grace
Jag har börjat samtala och föra konversationer med mig själv
I lägenheten, på cykeln. Lite varstans
Jag har också insett att jag måste vara en otroligt svår, komplex och påfrestande människa att umgås med ibland. (Möjligtvis intressant dock från time to time)
Förutom detta har jag också kommit fram till att jag är fruktansvärt avundsjuk på människor som har fingerkänslan och resurserna att inreda. Det är så många som jag nu varit hemma hos som har så otroligt fint, matchande. Det är alltifrån gardiner, lampor, mattor, skålar, vaser, tavlor, soffor, bord, hyllor... Jag tror nog att jag skulle kunna få till det snyggt. Om jag hade möjligheterna. Som det är nu får jag väl byta ut en sak i taget. Jag har ju mest en ihopplockad samling saker och inte direkt en inredningsuppsättning, men vad väntar man sig när man flyttar hemifrån första gången? Jag förstår bara inte hur alla andra har råd, eller hur de hunnit..
En annan sak jag funderat över är allt jäkla krossat glas i Eskilstuna. Va sjutton!? Har folk inget bättre för sig än att gå runt och smälla busskurer eller glasflaskor hela dagarna? Finns det inget hyfs?? Glaset är överallt på vägar, gator, trottoarer. Och jag ska säga vilka det inte är kul för; oss, vi som cyklar och måste cykla slalom kring det hela jäkla tiden.
Nu när vi ändå är inne på ämnet cyklar, så kan jag ju påpeka att jag är fasansfullt trött på min. Den är sned och den knarrar och det finns ingen luft i däcken knappt (Mitt och Kents försök att pumpa i luft ikväll gick inte någe vidare det heller). Det absolut värsta är att den är så extremt trögcyklad. Jag förstår inte. Den tar sig knappt framåt. Morrrrrr.
Jag vill också passa på att morra på min hosta som dök upp från ingenstans.. Jag som efter introduktionen på friskis i torsdags var så fruktansvärt peppad att börja träna ordentligt, tex nu mån & ons innan jag åker till London. Och så får jag den här himla rethostan... Fy bubblan!
Nästa gång är det faktiskt er tur att fixa en get-together av något slag. Och jag vänder mig nu till alla mina såkallade vänner i såväl Norrtälje som i Stockholm och Upplands väsby. Jag är så äckligt trött på att alltid vara den som planerar, som åker, som samordnar, som hör av mig, som flackar fram och tillbaka. Så har det varit de senaste åren.. Det verkar inte som om folk prioriterar att umgås/träffa mig Eller ens reflekterar över det.. Det verkar bara som om det alltid är jag som vill träffa alla andra...
Och om det är något jag inte nedlåter mig till, så är det att bli tagen för given.
Idag blev jag uttagen till att åka på fadderutbildning i november. Jäklar va kul det ska bli! Jag och fyra andra ska få åka iväg på "läger" och utbilda oss, gratis. Vi ska sedan försöka utbilda de andra som också vill vara faddrar. Vi får ett diplom som till fördel kan användas i arbetslivet senare och ett ansvar för de nya rookiesarna.. Ha ha ha... ;)
Jag säger bara, rookie-veckor våren -09, Välkommen på egen risk....
Jag tog en trip hem i helgen. Väldigt trevligt, då jag faktiskt hann med att träffa väldigt många av de jag ville träffa under väldigt kort tid. Intensivt, men även bara vara hemma och ta det lugnt.
Sova hemma med mamma i närheten är faktiskt underskattat.
Kom hem i torsdags och slocknade
I fredags tog jag en tur och träffade lärarna på Roden, samt Lina och Axel. De där bröderna alltså, Marcus och Axel ;) Lika som bär. Jag gjorde också en del ärenden och träffade Petra på köpet. Tittade på idol och slappade.
I lördags träffade jag Strömberg och Jacob och i söndags lunchade jag med Knizze :)
Efter detta begav jag mig till Upplands väsby och mötte upp Micke (väldigt kort) och Carro <3 och Mattias. Tog sedan tåget och promenerade längs gamla minnens stråk i Norrviken hela vägen bort till Sollentuna golfklubb, med en del felgåenden och icke-gå vänliga skor (upptäckte jag) Stod sedan och frös ett bra tag innan jag fick återse gamla kära ansikten vilket i ett av fallen orsakade en viss chock skulle jag gissa ;)
Lite chockad blev jag själv också.
Men det var allt värt det, det var trevligt.
Inte lika trevligt var det förstås när jag trodde jag skulle missa tåget hem till E-tuna från centralen, eftersom jag skulle gå (jag sprang delvis) tillbaka från golfklubben och sedan hinna med pendeln som inte gick så ofta. Det löste sig iallafall och jag kom hem, halvt i välbefinnande. Satt och väntade på bussen då jag inte kunde gå och kom sedan hem tillslut; med öppna, blödande, brännande skavsår på båda fötterna i bagaget.
Självklart kom jag även hem till i stort sett tomma skåp. Och icke-existerande pengar, då dessa gått till Londonresan.
Något jag reflekterade över under min vistelse hemma, är hur underskattat det är att få köra bil själv. Bland det bästa är att bara kunna få köra, skruva upp volymen, och inte bry sig om något.
Jag börjar nu riktigt tappa modet vad gäller den här kursen. Kanske vad gäller programmet? Nej.. vad gäller kursen tror jag. Det känns faktiskt riktigt jobbigt och inte alls roligt. Tidspressen och bristen på motivation, självdisciplin och struktur är enorm. För det första har jag inte än börjat läsa ordentligt, jag har liksom inte kommit in i det, hur jag ska göra på bästa sätt, hur jag ska lägga upp det, hur jag ska motivera mig själv och hur jag ska förstå. Jag har alltså knappt läst eller antecknat. För det andra har jag knappt förstått examinationsuppgiften/hemtentan eller dess upplägg. För det tredje åker jag till London på torsdag och har då bara ett par få dagar på mig när jag kommer hem att skriva allt (och kommer då förmodligen behöva rätt mycket tid till att läsa om och reflektera, anteckna, strukturera) För det fjärde har jag nu hört ryktas om att vår lärare/kursansvarige/examinator är ruskig... Ger 50-60% U på hemtentorna och några få VG.. Knappt några G överhuvudtaget.. Det han tycker är rätt, och tydligen ska man "hellre låta bli att lämna in arbetet, om det inte är riktigt bra"... Kul kul kul kul kul kul.. Läs det Cissie hört om saken så förstår ni vad jag menar.
Och föreläsningen idag gjorde ju inte saken bättre. Det var den sista föreläsningen och jag kände mig så otroligt dum och förvirrad, jag fattade inte vad han stod där framme och babblade om..
Och när fasiken ska jag hinna läsa!?
Kretsar dock allt kring skolan?
Det är en intressant tanke sett utifrån mitt liv
och även sett utifrån min kurslitteratur
Pust. Det är svårt att försöka förklara den där inneboende känslan jag går omkring med hela tiden. Det är svårt att sätta fingret på.. Det känns på något sätt som om jag sitter fast, låst, i min livssituation och mina tankar medans alla andra och hela världen rusar framåt. Jag ser allt, jag ser mig själv, i slow motion. Det är det som är så farligt, för i slow motion har jag tid och tillfälle att hela tiden reflektera kring mig själv, allt som händer runt omkting, varje steg jag tar, varje ord, varje andetag. Tänk om man inte skulle komma ihåg det förgångna? Samtidigt vet jag ju att jag stegar framåt, på ett eller annat sätt, men jag känner det inte. Det känns som om jag strävar bakåt, fast framåt. Kanske är det världen som stannat? Kanske är det världen som stannat och jag som springer på ett löpband??
Jag tycker det är så jobbigt med grupperingar. Varför kan vi inte bara lämna det i högstadiet?
Jag tror inte ens ni uppfattar eller förstår det själva. Det märks bara utifrån. Men man kan känna sig så utelämnad. Och vem vänder man sig till..
Jillsan observerar: Min lägenhet ekar väldigt mycket när jag hostar, och jag kan inte hålla för öronen längre.
Jag tänkte verkligen städa och plugga idag - men jag sov istället
Jag tänkte verkligen diska ikväll när jag kom hem - men jag tog en fika
Imorgon ska jag försöka utnyttja dagen.
Och du, jag är trött på den här charadern nu.
Till sist, en brinnande fråga; jag har fått höra vissa antydningar om att mina inlägg är... hmm.. för "långa?" för att orkas läsas.. ;) Bör jag då korta ned dem så det blir fler att läsa istället? Tål att tänkas på.
//Jillsan - Well I won't back down
No I won't back down
You can stand me up at the gates of hell
But I won't back down
No I'll stand my ground, won't be turned around
And I'll keep this world from draggin me down
gonna stand my ground
... and I won't back down
tja, fetinglångt inlägg.
rullar allt?
tjarrå
låååångt.. augh.. man får alltid de bästa svaren när man snackar med sig själv.
neej det är bra med långa. då tar dom lixom aldrig slut :o)Mitt tips till dig ang skolan är att tänka på att det är heltidsstudier, ändå om man inte pluggar 8 timmar per dag så bör du sätta dig ner ett par timmar om dagen. Det går itne att sätta sig ner och öppna böckerna och tänka nej det här va tråkigt det förstår jag inget av. Du är ju jätte duktig på att reflektera och analysera i bloggen du har ju tänket inne. Jag har märkt att man fattar så mkt mer om man läst alla sidor man ska till semenariet, annars blir det bara massa åsikter o prat om annat. Allt vi pratar om på sem. skall kopplas till boken. Har man svar på alla seminariefrågorna och förstår dom stort så klarar man tentan jag lovar .. Men läs förtusan alla böcker INNAN london. Du kan inte läsa alla böckerna och skriva tentan på 3-4 dagar...Jag har insätt att är det något vi har så är det TID. man hinner läsa bloggar, kolla på favorit tv programet, städa, diska osv. Nu har jag lagt ALLT det åt sidan, det ser ut som ett bombnedslag här hemma. Men skolan kommer först... Läs nu, du kan inte bara läsa boken en gång som sagt, då kommer du inte fatta någonting.. PUSS
Min kommentar är, hitta ditt eget sätt att plugga. Du kan inte plugga på ett sätt som nån säger åt dig att göra utan hitta din egen struktur. Jag har hittills under mina 5 år på universitetet läst en hel bok utan jag plockar det jag vill ha.. på mitt eget sätt..
När du har kommit på hur du vill lägga upp de kommer allt gå mycke lättare :)
inte läst skulle de stå.. men de förstod du säkert.. :)