka den på en gång. Även om smaken på klubban inte var så god, så blir man ändå ledsen. Jag fick inte ens testa vad det var för smak.
Jag får försöka se det som en kort men trevlig upplevelse istället.

Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ledsen eller lättad.

Gick upp klockan 8 igårmorse och somnade två timmar nu på eftermiddagen idag. Dvs jag var vaken ungefär 33 timmar i sträck. Just nu är jag rätt snurrig och matt, men soluppgången imorse var i alla fall vacker.

Faddermöte idag, har vandrat runt som ett levande lik. Vi skulle ha arbetat på vårt grupparbete också, men det gick ju självklart inte sådär jättebra, som jag hade förutspått. Missar just nu picnicen på Strömsholmen, men har vare sig energin eller tiden till att gå dit. Dessutom tror jag att jag skulle frysa. Håller på att halvvakna nu och stressen och ångesten för den här kursen växer sig bara starkare och starkare. Det känns trist att säga, men jag har (som det ser ut nu) faktiskt ingen aning om hur jag ska få allt att gå ihop.
Imorgon är det beteendevetarnas dag hela dagen, vilket gör att ännu en dag försvinner.

Solen skiner i alla fall, och man kan börja känna lukten av nyklippt gräs. Det är en tumme upp.

Sällskapssjuk

Det har hänt så galet mycket på sista tiden och jag har tusentals saker och tankar som snurrar i huvudet; roliga saker, jobbiga saker, gudomliga och helt overkliga saker och saker som är svåra att förstå. Jag är rätt sliten, både fysiskt och psykiskt, men samtidigt laddas det inför sommaren, det är den stora drivkraften just nu.

Sitter här nu och är sådär småsjuk och ynklig. Varm, trött, orkeslös och med en massa saker att ta itu med. Jag vet inte om det bara gäller en vårförkylning, eller om det är blandat med pollen. Hursomhelst så går det mig på nerverna. En annan sak som går mig på nerverna är när man suttit och lagt ned en massa energi och tid på att skriva ett väldigt väldigt långt inlägg, som sedan på något mystiskt sätt försvinner. Satans sida.

En kort uppdatering tror jag är på sin plats, nu när allting lagt sig någorlunda;

Under tisdagen förra veckan så kämpade jag på med min fot, jag tvättade, sprang i trappor, packade, hängde tvätt etc etc och kände mig mycket stolt över att jag presterade detta. Dessutom så kom Ann och Robban på besök en sväng från Stockholm och tog med mig ut och åt middag. Så det var ju trevligt.
Onsdagen innebar kursintroduktion. Sista kursen nu innan sommaren, och trots att jag ännu inte riktigt kommit igång så är det ändå en känsla av slutspurt som infinner sig. Dessutom så hoppade jag nu på bussen mot Uppsala och alla de äventyr som väntade där. Det första av dessa var nog att överhuvudtaget hinna med den anslutande bussen eftersom köerna i Stockholm var enorma. För den delen träffade jag också på en mycket slemmig busschaufför. Mindre trevligt. När jag kom fram regnade det (självklart) men annars så var det stekande hett hela helgen. Foten blev bättre och bättre och onsdagskvällen bestod av filmkväll - rysare och glass. En ganska bra uppladdning inför valborg som detta år började firas tidigt.

Champagnefrukosten var supermysig, vi satt mitt i solen där det var mellan 25-30 grader varmt. (En svart ovve gjorde kanske inte saken bättre) Jag lyckades nog såväl bränna mig som att få lite solsting/uttorkning under dagen. Det dukades upp allt möjligt i gräset; jordgubbar, bubbelvin, vindruvor, kex, olika ostar, chokladtryfflar, kladdkaka, mörk choklad, baguetter, potatissallad. Trevligt sällskap var det också. Vi drog oss sedan vidare till Ekonomikumparken, en av alla parker i Uppsala, som var proppad med tusentals människor, framförallt studenter. Man såg inget annat än folk, folk, folk, filtar, flaskor och engångsgrillar. Helt galet. Och musiken pumpade högt.

Framåt eftermiddagen hade jag nått min topp och vi gick hem och laddade om, men vid kvällstid så var jag ändå väldigt otaggad. Det var grillning och allmänt "parkhäng" som gällde. Och jag frös som tusan. Det hela slutade med att vi (äntligen) gick hem rätt så tidigt, men inte förrän jag hade hunnit träffa Janie! Underbart, shit vad tiden går fort.

Fredagen började med att käka frukost, lyssna på en massa bra musik och sedan göra sig iordning för att småspringa till bussen (som inte var den lättaste att hitta). Även denna dag var stekande het och lusten till att jobba var inte på en sådär jättehög nivå. Men trots extrem trötthet så tog jag mig igenom kvällspasset.

Lördag och söndag var jag bara på helspänn inför måndagen. Jag var pirrig, nervös inför folks planer och kunde inte sova. På lördagen tog vi en tur på stan i solskenet, fikade och shoppade. Dessutom så tog jag mod till mig och tittade på Twilight. Jag satt med gåshud, gapande mun och vidöppna ögon under hela filmens gång och vände inte bort blicken en enda sekund. Jag hade varit så rädd för att bli så besviken, eftersom jag är så tagen utav böckerna, men de hade lyckats bra. Självklart kan de däremot inte fånga allt på samma sätt som i boken.
Phil kom också och hälsade på med sin dotter Maya. Det måste ha varit evigheter sedan jag såg honom sist..

Som sagt, något sovande blev det inte mycket av de här nätterna. Spänningsnivån låg på topp och all den här spänningen, uppladdningen, omladdningen och liknade under våren har gjort att allt blivit som ett virrvarr av känslor. Jag kände definitivt av det i min mage. Söndagen kantades bara utav stress, icke-legitimerade skuldkänslor, irritation, känslan av att inte få reda på någonting och extrema förväntningar och förhoppningar.

Måndagen har jag svårt att hitta ord till att förklara. Trots att det hela har sjunkit in mer nu sista dagarna så är det fortfarande svårt för mig att förstå, förstå att det jag drömt om hela livet, min största dröm, faktiskt har gått i uppfyllelse. Att jag varit med om det största i hela mitt liv, den största dagen i mitt liv. Jag kan sammanfatta det med att konserten var underbar, jag var knäsvag och i princip helt i någon sorts bubbla eller trans. Nästan alla de låtar jag ville höra kom och energin var enorm. När jag sedan mötte alla (tack) så var det som om jag slutade andas. Jag glömmer det aldrig. Två gånger lyckades vi fånga upp dem för den delen.
Så jäkla härliga.

"Girl!? We like girls!"
"You guys are so easy!" ;)
Haha

Runt halv tre tog vi en taxi ifrån Stureplan och hela vägen till Sollentuna/Norrviken. Jag sov kanske runt en timme den natten. För det första gick jag helt på adrenalin, för det andra fanns det inte en chans till att jag skulle kunna koppla av och somna där. Allting kändes alldeles för konstigt. Har ni varit med om en sådan där riktig flashback-känsla någon gång? Det var precis vad det här var. Det var som om jag, bara genom att kliva genom dörren, flög tillbaka 2-3 år. Allting var exakt likadant, det luktade likadant, det var samma saker, det såg likadant ut. Men ändå var det så annorlunda.
Det är nog den kraftigaste "så nära men ändå så långt borta"- känslan jag någonsin upplevt..

Jag har nog bestämt riktning nu. Så nu ska bara det första lilla steget tas.. åt det hållet.

Efter en natt utan någon sömn alls så stack jag ifrån Norrviken runt 7 på morgonen för att åka tillbaka till Norrtälje, möta upp mamma och sedan åka tillbaka till Stockholm. Från början var jag inte trött alls, jag gick fortfarande på någon sorts adrenalinkick, men tröttheten kom senare och hela dagen på stan tillsammans med mamma och Ann så var jag ett levande lik. Jag kunde knappt stå upp, och att leta klänningar hela dagen i Stockholm var inte det lättaste. Men, ändå trevligt.

Åkte tillbaka till Eskilstuna för att gå på sexetintervju och sedan däcka hemma i lägenheten. Den natten drömde jag att jag var döende. Det är nog den värsta drömmen jag haft på länge och jag vaknade helt kallsvettig. Inte känns det direkt som ett bra omen heller.. (speciellt inte eftersom jag drömde en liknande dröm natten därpå heller).

Onsdagen var hemsk. Allting kändes som ett slag i magen och jag fick besvikelse slängt rakt i ansiktet på mig. Det kändes som om allt jag planerat och drömt om nu framåt gick i tusen bitar och jag bara fick höra (återigen) att jag inte duger. Känslan var ungefär som att bli knivhuggen i ryggen.
Jag rymde hem till Sara och barnen och spenderade natten där. Hade ingen större lust att åka tillbaka dagen därpå och möta allting, men jag kände mig tvungen.
Den kvällen var det nämligen Alumnikväll som vi hade anordnat och detta efterföljdes utav grillning på Strömsholmen med innovare. Trevligt, men satan vad kallt. Lånade Malins ovve och gick runt med hennes namn på benet hela kvällen. Mötte upp N (väldigt trevligt) och gick hem till honom ett tag för att sedan möta upp de andra på Dekår. Kvällen verkade ha ett tungt moln över sig för många och det slutade med att jag sov "hemma" i Cityhuset.

Fredagen var det återigen föreläsning (jag förstår ingenting och hänger inte med för fem öre), solen sken och jag tog en lunch med David. Malin följde sedan med mig hem och vi gav oss på att baka kladdkaka. Därefter bjöd vi in David på filmkväll och jag försökte mig på att ta mig igenom ännu en rysare. Med några kuddar och en filt fixar sig allt. Innan den sista filmen tagit slut hade jag nog redan somnat, trött som tusan, men vaknade till senare när vi skulle sova alla tre. Då blev det samtalande en bit inpå natten.

Lördag = picnic och kolla på basketen.
Solen sken, men det blåste något enormt! Supermysigt hade vi det ändå där vi satt med vår picnic och tittade på alla söta studenter som spelade basket på skolgården i alla möjliga olika utstyrslar. Senare på dagen gick vi vidare hem till Persa som lagade mat :) och därifrån hem till Malin för att göra oss iordning. Jag var egentligen inte så jättesugen på att gå ut, men eftersom mina planer för kvällen verkade gå i stöpet så hängde jag på de andra. Förfesten hemma hos Jonas var väldigt trevlig (jag tror inte ens att Jonas var där..?) med mycket trevligt folk.

Jag vill verkligen inte lägga mig i något som egentligen inte har med mig att göra.
Jag lyssnar bara på folk, det är sådan jag är ♥

Stämningen var väl på vissa håll lite spänd, men annars så var det en massa kramande och skuttande genom stan. Precis som det ska vara.

Vi gick vidare mot Harrys men redan efter att jag hade kommit in så insåg jag att jag inte skulle kunna stanna där. Huvudvärken var extrem, jag var trött, fruktansvärt otaggad, småsjuk och musiken bara dunkade i huvudet. Så jag gick, kanske bara 15-20 minuter efter att vi hade gått in. Fija (ängeln) kom och mötte mig och jag sov där. Att gå upp till Råbergstorp själv mitt i natten en lördag var inte så lockande. Vi somnade kanske runt 3-halv 4 och vaknade framåt förmiddagen igår.

Gårdagen kantades bara av en massa ångest. Jag sov iofs bort det mesta av dagen (då jag inte nös eller kliade mig i ögonen) men vaknade med en sådan där fruktansvärd känsla av att man har tusentals saker att göra och ta itu med, men man vet inte vart man ska börja. Allting bara snurrade i huvudet. Kvällen slutade i alla fall med filmkväll hemma hos Flarke, vilket var väldigt mysigt.

Okej, så statusen nu då?

Jag sitter här i en lägenhet som är ett enda stort kaos, och önskar mig inget mer än ett 48timmarsdygn. Jag är trött, och jag gissar på att det kommer att ta ett bra tag innan jag tagit igen all den sömn som jag skulle behöva ta igen efter den sista tiden. Det känns som om mitt huvud har tagit sommarlov och inte nog med att lägenheten är ett kaos; mitt huvud är också ett kaos och kursen är ett kaos. Ivanliga fall brukar jag städa massor, det tar bort tankarna från annat men just nu kan jag inte ens hitta motivation till det. Det känns inte som om jag har motivation till någonting. Det har redan gått två veckor på kursen och jag har inte ens fått mina böcker än dvs, jag har inte börjat läsa något än så jag ligger ganska mycket efter. Just den här kursen är kanske inte den bästa att ligga efter i, eftersom jag måste klara den för att kunna läsa det jag ska läsa i höst. Suck.

Men nu när sommaren är påväg och solen skiner hela tiden så är det som sagt som om mitt huvud har tagit sommarlov. Det händer så mycket annat hela tiden så jag ignorerar bara kursen och det som ska göras.. egentligen på ett omedvetet plan. De tillfällen jag får ledigt så sover jag bara ikapp. Och just nu sitter jag och nyser och känner mig allmänt ynklig, så energin är inte på topp. På onsdag är det beteendevetarnas dag i Västerås, som jag egentligen ska jobba på, men jag vet inte om jag tycker att det känns så kul att missa en föreläsning i den här kursen.. Och dessutom är det en av de föreläsningarna som man faktiskt kanske kan få ut något av, till skillnad ifrån de där folk redovisar. Inget ont emot dem (jag ska själv göra det) men när det blir tidspress och man har en massa som ska fram, då blir det bara en stressig korvstoppning och man hinner vare sig anteckna eller förstå. Vilket gör att jag senare måste läsa allting i böckerna.. som jag inte har...

Förövrigt opereras min far idag. Vi hoppas på en lyckad operation.

Det är mycket som händer nu framåt och jag är inte riktigt säker på hur jag ska planera in allt; först är det faddermöten och grupparbeten, sedan fyller Carro år i helgen vilket gör att jag kommer att spendera fre-sön i Väsby, sedan fyller Sara år och det är generalsråd, därefter styrelsemöte (plus att vi måste försöka få ordning på de där tröjorna), sedan två olika grillningar i rad, seminarieuppgifter, Krizzys födelsedag, tentan, stora sommarkalaset och sedan hem.
Kan ett huvud explodera?


//Jillsan - wants a superhero

Allt är en enda röra i mitt huvud just nu.
Jag är trött
Jag har svårt att sätta ord på allt.



Jag återkommer.

Metallica - för att ni alltid är det som håller mig ovanför ytan.