verkligheten är inte alltid så verklig
som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.
Ge mig kreativiteten
Ge mig livskvaliteten i varje andetag
Få mig att förstå att jag måste ändra strategi.
det eviga dilemmat
Jag är så galet trött på det eviga dilemmat: ska man vara lycklig över god mat och över att kunna äta det man vill, eller ska man vara lycklig över att vara smal och snygg? Jäkla gener, jag hatar att behöva tänka på er hela tiden. Ibland känns det som att det är värt det, ibland inte.
Jag behöver akut ett nytt jobb också. Faktumet är nämligen så att jobbar jag ingenting i tex maj (vilket fortfarande är en skolmånad) så har jag inte råd med hyran, alla andra räkningar, resor eller att leva.
Nåväl, nu är i alla fall säng, bäddmadrass och lakan inköpt, lägenheten hyfsat städat och tvätten ur tvättmaskinen. Perfekt sådär en lördagskväll. En ansiktsmask, god middag och en skvallertidning skulle ju inte heller ha suttit fel..
Men jag är lika uttråkad som vanligt. Och det är pluggande och möjligtvis kanske en film som väntar denna lördagsafton, medans resterande människor på planeten är ute och partar. (Okej, inte alla, men det känns så) Och det känns så allt oftare nuförtiden; alla partajar utom jag och jag vet heller inte ens längre om när det är något på gång. Jag som alltid haft stenkoll.
Det känns som att jag liksom går och väntar på något, och det är inte likt mig. Jag brukar göra saker.
Jag vill att något ska överraska.
Jag vill bara festa festa festa, kalasa och parta. Jag saknar det. Inte hela tiden, men ibland sådär, när man hör dunkandet av musik eller folk prata om den ena tillställningen efter den andra. Jag vet inte, det känns som att alla människor gör saker hela tiden och att jag nuförtiden pluggar, sover, sitter framför datorn, sitter framför TV:n, är i skolan, går på möten eller är sjuk. Folk går och tar en fika, festar, ringer några och drar ihop en middag eller filmkväll, grillar, går ut och sitter och tar en öl, går på bio, går på promenader, träffas och lagar mat ihop, går ut och äter middag, går på dansuppvisningar, går på teater, målar, går på kurser, tränar. Ja, allt möjligt, en massa saker. Och det är mycket mera "jag". Jag vill få ut så mycket av varje dag, av livet, som det går. Som jag gjort tidigare. Visserligen överdriver jag nu förmodligen relativt mycket här i min pendlande bitterhet. Det är inte direkt så att jag inte gör saker, får närvara på saker eller inte träffar folk. Jag har ett mycket bra liv med exempelvis en perfekt pojkvän, så det är inte särskilt synd om mig. Det kanske bara är förändring.
Men när jag pratar om att jag saknar att ”festa” så handlar det inte bara om studentfesterna, utan det sociala umgänget. Det var ju massor av festande och saker man hittade på tillsammans långt innan studentlivet, i många år. Vart har de sakerna tagit vägen nu?
Allt blir nog bättre igen när våren och sommaren kommer tillbaka, när det är ljusare och varmare och allt är lite mer lättsamt. Man gör generellt mycket mer saker då. Den här kalla långa vintern tar knäcken på mitt humör.
De där barndomssomrarna, de går så fort nuförtiden..
De där soliga dagarna, de där eviga dagarna vid det glittrande vattnet, de där dagarna som aldrig tog slut, de där dagarna metandes vid bryggan, springandes på gruset, med picknickkorgen i handen, de där dagarna i båten, de där dagarna på klipporna i solnedgången.
De är så suddiga nuförtiden.
Den eviga decembermånaden, den eviga julen, de eviga leendena och det eviga pysslet. De eviga lukterna och de eviga smakerna, de eviga adventsaftnarna och den eviga julaftonen – de skingras nu bara i nya år.
Briljantslipning
Mummel & svammel.
Jag är minsann lite bitter idag; bitter och uttråkad och stressad. Detta trots att jag fick VG PÅ B-UPPSATSEN! Jäklar, men det visste jag väl. Haha. Jag är så satans dum ibland.
Detta borde man ju alltså fira (inte att jag är dum utan faktumet att allt slit lönade sig med uppsatsen) och idag hade ju varit en perfekt dag eftersom det är fredagskväll, vilket brukar förknippas med antingen fredagsmys med god middag, trevligt sällskap, film snacks, godis etc, eller partande. Jag är väldigt sugen på en sådan där mysfredag, men nej.
Jag ska plugga och dricka vatten. Det är vad jag ska göra.
Jag har jättemycket att göra med flytten (trots att Jocke tycker att vi inte har någonting att göra)
Jag har jättemycket att göra med kursen, som ter sig mer och mer ologisk för varje föreläsning.
Föreläsningen idag var alltså lika värdelös som den förra om inte värre och gav absolut ingenting. Tråkigt tycker då jag, eftersom jag brukar förlita mig på föreläsningarna.
Jag fryser också. Det är ruskigt kallt ute och jag har ingen blodcirkulation.
Men jag klarar't, ska ni se.
tala med samvetet
Det är nästan så att jag blev lite motiverad till att plugga också. Ikväll, då jäklar ska jag trotsa febern och läsa och skriva lite. Men först; styrelsemöte med ELSA.
Spegeln sviker fortfarande.
Jag vill ha småkakor, fint kött, skorpor, scones, kesobullar, digestivekex, ciabatta, godis, glass, pizza, sallader av alla dess slag, röror, toasts av alla dess slag, hamburgare, kebab, kyckling, potatisgratäng, lax, nötter, frukt, muffins, kladdkaka, mockarutor, äppelkaka, äppelpaj, keso, avokado, kycklingrulle, lasagne, bagels, lantbröd med extrasaltat smör, ostar av alla dess slag, jordgubbar, munkar, tacos, burritos, dammsugare, crepes, rulltårta, chokladpudding, grillad korv, ellas cafékaka, kanelbullar, vaniljbullar, grovt bröd med skinka, philadephiaost, mozarella och tusen andra saker.
Jag är hungrig, om någon undrade.
Kom och titta på mig, hör min sammetsröst - en äkta gaphals, jag skriker jävligt högt.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Kanske är det en blandning av olika saker, av att jag är sjuk som en gris igen, av att jag är omotiverad inför skolan, av att jag längtar till framtiden, av att jag redan börjar bli förvirrad och stressad inför skolan igen, av att jag inte är nöjd med mig själv. Kontentan är i alla fall att jag inte känner för någonting alls idag. Jag vill inte ens släpa mig utanför dörren, ut i snön med feber som kontrast. Jag vill bara att något förvånande roligt ska hända, det känns som att jag bara går runt och väntar på att något ska hända.
Jag är orolig för pengar och jobb, för skolan och för organisering. Jag är orolig för strukturering och min egen kropp och dess tillstånd.
Jag längtar hem, lite så där lagom - ibland jättemycket, ibland inte alls. Och jag längtar till Falun. Jag längtar efter friheten.
Jag är hungrig och matt, och jag gnäller. Jag vet att jag gnäller. Så som man brukar säga.
Jag vill inte fastna, jag vill hellre gå bakåt, och kanske framåt - i en blandning.
Och framförallt, jag älskar honom. Han den där som tar hand om mig när jag är sjuk och tål allt mitt gnäll. Bara för att han fått det vackraste hjärtat som någonsin funnits.
I'm a broken record, I have bubbelgum in my brain.
jag är lite rädd för havet, i hemlighet
kanske finns det inte längre
Kanske har det aldrig funnits.
Jag är sjuk igen. Ja, ni hörde rätt, sjuk. Igen.
Jag är matt och trött och hungrig, sådär för att gnälla lite. Min hals bränner och likaså min kropp, och jag har inte tid med det just nu. Jag har verkligen inte tid med det.
Dagen har bjudit på en bra sak och en dålig;
Jag sålde både min soffa och min ugn (vilket var bra eftersom jag behöver alla pengar jag kan få)
Jag var på en helt värdelös, kass föreläsning. Det stod en dam, i relativt hög ålder, och mumlade eller kanske svamlade om helt fel saker än det som skulle tas upp. Hälften av föreläsningen var även på bebisspråk, som att det inte redan var illa nog. Så att sitta där helt i onödan och istället bli mer förvirrad inför kursen och tentan samtidigt som febern hettar, njae, det är väl kanske inte toppen.
I helgen ska vi iväg och köpa en säng och bäddmadrass och därefter ett bord med stolar. Vi tar en sak i taget, så löser sig det mesta. Pluggat har jag gjort lite också, tänka sig. Och jag ska banne mig läsa ett kapitel idag också, är det tänkt. Enligt min plan i alla fall. Utöver detta jag hunnit med en massa saker såsom viktiga telefonsamtal och synundersökningar.
Jag kommer inte ihåg allt, jag kan inte hålla allt kvar. Vissa saker försvinner.
jag får liksom ingen ordning
De cirkulerar fritt, alldeles för mycket, alldeles för ofta, kring alldeles för mycket onödiga saker.
Det har varit rookievecka, inte alls samma sak som vanligt, men i stort sett roligt. Jag längtar efter hösten och den perioden istället. Den varma solen och de vackra kvällarna fulla av nyfikna blickar och fumliga händer.
Just nu vill jag bara flytta, tills vi får det gjort kommer det mesta bara vara påfrestande och snurrigt. En massa pengar vill jag ha också, en massa massa massa, som kanske skulle lösa vissa knutar.
Likhet i olikheten, trygghet i det obestämda.
att låta bäckarna flöda
Musik.
Musik
Musik
Vatten
Det fanns inte där
Det fanns inte här.
Stenar, stenar och hav. Vindar och vidder. Maskroser på marken och fåglar som inte kan flyga. Det är grönt. Det är en skugga. Det är mossa eller alger. På oss, på dem, på er. Det växer, det täpper igen våra känslor, det täpper igen sinnen. Vi kan inte se. De kan se, men vi kan inte blunda. Ändå ser vi inget annat än solen som bländar. Det svider. Det svider och det bränner. Det är eld, den är röd. Den är röd och den är varm. Den är gul. Och den bländar och den strålar ikapp med musiken. Kan kan kan, vi kan. Vi kan höra. Jag kan höra och du kan lyssna. Hur kommer det sig att de gula maskrosorna trampas på, utan att någon finns där för att plocka upp dem? Varför simmar ni inte? Varför simmar ni inte?
Jag vill plocka upp de gula maskrosorna. Jag vill plocka upp er. Jag vill låta er lyssna, jag vill låta er höra med mina öron. Varför går det inte att stoppa? Varför hör ni inte musiken?
Havet
Vattnet
Vattnet
Vattnet
Och det är blått.
Någon har hällt glitter i vattnet. Det hörs vid klipporna, det speglar sig i musiken.
Jag vill fram och tillbaka. Jag vill hämta den där stenen utan att lämna min plats. Jag vill fram och tillbaka.
Det finns ett fönster som reser sig mot havet. Det finns en tanke. Hos dig. Hos mig. Hos oss. Det finns en tanke hos dem och det finns en sång, som ingen sjunger. Det finns en sång som bara viskas.
Och jag skall sitta hos dig och jag skall viska. Och du skall höra och jag skall tystna.
Jag vet inte
Jag bara ser.
Och det är vitt.
thinking outside the box
Vi har gjort en del trevligt den senaste tiden, vi har varit hos Elin och spelat spel och tittat på film, vi har varit hos Lasse & Jennifer och ätit tacos och tittat på Band of Brothers och vi har haft det mysigt här hemma med tekoppar och tända ljus. Men samtidigt är jag inne i någon sorts turbulent period. Jag tänker mycket, eller rättare sagt är det oundvikligt eftersom alla tankar trängs i mitt huvud. Det är liksom mycket på gång. Kanske är det den tiden i livet.
Opponeringen gick i alla fall bra och vi har lämnat in den slutgiltiga versionen utav B-uppsatsen, vilket känns oerhört skönt. Jag tror inte det är något problem att den ska vara godkänd. Dessutom fick vi lägenheten som vi var och tittade på, vilket känns ännu bättre. Så nu ska jag igång med en ny flytt igen, och vi får lägenheten från 1 mars men får flytta in lite tidigare. Det känns jättebra, men samtidigt väldigt stort. Mycket ska göras och fixas, och det kommer att krävas en massa pengar för att få det som vi vill ha det. Hur ska vi ha råd med alla möbler och sådant som behövs? Ingen av oss har något jobb, så vi får inte in några pengar utöver CSN. Menmen, man får väl ta ett steg i taget. Nu får jag i alla fall badkar igen!
Thomas och Johannes har fyllt år och Ann har tagit examen. Den firades inne i stan och med middag, bowling och bio på Heron. Avatar var riktigt bra, men 3D-glasögonen skavde bakom öronen. Efter det så sov vi hos Ann för att sedan åka vidare till Backhyttan. Därifrån åkte vi hem igår och tog Alve med oss. Han sitter nu här och rockar loss på gitarren, kollar på Aristocats och käkar nyponsoppa. Helt klart en potentiell rockstjärna det där.
Idag ska vi försöka pimpa så mycket av ovvarna som möjligt, för imorgon kör ju rookieveckan igång igen. Alldeles snaaaaaaaart! Fullt ös. Jag älskar't. Men det kommer att bli stressigt imorgon, jag ska vara fadder, har kursupprop själv och ska representera två styrelser, varav en där jag ska vara med och hålla tal. Mest av allt ser jag fram emot fadderskapet, det är tredje gången jag är fadder nu och det är fortfarande lika roligt. Däremot har jag valt att inte ta lika stor plats och ansvar i år som jag har gjort tidigare. Jag har inte orkat eller haft tid. Och jag har varit stressad nog som det varit.
Förövrigt är jag vilsen. Jag känner mig helt lost, men samtidigt känns det som att jag äntligen hittat rätt. Det är konstigt det där. Jag känner mig lite utanför, vilket till stor del är mitt eget val och mitt eget fel. Men jag är splittrad, trots nya värderingar så känner jag ibland att jag vill, fastän jag inte vill.. Det känns som att studentlivet och allt och alla som hör ihop med det har sprungit ifrån mig lite, och jag saknar det ibland. Jag har nya prioriteringar och nya saker som jag värdesätter i livet, men ibland, när alla runt omkring festar och man själv inte ens har hört något om något sådant, när man inte blivit tillfrågad eller meddelad utav någon, så känns det lite konstigt. Men kanske är det helt enklet så att min era av sådant har svalnat och tagit slut, till viss del. Kanske är det allt liv och all rörelse som man söker när man inte har så mycket annat. Förra året var studentlivet allt jag hade, jag levde studentlivet. Jag var studentlivet personifierat. Jag kände alla, alla kände mig, jag var med på allt, alla fester och diverse utflykter och resor. Förr visste jag alltid när det hände något. Men jag har inte lika bra kontakt med de nya studenterna, vilket jag också har valt själv. Jag har haft viktigare och roligare saker för mig, jag har inte brytt mig på samma sätt. Men ändå... ibland. Jag känner mig lite utbytt och ska nog hoppa tillbaka till min gamla roll, lite i alla fall.
Allting känns ytligt och jag vet inte var jag hör hemma. Jag vet inte var min grundpunkt är. Kanske är det helt enkelt så att det är den jag hittat först nu. Jag har ingen annan än den jag är i nu trots allt, ingen från barndomen, ingen från uppväxten, ingen någonstans. Med sådana människor.
Men jag är nog rätt avundsjuk av mig. På många sätt.
En sak är dock klart.
Folk ska inte komma och tro att de kan saker bättre än mig, vet mer än mig, är bättre än mig på något sätt, eller tycks bättre om. Det är inte möjligt, käre, lille du.
Jag är bättre än du.
Jag är lite arg, för jag viker mig inte i vanliga fall, jag är inte sådan. Samtidigt vet jag att jag är bättre och att jag har det bättre. Men det stör och irriterar, och attityden känns allmänt patetisk och påklistrad.
...hurra hurra hurra
någon sa till mig
Nu bakar vi kaka och glömmer alla bekymmer.
Jag har haft ett par dagar helt utan skolarbete som har bestått utav kvällsmys, film, tända ljus, mysig musik, peppmusik, slappande framför tv:n, soooovande, grönsaks- och fruktbrickor, umgänge med vänner, faddermys, morgonmys, mitt-på-dagen-mys och en massa annat som jag stoppar under rubriken "en gnutta livskvalitet". Solen skiner om dagarna, trots att det fortfarande är kallt, vilket gör att det glittrar ute.
Förutom att använda de här dagarna till att slappna av så har jag framförallt lagt dem till att fixa och dona, i ordens rätta bemärkelse. Jag har varit sådär skönt produktiv och tvättat, städat, hämtat grejer, lämnat grejer, skrivit listor, sorterat papper, organiserat, inrett, plockat och diskat. Och man mår så otroligt mycket bättre i sig själv när det finns lite ordning. Samtidigt har jag hunnit med att bli uttråkad.
Kanske är det min bubbla som är gjord av bubbelgum. Det kanske inte är menat så. Kanske ska jag sluta tänka så mycket, eller rent av börja tänka mer. På vad jag gör och på vad jag tänker på. Kanske på vad jag känner. Men jag tror att min hjärna och mitt hjärta sprängs om jag känner efter mer. För känslorna är så starka att de svämmar över.
Imorgon är det i alla fall slut på de lediga dagarna, för då blir det till att börja med opponering. Det ska nog gå bra, och sedan har vi ändå lite till ledigt innan rookieveckan. Jag tror däremot att den 18e kommer att bli väldigt stressig.
Imorgon ska vi iväg och titta på en lägenhet, en alldeles egen. En alldeles gemensam. Så vi hoppas, hoppas, hoppas på det. Den är billig och den är större. Faktumet att den ligger lite längre bort, ja det får man väl se som extra motion.
Jag växer ikapp mina sinnen nu, och jag längtar.
Det är mycket tankar, och det är mycket tankar som transformeras till bekymmer. Spökbekymmer som egentligen inte finns där utan raseras om man petar lite extra på dem. Men jag är rädd, och mest rädd är jag för rädslan i sig. Jag är rädd för att gå runt och vara rädd. Nätterna har bitit sig fast lite extra den sista veckan, men de ska nog släppa taget snart. Det ska nog släppa.
Look into my eyes - you will see
What you mean to me
Look into your heart - you will find
There's nothin' there to hide
Take me as I am - take my life
I would give it all - I would sacrifice
Don't tell me it's not worth fighting for
I can't help it - there's nothing I want more
You know it's true
Everything I do - I do it for you
There's no love - like your love
And no other - could give more love
There's nowhere - unless you're there
All the time - all the way
Oh - you can't tell me it's not worth trying for
I can't help it - there's nothing I want more
I would fight for you - I'd lie for you
Walk the wire for you
I'd die for you
Jag har också varit lite allmänt bittter och känt mig lite allmänt utpetad. Dessutom har jag ekonomibekymmer (som så många andra), och bekymmer som rör sig kring gungbrädor och balansgångar. Precis som så många andra. Så det är väl, som de säger, världsliga problem.
Att vara lika i olikheten, och vara olika i olikheten.
Att se all skönhet, och bara det.
Och jag tackar Herr Lars, för att du hjälper mig att känna.
som en plätt
Så nu ska det firas med några dagar helt ledigt från skolan. Och då menar jag heeelt ledigt. Det händer ytterst sällan, så det är lika bra att ta vara på det fullt ut. Jocke har bakat en kladdkaka och imorgon ska vi ha faddermys. Förutom det ska de här dagarna bara gå till att sitta i pyjamas framför tv:n och kolla på film eller mysa med Jocke, kanske läsa en och annan bok eller slötitta på TV, men framförallt: sooooooooova, massor.
Jag ska liksom ta igen lite julledighet som jag missat. Förhoppningsvis ta en promenad ute också, kanske fota lite.
Det gäller ju att vila upp sig nu också, det är ju rookievecka på ingång. Dessutom så vill jag inte bli sjuk igen.
Jag är trött och allmänt utmattad både fysiskt och psykiskt, så det behövs.
Kallt är det ute också, kallt som attan. Allt på mig fryser.
Sitter och smågluttar på tavlan på mig och James som sitter på väggen,
och så smågluttar jag på Jocke som fixar te till mig
och så tänker jag, att jag har det rätt bra ändå
För jag har ju de här två, exempelvis.
Det är inte många som spöar dem i söthet inte
Jag kan det där du inte kan
Jag har det där du inte har
Den där lilla hemliga mystiken i livet.
tunnelseende
Hur vet man vart man hör hemma?
Beelzebub
Jag är arg, less och irriterad och måste få avreagera mig lite. Men jag vet inte hur.
Jag blir bara så trött på människor. Allt måste man göra själv och det man inte gör själv det måste man ändå göra själv i slutändan. Jag har sådan lust att bara dra täcket över huvudet och sova sova sova och sedan lämna allt till någon annan. Men, ingenting kommer att lösa sig av det (såsom jag löst saker förut) så det är bara jag som råkar illa ut av det i slutändan.
By the way, jag är hemma och lite friskare nu.
"Det är kväll här och jag har fyllt mitt huvud med tingeling, och man blir sentimental av ingenting"
CRAP
Ingenting går riktigt som jag vill och jag är trött på att vara sjuk hela tiden. Just nu är jag trött på feber, supertäppta näsor, rinnande näsor, rinnande ögon, yrsel, matthet och allt annat som tydligen verkar tillhöra mitt allmäntillstånd. Jag ligger så långt efter med uppsatsen igen så jag vågar knappt tänka på det, och hur mycket jag än vill och måste plugga, så är det omöjligt. Jag fattar helt enkelt inte varför jag måste vara sjuk hela tiden. Räckte det inte med förra året den här tiden? Mitt immunförsvar borde ta sig i kragen, och det rejält.
Som sagt, jag trodde nog aldrig att nyår kunde bli sämre än förra året, men tydligen kunde det bli nästintill lika illa i alla fall. Igår låg jag i sängen hela dagen utan att kliva upp, med hög feber, bihålehuvudvärk och helt borta och förkyld. Jag mådde i princip likadant under nyårsfesten men det blev bara värre och värre under kvällens/nattens gång tills jag trodde att jag skulle tuppa av. Människorna var top noch så där var det inget fel alls, utan det är enbart bacillernas fel att det blev så pass dåligt som det blev, i alla fall för min del. Jag menar, det är inte lätt när man går omkring med ett huvud som känns som en cementsäck som ska explodera, en kropp som är varm som en svart sten i solen och en näsa som är så igentäppt så att man knappt kan få luft men ändå envisas med att rinna som niagarafallen, och så ska man då gå omkring och festa och vara trevlig mot folk man knappt känner. Det finns ingenstans att ta vägen och ingenstans att gå och lägga sig. Till det hemska hörde nämligen att vi skulle sova där, eftersom vi inte kunde ta oss hem, och vi hade missat att ta med oss sovsaker så vi låg tillslut på en madrass på ett kallt golv i en bystuga med en liten filt tillsammans och hade jackorna som kuddar. Så jag sov alltså ingenting, utan låg med extrem feberfrossa och skakade (halvt frös ihjäl/halvt brann upp) med en täppt rinnande näsa hela natten tills vi äntligen kunde åka hem. Och dagen efter, igår, låg jag då som sagt i sängen hela dagen med feber och sov från och till. Dagen idag har inte varit mycket bättre den tyvärr.
Menmen, man kan ju välja att se det hela på två olika sätt; antingen kan man lyssna på dem som säger att resten av året blir som det börjar, eller så kan man se det som att resten av året inte kan bli mycket värre. Jag ska minsann försöka se det så. Jag önskar bara att jag kunde plugga..
Förövrigt så är jag så fruktansvärt arg på mitt hår just nu. Jag hatar det. Jag som i princip alltid varit hyfsat nöjd med mitt hår och tagit väl hand om det skulle nu vilja klippa av allt rakt av. Jag ser ut som ett troll. Det korta håret är för långt och hänger bara i patetiska stripor. Jag saknar ett långt hår, trots att jag när jag klippte av det sa att jag aldrig ville ha långt hår som bara hängde igen. Jag saknar att kunna göra saker med håret. Jag är avundsjuk på tjejer som gör uppsättningar eller lockar eller vad som helst. Just nu ser jag bara ut som en kille som glömt att klippa sig. Och jag gillart inte.
Imorgon ska vi åka hem och jag fattar inte alls när jag ska kunna få ihop den här uppsatsen inom den tidsram som finns.
På sätt och vis är det skönt att komma "hem" igen, om man nu kan kalla det så eftersom jag inte riktigt vet var jag hör hemma, men det jag tycker är sorgligt är att man kommer hem till en lägenhet som på direkten ska städas ur på allt vad jul heter. Jag vet att det ska göras, men det är lika tragiskt varje år. Jag vet att det kommer en massa annat och dessutom en ny jul, men ändå känns det så tomt.
Efter nyårsafton har jag dessutom börjat uppskatta saker mer och mer, som en varm säng med ett täcke exempelvis. Man uppskattar inte de saker man har tillräckligt, inte ens i närheten. Tänk dig tex att vara sjuk och hemlös mitt i vintern, fy sjutton. Jag lider så med alla som inte har ett tak över huvudet och jag ska sluta gnälla så mycket över materiella saker. Hmm.. det kanske ska bli mitt nyårslöfte.
//Jillsan - temporärt och permanent
