I used to care. But now I take a pill for that
Indeed Jenn

Utbildning är skit. Förhoppningar och förväntningar är så jobbigt.
Eftersom det verkar vara svårt att förstå så ska jag här försöka förklara hur jag känner:
Jag har alltid, i hela mitt liv, trott att jag ska bli något stort, någon som verkligen gör skillnad och som kan överösa alla jag tycker om med presenter och resor för att jag tjänar så mycket pengar. Att jag skulle kunna hjälpa döende barn eller djur, upptäcka något nytt eller bli känd. Jag menar, jag har ju haft alla förutsättningar och om någon annan har gjort det, varför inte jag? Jag har alltid varit den duktiga, den intelligenta, den ambitiösa; en roll som många gånger tyngt ned och nästan tagit slut på mig. Och till förmån för vadå? När vi nu kommer ut i det riktiga livet så räknas ingenting längre, jag har bara magstress kvar som minne. För att räknas och bli något i dagens samhälle ska man vara civilingenjör som alla andra flashiga människor, eller möjligtvis ha glidit igenom media-programmet utan att göra ett skit för att komma in i showbiz och tjäna storkovan. Och för mig, som står utanför detta, väntar ett liv i medelmåtta? Det jag tycker om "leder ingenstans" som det heter. Ska jag nu förlita mig på att bli fysiskt och psykiskt försörjd av andra? I det området som jag vill läsa finns det för fan inte ens några vettiga påbyggnadsprogram..

Tussilago

Tussilago

Gula Tussilago
Det är vårsol och vårblommor ute
Så på det sättet trivs jag. Jag fick dessutom gå runt i Stockholm en dag som denna.
Det var bara lite synd att jag gick själv. Men jag fick tid att filosofera. Och det var mysigt.

Jag har insett att jag avskyr när människor tränger sig i bussköer.
Det är något jag irriterar mig avsevärt mycket på

Sommaren 2006 var den bästa i mitt liv
Sommaren 2007 hade jag alldeles för höga förväntningar på
Vi får se vart sommaren 2008 leder.

//Jillsan - jag känner mig lycklig när kontakten är återupptagen. Kanske det räcker..?