Det är en bakissöndag, generellt över hela staden.
Över hela staden ligger en mörk, kall, grå dimma.
Själv sitter jag i en morgonrock och filosoferar, såhär på förmiddagen. Själv har jag ätit en nyttig frukost och druckit proviva och tvättat bort allt gammal smink från igår. Själv sitter jag här. Den andra hälften ligger i sängen för ungefär.. 17e timmen nu.

Jag har förträngt hur jag cyklade hem i regnet någon gång inatt.
Jag kommer bara ihåg att jag fick krypa ned under mitt täcke bredvid min Joakim.

Gårdagen gick ifrån topp - till botten - till topp igen.
Allt blev knasigt, besviket, men sedan bra.
Och underbart det var det tillslut; att få träffa alla mina människor igen, att känna mig som en del i något större, att få drömma sig tillbaka och att få längta framåt. Att få släppa lös alla tankar och sig själv.

Och imorgon startar rookieveckorna. Detta galna upptåg, denna masspsykos, denna lycka.
Och jag kommer att vara lycklig, förmodligen inte lycklig som förra året (inte på samma sätt i alla fall) men det är ju svårslaget.

Imorgon kör vi, fullt ös, medvetslös.

Och jag vill se Winnerbäck i höst igen, för att få må riktigt bra.
Och Thåström
Och Muse.






Ibland hittar jag mig själv, men tappar bort mig igen. Och sedan tillbaka.

Fan.



Jag skulle bara vilja festa bort alla bekymmer just nu. Hårt.

Visst, jag försöker fortfarande se positivt på framtiden, men just nu känner jag mig väldigt ledsen, besviken på situationen, missnöjd och otrygg.

Jag är matt, trött, less och irriterad.

Ibland känns det bara som att hur man än gör i livet så blir man olycklig, missnöjd eller mår bara dåligt (när det gäller vissa aspekter)

Som utseende exempelvis. I dagens samhälle ska man vara smal och har man inte rätt gener så måste man i princip sluta äta för att inte vara "mullig". Och måste man hålla koll på vad man äter hela tiden så blir man olycklig, trött och ledsen. Men går man upp i vikt så blir man missnöjd med sig själv, får dålig självkänsla och blir ledsen.
Jag avundas verkligen alla som inte behöver tänka på det problemet. För det är inte alla.

Vad ska man välja? Ska man unna sig saker, äta normal mat, eller inte?

Vilket val man än gör så blir det fel på något sätt för en själv, och jag är trött på att livet är så jäkla bråkigt och orättvist i vissa fall.

Och kan inte folk bara sluta prata ibland? Jag blir så trött.


Men, jag ser fram emot en massa saker; rookiveckor, festen innan det, mys med Elin, få träffa folk igen, min födelsedag, Jockes födelsedag, Cias födelsedag, att få åka till Falun, Italien, marknader, biopremiärer, höstmys, myskvällar, mysplaner, advent, jul, nyår och mycket mycket annat.

Jag tycker om hösten
Och jag är evigt tacksam att jag har Jocke.

Ingenting är särskilt bra för tillfället.

Jag är sjuklig (som vanligt). Lite sämre nu igen,  igår var jag febrig,  hade ont i halsen och  var täppt i näsan. Idag strular mest näsan plus att jag känner mig matt i kroppen och sitter med en konstig känsla av något slag. Så otroligt trött på att aldrig få vara frisk och längtar tillbaka hem till Etown där det faktiskt händer något, där vi har våra egna vanor och rutiner. Jag känner mig som en krympling..
Visst vill jag spendera sommaren i skärgården, det säger jag ingenting om. Men efter ett tag kommer man till en gräns och vill att det ska hända något. Jag är så jäkla less på Norrtälje nu (det var jag iofs redan innan) och har liksom ingenting att hämta här. Nej, nu vill jag hem hem hem.

Jag har myggbett stora som enkronor (minst). Var hos Sara och Thomas och efter tio minuter var jag sönderbiten. Nu är jag sönderriven och sönderbiten - bokstavligen. Kan inte sova på nätterna, har rivit bort hud, gnuggat bort hud så jag har rivsår, nött hud och skavsår. Det kan inte ha varit vanliga myggor det här, det måste ha varit någon monstersort som kläckts. Har legat två nätter i rad utan att kunna sova, klöst klöst klöst. Igår var tredje natten i rad som jag sovit dåligt. Första natten var det mardrömmar och vatten som regnade in. Andra natten var det kyla och för mycket tankar i huvudet. Och sedan det här.
Det kliar så att det gör ont och det blöder; varje tå, varje knöl, hela benen, hela fötterna, armveck, knäveck och lår. Jäkla monstermyggbett.

Var på Kolmården i fredags med Ylva och fick vara nära delfinerna, titta på showen, äta god lunch och titta på resten av djuren. Det var fint. Dessutom var det jag som körde, hela vägen dit. Det gick väldigt mycket över förväntan och vi tog oss helskinnade fram. Det ni. En bra erfarenhet för min del tror jag. Däremot tror jag att jag under dagen gick omkring och ansträngde mig för mycket och det, blandat med kylan under natten, gjorde att förkylningen blev värre igen.

Den senaste tiden har jag även träffat kära Petra och fikat med en stor dos av uppdatering. Det behövdes, det vara alldeles för länge sedan och jag har verkligen saknat henne. Dessutom har jag och Jocke fikat och jag och mamma har fikat. En väldig massa mysfikande på stan har det varit. Umgicks lite med Jacob och Strömberg häromkvällen vilket också var välbehövligt. Med dem är jag alltid glad.

Har bara ett pass kvar på jobbet nu - för alltid inom det här arbetet. Känns väldigt skönt faktiskt, är otroligt trött på jobbet nu efter sommaren. Får se om jag är tillräckligt pigg för att jobba det sista passet ikväll bara, passet igår tog hårt på mig som inte är helt frisk. Imorgon ska jag träffa älskade Carro och Verran. Kanske blir det en sväng på stan, jag skulle gissa på det. Sedan är det några få lediga dagar och därefter åker vi hem till Eskilstuna på fredag! Ska som sagt bli skönt och då kanske man faktiskt kan börja göra saker på helgerna igen.

Men, det första som står på listan efter att vi kommit hem är att storstäda lägenheten! Jag måste dessutom pimpa min ovve. Förövrigt ska jag och Jocke ska mysa och jag och Elin ska ha en egen mys/slapparkväll.

Awesome.

Något som irriterar mig är att jag inte har kunnat röra mig någonting i sommar eftersom jag hela tiden varit sjuk. Självklart resulterar det i att jag är alldeles plufsig och känner mig som att jag har gått upp i vikt. Säkert 100 kilo eller något.. Men det ska det bli ändring på, speciellt nu när vi kommer hem till vårt eget igen. Då ska jag sätta igång med mina vanliga hälsosamma vanor igen.

Nu är det verkligen höst. Det känns i den kyliga luften och man märker det på de mörka kvällarna, de mörka mornarna och de mörka nätterna. Man märker det på ruggigheten och regnet, på det mulna vädret och på folk. Men jag har i alla fall lite lite lite sommar kvar i mitt huvud innan det är dags.

För den delen övar jag verkligen på det här med att leva mer i nuet. Jag måste det, framförallt eftersom jag har ett så bra nu, i alla fall om man ser på hemmafronten och kärleken :) Men det är svårt ibland, när man är som jag. Jag ser fram emot många mysiga romantiska höstpromenader bland röda löv i den kyliga luften, men jag ser inte fram emot att Jocke kommer att vara borta mycket mer det här året. Framförallt tråkigt är det att han inte kommer att kunna vara med under rookieveckorna som vi såg fram emot att ta revansch på. Men, jag antar att jag får lära mig att leva lite mer utan honom och klara mig själv och med andra delvis ;) Jag hade bara så konstiga tankar häromdagen; helt plötsligt slog det mig att "tänk om det här är toppen av allt, om det inte blir bättre än såhär? Vad ska man då se fram emot?" Jag vet att det låter konstigt, men det jag menar är att jag alltid brukar tänka att man ska se positivt framåt för att jag vet att det komer spännande, bättre saker bakom hörnet. Så tänkte jag förra sommaren när jag mådde så dåligt och ni vet ju vad som hämde sen på hösten :) Men nu då, den här hösten har jag ju redan det bästa jag kan tänka mig. Ja, jag antar att det blir till att njuta en jäkla massa.

Angående njutning så har jag insett att man borde njuta mer av den lediga tiden. Såhär på sommaren är det lätt att det blir vardagsmat att ligga i soffan och ta det lugnt eller liknande och att man inte tar vara på det på rätt sätt. Under terminerna är jag överlycklig om jag har en hel dag, eller till och med en hel helg där jag inte behöver plugga. Då tänker man på det, det gör man inte när man är ledig såhär länge. 

Ibland känns det som att jag är lite i mellankläm hos folk, som att jag är en sådan där bricka som amn inte behöver bry sig så mycket om. Och ibland orkar jag bara inte prata med folk. Så är det. Nu längtar jag efter rookieveckor, studentlivet och studentfester generellt, ID, Italien, halloween, första snön, spamys och diverse spabehandlingar som jag tänker unna mig i höst och vinter.

Sedan så vill jag bara tillägga att jag saknar Beris, Tjoocke, Elin, Alice, David, Stina och en massa massa andra. Varje stund med er är glädje.

Nu ska jag hoppa ned i ett varmt bad.

Jag är så trött just nu.

Så trött så trött så trött.
Mardrömsnatt.

Och allting känns tröttigt jobbigt.

Overallen. Denna kära ägodel, kroppsdel och symbol. Symbol för allt vi upplevt tillsammans, och allt vi inte kommer ihåg att vi har upplevt.

Studentlivet. Jag älskar det, jag har saknat det senaste året och jag har verkligen LEVT det. Jag har levt det. På så många olika sätt, på alla sätt och i alla dimensioner.
Det försvann ett tag, men det kommer att komma tillbaka igen i år. Jag känner det. Jag vill det. Det kommer att bli bättre i år igen - det sista året.

Jösses, var har tiden tagit vägen??

Jag behöver det.
I år ger jag mig själv till detta igen
Förra året behövdes helt enkelt till annat bara.

NU jävlar.

Jag behöver få hem lite nya böcker
Det skulle nog vara bra tror jag.

Och jag behöver nog komma hem till rutinerna och hösten nu.

Det är varmt igen!
Det ni.
Kanske är det ryssvärmen som kommer? Jag vet inte om man ska hoppas på det eller inte.


Idag har vi i alla fall badat, plaskat och svettats :)
Skönt att kunna hoppa i havet igen, och en jäkla tur att det fortfarande var varmt. Dessutom har jag och mamma varit och fikat och gått en sväng på stan och efter det tog vi en liten tur med båten. Wunderbar.


Jag kan inte sluta envisas med att tjata om hur festsugen jag är. Jag vill VERKLIGEN festa loss!
Tyvärr tror jag att vissa andra inte förstår det. Jag saknar mig själv litegrann, jag saknar festerna. Men det har liksom inte passat någonting i sommar alls. Jag tror att jag är en sådan som festar mer resten av året, för somrarna blir det aldrig särskilt mycket sådant för min del.

Men jag håller på att bli galen snart - jag vill känna den där peppkänslan! Jag vill göra mig iordning, förfesta, lyssna på hög musik, gå ut på krogen, dansa, festa runt med en bunt tjejer till fånig tjejmusik eller dansa och sjunga på gatorna. Det kommer nog - rookieveckorna är ju på väg! Och där börjar peppen kännas.


Igår hade vi kräftskiva och min älskade Jocke kom hem till mig igen efter att ha varit borta i tre dagar. Sådant gillas.

Den här kärleken alltså. Det är helt makalöst. Det må vara fånigt och löjligt för andra, men jag kan ärligt säga att det är han som får mig att överleva dagarna, exempelvis på jobbet. Är det en tung dag på jobbet så är det hans förtjänst att jag är där och jobbar; jag tänker på honom säkert 85-90 % av dagarna. Det kanske låter löjligt som sagt, men så är kärlek för mig - den här riktiga kärleken. Och så mycket älskar jag honom; sådär barnsligt fånigt mycket som i sagorna. Självklart har jag ett eget liv, men jag skulle aldrig kunna tänka mig livet utan honom.

Jobbet ja, det är roligt på sitt sätt det också. Alla komplimanger som flödar över en gör väldigt mycket. "Du är så käck, du är så snäll, du har så snälla ögon, du är så duktig, du är så söt, gulliga du, jag tycker så mycket om dig" etc etc. Hela dagarna - hela tiden. Det roligaste är när de sitter och pratar om en med varandra, i smyg ;)
Jag tycker att alla ska testa på att jobba med äldre, framförallt dementa människor. Det ger så mycket tillbaka ändå.


Åhh vad jag längtar tillbaka till Peace&Love! Och jag längtar till nästa - snart är det dags att köpa biljetter igen!
Jag saknar bästaste Beris och alla andra toppenmänniskor. De borde vara lite närmare mig, tycker jag.

Ikväll blir det film med Jocke när han kommer hem efter jobbet och imorgon drar vi antingen iväg på en liten kryssning eller åker ut på Gåsö. Time will tell.

Jag saknar verkligen min gamla lägenhet ändå, jag har börjat inse det mer och mer. Det här med att bo i centrum - det var ganska tungt att ge upp det när jag precis hade fått det. Att bara kunna springa ned på stan och träffa folk, eller springa upp och hämta något eller lägga sig och vila. Att kunna mysa i sängen på morgonen och sedan springa ned och köpa frukost direkt när affären öppnade. Jag tror att det är det här (delvis) som gör att jag börjar inse att jag inte trivs särskilt bra i vår nya lägenhet; jag hade velat bo mer centralt. Nu krävs det tid och energi om man ska bestämma sig för att göra något och vi har ingen mysig affär precis nedanför. Dessutom tror jag det har att göra med att jag mest förknippar de tre månader vi bott där (innan sommaren alltså) med så mycket skit och stress med skolan och liknande, och sedan att vi inte har fått iordning på allt i lägenheten än. Så det blir nog kanske bättre nu i höst ändå. Vi får se till det.

Jag tror jag måste börja vara mer nöjd mer saker, mindre tillbakablickande. Annars kanske jag missar det som händer runt omkring mig nu. Men det är svårt, när man är som jag är.

Ibland kanske jag måste vara mindre nöjd?
Vem vet.

Så var vi här igen.

Mycket att skriva, svårt att få ner ord på pappret.
Kanske beror det på att jag är trött efter all konstant förkylning och feber, kanske beror det på att allt jag har i huvudet liksom trängs och det ena stoppar upp det andra. Jag tror jag skulle behöva öva upp min hjärna lite; träna korttidsminnet och kanske lägga mindre energi på långtidsminnet..

Sedan jag var här sist har det hänt ditt och datt, mest har jag varit sjuk. Jag har i och för sig varit sjuk sedan P&L med dalar och toppar inräknat. Senaste veckan har det brutit ut riktigt rejält i en riktigt topp med feber , halsont till tusen (förmodligen halsfluss så som det såg ut) svullna halsmandlar, huvudvärk, täppt näsa och allt jag vet inte vad. Känns som att jag legat i en konstant bubbla utav obehagligheter. Att vakna på morgonen har varit ett rent helvete och att kliva upp har känts som att resa över floden Styx.

Det är alltid så att jag är sjuk när jag ska göra något planerat också. Som nu i helgen, när vi skulle iväg till Täby och hälsa på Jockes släkt för första gången. Olidligt, men jag tog mig igenom det. Det är jobbigt att vara social när man mår dåligt men jag hade väldigt trevligt i alla fall. Den natten var däremot en riktig pina, ögonen klibbade ihop och sved, halsen var som ett getingbo och näsan fick jag inte heller någon luft igenom. Tror minsann jag hade en liten ögoninflammation där också.. Jag har fler exempel på när jag har planerat saker och varit sjuk; Saras bröllop förra året exempelvis, när vi skulle åka till Paris i höstas och mycket annat. Det är ruttet typiskt. Nu börjar det i alla fall gå åt rätt håll - imorse var första morgonen på evigheter som jag vaknade och mådde helt okej, utan smärta och massa täppthet.

Men när det äääntligen har varit lite bra väder någon dag och jag varit ledig så har jag ju varit sjuk. Så många många lediga dagar har bara försvunnit, runnit iväg i soffan framför en himla massa filmer. Men, det kan vara skönt det också. Jösses vad jag har sett filmer..

Har lite ledigt nu och jobbar inte så mycket alls i augusti (ungefär 7-8 pass totalt), vilket är tur det. Är riktigt trött på att jobba efter juli när jag jobbade i princip varje dag och tog slut mig totalt. CSN har jag fixat till närmaste året också, så det är en mindre sak att tänka på.

Ibland blir jag så trött på människor, konstiga människor och påhopp från olika håll. Ibland vill jag bara vara ifred, utan moralkakor och annat kastandes i ansiktet. Det kommer vissa människor aldrig lära sig att förstå.

Så, vad har jag haft för mig annars då senaste två veckorna ungefär?

Jag har firat flera födelsedagar - mammas födelsedag avslutades med att hon och jag tittade på film och åt jordgubbar för att sedan gå ut med en termos kaffe, varsin filt och varsin stol för att grilla marshmallows och korv. Mysigt avslut på en generellt lite misslyckad dag. Jag har också varit på loppis, vi har spelat mer minigolf, jag och Jocke har varit på inflyttningsfest hos min kusin och hennes sambo, vi har varit och ätit middag med Ann och Robert i Stockholm, bowlat och kvällspromenerat runt Gärdet, vi har som sagt varit i Täby och hälsat på släkten Millén, Jockes föräldrar har varit här hemma och hälsat på mina för första gången (Ja, det var lite läskigt men det gick över förväntan), idag har jag och mamma röjt ur och grovstädat hela andra huset och igår var jag och Jocke i stan och åt, shoppade och gick på bio; Trollkarlens lärling var helt klart sevärd. Dessutom tog jag, Jocke och två av barnen en impulstripp till Aquaria vilket var mycket uppskattat hos alla tre barnen :)

Det blir nog inget Grönan i år, dels för att vi har lite pengar men också för att många har hoppat av. Det är svårt att planera saker när man är fler än två har jag märkt. Jag har egentligen inte umgåtts med så många alls den här sommaren förutom Jocke och jag brukar alltid vilja gå på grönan. Men, det passar liksom inte den här gången och vi få väl se det som att Liseberg tog den platsen i sommar.

Jag har jobbat mitt absolut sista pass någonsin på min avdelning efter tre år. Det känns väldigt konstigt, jag kommer att sakna lokalerna, kollegorna men framförallt vissa av de boende som man lärt känna på ett så nära sätt under tiden.

Generellt sätt kan jag säga att jag är rätt nöjd för tillfället; lite shoppingsugen, väldigt partysugen och längtar efter Jocke som smitit iväg i två dagar, men liksom rätt nöjd ändå. Jag längtar verkligen efter så mycket. Efter hösten, men framförallt efter framtiden i sig och allt underbart som jag vet att den kommer att föra med sig!

Jag ser fram emot hösten med en gnutta ambivalens tror jag, jag vet inte. Jag längtar efter hösten i Eskilstuna, efter höstmys, röda och gula löv, romantik, musik, fika, egentid i lägenheten, egentid i den kyliga staden, egentid med mig själv, egentid med Jocke, rutiner och vanor, filmmys, rookieveckor, kultur, foton i färgglada parker, den friska luften som kommer med hösten, snygga jackor och mysiga halsdukar, tända ljus, halloween, pumpor, mysiga middagar, mössor och promenader hand i hand.

Jag ser också fram emot Italien, den första lätta snön och att på sätt och vis få börja om åter igen.

Jag har blivit kär i alla årstider nu för tiden, till skillnad från förr.
Och hösten för mig är Eskilstuna, på hösten älskar jag Eskilstuna som mest. På hösten är Eskilstuna faktiskt Älsklingstuna. Jag älskar den friska känslan med hösten, känslan när man andas in den lite kyliga, friska luften och känner att man lever och att allt kan börja om på nytt, att allt är möjligt och att man är kapabel till allt! Hösten är romantik för mig - på så många sätt. Jag har så otroligt många underbara minnen från förra hösten, omöjliga att beskriva eller förklara, och jag ser och känner dem så ofta och så tydligt. Jag har också minnen från hösten innan det - min första höst i Eskilstuna, min första höst i vuxenlivet.

Ambivalensen jag nämnde tidigare har lite att göra med detta, och med det faktum att jag fick en riktig nostalgitripp/kris en morgon förra eller förrförra veckan. "Herregud, det är redan augusti!" var en av tankarna som susade genom huvudet. Det andra som påverkade mig var att denna morgon var en av de första dystra efter att värmeböljan försvunnit. Det var tidigt på morgonen och allting var grått och kallt. Jag tittade ut på havet som någon dag tidigare hade sett så välkomnande ut och såg det med helt nya ögon där vattnet blåste runt av de starka vindpustarna som om havet var argt och ont. Jag förstod inte hur det kunde bli höst bara sådär - poff! Nog för att jag tycker om hösten som sagt, men jag vill att hösten ska infalla när den är menad att infalla inte i månadsskiftet juli-augusti när augusti brukar vara den varmaste, soligaste och finaste sommarmånaden av alla. Kommer sommaren och värmen att komma tillbaka igen? Jag undrar fortfarande. Jag började tänka för mycket när jag gick där på grusvägen i den kyliga vinden.

Jag lyssnade på musik, vilket kan vara förrädiskt för en känslosam och nostalgisk person som mig, och varje låt jag lyssnade på påminde mig om antingen saker i mitt liv förra hösten, eller hösten innan det. Jag saknade det, båda delarna på olika sätt. Jag saknade allt som var så oerhört spännande den första tiden med Jocke, jag saknade min självständighet från året innan, jag saknade olika umgängen och olika människor och väldigt mycket kom jag på mig själv med att sakna mina gamla lägenheter; Cityhuset, 46an men framförallt min första egna i Råbergstorp. Den kanske inte var mycket för världen, men den var mycket för min personliga utveckling och för mina minnen av mitt första år på högskolan.

Kunde det vara höstångest? Jag var förvirrad. Jag är förvirrad. Hösten kanske kom lite för fort utan att jag var beredd. Det kommer ju en ny sommar hur som helst och som det känns nu är det mer en blandning mellan höst och vår när man går utanför dörren - det luktar vår men det känns som höst. Ibland kan man till och med känna lukten av rök från folk som eldar, en lukt som jag förknippar starkt med våren.

Jag är nöjd efter sommaren, men är ändå glad att det är lite tid kvar. Jag har inte badat på över två veckor nu tror jag, eftersom jag varit sjuk och det har varit dåligt väder, och visst, det är vissa planer som inte blivit av. Men man kan ju inte få allt och jag har fortfarande en del att se fram emot som exempelvis Kolmården, en liten kryssning, kräftskiva och rookieveckor - där jag tror och hoppas att Jocke också kommer att kunna vara med ganska mycket.


En stor del av det jag kände när jag gick där den där morgonen var nog ändå framtidsångest;

Vad ska jag göra för vettigt med mitt liv?
Det är bara ett år kvar av utbildningen nu!
Kan jag ha valt fel?
Jag kunde ha blivit något stort om jag hade tagit tillvara på min kapacitet, mitt engagemang och allt slit jag lagt ned genom hela mitt liv - är det för sent nu?
Skulle jag kanske inte ha nöjt mig?
Skulle jag ha tänkt efter mer?
Är jag nöjd eller har jag nöjt mig?
Jag skulle ha gjort mer av det jag tyckte var roligt och inte bara sådant som verkade vettigt!
Jag hade kunnat blivit något jag verkligen brann för och tyckte var roligt!
Skulle jag kämpat mer!?

Det är farliga tankar och tankar som snurrar väldigt mycket i mitt förvirrade huvud. Jag vet inte vad som är ut och in, vad som är upp och ned, vad som är jag och vad som egentligen bara är ett förkroppsligande av alla andra.

Det enda jag vet är att jag ska börja ta mer vara på mig själv och göra saker för mig själv. Det tror jag är nyttigt. Vad jag än gör har jag ändå världens mest underbara stöd att komma hem till på kvällen.






Jag älskar dig, jag älskar varje minne av dig, varje minne av oss och varje tanke om vår framtid.