Jag var inte ensam jag är inte ensam nu vi känner varandra genom tusen fenomen Ljus - stanna kvar kom & var min vän ljusna mig igen, igen, igen Jag får nog hålla allt tillbaks det finns ingenting som räcker hjärtat kom aldrig till tals i ett block som bara läcker Men ändå du, min vän i livet se hur sommaren blir höst en enda sak är givet du bär min luft i ditt bröst Om du går ut i solen och sätter dig en stund för att natten blev så virrig för att känslorna gick runt För att jag aldrig nämnde att det du gör är bra och att jag är lika vilsen och för att jag aldrig sa Nu skulle jag inte säga nej till en fribiljett mot himlen är du ute nånstans inatt så drömde jag om dig och det väckte gamla minnen jag fick aldrig nån chans Och den kärlek som jag ger är blott en del av den jag saknar varje morgon när jag vaknar, var sekund och var minut Sorgen över allt som är verkligt ja, då kommer sagan om en fantasi Som inga sorger fanns naturens lagar i balans som om vi alltid var tillsammans Det finns en fagrare glans, någon annanstans Du får hoppas som om himlen fanns, och tro och be att det ska gå För du får ingen tröst, av din inre röst Den vill knäcka dig varenda höst, och gråa dagar skyndar aldrig på Du skulle älska att ströva i parken här intill. Där över gränsen får man vara när man vill Torka tårarna min vän Jag tror jag vet ungefär hur det känns Ikväll är vinden stilla det var så stormigt hela dan. Bakom Västerbron går solen ner i rött, det är nästan tyst Här är timmarna av ovisshet poeternas bensin här är natten när vi räknar våra stygn allt gick så fort Du kan dränka dig i minnen eller litervis med vin du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn men allt är gjort Om vi förlorar varandra här i vimlet Så minns att jag står bakom dig För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement Två ögonpar i tomhet från september till advent För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt" En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än För en tid som bara går och aldrig kommer igen Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart och när jag känner så då tänker jag på dig allt är så förgängligt allting kan briserna snart men du är oförstörd för mig du är oförstörd för mig Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med vårt hopp? Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder? Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger opp Där elden falnar men fortfarande glöder Vi kan inte färdas, bakåt i tiden När hösten kommer och tiden gått för fort När allt känns på rutin och redan gjort Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort För dig, för dig för dig Innan mörkret faller ska jag lämna några varma rader ska jag vara din starka vän ska jag visa upp några bättre sidor och lova dig nånting igen Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut Jag är där jag går med dig genom mörker och hällande regn Genom höstens tröga grind genom vårens varma vind till det sista havet min vän.



Som du kanske har förstått
Jag är hos dig igen.

Allting känns så konstigt just nu.
Jag känner mig så fruktansvärt tom.
Det går i vågor, ena stunden lyckas jag att inte tänka på det, andra så väller det över mig.
Jag är glad att jag har Jocke här.
Det är en av så många gånger, säkert ett par tiotal, som jag inte sagt hejdå, gällade såväl djur som människor.

De andra gångerna har jag inte fått eller hunnit. Den här gången valde jag det själv, efter mycket funderande. Jag insåg att jag inte skulle orka, jag skulle inte orka alls. Med så mycket annat som har varit på gång senaste tiden så skulle jag inte orka. Och jag känner att jag fick ett fint avslut ändå, förra helgen.

Men jag är så ledsen, så ledsen. Och jag gråter väldigt mycket. Man kan tro att det skulle vara ett självklart val att åka dit, men det skulle bara bli så mycket värre. Jag har det tillräckligt jobbigt här hemma. För andra är det kanske ett självklart val, men inte för mig.

Nu längtar jag bara hem. Jag behöver mamma och jag behöver påsken, och jag har längtat så mycket. Redan innan detta har jag längtat och jag tror jag behöver få vara hemma, vara glad och normal ett tag.
Jag har längtat efter påsken.

Imorgon får vi hit tre småtroll, det kanske hjälper.
Inatt sov jag i alla fall inte mycket..

Du är så fin, så fin, så fin.
Och jag kommer ihåg när du sprang omkring runt mina ben, bara som en liten tuss.
Du är fortfarade bara en liten tuss.
Och du får bra sällskap där uppe ♥
Och jag gråter för dig.




Förutom allt detta har jag även fått höra att en person som jag gick i låg- och mellanstadiet med har tagit sitt liv. Hängt sig... Även om jag inte kände eller umgicks med personen längre och inte hade sett eller pratat med henne på många många år så känns det fortfarande väldigt konstigt. Vi var aldrig vänner på det sättet, men jag sörjer för alla runt omkring henne. Och jag undrar över vad som får en människa att ta ett sådant beslut.


Over and out, idag orkar jag inte skriva mer.

Idag har vi tagit oss en riktig slappardag, vilket kanske behövdes.

Jag har sovit, plockat lite, städat lite, slagit in paket, glott på TV och glott på film. Ikväll avslutas det hela med bio tillsammans med älsklingen.

Tanken var att vi (eller i alla fall jag) igår skulle ha gått på ovvefest vilket var något som jag från början såg väldigt mycket fram emot. Men efter att vi hade varit ute på Grappa och ätit, som för övrigt var jättegott, så mådde jag inte så bra. Jag hade dessutom tappat suget för att festa efter en del dåliga nyheter och Jocke var fortfarande seg sedan dagen innan. Så det blev inget party. Istället köpte vi på oss glass, strössel, kolasås och strutar och gick hem och myste framför TV:n.


Som Malin säger; optimisten i mig skall vinna!

Jag har en väldigt söt sambo som ligger i sängen och är väldigt väldigt bakfull.
Men jag menar, det är sådant som händer när man flaxar omkring hela kvällen med sina vingar och har roligt och det är det väl värt :) Den lille lille stackaren, helt slutkörd.

Ikväll ska vi äta ute och sedan blir det den kära ovven för hela slanten!
Men först: årsmöte.
Det är dags att gå ur, i alla fall en styrelse utav två.

Planerna idag beror ju förstås helt på om jag får upp karln ur sängen :)


För övrigt hade vi häromdagen en väldigt intressant föreläsning om genus och stress.
Vår värld blir bara konstigare och konstigare, jag säger bara det.
Många av forskningsresultaten som visar på hur vi faktiskt beter oss i dages samhälle är skrämmande.
Det är mycket tal om kvinnors dubbla krav, alltså att de arbetar dubbelt - både hemma och på jobbet. Förr arbetade ju kvinnor främst hemma, men idag arbetar vi som precis som män, men har fortfarande kvar arbetet hemma att göra. Men, det som jag blev lite intresserad av var framförallt det faktum att forskning visar att stressen ökar i kvinnors obetalda arbete (alltså hemmaarbete) men minskar i männens. Lustigt eller hur? En annan rolig aspekt som man tittat på är att kvinnor stress, bukfetma etc. ökar i äktenskap eller samboskap medan ett äktenskap eller samboskap för män bara för med sig positiva effekter. Alltså; kvinnor mår bättre som singlar och män mår bättre i förhållanden.. Fascinerande.

Dessutom har man tagit reda på att karriärkvinnor oftare är gifta med karriärmän,
men karriärmän oftare är gifta med icke-karriärkvinnor.
Vad tyder detta på?
Det säger emot sig självt, huh? Jag menar, nu när alla kvinnor och män i dagens samhälle ska kunna ha samma arbeten och så...

Slutligen har man forskat på att kvinnor väljer bort chefsyrken delvis för att de annars tappar sitt kamratstöd från andra kvinnor.

??? Ja ni, jag säger då det.

Nu kvittrar fåglarna.

För 5 år sedan...
... var jag den där bruden som flummade runt i Frankrike med munkarna och kanske med en och annan Märsta- eller Sigtunabo i Bollnäs. Jag gick ut nian med toppbetyg och hela världen låg för mina fötter.

För 3 år sedan...
... stod jag vid ett vägskäl, en vändpunkt. Jag levde fullt ut för varje sekund och tappade säkert en och annan hjärncell på vägen. Stockholms förorter kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta.

För 1 år sedan...
... var jag den där som inte riktigt visste var hon var på väg, men ändå var väldigt nöjd med livet, ungefär varannan dag. Hon lyssnade på gitarrspelande människor och låg på en brygga eller i en park. Det mesta rullade på och det mesta tillsammans med Malin. Studentlivet var toppen på allt och hela min existens.

För 3 månader sedan...
... var jag lika nykär som för snart 7 månader sedan, och lika nykär som nu. Julen närmade sig med stormsteg och snön hade kommit. Den lilla lägenheten pyntades och inköp gjordes. Mitt i allt detta stressade skolan, och denna gång i en väldigt hög frekvens.

Igår...
... fick jag klara, jobbiga besked som jag fortfarande inte vet hur jag ska hantera. Jag dämpade det hela med att gå iväg på kalas med alla mina kära vänner, vänner som jag saknar konstant. Kvällen blev en riktig höjdpunkt och trots skavsårsfötter ranglade jag lycklig hem i natten. Det var precis vad jag behövde, på så många sätt.
Och du, nu kanske du vet din plats.
Själv kunde jag dricka, en liten mängd förvisso, men tillräckligt för att i alla fall känna en svag berusningskänsla utan att få ont. Det gjorde mig lycklig.

Imorgon...
... tissla och tassla i biomörkret och kanske ta farväl. Vad vet jag.

Om ett år...
... ligger fortfarande hela världen framför mina fötter, och denna gång i en mer konkret form.

Idag är en tung dag för mig.

Idag är jag stressad, irriterad och trött men framförallt ledsen och förvirrad.

Jag förstår inte varför jag aldrig kan hinna eller få säga farväl. Inte någon av gångerna.
Inte för att jag vet om det skulle göra saken lättare, förmodligen skulle det bli värre, men ändå.
Det känns så tungt.

Jag kan inte tänka.
Jag kan inte slåss.

Jag klev upp klockan 5 i morse för att åka och jobba. Det mesta gick bra, men vissa saker med stämplingen strulade. Fingrarna är söndersvedda av klisterlappar och huvudvärken har dånat efter att jag kom hem.
Inte hann jag simma heller.

Jag slockande totalt på eftermiddagen, somnade av extremt trötthet, hunger och utmattning och har sovit tills för bara en liten stund sedan. Nu, efter ett bad och lite struktur så känns allt lite lite bättre.

Fortfarande samlas människor, utan försök till att öppna upp cirklarna. De öppnas men sluts samtidigt.
Det är lite synd.

Nu är det dags för att TAGGA för party, om inte annat för att få något helt annat att tänka på. Jag ska göra mig iordning och ladda till popdunkadunkamusik.

Dumma alkohol, jag saknar dig lite.

Något annat jag saknar är tiden med dig.
Jag saknar förra våren, jag saknar hur jag var.
Jag saknar hur vi var och det vi gjorde.
Hur vi levde.

Jag har en vän vid namn Jacob
Jag tycker väldigt mycket om Jacob
Jacob var här igår och drack te och tittade på film, sådär som vi brukar.
Och så pratade vi minnen.

Och jag behövde det.
Och jag tänkte bara säga det.


Det börjar hända saker.
Saker tas tag i och börjar att röra sig, på många håll helt plötsligt.
Och jag ser ljuset.

Fall is here,hear the yell
back to school,ring the bell
brand new shoes,walking blues
climb the fence,books and pens
I can tell that we're going to be friends

Walk with me,Suzy Lee
through the park and by the tree
we will rest upon the ground
and look at all the bugs we found
then safely walk to school
without a sound

Well here we are,no one else
we walked to school all by ourselves
there's dirt on our uniforms
from chasing all the ants and worms
we clean up and now its time to learn

Numbers,letters,learn to spell
nouns,and books,and show and tell
at playtime we will throw the ball
back to class,through the hall
teacher marks our height
against the wall

And we don't notice any time pass
we don't notice anything
we sit side by side in every class
teacher thinks that I sound funny
but she likes the way you sing

Tonight I'll dream while I'm in bed
when silly thoughts go through my head
about the bugs and alphbet
and when I wake tommorow I'll bet
that you and I will walk together again
cause I can tell that we're going to be friends

Jag är på ett väldigt konstigt, udda humör idag.
Inte dåligt, det sa jag aldrig, men udda.
Jag vet liksom inte om jag är glad eller ledsen.
Jag vet inte om himlen ute är grå eller bara ljus.

Jag vet vissa saker som bråkar i huvudet; relationer, spekulationer, kontraster stress med skoluppgifter, förvirring och hemlängtan. Jag har inte varit hemma sedan jul och jag behöver lite skärgårdsvår och lite havsvindar. Dessutom längtar jag efter sommaren i Göteborg, trasiga kläder, hattar och festivaler. Vinylskivor och trasiga naglar.
Det är något som är lite lockande med trasiga saker..



Jag har inte direkt några specifika människor som drar mig "hemåt". Men jag har havet och jag har min mamma, exempelvis. Och det är sådana saker jag saknar.

Joakim kommer inte att följa med hem över påsk. Detta är något jag tycker är tråkigt, eftersom det känns som han är en lika viktig del för mig som högtiden i sig är. Men jag är stor och stark och klarar mig ändå. Med en tofs på sned så funkar liksom allt och vi klarar nog några dagar isär.


Jag vill köpa saker på second hand, vara lite bohemisk och göra god gärningar.
Tanka D-vitamin och ta vara på små saker.

Egentligen vill jag någon gång bara stå still, eller kanske röra mig. Jag vet inte.
Det känns som att det hela tiden är sådan hets på att ändras, komma framåt, förflytta sig själv och sina tankar.
Jag vill ha det där enkla och äkta. Kanske vill jag bara stanna upp och lära känna mig själv och människor på riktigt, eller så vill jag bara framåt.

Jag känner mig inspirerad




Ikväll kommer käre Jacob hit och tittar på film och dricker te. Awesome.

You say life is a dream where we can't say what we mean
Maybe just some roadside scene that we're driving past
There's no telling where we'll be in a day or in a week
And there's no promises of peace or of happiness


Well is this why you cling to every little thing
And polverize and derrange all your senses
Maybe life is a song but you're scared to song along
Until the very ending


Oh, it's time to let go of everything we used to know
Ideas that strengthen who we've been
It's time to cut ties that won't ever free our minds
From the chains and shackles that they're in


Oh, tell me what good is saying that you're free
In a dark and storming sea
You're chained to your history, you're surely sinking fast
You say that you know that the good Lord's in control
He's gonna bless and keep your tired and oh so restless soul
But at the end of the day when every price has been paid
You're gonna rise and sit beside him on some old seat of gold
And won't you tell me why you live like you're afraid to die
You'll die like you're afraid to go


Oh, it's time to let go of everything we used to know
Ideas that strengthen who we've been
It's time to cut ties that won't ever free our minds
From chains and shackles that they're in
From the chains and shackles that they're in


Well life is a dream 'cause we're all walking in our sleep
You could see us stand in lines like we're dead upon our feet
And we build our house of cards and then we wait for it to fall
Always forget how strange it is just to be alive at all

Nu sitter jag här i randig pyjamas, lyssnar på Winnerbäck och tänker på mitt liv och mina handlingar.
Kladdkakan har jag massakerat också, och så tänker jag lite på Jockes tidigare liv.

Det är sådant man inte ska göra för mycket.

Det här med bilder, fotografier, jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt. Jag vet ingenting som för mig är lika ångestframkallande. Och då menar jag ångestframkallande på ett seriöst sätt, jag gråter, jag får en klump i magen och jag vill gräva ned mig i ett hål eller lägga mig i fosterställning på golvet.

Och jag tycker det är så tråkigt, så fruktansvärt tråkigt och jag är så avundsjuk på alla dessa människor som bara kan njuta av bilderna, de som kan ta det, de som kan bjuda på det, de som kan se bra ut på bild (både när de faktiskt gör det och när de gör fula miner).

Jag önskar att jag också kunde vara med på bilderna. Jag vill att folk ska kunna se att "jaha, hon var också med där!" eller att jag själv ska kunna titta tillbaka om tio år och se vad jag faktiskt gjorde. Men jag kan inte, för jag mår så dåligt.

Så här ligger det till, generellt;

Jag gör mig iordning, på morgonen för att gå till skolan, för att gå på stan eller på kvällen för att gå ut eller åka någonstans. Och när jag då tittar mig i spegeln så känns det liksom helt okej, jag är rätt nöjd. Jag tycker faktiskt att jag ser rätt bra ut och jag går iväg, ganska glad.

Men så tar någon, någonstans fram en kamera (och detta händer ALLTID), blixtar börjar komma från alla håll och jag får ont i magen och panikkänslor för jag vet att inom bara en liten stund eller några timmar så kommer min illusion att vara totalt krossad ned till grunden.

Så fort jag ser kortet (med väldigt få undantag) så ser jag "fan, det är såhär jag ser ut", "det är såhär folk ser mig" och så är hela den dagen förstörd.

Varför ser inte jag mig likadant i spegeln? Och vilken är det som ljuger, spegeln eller kameran?

Genom bilden får jag en bekräftelse på hur andra människor faktiskt ser mig genom deras ögon (och nu menar jag bokstavligen, blanda inte in något dravvel om psykologi här). Och okej, vissa andra människor tycker också att vissa kort är hemska, men de gråter inte över alla. ALLA kort blir inte hemska på dem. Och då förstår jag att man kan ta det. Och hade det varit så att jag bara hade varit missnöjd med vissa, då hade jag också kunnat ta det. Då hade jag vetat att det var ett undantag och bjudit på det.

Men när man under de senaste 10 åren ser 95% av bilderna se likadana ut, då vet man att man inte kan lura sig. Det är faktiskt sådär jag ser ut. Och det blir bara värre av att folk säger "jag tycker du ser jättesöt ut" eller "jag tycker du ser jättebra ut, jättebra kort!" eller framförallt "men du ser ju ut precis som vanligt!". Det är dödsslaget, för då får jag en direkt bekräftelse att det som jag ser framför mig på bilden som jag avskyr är det som folk ser hela tiden. Då hade det varit skönare att få höra "men det ser faktiskt inte ut som du" eller liknande.

Som jag sa tidigare, det är alltså bilderna det gäller. När jag ser mig i spegeln har jag inte särskilt dåligt självförtroende. Men den bilden skiljer sig väldigt mycket från de andra (alla andra) och jag vet inte vilken som stämmer överens med sanningen. Om man ska följa majoritetslagen så antar jag att det är fotografierna som vinner, tyvärr. De är ju så många fler.

Jag vet inte, vissa människor kanske helt enkelt inte är fotogeniska helt enkelt.
Man skulle ju vilja hoppas på att det är så.

Samtidigt så hjälper det ju inte, för jag har då ändå inga bevis på att jag varit med och gjort saker, att jag existerar. Och folk tycker fortfarande att jag är tråkig som springer iväg eller gömmer mig så fort det kommer fram en kamera. Jag tycker också att jag är tråkig.
Men det är ingenting jag kan hjälpa och jag ser faktiskt ingen lösning.


Folk förstår inte.
"Fan va fånig du är, det är ju bara ett kort"

Tack för att du tar hand om mig
Alla dagar, speciellt sådana här, där jag är sjuk, ynklig, ful och risig.
<3

Grus, tygskor och stora tröjor.
Sol, klippor och träd som slöjor.





Jag har sovit dåligt, både natten till lördag och natten till igår. Första natten berodde det på att några festade i huset. Då menar jag inte vanligt festande utan ungdomar som skrek, poppade dunka-dunka musik, sprang omkring utanför fönstren och förde oljud, hela natten. Usch vad gammal jag låter.
Det var dessutom varmt, obekvämt och jag drömde mardrömmar.
Natten efter det så berodde sömnlösheten främst på oro.

Okej, så visst det har snöat lite till, men va tusan - solen skiner nu och det hörs en massa fågelkvitter hela tiden.
Det måste ju räknas :) Jag längtar till sommaren. Väldigt, väldigt mycket nu. Jag längtar till allt den innebär.

Vi tog en tur till Backhyttan och hälsade på alla troll, det var trevligt.
På lördag ska vi iväg på bio och äta middag, trevligt det också.

Igår släppte också en stor sten, ett av alla orosmoment. Så nu hoppas vi på att vi slipper det igen.
Förutom detta så var söndagen en riktig slappisdag som handlade om spikmattan, choklad, varma bad, duntäcken, vetekuddar och O.C.
Jag är jäkligt lyckligt lottad, och jag vet om det.

Idag har jag en heldag i skolan med en massa pysslande med en massa förvirrande uppgifter.
Herregud.. Tur att det avslutas med simning i alla fall.

Party like a rockstar
Jag saknar det, ibland, vissa dagar.
Och jag gör det gärna igen, ibland, vissa dagar.
Som våren 2007 eller så.

Sedan är jag trött på dessa bilder.
Dessa bilder som hela tiden frodas i mitt huvud.
Varje dag.
Jag är trött på att inte kunna göra något åt dem, trots att jag vet att jag är så mycket bättre än alla sorters bokstäver och bokstavskombinationer.

Mina smutsiga tygskor och mitt rufsiga hår kickar ass med dina stilettklackar.

Nu är det snart dags att börja söka nya kurser igen, till höstterminen. Det här är första gången jag ska söka helt fria kurser så spännande är det onekligen och jag har kommit en bra bit på väg och gallrat ut ett par. Men samtidigt är det ruskigt svårt att försöka pussla ihop dem så att det fungerar. Tur att det finns studievägledare.
Det som är lite tråkigt är hur man är "tvungen" att välja. Inte tvungen i ordets rätta bemärkelse, men tvungen på det sätt att det bör passa i det framtida cv't. Jag menar, det finns massor av kurser som jag egentligen skulle vilja läsa; som teater, improvisation, skräckfilmskultur, sångövning, pedagogik genom film etc. Men inte kan man välja det, vad ska det ge arbetsgivarna?

Förövrigt har vi precis börjat en ny kurs, nämligen organisationspsykologi som är delkurs b i arbetslivspsykologin. Den här gången väntar grupparbete och trots att jag egentligen inte tycker om det i vanliga fall så kommer det nog att gå bra. Jag har i alla fall trevliga gruppkamrater. Tyvärr gör detta att jag inte kommer att kunna jobba något innan påsk och eftersom jag precis har börjat arbeta där och inte hunnit mer än introduktionen så hoppas jag inte att de slutar att ringa bara för att jag inte kan ta på mig några pass.

Dessutom väntar nu statistik och kvantitativ analys inom psykologin igen. Jag kommer inte ens ihåg grunderna, och det bådar ju gott.. Usch, jag kan inte förstå varför jag skulle ta ett block till och en b-uppsats till, när jag egentligen inte behövde. Visst, det är jättebra för bredden på utbildningen - men varför ett helt block Jill, och varför ett med statistik! Aja, det blir nog bra, det blir nog bra.

Här hemma har vi precis handlat upp våra sista pengar på mat och mitt konto står på noll. Jocke har kanske en hundring, max. Men, vi klarar oss. Vi har också påbörjat ett gammalt hederligt O.C-maraton. Jag hade glömt hur mycket jag tycker om den serien och jag ser nog minsann att Jocke tittar han också borta ifrån datorn, hur häftig och ignorerande han än försöker vara :)

I helgen får vi besök och sedan väntar en liten tripp till Backhyttan för att hälsa på diverse troll och trollföräldrar. Dessutom börjar jag få lite koll gällande sommaren och jag lyckas planera lite. Det känns bra. Jag har sådär lagom koll på läget generellt, och det känns bra det också.
Sommaren bjuder på Peace&Love, Göteborg, Skärgårn, Stockholm, Falun, förhoppningsvis Gotland och kanske t.o.m. Rom.

Slutligen kan jag tillägga att det ska bli oerhört skönt att åka hem över påsk. Det var alldeles för länge sedan och jag har skärgårdsabstinens.

Jag har fått klart för mig att väldigt många människor i min omgivning, åt höger och vänster, ja väldigt många av mina vänner och bekanta, har bilden av mig som en negativ människa.

Detta tycker jag är lite synd, eftersom det inte alls stämmer. Jag är tvärtom, oftast en glad och livsnjutande människa trots att jag har mina dagar, stunder och problem som alla andra. Jag tror det hela ligger i att jag kanske tänker lite för mycket, lite mer än andra och är lite mer öppen med vad jag tänker, tycker och känner än vad andra människor är. Men bara för att andra kanske inte ventilerar sina tankar lika mycket som jag så tror jag inte att någon har mindre bekymmer än mig. Tvärtom, kan jag nog tro att man (iaf jag) mår bättre av att hålla sig relativt öppen. Men, som sagt, det är nog kanske detta som har lett till den här bilden och det är ju lite tråkigt.

Sedan kan det vara så att det är ett fenomen som växer också. Med det menar jag att om någon eller några någon gång har fått ett intryck av att jag har varit negativ eller bitter, så kanske det spritt sig, till andra eller till andra tillfällen där man då man kanske fokuserar på de negativa sakerna.

Det konstiga är att på senaste tiden, de senaste månaderna, sedan jag fick detta riktigt klart för mig så har jag verkligen kämpat för att att fokusera på de positiva bitarna i livet utåt och bara visat positiva vibbar på exempelvis facebook (vilket verkar vara forumet där de flesta får sina uppfattningar av folk). Men tydligen har det inte hjälpt.

Alltså ska jag fortsätta öva på att vara extra positiv utåt i fortsättningen och hålla kvar vid att ge positiva vibbar så ska jag minsann visa er, att er bild av mig är felaktig.

Jag njuter av livet, väldigt ofta och väldigt mycket.
Jag har en underbar familj, en underbar sambo och en utbildning som börjar arta sig.
Jag har ett jobb och jag har varit och sett delar av världen
Jag unnar mig mycket vardagslyx och mycket livskvalitet
Jag kan skriva, sjunga och lyssna på musik och uppskatta varje liten del utav detta.

Så snälla, se mig inte som negativ, se mig inte som bitter
och tyck för guds skull inte synd om mig (om jag inte har förtjänat det förstås)

Njut av solen, så ses vi i den ljusa framtiden.

Jag tycker om människor som förklarar sig.
Jag tycker om människor generellt.
Speciellt sådana som jag delat mycket med.

Jag är glad för din skull.

NU: Ny kurs - organisationspsykologi!

Jag tycker väldigt mycket om liljekonvaljer.

Tänkte jag berätta.




Sedan tänkte jag också berätta att jag längtar hem, hem till skärgårn, Stockholm skärgård.

Jag vill dansa, jag vill sitta ute en hel sommarnatt. Jag saknar min mamma, jag saknar den friska doften av våt dagg i gryningen och doften av kalla vågor mot tången på standen.

Jag vill springa barfota i gräset och känna doften av liljekonvalj, under midsommarmånens sken.

Jag syftade på mer specifika händelser

Och, komiskt eller ej, jag tror att jag kommer fram till fler och fler saker.

Men nej, allt är inte frivilligt, inte om man ser till att man lever i en kultur där det som framträder främst är alkoholhaltiga drycker och man inte kan styra över hur ens kropp mår fysiskt.

Och, när man talar om att hantera sina känslor öppet, då tror jag vi alla vet vem som är experten på det.
Men, vem säger att det måste vara något fel med det.








Framtiden, jag älskar dig.

Det där med krogen.
Jag fattar inte, det blev överskattat redan första året man fick gå ut.

Jag menar, varje helg? Ja, visst, när man var 18.

Vad hände med alla hemmafester?
Alla vet ju att det är där det händer mest.
Om man nu inte bara är ute efter att exponera sig det vill säga.
Nej, jag har nog alltid varit en hemmafestperson egentligen.

Det är i alla fall trevligt att se vad folk har för prioriteringar.

Jag har redan valt bort det.

Som varje litet glitterkorn i havet på sommaren
Som varje nyans i sommarens solnedgångar
Som varje andetag i vinden

Som allt detta tillsammans -
så mycket älskar jag dig.

Och denna låt är förövrigt fortfarande en av de bästa
och den väcker så mycket känslor, så mycket känslor;




(Psst, nu har jag skrivit klart.)

Alla barnen gick på kalas utom Jill
för hon räckte inte till.

Jag tycker att det är riktigt, riktigt taskigt gjort
och jag har haft en klump i magen och gråtit några tårar över det idag.

Vårkänslorna trasslar in mig i smått och gott som inte alls har med hemtentan att göra.

Tankarna hamnar bortåt London, de hamnar bortåt Kålmården och de hamnar ut mot Skärgårn.
De flyger iväg mot tygskor och stora tröjor, festival, solglasögon, glimmande hav, hala klippor och stränder.

De flyger iväg mot Joakim, både min Joakim och Thåström.

De flyger iväg till alla kungar, Freddy exempelvis.

Detta lyssnar jag på idag

Våren smyger sig på

Och ibland känns det sådär igen,
som att man är 5 år gammal och den enda som inte får vara med och leka.

Hon den där som har feber, en hemtenta att skriva, en tjock näsa och en trasig hals.
Hon den där som har ett huvud av cement.
Hon den där som har en pojkvän som går och köper glass på morgonen.
Hon den där som håller på att brinna upp inlindad i ett duntäcke.
Hon den där som var tvungen att gå upp klockan 5 med feber för att gå iväg på jobbutbildning.
Hon den där som fick gå hela vägen från Svista och hem med feber för att det inte gick någon buss.
Hon den där som också har en sjuk pojkvän.
Hon den där som idag bara har ätit: en halv fryspizza, en chokladmuffin, 5 små chokladbitar, varma mackor och en cheeseburgare, dvs. otroligt näringsrikt.
Hon den där som saknar sin mamma.
Hon den där som har för mycket att göra men för lite tid och energi.
Hon den där som har köpt ett matbord idag.
Hon den där som är lite nervös för att inte orka och inte hinna.
Hon den där som har världens bästa och sötaste sambo.

Hon den där Jillsan

Jag är så otroligt lycklig
har jag insett

Sådär allmänt, generellt, över livet.

Jag har insett att jag har haft sådan tur i livet och liksom dragit högsta vinsten. Jag har Jocke som jag älskar, jag har en familj som jag älskar och jag har en bonusfamilj dvs Jockes familj, som jag fullkomligt avgudar. Jag trivs så bra i deras sällskap och jag känner mig välkommen, glad och varm. Dessutom har jag en massa erfarenheter i bagaget och en massa minnen som glimtar till ibland.

Livet är bra härligt och det är inte alla som har det så bra som jag.
Om man tänker till för ett ögonblick är det lite skrämmande att veta att allt hade kunnat vara så annorlunda om man hade råkat välja en annan riktning någonstans. Man oftast vandrar mina tankar nuförtiden iväg åt hur glad och bekväm jag är, så det spelar ingen roll.

Jag tror att ödet gillar mig.

Nu i helgen var vi nere i Göteborg tillsammans med Anders & Cia och hälsade på Elin & Micke. Det måste vara en av de bästa helgerna på väldigt länge och jag har haft oerhört roligt. Vi har fikat, ätit indiskt, ätit thailändskt, gått omkring i Haga, ätit skaldjur, skrattat, shoppat, varit på konstmuseum, tittat på gamla byggnader, köpt te, glassat runt på avenyn, aktat oss för spårvagnar och mycket mycket annat. Trots att det var kallt och vi höll på att förfrysa vid vissa tillfällen så har det ändå varit soligt och jättefint.

Jag måste erkänna att jag, jag som alltid bara varit en "Go Stockholm"-människa och aldrig riktigt vetat om Göteborg, nu har upptäckt den staden också och är lite småkär. Jag kan tänka mig att det är ännu finare och mysigare på sommaren och då är planen att komma på besök igen :) 
Det är mycket kultur, det är mycket känsla, det är mycket atmosfär och det passar mig.

Toppen! Det ordet får karakterisera det hela.

Tack för allt under hela helgen; Cia, Anders, Elin & Micke.

Dessutom var vi ju på bio i stan häromkvällen och såg Alice i Underlandet 3D. Den var riktigt riktigt bra, men jag kan ändå känna att det är lite synd att man har så pass höga förväntningar som man har. Det är väldigt svårt att nå hela vägen upp till dem då.

Nu börjar lägenheten för den delen se riktigt bra ut och av någon anledningen så börjar vi hursomhelst fylla på vår bokförråd. Den ena efter den andra köps in, så nu är det bara lite synd att vi inte har några bokhyllor..

Skolan? Ehh, nej. Inte just nu.
Pengar? Ehh, nej. Inte just nu.

För den delen så kan man påpeka att tiden går väldigt fort, när man har roligt ♥
Joakim

Anledningen till att det inte varit särskilt mycket liv i luckan här under de sista dagarna är för att vi varit mitt uppe i en flytt. Nu har vi och (efter en massa plockande) det mesta av allt annat kommit på plats och helt underbart känns det. Trots att vi varit "sambos" sedan någon gång september/oktober så är det officiellt nu och känslan är JÄTTESTOR. Nu har vi något som är vårt, bara vårt och bådas. Lägenheten i sig är jättefin och vi är mycket nöjda - en blanding av modernt och 50-tal och i precis rätt storlek. Det finns lite kvar att göras inredningsmässigt och saker som ska kompletteras men det handlar som sagt framförallt om saker som ska köpas in, så det får man ta lite allt eftersom. Att sova i en stor, skön säng är inte fel det heller och nu har jag en tendens att somna ännu oftare och snabbare än förut :) Det är så mysigt att krypa ned och sova och sedan få varm nyponsoppa serverad vid sängkanten av sin sambo.

Just nu taggar vi inför inflyttningsfesten i hippieanda.

Livet bara flyter ~~~~~

Till råga på allt så har vi båda fått jobb också, på samma ställe! Ska bli riktigt, riktigt skönt att kunna få in lite extrapengar. Dessa kommer visserligen främst att gå till inredning om jag känner mig själv rätt, men ska jag vara helt ärlig så lägger jag hellre pengar på det än på mig själv. Bor man bra så mår man bra. Det är min filosofi.

Det enda som är pyttelite negativt är att man nu kommit lite längre bort från centrum igen. Det i sig gör inte så mycket, så länge det inte SNÖSTORM som man måste gå i som sticker som isknivar i ansiktet. Usch vad bitter jag var häromdagen och seriöst, what's the deal med all snö!? Tycker minsann att det börjar gå lite långt nu och att det får räcka. Det tar ju aldrig slut. Under den nämnda promenaden så uttalades det många onda förbannelser över världen och vädret - allt ifrån att jag hoppades på att globala uppvärmningen skulle smälta ned hela jorden till att jag själv i värsta fall skulle elda upp den med en jättestor tändsticka. Halkar runt gör jag också, jag kan inte gå i det här väglaget.

Men - idag tittade solen fram och jag var snabb med att rota fram mina RayBan's. Life is good och snart är det vår.

Skolan är något som har fått lida under den senaste tiden. Den här kursen har jag inte pluggat någonting alls och snart är det dags att skriva hemtenta. Första delen av kursen var det så mycket som skulle fixas innan flytten, bl.a. packning och diverse ärenden och nu efteråt så har all tid gått åt till plockning, städning och möblering. Men jag känner liksom att man får ta det. Det handlar om prioriteringar och det är inte så ofta man gör sådana saker som att flytta. Det går före, enligt mig. Så jag är ändå inte så orolig av någon anledning. Skulle det gå dåligt, då gör det det den här gången och det för att skolan prioriterats bort. När jag själv är medveten om anledningen och har valt det själv så stör det mig inte på samma sätt. Andra anledningar till att jag inte känner mig så oroad är att jag faktiskt har varit på alla föreläsningar och har bra anteckningar, att uppgiften inte alls känns särskilt svår (det handlar mer om att tiden inte räcker till) och att jag faktiskt vet att om jag inte skulle lämna in den vid ordinarie tillfälle så kan jag bara lämna in den lite senare. För som sagt, det är inte att jag inte förstår uppgiften för den känns inte alls oöverkomlig, utan jag kanske bara behöver ett par dagar extra.

Jag känner mig inte särskilt orolig för någonting just nu.
Det känns bra nu

Imorgon ska vi iväg hem till älskade Stockholm och se älskade Johnny Depp på Rigoletto! Det är annat än skitbiograferna i den här staden det. Jag har aldrig tyckt om att se filmer på små biografer och jag har aldrig tyckt om (de få gånger som jag har gjort det) att se filmer på andra biografer än i stan. Det ska vara antingen Sergel, Heron eller Rigoletto. Annars är det ingen mening att gå på bio, enligt mig. Det tappar känslan. Det kan ju visserligen bero på att jag sett de allra flesta biofilmer i mitt liv på stora biografer.

På fredag sticker vi sedan ned till goa Göteborg med svärmor & svärfar för att fira Elin som fyllt hela 25 :D Det tackar vi för, kommer bli toppen. Underbara människor allihopa.

Det är mycket planerat framåt.

Jag är lite frustrerad över mitt hår. Just nu hänger det bara eftersom jag hade bestämt mig för att äntligen spara ut det igen. Men jag vet inte - ska man klippa av det och få det fräscht eller faktiskt ha tålamod och låta det växa ut till sommaren för att sedan kunna klippa av det igen till hösten? Jag tror jag satsar på det senare.

Jag vill avsluta med en insikt jag fått.
Det här med att "festa" (och då syftar jag främst på krogen eller liknande) - jag behöver det inte längre. Jag tror att jag har vuxit ifrån det. Det ger mig ingenting och jag behöver inte längre stå på ett dansgolv och "skaka rumpa" för att må bra eller ha roligt. Jag har så mycket annat nuförtiden som jag värderar och som jag tycker är roligt och jag tror att jag har vuxit några nivåer. Jag tycker bara det känns fånigt (andra får göra precis som de vill, inget påhopp) när folk gör det nu. Testade på att gå ut igen för några dagar sedan och gick hem efter bara ett litet tag. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt längre. Jag har allt jag behöver på andra platser och i andra aspekter. Dessutom har jag hållit på och varit väldigt väldigt "aktiv", om man nu kan kalla det så i ganska många år, jag började tidigt, så jag har liksom fått det jag behöver för att fylla min kvot i bagaget och förmodligen mycket mer än så, och förmodligen mycket mer än vad många någonsin kommer att uppleva inom allt gällande "festande". Jag har varit med om det mesta. Så jag behöver inte bekräfta något längre.

Jag kan sitta i min soffa med min sambo och känna mig jävligt lycklig för det - varje dag om det är så.
Men, däremot eftersöks fortfarande fler hemmafester. Det är livskvalitet det :)

Det kanske är dags att lämna över stafettpinnen, på så sätt.
Det känns som att jag generellt är i en övergångsfas i mitt liv, gällande många saker.

Nu har jag fått middag lagad och serverad och efter det hemmagjord smoothie i martiniglas.
Vissa har det bra.






"Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut"