Jag vet verkligen inte vad jag vill. Jag vet verkligen inte det.

Är det nu man ska veta det?

Jag vill så mycket. Hela tiden. Så intensivt.

Jag tror att det är mitt största problem och min största styrka.

 

Det enda jag vet just nu, är att jag verkligen längtar efter våren. Och sen efter det sommaren och hösten. Och sen lite jul på det. Det är just de här två månaderna, januari och februari, som alltid är värst - varje år. De är mörkast, sjukast, längst och tråkigast. Jag vill ha vårdofter, bara ben, avklippta jeansshorts, joggingturer i solen, promenader i gräset på kvällarna, vin och öl på klipporna, sommarregn och sen höstlövsprassel. Jag vet, jag borde ta vara på nuet och allt det där, men för tillfället längtar jag hellre lite. Man kan inte alltid vara så jäkla mindfulkorrekt hela tiden. Jag vet också att jag inte är färdig, något som jag precis klurat ut. Jag vet inte vilken riktning mitt liv kommer att gå i, men samtidigt kanske det är meningen att man inte ska veta det.

 

Februari har varit aningen mindre intensiv än förra månaden. Jag börjar komma in i saker, göra små framsteg och känna mig lite mer bekväm. Lagomt bekväm. Jag har haft jobbat intensivt, haft en underbar återhämtningshelg i Falun, varit på torsdagsfika, promenader i stan och på yogaklasser. Jag har haft lugna stunder hemma, äntligen köpt efterlängtade konsertbiljetter och andats skärgårdsluft. Jag har planerat och funderat, njutit av lediga dagar, firat allahjärtansdag, umgåtts med nya vänner och med småtroll och jag tacklar fortfarande saker jag måste tackla, i små steg. Jag har blivit sjuk igen, (silent applause). I skrivande stund har jag precis påbörjat min första antibiotikakur på väldigt länge. Smärtan i huvudet är bokstavligt talat extrem och jag är fast i sängen.

 

Jag medger att jag har saknat att skriva. Kanske är det dags att hitta balansen i begränsningarna lite.

Jag vill skapa. Och jag vill hinna med. Jag vill hitta tillbaka till mina ord igen, och de vill hitta tillbaka till mig. Jag är för mycket för det här en- och tvådimensionella planet vi alla lever i. Jag tänker springa, och sjunga och dansa. Jag tänker inte stanna upp. Jag tänker gå kurser och jag tänker simma i havet. Jag tänker sitta i mitt hörn i gamla stan och måla akvarell och jag tänker se hela världen. Jag tänker fly hem till skärgårn, och jag tänker fly till min barndom, återigen.