fasad
Jag har haft ett par relativt bra dagar.
Det känns i alla fall som att det går åt rätt håll.
Jag kämpar verkligen. Jag kämpar med min inställning, min inställning till allt, varje dag. Jag vill inte må dåligt, så jag försöker verkligen se saker ur olika perspektiv och se det ljusa i saker. Det är inte alltid lätt när man mår riktigt dåligt, men jag ger det många och långa försök. Varje morgon när jag kliver upp så upprepar jag positiva saker för mig själv; saker som är bra med tillvaron, saker jag blir glad av och människor som jag mår bra av att ha runt omkring mig. Jag tänker på små små varma ögonblick, eller hur varje orosmoment eller problem kan lösas eller i alla fall ses mer positivt. Detta är min morgonrutin, det första jag gör när jag kliver upp ur sängen. Samma sak är det varje kväll, varje kväll när jag försöker somna efter att ha druckit mitt kamomillte och ätit diverse magtabletter och Valerina.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt som jag har gjort just den här sommaren, men vem vet, det kanske bara är någon sorts fas. Plus att det händer mycket runt omkring. Klart jag blir påverkad.
Det gäller bara att hålla hoppet uppe, så kanske det mesta vänder snart.
Det här med prioriteringar, det är ett intressant fenomen.
Folk anser att jag inte prioriterar dem, men jag kan nog inte påstå att jag alltid känner mig så prioriterad heller..
Det mesta är klart till nya lägenheten, nu ska det bara inredas och eftersom jag blivit en extrem inredningsnörd på sista tiden så kommer det bara bli roligt. Shoppa möbler, elektronik, ljus, krukor, konst etc har blivit min stora nya hobby :) Allt ska matcha, allt ska vara perfekt. Var och shoppade på IKEA häromdagen och passade på att träffa Matte, supermys.
Dessutom har jag idag fixat en ny mobil (LG), en ny dator och ett nytt mobilt bredband. YEY!
En nära vän till mig påminde mig häromdagen om ett faktum som jag nästan var nära på att glömma bort för ett ögonblick. Han sa; "du är rik på kärlek"
Och ja, faktiskt. Hur saker och ting är, hur fattig jag än skulle känna mig eller hur dålig situationen runt omkring än skulle kännas så borde jag bära med mig det. Jag vet att jag är rik på kärlek, jag har så mycket kärlek i mig för så mycket olika saker. Ibland nästan för mycket, om det nu är möjligt. Och jag har kärlek omkring mig, lite varstans.
Skulle i samma veva vilja passa på att kasta lite ljus över vissa personer som alltid finns där för en i vått och torrt, de få personer som faktiskt nästan varje dag frågar hur jag verkligen mår, för att de verkligen bryr sig.
Exempelvis David, Erik och Jacob, tack gode gud för att ni existerar.
En lite fascinerande sak som jag ibland kommer på mig själv med att tänka på, är hur mycket det faktiskt är som händer just nu. Just nu någonstans så föds ett barn, gifter sig någon, dör någon, friar någon till någon, delar två människor sin första kyss, får någon reda på något som gör att dess värld rasar samman, får någon reda på något som gör att dess värld lyses upp.
Ärligt talat, så får sådant en att se saker ur lite andra perspektiv.
Jag saknar Carro. Och så många fler.
Jag saknar tysthet och trygghet
Jag saknar glädje och skratt
Jag är trött på dominans och nonchalans.
David kommer iallafall hit och hälsar på snart :)
//Jillsan - fasaden håller på att spricka i fogarna
Det känns i alla fall som att det går åt rätt håll.
Jag kämpar verkligen. Jag kämpar med min inställning, min inställning till allt, varje dag. Jag vill inte må dåligt, så jag försöker verkligen se saker ur olika perspektiv och se det ljusa i saker. Det är inte alltid lätt när man mår riktigt dåligt, men jag ger det många och långa försök. Varje morgon när jag kliver upp så upprepar jag positiva saker för mig själv; saker som är bra med tillvaron, saker jag blir glad av och människor som jag mår bra av att ha runt omkring mig. Jag tänker på små små varma ögonblick, eller hur varje orosmoment eller problem kan lösas eller i alla fall ses mer positivt. Detta är min morgonrutin, det första jag gör när jag kliver upp ur sängen. Samma sak är det varje kväll, varje kväll när jag försöker somna efter att ha druckit mitt kamomillte och ätit diverse magtabletter och Valerina.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt som jag har gjort just den här sommaren, men vem vet, det kanske bara är någon sorts fas. Plus att det händer mycket runt omkring. Klart jag blir påverkad.
Det gäller bara att hålla hoppet uppe, så kanske det mesta vänder snart.
Det här med prioriteringar, det är ett intressant fenomen.
Folk anser att jag inte prioriterar dem, men jag kan nog inte påstå att jag alltid känner mig så prioriterad heller..
Det mesta är klart till nya lägenheten, nu ska det bara inredas och eftersom jag blivit en extrem inredningsnörd på sista tiden så kommer det bara bli roligt. Shoppa möbler, elektronik, ljus, krukor, konst etc har blivit min stora nya hobby :) Allt ska matcha, allt ska vara perfekt. Var och shoppade på IKEA häromdagen och passade på att träffa Matte, supermys.
Dessutom har jag idag fixat en ny mobil (LG), en ny dator och ett nytt mobilt bredband. YEY!
En nära vän till mig påminde mig häromdagen om ett faktum som jag nästan var nära på att glömma bort för ett ögonblick. Han sa; "du är rik på kärlek"
Och ja, faktiskt. Hur saker och ting är, hur fattig jag än skulle känna mig eller hur dålig situationen runt omkring än skulle kännas så borde jag bära med mig det. Jag vet att jag är rik på kärlek, jag har så mycket kärlek i mig för så mycket olika saker. Ibland nästan för mycket, om det nu är möjligt. Och jag har kärlek omkring mig, lite varstans.
Skulle i samma veva vilja passa på att kasta lite ljus över vissa personer som alltid finns där för en i vått och torrt, de få personer som faktiskt nästan varje dag frågar hur jag verkligen mår, för att de verkligen bryr sig.
Exempelvis David, Erik och Jacob, tack gode gud för att ni existerar.
En lite fascinerande sak som jag ibland kommer på mig själv med att tänka på, är hur mycket det faktiskt är som händer just nu. Just nu någonstans så föds ett barn, gifter sig någon, dör någon, friar någon till någon, delar två människor sin första kyss, får någon reda på något som gör att dess värld rasar samman, får någon reda på något som gör att dess värld lyses upp.
Ärligt talat, så får sådant en att se saker ur lite andra perspektiv.
Jag saknar Carro. Och så många fler.
Jag saknar tysthet och trygghet
Jag saknar glädje och skratt
Jag är trött på dominans och nonchalans.
David kommer iallafall hit och hälsar på snart :)
//Jillsan - fasaden håller på att spricka i fogarna
allt och ingenting
Just nu är saknaden enorm.
Det är tillfällen när allting känns som värst och utan utväg som man saknar det som mest.
Men musiken dämpar mycket.
Jag tänker.
Jag tänkte ett litet tag att jag skulle testa på att vara som alla andra; glad, med flaggan i topp, med ett nästan kletigt fånigt leende angående allt och hjärtat i handen - lättsam.
Vilket patetiskt försök
Vi behöver musiken. Vi behöver musiken.
Jag skulle inte överleva som människa, som kreativ levande varelse, utan musiken.
Det fyller mitt annars så ömtåliga, bräckliga och tomma skal.
Den fyller oss alla.
Idag är tydligen en "sådan dära helgdag", dvs en sådan där dag när alla ska "ut".
Själv ska jag sova. Själv ska jag jobba imorgon.
Folk ville tydligen att jag skulle göra saker. Men, then again, folk hade tydligen redan gjort upp alla planer innan åt olika håll utan att räkna med mig, eftersom jag inte visste om något förrän nu samma kväll, så planerna kändes ändå inte så lockande från min sida.
Istället tog jag en liten promenad med Jacob. Jacob och jag har just konstaterat att jag ska bosätta mig i en grotta (med internet, självklart).
Jacob är en klippa.
Någon annan som också är en klippa, det är David.
David, du är en klippa.
Min mage har börjat läcka syra mer än vanligt och magkatarren är på stadig övergång till något mer. Något, tydligen, livsfarligt. Jag är konstant fullpumpad med mediciner och jag lever ändå liksom, fast lite som i skugga. Det känns lite som att jag nu för tiden lever i skuggan av mig själv, att jag kan se mig själv som en grå figur uppifrån. Oftast är jag arg.
Det stämmer egentligen inte med mitt vanliga jag, måhända att jag kan vara kryptisk, djup, grubblande, analyserande och känslosam, men jag är inte grå. Inte alls grå. I vanliga fall är jag en levande, glad person. Jag vet inte vad som har hänt.
Jag vet vissa saker som förvärrar det hela, jag kan lista upp det, göra tusen olika listor som beskriver i huvuddrag det som cirkulerar. Men vad hjälper det? Vad hjälper det egentligen att jag listar upp små fragment och ramar av vad jag mår dåligt av? Visserligen blir det lite struktur i det hela, det mår jag kanske bättre av.
Det senaste året har inneburit mycket för mig. Jag tror att hela året och allt som har hänt har spelat en stor roll i hur jag är nu. Så dåligt som jag mått det här året har jag aldrig förr i mitt liv mått, framförallt fysiskt. Och jag tror det sätter sina spår. Men, samtidigt så har jag det här året gjort mer roliga saker än jag någonsin gjort och haft fler underbara ögonblick, stunder och känslor. Det är fascinerande att inse att det kan vara så dubbelt.
En dag i taget, ett steg i taget.
Ja, det är så man säger.
Kanske blir det riktigt skönt att komma tillbaka till mitt eget liv ett tag. Förmodligen.
Det jag helst av allt skulle vilja när jag ligger rädd, orolig och förvirrad mitt i natten, det är att ringa.
Det är det jag skulle behöva.
Men det går inte. Inte nu, kanske inte ens senare.
Häromdagen blev jag fysiskt sjuk utav något psykiskt sjukt.
Häromdagen bröt helvetet bokstavligen ut.
Så kan det inte fortsätta.
Och folk undrar varför man mår dåligt titt som tätt..
Det jag känner mest glädje för just nu, och som hjälper mig ur alla stunder av förvirring eller tysthet, är att jag lär mig. För varje sekund som går, för varje sekund jag lever och för varje ögonblick som jag är med om och är en del av, så lär jag mig saker och jag utvecklas. Jag utvecklas som människa. Det är en stor tröst.
Jag tror faktiskt på hoppet, jag tror att det mest brukar svänga om och gå uppåt igen. I sinom tid.
//Jillsan.
Det är tillfällen när allting känns som värst och utan utväg som man saknar det som mest.
Men musiken dämpar mycket.
Jag tänker.
Jag tänkte ett litet tag att jag skulle testa på att vara som alla andra; glad, med flaggan i topp, med ett nästan kletigt fånigt leende angående allt och hjärtat i handen - lättsam.
Vilket patetiskt försök
Vi behöver musiken. Vi behöver musiken.
Jag skulle inte överleva som människa, som kreativ levande varelse, utan musiken.
Det fyller mitt annars så ömtåliga, bräckliga och tomma skal.
Den fyller oss alla.
Idag är tydligen en "sådan dära helgdag", dvs en sådan där dag när alla ska "ut".
Själv ska jag sova. Själv ska jag jobba imorgon.
Folk ville tydligen att jag skulle göra saker. Men, then again, folk hade tydligen redan gjort upp alla planer innan åt olika håll utan att räkna med mig, eftersom jag inte visste om något förrän nu samma kväll, så planerna kändes ändå inte så lockande från min sida.
Istället tog jag en liten promenad med Jacob. Jacob och jag har just konstaterat att jag ska bosätta mig i en grotta (med internet, självklart).
Jacob är en klippa.
Någon annan som också är en klippa, det är David.
David, du är en klippa.
Min mage har börjat läcka syra mer än vanligt och magkatarren är på stadig övergång till något mer. Något, tydligen, livsfarligt. Jag är konstant fullpumpad med mediciner och jag lever ändå liksom, fast lite som i skugga. Det känns lite som att jag nu för tiden lever i skuggan av mig själv, att jag kan se mig själv som en grå figur uppifrån. Oftast är jag arg.
Det stämmer egentligen inte med mitt vanliga jag, måhända att jag kan vara kryptisk, djup, grubblande, analyserande och känslosam, men jag är inte grå. Inte alls grå. I vanliga fall är jag en levande, glad person. Jag vet inte vad som har hänt.
Jag vet vissa saker som förvärrar det hela, jag kan lista upp det, göra tusen olika listor som beskriver i huvuddrag det som cirkulerar. Men vad hjälper det? Vad hjälper det egentligen att jag listar upp små fragment och ramar av vad jag mår dåligt av? Visserligen blir det lite struktur i det hela, det mår jag kanske bättre av.
Det senaste året har inneburit mycket för mig. Jag tror att hela året och allt som har hänt har spelat en stor roll i hur jag är nu. Så dåligt som jag mått det här året har jag aldrig förr i mitt liv mått, framförallt fysiskt. Och jag tror det sätter sina spår. Men, samtidigt så har jag det här året gjort mer roliga saker än jag någonsin gjort och haft fler underbara ögonblick, stunder och känslor. Det är fascinerande att inse att det kan vara så dubbelt.
En dag i taget, ett steg i taget.
Ja, det är så man säger.
Kanske blir det riktigt skönt att komma tillbaka till mitt eget liv ett tag. Förmodligen.
Det jag helst av allt skulle vilja när jag ligger rädd, orolig och förvirrad mitt i natten, det är att ringa.
Det är det jag skulle behöva.
Men det går inte. Inte nu, kanske inte ens senare.
Häromdagen blev jag fysiskt sjuk utav något psykiskt sjukt.
Häromdagen bröt helvetet bokstavligen ut.
Så kan det inte fortsätta.
Och folk undrar varför man mår dåligt titt som tätt..
Det jag känner mest glädje för just nu, och som hjälper mig ur alla stunder av förvirring eller tysthet, är att jag lär mig. För varje sekund som går, för varje sekund jag lever och för varje ögonblick som jag är med om och är en del av, så lär jag mig saker och jag utvecklas. Jag utvecklas som människa. Det är en stor tröst.
Jag tror faktiskt på hoppet, jag tror att det mest brukar svänga om och gå uppåt igen. I sinom tid.
//Jillsan.
another fool
Kvällen igår fick mig plötsligt att tänka.
Jag tittar ur olika perspektiv, följer olika vägar och öppnar olika dörrar.
Det är komplicerat det där, komplicerat.
Idag är jag trött, men har ändå en relativt bra dag än så länge. Jag hoppas att det håller i sig.
Gårdagskvällen spenderades tillsammans med Erik och diverse andra nere på Trädgårn. Det blev en ganska lugn och kort visit, men det var ändå mycket trevligt får jag nog lov att påstå. Alldeles för mycket konstigt folk dock.
//Jillsan - sömn
Jag tittar ur olika perspektiv, följer olika vägar och öppnar olika dörrar.
Det är komplicerat det där, komplicerat.
Idag är jag trött, men har ändå en relativt bra dag än så länge. Jag hoppas att det håller i sig.
Gårdagskvällen spenderades tillsammans med Erik och diverse andra nere på Trädgårn. Det blev en ganska lugn och kort visit, men det var ändå mycket trevligt får jag nog lov att påstå. Alldeles för mycket konstigt folk dock.
Jag finns här för dig, always and forever.
Ring om det känns jobbigt.
Ring om det känns jobbigt.
//Jillsan - sömn
..jag drömde något som..
Damn.
Jag hatar den där känslan när man drömmer något på natten och sedan vaknar upp för att inse att det bara var en dröm. I alla fall vid vissa tillfällen, tillfällen där man skulle kunna göra vad som helst för att det skulle vara på riktigt.
Ibland tror jag att ingen förstår mig, ingen i hela universum. Jag menar, jag pratar och pratar och pratar, försöker förklara och förklara och förklara, ventilera och ventilera. Men det ger liksom ingen effekt. För vem jag än pratar med och vad jag än pratar om så känns det bara som att man skrapar på ytan. Det går inte att fånga upp alla nödvändiga aspekter, komma in i varje skrymsle och vrå eller måla upp bilder av allt. Men, then again, det kanske inte finns någon som förstår någon, fullt ut.
Problemet är bara att det är sådana tillfällen som man känner sig så jäkla ensam. När man funderar runt för att försöka komma på vem som skulle kunna förstå (utan att man egentligen behöver säga något) och inser att det faktiskt kanske inte finns någon sådan. Musiken förstår dock alltid.
Musiken finns alltid där.
Hårdrocken, metal i sin renaste form, den ställer alltid upp. Den skriker aldrig åt en, den skriker med en. Och den bryr sig heller inte om att man skriker på den, den skriker bara tillbaka. Det är ett ömsesidigt utbyte.
Den lugna musiken, den blir aldrig besviken, den gråter bara med en.
Musiken har hjälpt mig genom allt, det är nog också därför den är en sådan extremt stor del av mitt liv och anledningen till att jag kan relatera allting till musik.
Metallica i sig har hjälpt mig genom allt, alltid. Genom deras aggression och känsla har jag tacklat det mesta.
Det finns vissa andra saker också, förutom musiken.
Det finns den där speciella berättelsen
eller kreativiteten och känslan i att skriva.
Sådana saker gör en människa starkare.
Förvirrad och vilsen, och det enda sättet att uttrycka det är genom orden, genom textflödet.
Kanske även Shakespear och de stora kände likadant...
Ibland känner jag för att bara ge upp allt, bara strunta i allt, bara lägga mig och titta upp mot stjärnorna.
Ibland.
Igår tog jag och Jacob en lång powerwalk framåt kvällskvisten, närmare bestämt vid sisådär 23.20.
Gick i ungefär 2-2,5 timme och hann med allt ifrån läskiga stigar, paddor, trollbroar och nattmacka på Statoil.
Promenader kan ge en gnutta livskvalitet, det tycker jag allt.
"Can we try again to start a new and lovely story
that will shine a ray of light upon our hearts
and bring back long lost glory
of how it used to be
baby you and me
convinced we were each others destiny
my heart cries out to you
you must forgive me
I've been dancing in the dark
I've been searching for a spark
of fire still burning
I believe we'll make it through
if you stand by me
we can weather any storm
and keep each other warm
as long as there's love"
//Jillsan - Johnny the Rocker
Jag hatar den där känslan när man drömmer något på natten och sedan vaknar upp för att inse att det bara var en dröm. I alla fall vid vissa tillfällen, tillfällen där man skulle kunna göra vad som helst för att det skulle vara på riktigt.
Ibland tror jag att ingen förstår mig, ingen i hela universum. Jag menar, jag pratar och pratar och pratar, försöker förklara och förklara och förklara, ventilera och ventilera. Men det ger liksom ingen effekt. För vem jag än pratar med och vad jag än pratar om så känns det bara som att man skrapar på ytan. Det går inte att fånga upp alla nödvändiga aspekter, komma in i varje skrymsle och vrå eller måla upp bilder av allt. Men, then again, det kanske inte finns någon som förstår någon, fullt ut.
Problemet är bara att det är sådana tillfällen som man känner sig så jäkla ensam. När man funderar runt för att försöka komma på vem som skulle kunna förstå (utan att man egentligen behöver säga något) och inser att det faktiskt kanske inte finns någon sådan. Musiken förstår dock alltid.
Musiken finns alltid där.
Hårdrocken, metal i sin renaste form, den ställer alltid upp. Den skriker aldrig åt en, den skriker med en. Och den bryr sig heller inte om att man skriker på den, den skriker bara tillbaka. Det är ett ömsesidigt utbyte.
Den lugna musiken, den blir aldrig besviken, den gråter bara med en.
Musiken har hjälpt mig genom allt, det är nog också därför den är en sådan extremt stor del av mitt liv och anledningen till att jag kan relatera allting till musik.
Metallica i sig har hjälpt mig genom allt, alltid. Genom deras aggression och känsla har jag tacklat det mesta.
Det finns vissa andra saker också, förutom musiken.
Det finns den där speciella berättelsen
eller kreativiteten och känslan i att skriva.
Sådana saker gör en människa starkare.
Förvirrad och vilsen, och det enda sättet att uttrycka det är genom orden, genom textflödet.
Kanske även Shakespear och de stora kände likadant...
Ibland känner jag för att bara ge upp allt, bara strunta i allt, bara lägga mig och titta upp mot stjärnorna.
Ibland.
Igår tog jag och Jacob en lång powerwalk framåt kvällskvisten, närmare bestämt vid sisådär 23.20.
Gick i ungefär 2-2,5 timme och hann med allt ifrån läskiga stigar, paddor, trollbroar och nattmacka på Statoil.
Promenader kan ge en gnutta livskvalitet, det tycker jag allt.
"Can we try again to start a new and lovely story
that will shine a ray of light upon our hearts
and bring back long lost glory
of how it used to be
baby you and me
convinced we were each others destiny
my heart cries out to you
you must forgive me
I've been dancing in the dark
I've been searching for a spark
of fire still burning
I believe we'll make it through
if you stand by me
we can weather any storm
and keep each other warm
as long as there's love"
//Jillsan - Johnny the Rocker
on and on
Another heartache, another failed romance
On and on, does anybody know what we are living for?
I guess Im learning, I must be warmer now
Ill soon be turning, round the corner now
Ill face it with a grin
Im never giving in
I have to find the will to carry on
On with the show -
The show must go on...
Jag känner irritation, kring så mycket saker.
Jag känner förvirring kring ännu fler saker.
Dessutom smärtar det mig något så oerhört att jag inte var på Sonisphere i lördags. Så oerhört.
Det finns dock vissa människor som förgyller vardagen, som gör det lite lättare att se saker ur andra perspektiv, som strålar och som gör att jag kan stråla; David, Fija, Malin, Tobbe, Robert, Majk, Krizzy, Carro, Erik, Erik och Kent för att nämna några. Ni är värda allt och lite till.
I lördags gick vi ut för att fira Ann som fyllde år (hurra! i efterskott). Startade upp kring Stureplan och gick sedan vidare till Medis och Debaser. Tyvärr var jag allt utom partypepp. Jag var så långt ifrån partyhumör som man kan komma. Jag kände mig konstig, trött, hade huvudvärk, frös och kände mig osäker. Dessutom hade jag ont i magen och mådde småilla. Inga bra förutsättningar. Och är det något jag lärt mig genom livet så är det att är man på halvknasigt humör från början, då ska man inte ge sig på att bli pushad till att försöka festa, det blir bara sämre. Någon alkohol ville jag inte ha och försökte jag dricka mådde jag bara sämre. Plus att den numera bristande ekonomin spökade i bakhuvudet.
Menmen, längtade mest hem till sängen och det var en befrielse att krypa ned under täcket när jag kom hem, ca halv 4 på morgonen. Det blir bättre en annan gång.
Jag saknar Fija, frugan och mitt kära studentliv extremt mycket. Samtidigt vill jag inte att sommaren ska ta slut (när den knappt har börjat..) Kluven, mycket kluven..
Det är så mycket tissel och tassel, smussel, svärmeri och hemlighetsmakeri hela tiden. Något känns skumt.
Det vibrerar i luften hela tiden.
Respekt.
Påklistrat.
Och ni då. Jag orkar knappt ens börja där.
Detta domderande, nedtryckande, påpekande, ändlösa diskussioner, analyser och näsor i blöt.
Tanken måste vara att få oss att känna oss usla och dåliga.
Inte så konstigt att man mår dåligt titt som tätt... kanske..
//Jillsan - "what would you do if your reason for being didn't want you anymore?" 123 dagar
On and on, does anybody know what we are living for?
I guess Im learning, I must be warmer now
Ill soon be turning, round the corner now
Ill face it with a grin
Im never giving in
I have to find the will to carry on
On with the show -
The show must go on...
Jag känner irritation, kring så mycket saker.
Jag känner förvirring kring ännu fler saker.
Dessutom smärtar det mig något så oerhört att jag inte var på Sonisphere i lördags. Så oerhört.
Det finns dock vissa människor som förgyller vardagen, som gör det lite lättare att se saker ur andra perspektiv, som strålar och som gör att jag kan stråla; David, Fija, Malin, Tobbe, Robert, Majk, Krizzy, Carro, Erik, Erik och Kent för att nämna några. Ni är värda allt och lite till.
I lördags gick vi ut för att fira Ann som fyllde år (hurra! i efterskott). Startade upp kring Stureplan och gick sedan vidare till Medis och Debaser. Tyvärr var jag allt utom partypepp. Jag var så långt ifrån partyhumör som man kan komma. Jag kände mig konstig, trött, hade huvudvärk, frös och kände mig osäker. Dessutom hade jag ont i magen och mådde småilla. Inga bra förutsättningar. Och är det något jag lärt mig genom livet så är det att är man på halvknasigt humör från början, då ska man inte ge sig på att bli pushad till att försöka festa, det blir bara sämre. Någon alkohol ville jag inte ha och försökte jag dricka mådde jag bara sämre. Plus att den numera bristande ekonomin spökade i bakhuvudet.
Menmen, längtade mest hem till sängen och det var en befrielse att krypa ned under täcket när jag kom hem, ca halv 4 på morgonen. Det blir bättre en annan gång.
Jag saknar Fija, frugan och mitt kära studentliv extremt mycket. Samtidigt vill jag inte att sommaren ska ta slut (när den knappt har börjat..) Kluven, mycket kluven..
Det är så mycket tissel och tassel, smussel, svärmeri och hemlighetsmakeri hela tiden. Något känns skumt.
Det vibrerar i luften hela tiden.
Respekt.
Påklistrat.
Och ni då. Jag orkar knappt ens börja där.
Detta domderande, nedtryckande, påpekande, ändlösa diskussioner, analyser och näsor i blöt.
Tanken måste vara att få oss att känna oss usla och dåliga.
Inte så konstigt att man mår dåligt titt som tätt... kanske..
//Jillsan - "what would you do if your reason for being didn't want you anymore?" 123 dagar
att be
"To be, or not to be: that is the question:
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them? To die: to sleep;
No more; and by a sleep to say we end
The heart-ache and the thousand natural shocks
That flesh is heir to, 'tis a consummation
Devoutly to be wish'd. To die, to sleep;
To sleep: perchance to dream: ay, there's the rub;
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause: there's the respect
That makes calamity of so long life;
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the proud man's contumely,
The pangs of despised love, the law's delay,
The insolence of office and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin? who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscover'd country from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will
And makes us rather bear those ills we have
Than fly to others that we know not of?
Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action."
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them? To die: to sleep;
No more; and by a sleep to say we end
The heart-ache and the thousand natural shocks
That flesh is heir to, 'tis a consummation
Devoutly to be wish'd. To die, to sleep;
To sleep: perchance to dream: ay, there's the rub;
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause: there's the respect
That makes calamity of so long life;
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor's wrong, the proud man's contumely,
The pangs of despised love, the law's delay,
The insolence of office and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin? who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscover'd country from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will
And makes us rather bear those ills we have
Than fly to others that we know not of?
Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action."
what is there to say
I'm just a singer with a song
How can I try to right the wrong
For just a singer with a melody
I'm caught in between, with a fading dream
In my defence what is there to say
We destroy the love, it's our way
We never listen enough, never face the truth
Then like a passing song, love is here and then it's gone
mentala bilder
Fy fan vad allt känns just nu.
Jag försöker verkligen klättra uppåt
Jag försöker verkligen se allting ljust
Men det går inte.
Samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad som är fel, det känns som allt i en enda stor röra.
Det är någon sorts diffus obehaglig känsla som infinner sig hela tiden, och som förpestar det mesta.
Min motivation försvinner, min glädje, allt.
Jag vill mest bara sova.
Och jag hoppas det går över snart
Jag försöker verkligen klättra uppåt
Jag försöker verkligen se allting ljust
Men det går inte.
Samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad som är fel, det känns som allt i en enda stor röra.
Det är någon sorts diffus obehaglig känsla som infinner sig hela tiden, och som förpestar det mesta.
Min motivation försvinner, min glädje, allt.
Jag vill mest bara sova.
Och jag hoppas det går över snart
idiot
Jag repeterar fraser
om kickar och extaser
om att alltid va på stående fot
Ja, jag vill alltid vara fri och leva ut
Men är invecklad som en råbansknut
och själva livet står och skrattar åt min väntan på mirakel, IDIOT
om kickar och extaser
om att alltid va på stående fot
Ja, jag vill alltid vara fri och leva ut
Men är invecklad som en råbansknut
och själva livet står och skrattar åt min väntan på mirakel, IDIOT
i choose to live - not just exist
Huvudvärken svämmar över.
Förstår inte ens varför jag sitter här.
Kom precis hem från jobbet där det har varit ett jäkla kaos idag. Passar väl visserligen mig rätt bra, hela jag verkar ju vara ett stort kaos. Menmen, ingenting livar väl upp en lika mycket som att få nyponsoppa slängt på sig.
För övrigt så åkte jag moppe idag. Haha, det var då inte igår om man säger så.
Det hela blev en liten härlig känsla av nostalgi.
Jag vill göra en massa saker - varför räcker aldrig tiden till?
Jag vill komma underfund med vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg - varför är allt så suddigt?
Jag vill att allt ska bli som förut - varfö kunde jag inte ha kommit på det lite tidigare?
Om vi nu ändå är inne på "jag"-temat så kan jag också gå lite djupare och inse att jag känner mig fruktansvärt utanför. Så ofta, hela tiden. Det har jag nog alltid gjort lite, hela livet, även de gånger jag står i centrum. Jag vet att jag förmodligen oftast är paranoid, men jag känner att jag missar så mycket. Jag känner att jag har svårt att dela på mig och göra alla nöjda jämt, jag känner att alla andra binder starkare band och jag hamnar längre bort. Det är så jag känner. Och det är svårt.
Kärlek. Kämparglöd
//Jillsan - välkomna olyckan, så vänder den oftast
Förstår inte ens varför jag sitter här.
Kom precis hem från jobbet där det har varit ett jäkla kaos idag. Passar väl visserligen mig rätt bra, hela jag verkar ju vara ett stort kaos. Menmen, ingenting livar väl upp en lika mycket som att få nyponsoppa slängt på sig.
För övrigt så åkte jag moppe idag. Haha, det var då inte igår om man säger så.
Det hela blev en liten härlig känsla av nostalgi.
Jag vill göra en massa saker - varför räcker aldrig tiden till?
Jag vill komma underfund med vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg - varför är allt så suddigt?
Jag vill att allt ska bli som förut - varfö kunde jag inte ha kommit på det lite tidigare?
Om vi nu ändå är inne på "jag"-temat så kan jag också gå lite djupare och inse att jag känner mig fruktansvärt utanför. Så ofta, hela tiden. Det har jag nog alltid gjort lite, hela livet, även de gånger jag står i centrum. Jag vet att jag förmodligen oftast är paranoid, men jag känner att jag missar så mycket. Jag känner att jag har svårt att dela på mig och göra alla nöjda jämt, jag känner att alla andra binder starkare band och jag hamnar längre bort. Det är så jag känner. Och det är svårt.
Kärlek. Kämparglöd
//Jillsan - välkomna olyckan, så vänder den oftast
sagor och illusioner
127 dagar
Nu har det varit mycket här i några dagar;
Måndagen innebar födelsedagskalas för lilla Petra som fyllde hela 20 år ;)
Det hela slutade i 5-kamp och dessutom det ena blandat med det andra.. om man säger så.
Tisdagen började därför fruktansvärt illa, men blev bara bättre och bättre under dagen. Trött, snurrig och illamående satte jag mig på bussen in mot stan och trodde knappt att jag skulle överleva. Det hela blev ju inte direkt bättre av att mobilen berättade en del som gav mig en lagom dos ångest som skulle räcka för den närmaste framtiden.
Ringa hit och ringa dit. Jag är ju dum. Mötte upp Carro, Matte och Mickis och vi begav oss sedan mot Djurgårn (underbart). I 10 timmar väntade vi på skansen, genom både hetta, regn och oändliga repetitioner men det var det värt. Vi fick i alla fall sittplatser vilket många av de andra 21000 människorna inte fick. Jag måste erkänna att norrmän numera klättrar högre och högre på min lista, efter att ha varit face to face med käre Alexander. Haha, Fairytale är en riktigt härlig låt att höra live, man blir liksom glad i hela kroppen. Och sedan i tisdags så snurrar den i mitt huvud konstant. Börjar kanske bli lite påfrestande nu, men vadå, den är ju så härlig. Sov hemma hos kära Caroline (känner mig alltid så hemma i Väsby) och gick upp läskigt tidigt på onsdagen för att åka kommunalt till Etuna. Väl där fick jag hjälp av Flarke att i värmen tvätta alla fönster som jag typ har haft mardrömmar om senaste tiden (tack).
Lägenhet blev dessutom godkänd, helt underbart. Kändes som en väldigt stor tyngd lyftes från mina axlar och min "att göra"-lista jag har under sommaren plötsligt blev rejält mycket mindre. Att adressändringen och allt sådant hade gått igenom och visade sig vara klart gjorde ju inte saken sämre.
Jag tror aldrig förr att jag blivit så glad för att hitta en räkning i brevlådan.
Jäkligt synd bara att jag inte hann träffa vare sig Fija eller Malin..
Hoppade på tåget och mötte upp Robban för att kolla på Harry Potter.
Riktigt riktigt bra, precis som väntat. Och jag reagerade precis som väntat.
Idag blir det jobb för hela slanten. Suck, pust, jobbigt.
//Jillsan - våga skratta och våga chansa
Nu har det varit mycket här i några dagar;
Måndagen innebar födelsedagskalas för lilla Petra som fyllde hela 20 år ;)
Det hela slutade i 5-kamp och dessutom det ena blandat med det andra.. om man säger så.
Tisdagen började därför fruktansvärt illa, men blev bara bättre och bättre under dagen. Trött, snurrig och illamående satte jag mig på bussen in mot stan och trodde knappt att jag skulle överleva. Det hela blev ju inte direkt bättre av att mobilen berättade en del som gav mig en lagom dos ångest som skulle räcka för den närmaste framtiden.
Ringa hit och ringa dit. Jag är ju dum. Mötte upp Carro, Matte och Mickis och vi begav oss sedan mot Djurgårn (underbart). I 10 timmar väntade vi på skansen, genom både hetta, regn och oändliga repetitioner men det var det värt. Vi fick i alla fall sittplatser vilket många av de andra 21000 människorna inte fick. Jag måste erkänna att norrmän numera klättrar högre och högre på min lista, efter att ha varit face to face med käre Alexander. Haha, Fairytale är en riktigt härlig låt att höra live, man blir liksom glad i hela kroppen. Och sedan i tisdags så snurrar den i mitt huvud konstant. Börjar kanske bli lite påfrestande nu, men vadå, den är ju så härlig. Sov hemma hos kära Caroline (känner mig alltid så hemma i Väsby) och gick upp läskigt tidigt på onsdagen för att åka kommunalt till Etuna. Väl där fick jag hjälp av Flarke att i värmen tvätta alla fönster som jag typ har haft mardrömmar om senaste tiden (tack).
Lägenhet blev dessutom godkänd, helt underbart. Kändes som en väldigt stor tyngd lyftes från mina axlar och min "att göra"-lista jag har under sommaren plötsligt blev rejält mycket mindre. Att adressändringen och allt sådant hade gått igenom och visade sig vara klart gjorde ju inte saken sämre.
Jag tror aldrig förr att jag blivit så glad för att hitta en räkning i brevlådan.
Jäkligt synd bara att jag inte hann träffa vare sig Fija eller Malin..
Hoppade på tåget och mötte upp Robban för att kolla på Harry Potter.
Riktigt riktigt bra, precis som väntat. Och jag reagerade precis som väntat.
Idag blir det jobb för hela slanten. Suck, pust, jobbigt.
//Jillsan - våga skratta och våga chansa
look after my heart - i've left it with you
Jag är förälskad
Det låter kanske fånigt och barnsligt.
Men jag har varit det ett bra tag nu.
Jag är förälskad i
magin
perfektionen
passionen
varje anletsdrag
varje andetag
varje leende
och varje spår av smärta
EC - RP
T.
//Jillsan - I don't sleep
Det låter kanske fånigt och barnsligt.
Men jag har varit det ett bra tag nu.
Jag är förälskad i
magin
perfektionen
passionen
varje anletsdrag
varje andetag
varje leende
och varje spår av smärta
EC - RP
T.
Lånade också några bilder av Camilla från kryssningen
//Jillsan - I don't sleep
that's it
Nu är det gjort.
Nu kan jag inte göra mer än att vänta och se. Och inte förvänta mig någonting.
Det absolut bästa jag kunde göra, efter att jag hade slitit ut mitt hjärta och lagt det i handen eller rättare sagt tagit mig över den där tröskeln, tagit mig över min tröskel av obeslutsamhet och nervositet, i måndags var nog att åka iväg på kryssningen.
Hela resan var toppen; broadwayshower, hur mycket mat som helst av alla möjliga olika sorter dygnet runt, roomservice, middagar med personliga kypare, bubbelbad både inomhus i solariet och ute under stjärnorna, dansgolv, paraplydrinkar, utsikt över havet, 70-talsshower, trevlig personal, trevligt sällskap etc etc.
Estland var supermysigt och Ryssland (St:Petersburg) var en häftig upplevelse. Synd bara att jag inte såg allt av kanalturen runt på floderna eftersom jag var så trött så jag halvsov på Majks axel.
Sista dagen var däremot mindre rolig. Vi var mitt ute på havet och det var extrem storm.
Vågorna var skyhöga, motorerna stängdes av, poolerna tömdes och man fick inte gå ut.
Man kunde inte gå omkring på båten utan att ramla omkull eller lyfta från golvet för att i nästa stund tryckas ned igen.
I vår hytt var det nästan värst, och på eftermiddagen och kvällen igår kunde jag inte ens resa mig från toalettgolvet i hytten. Jag tror nästan aldrig att jag mått så dåligt förut. Sjösjuk? Bara förnamnet..
Så idag känns allt väldigt slitet och samtidigt lite konstigt. Det är som om man varit i en bubbla när man varit borta, avskärmad från alla andra och verkligheten. Men trots att det varit en toppenresa så är det riktigt skönt att vara hemma på fastlandet igen. Idag ska jag bara vara hemma och titta på Edward om och om och om igen.
Det gör mig alltid så lugn. Och jag kan aldrig få nog.
Bilder kommer senare
//Jillsan - proud
Nu kan jag inte göra mer än att vänta och se. Och inte förvänta mig någonting.
Det absolut bästa jag kunde göra, efter att jag hade slitit ut mitt hjärta och lagt det i handen eller rättare sagt tagit mig över den där tröskeln, tagit mig över min tröskel av obeslutsamhet och nervositet, i måndags var nog att åka iväg på kryssningen.
Hela resan var toppen; broadwayshower, hur mycket mat som helst av alla möjliga olika sorter dygnet runt, roomservice, middagar med personliga kypare, bubbelbad både inomhus i solariet och ute under stjärnorna, dansgolv, paraplydrinkar, utsikt över havet, 70-talsshower, trevlig personal, trevligt sällskap etc etc.
Estland var supermysigt och Ryssland (St:Petersburg) var en häftig upplevelse. Synd bara att jag inte såg allt av kanalturen runt på floderna eftersom jag var så trött så jag halvsov på Majks axel.
Sista dagen var däremot mindre rolig. Vi var mitt ute på havet och det var extrem storm.
Vågorna var skyhöga, motorerna stängdes av, poolerna tömdes och man fick inte gå ut.
Man kunde inte gå omkring på båten utan att ramla omkull eller lyfta från golvet för att i nästa stund tryckas ned igen.
I vår hytt var det nästan värst, och på eftermiddagen och kvällen igår kunde jag inte ens resa mig från toalettgolvet i hytten. Jag tror nästan aldrig att jag mått så dåligt förut. Sjösjuk? Bara förnamnet..
Så idag känns allt väldigt slitet och samtidigt lite konstigt. Det är som om man varit i en bubbla när man varit borta, avskärmad från alla andra och verkligheten. Men trots att det varit en toppenresa så är det riktigt skönt att vara hemma på fastlandet igen. Idag ska jag bara vara hemma och titta på Edward om och om och om igen.
Det gör mig alltid så lugn. Och jag kan aldrig få nog.
Bilder kommer senare
//Jillsan - proud
jag vill bara gömma mig
..Gömma mig för omvärlden
Gömma mig tills allt är som jag vill ha det
Gömma mig tills allt är likadant igen
Gömma mig tills allt går över
På något konstigt sätt känner jag mig utanför överallt, hela tiden.
Utanför här - utanför där
Otrygg här - otrygg där
Jag känner att jag går miste om saker - här, där, då, nu.
Det är sent.
Men jag känner ett behov utav att skriva av mig lite.
Jag ska upp tidigt tidigt imorgon för att jobba och till råga på allt så tittade jag just på en skräckfilm.
Smart Jillsan, smart..
Jag är nervös och orolig hela tiden. För små saker, för större saker. Jag är nostalgisk och känner mig.. konstig. Någonting ligger hela tiden och trycker. Jag saknar folk. Jag känner mig ofta väldigt ensam. Det känns som att mina minnen håller på att suddas ut på andras begäran. Folk försvinner, hela generationer verkar ryckas ifrån mig. De människor som jag delat så mycket med verkar välja andra vägar. Folk försvinner från stranden, från kvällssolen, från den där utsträckta handen eller från den där lätta brisen som får vågorna att röra sig i morgonsolen. Folk ändras. Varför är det bara jag som stannar kvar?
Jag slits. Hela tiden slits jag mellan olika punkter. Och tillslut verkar det som att jag oftast inte hamnar någonstans istället. Att alltid vara lite i mitten gör att man känner sig trött.
Andra verkar hitta sin tid, hitta tillfällen, hitta sin rätta våglängd och de andra som hör hemma där. Jag sitter istället själv på bryggan i kvällsolen och undrar varför jag inte sitter i båten vid bryggan bredvid och är på väg ut för att tälta med mina vänner. Undrar varför mina vänner inte längre är där bredvid mig.
Tid. Det är ett intressant begrepp det där.
Det är bara alldeles för mycket just nu, det är flytt, det är förvirring, det är saker som inte fungerar och det är saker som ligger på lur. Det är nog en aning för mycket för mitt huvud att arbeta med. Jag undrar om man kan kalla det sommarångest? Jag känner mig dum, ful, falsk och missförstådd. Jag känner mig helt enkelt missnöjd med mig själv. Det är väl helt enkelt en sådan period.
Jag vill gömma mig.
Gårdagen var verkligen inte min dag. Allting gick fel. Allting kändes som världens undergång.
Jag överlevde trots allt. Nya tag, nya steg.
Jag har i alla fall fått ett tillfälle nu. Sedan får vi se vart det leder.
Jag har också fått ett livstecken, och ett tecken om steg i rätt riktning. Det gör mig väldigt glad.
Detta är nuförtiden min räddning - varje dag, varje sekund räddar dessa två min tillvaro.
Inga ljuvare toner kan passera mina öron ↓
- Ida Caroline Blom - always and forever. Jag saknar dig. Alltid.
- Fija och Malin - mina änglar. Jag vill vara hos er, ni är för långt borta hela tiden.
//Jillsan - Let me sign
Gömma mig tills allt är som jag vill ha det
Gömma mig tills allt är likadant igen
Gömma mig tills allt går över
På något konstigt sätt känner jag mig utanför överallt, hela tiden.
Utanför här - utanför där
Otrygg här - otrygg där
Jag känner att jag går miste om saker - här, där, då, nu.
Det är sent.
Men jag känner ett behov utav att skriva av mig lite.
Jag ska upp tidigt tidigt imorgon för att jobba och till råga på allt så tittade jag just på en skräckfilm.
Smart Jillsan, smart..
Jag är nervös och orolig hela tiden. För små saker, för större saker. Jag är nostalgisk och känner mig.. konstig. Någonting ligger hela tiden och trycker. Jag saknar folk. Jag känner mig ofta väldigt ensam. Det känns som att mina minnen håller på att suddas ut på andras begäran. Folk försvinner, hela generationer verkar ryckas ifrån mig. De människor som jag delat så mycket med verkar välja andra vägar. Folk försvinner från stranden, från kvällssolen, från den där utsträckta handen eller från den där lätta brisen som får vågorna att röra sig i morgonsolen. Folk ändras. Varför är det bara jag som stannar kvar?
Jag slits. Hela tiden slits jag mellan olika punkter. Och tillslut verkar det som att jag oftast inte hamnar någonstans istället. Att alltid vara lite i mitten gör att man känner sig trött.
Andra verkar hitta sin tid, hitta tillfällen, hitta sin rätta våglängd och de andra som hör hemma där. Jag sitter istället själv på bryggan i kvällsolen och undrar varför jag inte sitter i båten vid bryggan bredvid och är på väg ut för att tälta med mina vänner. Undrar varför mina vänner inte längre är där bredvid mig.
Tid. Det är ett intressant begrepp det där.
Det är bara alldeles för mycket just nu, det är flytt, det är förvirring, det är saker som inte fungerar och det är saker som ligger på lur. Det är nog en aning för mycket för mitt huvud att arbeta med. Jag undrar om man kan kalla det sommarångest? Jag känner mig dum, ful, falsk och missförstådd. Jag känner mig helt enkelt missnöjd med mig själv. Det är väl helt enkelt en sådan period.
Jag vill gömma mig.
Gårdagen var verkligen inte min dag. Allting gick fel. Allting kändes som världens undergång.
Jag överlevde trots allt. Nya tag, nya steg.
Jag har i alla fall fått ett tillfälle nu. Sedan får vi se vart det leder.
Jag har också fått ett livstecken, och ett tecken om steg i rätt riktning. Det gör mig väldigt glad.
Detta är nuförtiden min räddning - varje dag, varje sekund räddar dessa två min tillvaro.
Inga ljuvare toner kan passera mina öron ↓
- Ida Caroline Blom - always and forever. Jag saknar dig. Alltid.
- Fija och Malin - mina änglar. Jag vill vara hos er, ni är för långt borta hela tiden.
//Jillsan - Let me sign
glasbubbla
Så mycket jag vill göra, så lite tid.
Den räcker inte till
och när ska man få tid till att bara vara?
Spenderade i alla fall dagen med kärngänget igår. Trots att jag inte är den bästa på att skruva ihop IKEA-möbler så känner jag att min prestation var fullt godkänd i värmen. Fy fan vad jag är trött på flyttar nu.
Fick oväntat, ganska plötsligt, besök från Bålsta framåt kvällen också.
Tick tack tick tack tick tack tick tack
Den räcker inte till
och när ska man få tid till att bara vara?
Spenderade i alla fall dagen med kärngänget igår. Trots att jag inte är den bästa på att skruva ihop IKEA-möbler så känner jag att min prestation var fullt godkänd i värmen. Fy fan vad jag är trött på flyttar nu.
Fick oväntat, ganska plötsligt, besök från Bålsta framåt kvällen också.
Tick tack tick tack tick tack tick tack
