När jag är klar med allt det här, någon gång. När allt detta är över, och med det alla aspekter av det.

Då ska jag aldrig någonsin låta det bli såhär igen.
Det gäller att ta hand om sig själv i tid.

Var ute och gick på en omkring två timmar lång powerwalk, i skogen och runt utkanterna av stan. Så otroligt skönt att kunna ha orken att röra sig lite igen, att få lite motion, frisk luft och lite sol.
En bra start på dagen, helt klart. Och jag är stolt, än sålänge.

Jag gick på vägar jag gått förut, för länge sedan men ändå så nyligen i mitt huvud. Och jag gick förbi och tittade på min gamla, första, lägenhet. Plötsligt slog det mig att det börjar närma sig slutet av en era.

Jag tittade på hästarna, plockade midsommarblomster och lyssnade på vinden.
Och jag slutade aldrig att gå.
I början kändes det jobbigt, men det blev lättare och lättare och efter ett tag gick fötterna nästan av sig själv och det kändes lite som det gjorde när jag brukade promenera förut. För en stund kom gamla promenad-Jill tillbaka. Jag har saknat det och hoppas jag kan komma igång, hitta kraften i kroppen och komma tillbaka till det igen.

Att gå omkring sådär, framförallt i skogen, får en att få perspektiv på saker och ting. Det tillsammans med naturen, hela fridfullheten och fåglarna som kvittrar. Skogen påminde mig om ett tidigare liv, ett liv som kändes så bekymmersfritt när man tänker tillbaka. Ett liv som liten. Dessa perspektiv kommer sig också av plötsliga dödsfall, blandat med solen, naturen och saker man ser fram emot. Allt ter sig plötsligt så litet i det stora hela.
Promenader som denna gör att man kan rensa tankarna. Det är skönt, och behövs oftare än man tror. Det bästa är när man gåt helt utan mål och bara låter fötterna ta en någonstans, utan att tänka så mycket. Vinden hjälpte till idag också - ibland fick jag skjuts och ibland fick jag välbehövligt motstånd. Samtidigt kändes det som att blåsten, med hjälp av solen, blåste bort alla tankar och bekymmer och fullkomligt rensade ur kroppen.

Jag har det bättre än så otroligt många andra människor i världen.
Jag har en underbar sambo och en ljus framtid med honom.
Jag har två härliga familjer som jag älskar och som älskar mig.
Jag har underbara små syskonbarn som älskar mig villkorslöst, utan tankar på sådant som bekymrar mig i vardagen.
Jag får göra en massa roliga saker framåt vilket inkluderar en hel sommar och Gotland, midsommar och festival.
Jag har ett nytt, utmanande jobb med trevliga arbetskamrater och snart ekonomisk trygghet med en kontinuerlig bra lön in på kontot.
Jag har underbara minnen.
Jag har många bra erfarenheter.
Jag har drömmar.
Jag har möjligheter att följa mina drömmar.
Jag har hela världen till mitt förfogande och hur många chanser som helst att utforska den.
Jag har hela livet framför mig.
Jag har snart en färdig utbildning, bara 21 år gammal och med toppbetyg.
Jag har inte cancer, eller andra hemska sjukdomar.
Jag har varit skonad från missbruk, våld och mycket dödsfall i min närhet.
Jag har ett hem i skärgården, vid havet.
Jag kan njuta av den vackra naturen, vart jag än vill i princip, lyssna på fåglarna och lukta på blommor.
Jag har vänner.
Jag har intelligens.
Jag har kreativitet.
Jag har många spännande saker som jag inte än vet om, som väntar bakom hörnet i framtiden.
Jag har med det sagt många möjligheter att utforska livet.

Allt detta, och det jag mår och har mått så dåligt över är främst:

- en fånig hemtenta på 7,5 fjuttiga högskolepoäng
- C-uppsatsen, fåniga fjuttiga 15 högskolepoäng, där det empiriska jobbet faktiskt i stort sätt ändå är klart och det som återstår är att skriva ihop det hela.

Och bara dessa två, i samband med att jag varit sjuk nästan hela sista terminen. Hade jag inte varit det så hade de med all säkerhet varit klara. Men nu har jag ändå gjort två stora hemtentor under tiden samt delar på uppsatsen, samtidigt som det att kroppen inte fått vila. Så ja, det får väl ta lite längre tid in på sommaren då. Jag har ändå så mycket roligt som väntar, och uppsatsen kan max förpesta mig fram till senast oktober.

Hur kan dessa två små saker, i det stora hela, ha fått förpesta mitt liv och min vardag så mycket?
Det känns dumt och fånigt, men är dock ändå ingenting jag kunnat göra så mycket åt.
Hälsan går först och jag har hela livet på mig att göra saker, och det kommer komma värre saker att oro sig för.

Om 5 år kommer jag ändå inte ha detta att tänka på. Och av erfarenhet vet jag ju att jag gått igenom så många saker som känts omöjliga och fruktansvärda men som sedan löst sig tillslut på något konstigt sätt. Jag kommer att göra klart uppsatsen, jag vet ju det. Visst, sommaren kanske blir ganska tröttsam, men det är dumt att klaga och må så dåligt.

Nej, nu ska jag banne mig skriva den där jäkla pedagogiken så att i alla fall den försvinner. Om jag så ska sitta halva natten så ska den bli klar idag! Sen är det bara fullt ös och ge järnet så gott det går med C-uppsats fram tills flytten så får vi se vart det hamnar.

Nej, idag börjar jag om på nytt.
Och jag saknar Falun och skärgården. Jag saknar folk som jag snart får träffa.

Alltså, det här med dagar och dagsrytm. Jag blir tokig.
Alla pratar om att det är fredag, men jag har ingen koll. Jag har ingen aning om vilka dagar det är nuförtiden och för mig är det absolut ingen skillnad. Jag hinner inte med att göra några roliga saker eller slappna av, eller hitta på något spontant. För även om jag inte kan plugga så somnar jag bara.

Jag är bara fast i den här bubblan och jag vill ur den NU!

Jag vill kunna få lite rutiner igen, och kunna få riktigt helg med allt vad det innebär. Jag vill kunna känna det som alla andra känner när de säger "yey - fredag!". Men när man inte går i någon skola eller jobbar, utan bara ligger hemma och mår dåligt så blandas allt bara ihop. En fredagskväll för mig är inte något mer än en tisdagskväll. Samma saker, samma ångest. Gör ingenting, men hinner inte göra något annat. Så har det varit länge nu

Jag kommer att älska att jobba på mitt nya jobb; 100%, 8 timmars arbetsdag, aldrig helger, aldrig kvällar! Då vet jag när jag är ledig och inte, kan gör det jag ska när jag är på jobbet och kan njuta och planera in roliga saker som normala människor när jag är LEDIG! Sömnen kommer bli bättre då också. Just nu är ju min kropp ett vrak. Men det kommer bli bättre!

Förövrigt hade vi världens värsta åskväder här för ett tag sen. Dunder och brak så vi faktiskt hoppade till på riktigt. Det kom från ingenstan; blixtar, enorma hagelskurar, störtregn och dunder och dån!
Och internet och TV:n blev knasig.

Idag sa Alve till mig att en jättestor köttätare hade ätit upp hans regnkläder så att han inte kunde vara ute. Det ska jag också köra med nästa gång ;)
Dessutom sa jag att han skulle komma hit och hjälpa oss att städa vår lägenhet (de kommer vara med under flyttstädningen) och då var svaret såklart: "Är ert hus ganska stökigt?" Han sa också att han skulle komma med en bilbana till oss, med gröna gubbar i, om 3 minuter (jag har då inte sett till honom än), att han hade hittat en jättestor fladdermus och att jag skulle få en ormtårta när jag fyller år.
Helt klart idolvirke.


Nu ska jag och Jocke ut och känna på den friska luften efter åskan!

Det finns två saker som gör mig lite ledsen.

- Att se alla som börjar bli färdiga, har fått klart sina examensarbeten och firar till höger och vänster med examensfester, middagar, baler och jag vet inte vad. Det är lite tungt, trots att jag vet omständigheterna. Jag hade aldrig några tvivel på att jag skulle vara en av dem

- Att titta på gamla blogginlägg och se hur bra allt gick, hur glad jag var och hur bra jag mådde. Inser att när jag skrivit förr om hur dåligt jag mådde, så hade jag ingen aning om vad dåligt var. Jag saknar mig själv, och jag saknar allt det lättsamma och mysiga.

Och jag har så mycket framför mig.

Den där produktiva dagen blev det inte mycket av. Jag slocknade och sov några timmar. Synd.
Dessutom drömde jag att jag blev attackerad av en känguru.

Återigen blev det "en annan dag" som jag fick ta tag i allt.

Konstant trött människa som dessutom förlorat sömn, det slutar ju inte bra tyvärr :)

Jag ber i förväg om ursäkt för eventuella upprepningar i detta inlägg. Jag kan ha en tendens att göra sådana om jag har mycket jag vill säga.

Igår var jag på konferensresa till Åland med nya jobbet.
Det var hur kul och intressant som helst, trots att jag höll på att somna eftersom jag bara fått tre timmars sömn innan och klev upp vid fyra. Dessutom var jag proppmätt efter att ha fått en massa gratisbufféer och fika och diverse hela dagen. Och lön på det också, inte helt fel.
Dubbla fina regnbågar såg vi igår också.

Jag är megaladdad (i huvudet, inte kroppen). Och solen skiner! Det finns alltid fasta, trygga punkter i livet som kommer finnas kvar, hur jobbigt allt än är och hur dåligt man än mår. Sommaren hjälper till den också. Mitt liv börjar på riktigt nu! Allt känns jättebra, framtiden känns ljus, jag börjar må bättre. Allt det där andra är bara bagateller i det stora hela, en sådan liten del av livet. Futtiga små högskolepoäng som jag vet att jag i sinom tid kommer att få klart, så snart som möjligt. Framåt väntar ju en framtid: jobb, underbar sambo, familj, sol, vänner, skratt. Och längre fram väntar väl kanske giftermål, barn, resor och sådana saker. Jag känner mig lugnare. Livet känns hyfsat ordnat för en gångs skull. Och framåt väntar så mycket nya erfarenheter, nya vänner och en massa annat - utanför denna bubbla. Det blir ett helt annat liv.

Jag kommer att kunna börja uppskatta saker mer framåt, det krävs att man får lite perspektiv på livet. Men jag tror inte sådana ihållande perspektiv kan fås utan att man tyvärr måste vara med om hemska saker av olika slag. Helt plötsligt börjar jag kunna se att det finns mer saker i livet. Det är som att det öppnar sig ett hål i allt det mörka som varit de senaste 7 månaderna. Jag är inte dum, man börjar inte må bra bara sådär poff, men trots att jag kommer att ha mina svackor och trots att det som är jobbigt fortfarande finns kvar, så är det som en sorts revolutionerande känsla i kroppen. Känslan gör att det mörka inte längre är lika överhängande och förpestar det allting annat konstant, lika mycket. Jag har känt att det varit på gång i några dagar, men genombrottet kom nog igår på jobbkonferansen. Plötsligt har jag kunnat somna och vakna några dagar utan direkta ångestattacker, klump i magen och svårt att andas. Jag känner mig laddad! Och jag har blåst upp saker långt utanför deras egna proportioner, eller ja, mitt psyke och min trasiga kropp har. Nu ska jag komma igång - för jag har gjort min plan mer realistisk och släppt på pressen. Nu ska bara spärrarna släppa och energin infinna sig också. Men jag tror att dte är lättare att göra något över huvud taget om man har en mer tillåtande plan, för har man en för orealistisk plan så känner man bara att "ja men det där skiter sig ju ändå", och så gör man ingenting istället.

Idag ska jag försöka vara produktiv, trots den extrema tröttheten. Det är trist när man själv vill plugga, men inte kroppen. Jag vill bara få bort allt med skolan nu, få det undanstökat. Det finns viktigare, större saker i livet att bry sig om och planera. Det känns så skönt att kunna se fram emot saker igen! Och att stressen släppt lite; den där C-uppsatsen får ta den tid den tar. Jag vet ju att jag kan, och det verkar alla andra veta också, även chefen. Hälsan först - ingen stress!

Jag längtar efter allt i sommar! Gotland, P&L, jobb med härliga, roliga och underbara kollegor, midsommar, födelsedagar, paddling, Dalarna, skärgårn, Stockholm, skansen, grönan, examensfiranden, bad, sol och en massa annat.
Och nog för att man inte ska vara materialistisk; men jag längtar efter pengarna! Herrejösses, jag kommer att ha en massa pengar för första gången!! Inte än, men om ett litet tag. Månadslön känns riktigt bra. Det känns ännu bättre att månadslönen som ingångslön är bra och att jag, så fort jag fått klart uppsatsen, kommer få löneökning, det känns bra att jag kommer få sl-kort och jobbtelefon, att jag kommer få friskvårdsbidrag och semesterersättning och att jobbet är i Stockholm och är på 100%. Nog för att det bara är ett vikariat än så länge, men det löser sig nog till hösten eller så. Jag ska självklart inte börja slösa pengar, men för första gången någonsin känns det som att jag kommer att kunna unna mig saker i alla fall.




Det känns så skönt att få komma härifrån nu! Jag är så pepp på flytten!
Jag vill ha Stockholm och skärgården och mitt liv, nu! Snart är det sommar och jag ska dansa! Klar uppsats eller ej. Jag har en skitsnygg underbar sambo, en härlig familj, en härlig svärfamilj, vänner, ett bra och utvecklande jobb, en utbildning som jag presterat skitbra i med höga betyg som snart är klar, en sommar och hela mitt liv framför mig, jag kan sjunga och får spela in en del, jag börjar må lite bättre i kroppen och jag kommer snart vara mer nöjd med mig själv. Varför klaga liksom? Det som är jobbigt är ju egentligen en sådan liten del, men min hjärna har gjort det till en enorm del för mig. En del som har förstört så otroligt mycket för mig senaste tiden. Det beror väl på kraven från mig själv, men även kraven som jag trott och inbillat mig att andra har/haft.
Nej, bums bort!
Min kropp har helt enkelt behövt att inte göra nånting på ett tag. 2011 har varit ett jävla år hittills, med en tung vinter och vår. Men nu kommer andra delen nog bli bättre ska ni se. Jag tar mig igenom det här. Och jag ska återgå till den livsnjutare jag var förut.

Nu håller vi tummarna för att jag inte går och blir dundersjuk igen bara!



Aaron: jag var och lämnade en ros till dig igår. Himla tur, eftersom jag fick reda på idag att jag inte kan komma på din minnesstund. Så nu har brädan lite sällskap där den ligger i alla fall. Tänker på dig.

Hur kan livet vara så skört?
Det är helt ofattbart egentligen, och det får en att inse att saker inte är så stora som man gör dem.





"Rebel", my new last name
Wild blood in my veins
Apron strings around my neck
The mark that still remains


Idag gråter jag för dig, din familj och din flickvän.
Och jag kommer aldrig glömma oss på dansgolvet, jämförandes av Metallicatributes på våra kroppar.
Jag önskar att vi hade hållit kontakten.

Rocka loss i himlen nu Aaron <3
Hälsa Cliff från mig.

Det är lördag.

Lördag, en sådan där dag när "alla andra" t.ex. tar sovmorgon, ska spela match, umgås med familjen, grillar, festar eller gör lite vad de känner för. En sådan där favoritdag.

Men nej, jag känner tyvärr ingen skillnad, och det är sorgligt. Det är som vilken annan dag som helst i den här bubblan, och jag kan inte göra någon av de där sakerna.

Jag hade så gärna velat gå på min sista ingolfgrillning med ovve på mig idag.. men jag ligger massor efter i min redan reviderade tidsplan, pga att jag sover hela tiden, så det går nog inte.

Mardrömmar, näsblod, katarrkramper och stressutslag. Yey.
Jag känner i alla fall att jag lever.

Solbränna, rufsigt hår, trasiga skor och festival - kom nu tack.
Fräknarna, solen, friheten och vännerna - kom nu tack.

Musiken, det underbara kaoset - kom nu tack.

Gotland och midsommar - kom nu tack

Livet - kom tillbaka nu tack.

Jag trampar och trampar men kommer ingenvart. Jag har fortfarande ingen ork, men jag hoppas på att kunna börja snart. Komiskt, folk pratar om hur de ska få klart uppsatsen - jag pratar om hur jag ska kunna börja.

Folk har lagt en massa tid, möda och energi på detta, energi som jag inte haft, och om jag ska lägga lika mycket som alla andra (ja jag vet att man inte ska jämföra) så kommer jag få jobba hela sommaren och inte må bra på mycket mycket längre. Jag vägrar. Jag vill må bra och komma bort härifrån NU.

Jag vill bara få vakna en morgon och känna mig lycklig. Jag vill vakna upp en dag, precis som jag gjorde förut, utan att vara stressad ifrån det ögonblicket jag slår upp ögonen och istället vara glad över en massa saker. Jag vill kunna sova en natt utan mardrömmar. Jag vill att Jocke ska kunna få spendera en dag med sin glada, vanliga flickvän. Jag vill kunna njuta av att bara vara med min underbara sambo, eller syskonen eller syskonbarnen eller vänner. Det var väldigt länge sedan nu, över ett halvår. Det är som om ett spöke följer mig vart jag än går, och inte en enda sekund kan jag smita från det. Tyvärr. Jag vet att andra kan göra sådant, men jag är inte som andra och andra är inte som mig. Jag önskar att jag kunde ta saker lika lättsamt som andra.

Det är heller inte bara uppsatsen som gör att jag mår och har mått som jag gör. Det är allt samtidigt, det är hela atmosfären från att jag vaknar tills jag somnar, en helt omslutande känsla, en konstant stress och en svart klump i magen; att inte vara nöjd med sig själv på olika sätt, ekonomi, jobb, flytt, framtid och mycket annat. Det här började långt innan uppsatskursen började och det är väl också därför som kroppen blivit som den blivit och det blivit så jobbigt som det varit med det här sista. Kroppen är slut. Efter alla år av att hålla uppe fasader och kamp för att ligga i topp. Och nu kommer känslan av att snubbla på målsnöret, att inte räcka till när det väl gäller.

Jag är samtidigt tacksam - jag är enormt tacksam över att jag har min älskade Jocke som finns här, som finns här och stöttar mig med allt ifrån små till stora saker. Bara vardagliga saker som att diska, städa och kliva upp ur sängen är jobbigt. Att försöka planera framtiden är outhärdligt just nu, för jag ser den inte. Men Jocke hjälper mig med allt. Och han hjälper mig att andas när allt är som värst. Men jag lovar, jag kommer att komma tillbaka till mig själv igen, så småningom. Jag behöver bara lugn och ro och stöd och förståelse kring att jag faktiskt mår så dåligt som jag gör och gjort. Det kommer att lösa sig. Och jag kommer bli awesome igen. Jag tror alla männsikor går igenom någon riktigt tung period i livet, det här är förmodligen min.

Jag får helt enkelt hoppas på att komma igång nu, köra järnet hela vägen fram till flytten och hoppas att uppsatsen (och även pedagogiken) blir klar tills dess. Jag får helt enkelt inte lägga lika mycket själ på den som andra gjort och jag får helt enkelt snabba på den här "processen" som andra menar att man måste gå igenom.
Jag får väl låtsas att jag vet vad jag skriver om, skriva något som låter bra, och sedan verka blåögd. Det här examensarbetet ska i alla fall inte få förpesta mitt liv längre än till augusti, max oktober. Just nu känns det bara som att jag befinner mig i ett kaos - jag vet ingenting om ämnet och jag vet inte vad jag ska ha för "ram" på arbetet. Jag har inte läst något, jag har inte skrivit ett ord. Jag vet inte hur jag ska positionera mig och jag blir stressad över att varje dag se bevis på andras effektivitet och på min ineffektivitet. Ineffektivitet som jag inte kan göra något åt, och det är så jävla frustrerande. Även om jag börjar må bättre rent fysiskt nu så har kroppen inte återfunnit någon kraft. Jag kan inte fokusera på något mer än korta stunder. Och tro inte att jag hittar på; för vilken vettig människa skulle frivilligt välja den här stressen och ångesten som kommer av att inte ha gjort något?

Senare, någon gång framåt, kommer jag titta tillbaka och se på det här helvetet med nyvunnen styrka. Man kan ta sig igenom allt djävulskap (c-uppsatser, sjukdomar av alla dess slag, depressioner och en massa annat) samtidigt och ändå komma ut med huvudet kvar på kroppen. Jag är övertygad om det (trots att jag ibland, under mina värsta stunder av ångest, tvivlar). Jag hoppas nu bara på att jag kan hålla den "plan" som jag har satt upp. Det skulle vara guld. Men förmodligen är det väl för orealistiskt att utan direkt förkunskap kunna skriva typ 4 sidor på C-uppsatsen per dag.. Håller jag inte planen blir jag meer stressad, och så fortsätter det sådär.

Idag har jag fått choklad med grädde av Jocke för att lindra katarrkramperna. Jag har druckit kamomillte och tänkt "ta dig i kragen, det är bara en 15-poängskurs" och gråtit en skvätt. Det har varit jobbigt. Men - jag har även haft två fina dagar i Stockholm med solpromenader, biopremiär (toppbetyg!) och inspelning av lite mer sång. Jag hatar att behöva åka därifrån.. Jag behöver Stockholm.




Jag är den enda som vet vad jag går och har gått igenom. Så ingen kan döma mig förutom jag själv. Och det gör jag inte. Jag övar i alla fall på att inte göra det. För det är jag inte värd.

Och de som kanske tycker att jag delar med mig för mycket av mina tankar och känslor: jag bryr mig faktiskt inte. Alla mår bra av olika saker. Jag mår bra av att skriva av mig och dela med mig, även till folk som jag inte vet vilka det är. Det gör allting lite lättare. Inte för att få uppmärksamhet (vilket jag vet att vissa tror) utan för att visa på olika delar av en människas liv. Ibland kan man kanske hjälpa någon annan på vägen.
Så ni som inte vill läsa - läs inte. Återkom gärna senare i sådant fall, när jag blivit "normal" igen.

Jag är så otroligt besviken på mig själv innerst inne. Jag tror att det är det som är den största stenen. Detta trots att jag vet att jag inte har någon anledning till att vara det. Jag är inte dum och jag är inte slö, för vore jag slö så vore jag ju dum för ingen vill ju ha saker som släpar. Ja ni fattar.

Men undermedvetetet känner jag att; jag är ju bättre än såhär! Och samtidigt som jag är rädd för att vara besviken på mig själv, är jag rädd att andra ska vara besvikna. Det är dumt, för jag kan inte rå för att jag inte har och har haft orken. Jag måste få mig själv att inse att jag inte är dum; för jag tror faktiskt inte att jag kan gå ifrån att ha presterat toppenbra genom hela skoltiden till att helt plötsligt bli korkad. Jag vet ju det, jag vet ju vem jag är och vad jag är kapabel till. Men ibland hjälper inte det.
Det är min inställning som måste ändras, i grunden. Trots att jag säger att jag ska ta tid på mig, att jag vet att jag inte ska stressa etc. så går min hjärna, min kropp och alla ångestvibbar på högvarv hela tiden. Jag kan liksom inte acceptera situationen, innerst inne. Jag kan inte acceptera att just detta händer just mig. Jag kan inte acceptera att jag går hela dagar utan att göra någonting, utan att orka göra ett skvatt och med känslan av att stressen och pressen bara ökar och ökar och ökar, samtidigt som jag bara sover och sover och sover. Jag vill inte gå till läkaren igen, men jag måste väl snart för att kunna få en remiss till immunologen. Men jag tror egentligen att den situation jag och min tråkmåns till kropp är i beror mest på den situation som min tråkmåns till hjärna befinner sig i. När den överhängande stressen släpper så kommer förmodligen det mesta bryta ut i en enda stor sängliggarmånad eller något, för att sedan försvinna. Man kan ju bara hoppas att lite av den "goda" stressen iom nytt jobb och liknande hänger kvar och gör att saker och ting inte bryter ut så hemskt under sommaren.


Jag vill börja leva mitt liv igen.

I nuläget känns det läskigt, kaotiskt och snopet.
Snopet över att andra får sin examen i tid, snopet över att andra får vara friska, snopet över mycket.
Jag vet att jag inte borde känna så, men jag gör det ändå.

Jag har också börjat planera lite smått, och bara det att kunna planera framåt är ett steg i rätt riktning. Sen att den där planen förmodligen inte kommer att hålla mer än en dag, det är ju som det är.

Ikväll ska jag i alla fall njuta av Stockholm, av Pirates-premiären på Rigoletto och av promenader kring Djurgårn. Sedan är det snart flytt, Gotland, midsommar och P&L! Tänk att det dyker upp så mycket saker att se fram emot mitt när allting är som värst.


Ge mig tid, ge mig ork och ge mig en hållbar ekonomi. Tack, det var dagens tre önskningar.

Ett tyst regn blandat med kvällssolen och lite fågelkvitter skulle kunna vara bland det finaste som finns.

Nu smakar jag försiktigt
Skiljer varmt ifrån kallt
Jag måste lära mig från grunden
Jag måste omvärdera allt

Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
Jag hör ett hjärta som slår
Inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi
För en välkommen vår



Ta mig framåt, snälla.
Jag har inte driften just nu.

När jag inte kan göra så mycket verkstad
så skriver jag ned tankar istället.

Människor kan vara hur elaka de nu känner för att vara, men inte påverka mig till drastiska förändringar som människa. Som sagt, det finns många guldkorn i vardagen och sen finns det några omogna, fega, elaka rötägg också. Tro inte för en sekund att ni kan döma mig om ni inte känner mig på riktigt.

Och om dessa rötägg inte vill läsa, så varsågod, det är bara att lämna sidan ↑


Själv ska jag jobba mig framåt och njuta av livet och inte lägga energi på att vara elak mot andra.

Jag blir ledsen av elaka människor som tror sig veta mer om livet och om mig än vad de i själva verket gör.
Det finns en bunt.
Jag blir ledsen, men egentligen tycker jag mest synd om dem.
Jag fattar inte varför folk måste vara så osäkra så att man måste döma andra människor hela tiden, utan stabila grunder för det heller.

Snart, när jag mår bättre och blir mig själv igen, kommer de inte kunna komma åt mig på samma sätt mer.

Sedan är det inte så lätt att förstå mig heller, om man inte tagit sig tid att lära känna mig.
Men det finns en bunt som gjort det också.
Och ni är underbara.

Vissa har guldkant, vissa kommer att rensas bort. Det är dagens sanning.

Massor med kramar till Jocke, Beris, Andersson, Jossan, Holmen, Jacob, Rebecka, mina syskon, Carro, Eva, Basse, Frida, Alice, Vicki, mina föräldrar, mina syskonbarn, mina svågrar, Elin&Micke, Cia&Anders, Robban och många många fler som gör dagarna värda att leva.


Nu ska jag sova, för Cocillanan och morfinet däri gör mig trött. Så jag får ignorera att jag inte fick gjort det jag skulle idag.. heller..

Jag ville bara tillägga att efter den hemska dagen i Västerås igår och allt bölande, så mötte min kära sambo upp mig i solen och bjöd mig på kulglass med extra strössel. Vi promenerade hem i solen längs med ån och jag kom på mig själv med att vara lite lycklig mitt i allt.

Han är bra att ha den där dalmasen.
Han är ganska underbar faktiskt, och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Någonstans på vägen var jag väl tvungen att inse min dödlighet.
Jag önskar att jag kunde ta lika lätt på saker som andra, men tyvärr, jag är inte en lättsam människa.

Den här dagen har sugit ur all kämparglöd och den gnutta framtidsvision jag hade. Den drog musten ur mig, bokstavligen. Jag kom hem och däckade i soffan och förlorade ännu lite mer tid.
Nu ger jag bara upp allt, jag klarar inte det här. Jag orkar inte mer. Jag vet ju inte hur man gör det här. Och människor är läskiga. Jag har ingen struktur, och det spelar ingen roll hur många gånger människor säger att det kommer att bli bra. För jag kan inte se hur, och man måste kunna göra något för att det ska stämma.


*Jag ringde till Johannes och frågade honom vad man skulle göra om man var ledsen, för att bli glad igen.
*Han sa att jag skulle sjunga en sång.
*Jag frågade, "vadå för sång"
*Han sa, "en sång som du verkligen vill sjunga"

Det gick inte så bra;
Tårar, tårar, mera tårar.

Stockholm 02, maj med vackert väder
Jag märker inte längre vad som görs
Jag stör mig på ett ljud som inte hörs
Den här stan är klädd i kejsarens nya kläder
Runt omkring
Ingenting

Jag säljer inget längre, jag har stängt butiken
Jag gör mig inte arg på nån reklam
Tavlan är en fläck med färggrann ram
Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken
Som du sa
Det är dags att dra

Jag lyssnar inte längre, jag stänger fönstret
Inget värt nåt, som inte inger hopp
Jag rusar inte längre erat lopp
Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret
Jag gömmer mig
Jag värjer mig

När sommarn kommer flyr jag över haven
Där ingen vet, där ingen kommer in
Men sommarn dör och min rastlöshet är min
Och om vintern står jag gömd längst in i baren
Och tiden går
Månad, år

Stockholm 02, maj och skymning faller
Jag hoppas på ett kort som inte lagts
Jag litar till ett ord som inte sagts
Min lust är fri, men min frihet är bakom galler
Res med mig
Till ett annat land

För vi faller, faller, faller
Jag faller, faller, faller

Hat. Ilska. Uppgivenhet. Besvikelse.
Förstörd.
Allt är kört.

Jag höll på att börja gråta på handledarens rum och störtgrät i telefonen direkt efteråt.

Pladask föll jag och mitt ego till marken, och samtidigt är jag förbannad.



JÄVLA AS, ALLT.

Ska iväg på handledning i Västerås idag, vilket känns riktigt illa faktiskt. Dels för att min kropp är trött och matt, dels för att jag fortfarande hostar som en blådåre och att det kommer att bli jobbigt att gå upp och ner på stan samt åka bussen, dels för att det känns som att det slösar eventuell pluggtid, men framförallt för att jag tycker att det är läskigt och pinsamt.

Vad ska han kunna säga? Jag har ju ingenting att visa.. Jag har inte träffat honom sen innan påsk, visserligen vet han att jag legat sjuk, men ändå. Det känns som att han kanske inte har så mycket tro på min uppsats nu, det känns som att han är väldigt ambitiös och det känns som att vi inte riktigt tänker lika eller förstår varandra. Men jag hoppas jag kan få det överstökat bara, att han har förståelse och kan peppa och att jag tar mig hem i ett stycke. Sedan kanske jag kan få svar på lite frågor..


Vi får se hur det blir alltså.. Det är synd att man inte kan vara frisk, pigg och ledig så man kunde njuta av den fina solen.

När livet känns som värst, när dagarna är som mest gråa och tunga. När det känns som att saker och ting aldrig någonsin kommer bli bättre, finns det vissa låtar som faktiskt hjälper.

Det här är en av dem - så jäkla befriande låt. (Ursäkta ordvalet Cia om du läser :))



Tillägnat alla jag ska rensa bort snart. Ta inte åt er för hårt.
Erkänn att vi inte gillar varandra helt enkelt.



Snart ska jag ha tillbaka mitt gamla, riktiga liv och mer därtill.
Snart kommer jag hem Stockholm, och snart är det sommar, snart är allt över och snart ska vi ta igen allt vi missat. Snart välter vi hela stan.

Men: först Gotland och Peace&Love med rufsigt hår och fräknar.

Det ska bli så skönt att lägga vissa saker och vissa delar i bagaget och komma framåt. Och hur det än går med den här uppsatsen så kommer jag att komma framåt nu, och den kommer bli klar så småningom. Och jag kommer att bli frisk såsmåningom.

Det är dags att sluta med de här fånerierna som min hjärna och kropp har hållt på med sista halvåret (sista två åren egentligen) och bli stark igen. Det är jag som bestämmer över hur jag ska må och vilka jag ska umgås med, det är jag som bestämmer hur saker och ting ska bli. Folk ska förtjäna att dansa med mig på gatorna, och vi ska göra det i vår gamla stil.
Jag ska klättra upp på toppen igen.

Befrielse kan vara så skönt, det kommer att bli så skönt.
Visst, jag kommer att sakna vissa saker från den här lilla, smått konstiga, staden -
men jag kommer att kunna bli levande igen, skinande, och höra hemma.

Och jag kommer till och med vara en smula skadeglad.


Och för den delen - det är inte helt fel att ha hetaste killen i stan på det också.

Ge mig Peace&Love, NU. Tack.




Snart kommer jag hem på riktigt Stockholm, och alla våra minnen tar jag med mig tillbaka.
Snart skapar vi nya.


Jag behöver min rockkonsert också. På riktigt.


Metallica hjälper alltid, i alla lägen.
Jag har ofta tappat mig själv på vägen, och det är bara genom dem jag kan hitta mig själv på riktigt igen.

Den är ambivalent, framtiden.

På ett sätt kan jag inte på något sätt se den klar. Jag kan inte se mig själv hinna/klara skriva klart C-uppsatsen. Va fan, jag vet ju inte ens vad jag läser om, vet inte ens vad jag gör, jag har ingen koll. Jag är sjuk, gör inte ett skit och allt är kaos. Jag ser ingen sommar, jag ser ingen framtid bortom detta. Jag känner mig ensam i ett kaos.

Samtidigt, kan jag inte se ett misslyckande. Jag kan verkligen inte se framför mig att jag inte skulle göra klart det hela i sista sekunden så som jag fått klart allt annat tidigare.

Jag vet inte. Vi ska i alla fall unna oss lite fredagsmys mellan mina hemska hostattacker.
Blä för dessa hostattacker - ingen luft, ihopkrupen, ont som fan i bröstkorgen.




Jag vill tillbaka.
Eller framåt.
Vilket som.




Jag ska klara allt, tillslut.

Är uppe med tuppen och ska försöka att göra något "vettigt" idag, trots att jag fortfarande mår som en överkörd babian. Hostan blir nästan bara värre och värre och febern sitter i. Men det är inte bara hostan i sig som är jobbig - jag får ju så jäkla ont i bröstkorgen. Förutom detta är det mer tungandat än vanligt eftersom halsen är som den är och näsan är täppt.
 
Det känns ju ganska hopplöst och orättvist egentligen, men man får väl leva på den lilla gnutta hopp som finns kvar; att jag är bra på att arbeta effektivt under tidspress när det väl gäller. Sålänge jag får vara lite frisk.. Men att göra samma jobb på tre veckor som man skulle gjort på åtta känns inte jättetroligt.

Alla dagar är likadana i den här bubblan. Det finns inget som kallas helg. Jag vill ur bubblan, jag vill så gärna kämpa och bli klar, men jag har ju ingen ork. Det känns så frustrerande, så otroligt fel att jag inte ska kunna göra själva examensarbetet för att jag är sjuk och mår dåligt hela tiden. Det var inte tanken, det var aldrig bilden jag hade framför mig.. Jag tycker nästan lite synd om min handledare som får handleda en uppsats som ännu inte är något av en uppsats öht.

Men på sätt och vis känns det ändå okej att veta att jag inte är/har varit slö, att det inte är därför som skolan och allt och alla runt omkring får lida. Jag och alla i min närhet vet ju att jag inte är dum - jag vet vad jag kan, vad jag är kapabel till och vad jag kan prestera när läget är som det ska. Däremot vill jag inte att jag ska ha "sjukligheten" som någon sorts universell ursäkt, men just nu är det ju det. Men tro mig när jag säger att jag inte tycker att det är kul att inte göra något; uppsatsen snurrar i huvudet hela tiden.

Jag behöver sommar nu. Men, då kommer ju också oron för nya jobbet. Och där hoppas jag dessutom att om jag nu inte kan hinna få klart uppsatsen, så kan min blivande chef förstå det.. Och framförallt förstå varför.

Jag har också insett att facebook är ohälsosamt. Man blir bara stressad av att se vad alla andra gör hela tiden, hur mycket alla andra framförallt pluggar men även jobbar och tränar.
Dagarna för mig bara rinner på, och det enda jag kan göra är att i princip ligga och stirra upp i taket. Idag måste jag tyvärr ta mig ned på stan för att gå till optikern, vilket inte känns särskilt bra. Om jag ska cykla i uppförsbackar så är ju inte det det bästa, jag har ju inte ens varit utanför dörren på hela veckan.


Kanske att jag får syskonbesök idag, jag vet inte, men det vore ju i alla fall lite uppiggande.

Skit.



Hopplöst.