acceptans

Juli är över och imorgon åker vi till Paris. Lite mer än halva min första semester är över, sådär på ett ungefär.
Det är konstigt vad fort det går, fast ändå hinner man med saker. Är inte så sugen på att jobba sen igen, men alla måste ju jobba. Och det finns alltid så mycket att se fram emot.
 
Vi har haft både tråkväder och toppenväder, hunnit med nästan allt jag längtat efter här ute i skärgårn. Vi har solat och badat vid stränder och bryggor, åkt båt, paddlat, tältat, varit på loppis, läst böcker och tittat på film. Vi har spelat spel och firat födelsedagar, grillat, fikat, festat med toppenfolk, cyklat på utflykter, plockat bär, metat, ätit glass, druckit rosé och ätit frukost och middagar ute. Jag längtar bara lite efter de gamla somrarna ändå, efter det gamla Håtö. Efter ett liv utan krav. När jag gick i Norrtälje häromdagen kom jag också på hur mycket jag hade upplevt där under åren, och blev rejält nostalgisk över det också. Så många människor som kommer och går i ens liv, så många minnen och känslor som klänger sig kvar. Det finns så många människor som jag känner att jag borde prata med, så många saker att lösa. Det finns saker jag måste ta steget till att lösa.
 
Första delen av juli, innan vi åkte ut hit till skärgårn, bestod även den av finfina saker. Jag avslutade min prövotid, har gått längre och finare sträckor än tidigare, varit något något friskare, varit på camping med båtar och i sällskap av världens finaste människor i Dalarna, hunnit träffa andra delen av familjen, haft Alve på besök, varit på bio 3 gånger, solat och badat, tagit kvällsdopp och kvällspromenader. Jag gick av mitt sista pass och åkte direkt ut till Drottningholm på 30-årspicknick som efterföljdes av helkroppsmassage, femkamp och finmiddag på grönan dagen därpå. Jag har även hunnit med ett kollo, men det var mestadels bara utmattande.
 
En stor trygg punkt har fallit, i min springa-och-gömma-mig-värld. Men när en trygg punkt föll - så kom istället en annan tillbaka.
 
Det har varit fina sommarkvällar som nu, när vi är på väg härifrån, börjar kännas som att de drar sig mot mörkare tider. Det finns mycket sommar kvar, men jag längtar efter hösten också. Efter lättja längtar jag efter riktiga rutiner. Jag längtar efter att kunna träffa alla människor jag vill träffa. Jag längtar efter höstmys, vackra färger, tända ljus, promenader och frisk luft. Jag längtar efter seriestarter och biopremiärer. Och det ska bli ganska skönt att komma hem till sin lägenhet och vardag sen igen i alla fall, få dessa chanser till nystarter. Det är tråkigt att åka ifrån skärgårdsluften, men jag räknar i alla fall med att komma tillbaka på kräftskiva snart, eller liknande festlighet. Kanske komma tillbaka för en ö-tripp eller för att visa upp mig inför zombiewalken.
Jag tror augusti blir en bra månad.
 
Jag ska även försöka få in allt som händer i september. Det händer mycket i september. Och innan man vet ordet av så är det födelsedagar, N.Y (som jag måste lösa planeringen kring), halloween, första snön, advent och jul. Och julmys. I övrigt längtar jag bara efter att kunna gå all in igen, tillbaka till förra våren någonstans och ännu lite mer än så. Jag klurar på vad jag vill göra i livet, försöker att slipa på en abstrakt plan.
 
Nu vill jag bara ha rocken. Den gamla hårdrocken. Och jag vill sjunga och dansa. Och träna.
Och gå - överallt och vart som helst.
Och styrkan att vara i nuet, sådär lagom mycket.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och jag saknar dig hela tiden.                                                                                  Sommarregn.

Cray cray

Det är tre pass kvar till min första riktiga semester. Två dygnspass och ett vanligt. Sen efter det fyller min syster 30 och därefter är det skärgården efterföljt av Paris som väntar. Mer än så försöker jag att inte planera. Men nog planerar jag annat, jag planerar halva och hela livet - igen, på nytt.

Solen skiner, och jag försöker fokusera. Fokusera på allt fint jag vill och ska göra. Allt fint jag gör ganska ofta. Känner mig obeskrivligt trött och ur balans efter en veckas kollo men försöker komma på banan igen.

Jag saknar och vill saker. Som vanligt. Vet knappt vad jag vill. Vet vad jag inte vill. Jag har massor med idéer och mål, stora och små. Jag försöker fixa saker.

Ibland känner jag mig ensam och oförstådd, ibland inte. Ibland försöker jag att inte gnälla, ibland skiter jag fullständigt i vad folk tycker.

Jag har haft en underbar campinghelg med båt i Dalarna. Rent stek. Längtar efter resten av sommaren, men även höstvindarna och höstfärgerna. Längtar efter att kunna träna igen. Hela juni har gått i sjukhetens tecken, som vanligt. Men jag vet vad jag måste göra nu, vilket jag visserligen vetat förut också. Första sommarmånaden bara flög förbi (som alltid), och däri midsommar och en del sol och bad och allt som hör till. Vi hann även med att vara i Falun, i skärgårn, få besök av Elin, fika i stan, grilla på stranden och jag hann med att promenera milen - såna tjusiga grejer.

Kämpa kämpa, en ny period är snart över. Den kommer aldrig tillbaka.

 


Du

Jag drömde om dig inatt igen. Igen. Det är ingenting konstigt med det, det händer näst intill hela tiden. Ibland är det jobbigt att vakna, men oftast är det en skön känsla ändå, att få ha lite mer tid med dig.

Jag tittar på bilder på dig. Ofta. Oftast varje dag. Jag ser dig le och jag börjar att gråta. Alltid. Jag saknar att se dig le, på riktigt.

Jag saknar att ha mer tid tillsammans med dig. Jag saknar att höra dig säga mitt namn. Alla relationer är olika har jag förstått, det har jag sannerligen förstått. Den vi hade var annorlunda. Det spelade ingen roll om vi ibland inte sågs på någon månad, det spelade ingen roll alls. Du fick mig alltid att le, du fick mig alltid att skratta och älska mig själv. Jag kunde alltid ringa, du kunde alltid smsa. Jag visste vad du tänkte, du visste vad jag kände.

Du var underbar. Du ÄR underbar. Du är evig och aldrig bortglömd. Och ibland känns det som att du bara är någon annanstans. Som att jag bara väntar på att du ska komma tillbaka.


RSS 2.0