hello everybody, it's 16.51 in the afternoon

Det spöregnar här  (verkligen vräker ned) och jag känner mig på lite konstigt humör, trots den dagliga smoothiesen. Det beror förmodligen på vädret och den stress jag känner. Och det går säkert över, när solen tittar fram igen. Det är jag övertygad om.
Idag blir det bara ett blogginlägg, attans! om jag gör fler. Och räkna inte med mig på msn, jag bara måste vägra. Jag måste stänga av datorn. Det här fungerar inte. Jag måste ta mig i kragen och börja plugga, inte bara säga att jag ska det utan verkligen göra det också. Men det känns svårt, det känns som om jag ändå bara kommer att somna.

Jag förstår inte hur folk lyckas. Jag kan ha världens bästa inställning, och tänka att "idag ska jag sätta igång, jag har all tid i världen" eller "ja men idag ska jag plugga mellan klockan 1 och 3" Jag kan tillochmed planera in egna små raster och liknande. Men vi alla vet att detta sedan aldrig blir av i praktiken, iallafall inte gällande mig. Vi har verkligen all tid i världen också, vi slutar 12 de få dagarna i veckan vi är i skolan, vilket brukar vara ca 2 eller 3 dagar. All annan tid är vi egentligen lediga och har till att läsa och plugga. Och tänk! va skönt det skulle vara om man verkligen kunde sätta igång då, på en gång. Få allting klart och sedan massa ledigtid utan ångestblandade känslor och stress. Utan det där svarta, tunga molnet ovanför huvudet.. Egentligen plågar man ju sig själv genom att inte sätta igång, genom att skjuta upp. Och man tycker ju att faktumet att jag överhuvudtaget har den insikten borde hjälpa. Men gör den det? Nej.
Som jag sa, vi slutar alltså vid 12. Om jag går en sväng på stan (vilket jag egentligen heller inte skulle behöva göra, men gör ändå och gör av med pengar) så kanske jag är hemma vid senast 13, för jag har inga särskilda pendlingstider heller eftersom jag cyklar. Jag kommer hem, slänger av mig väskan och jackan, tar något att äta och sätter på datorn. Fastnar vid datorn. Sedan slutar det alltid med att jag somnar en timme eller två för att jag är så fruktansvärt trött. När jag vaknar är jag alldeles groggy och seg i huvudet. Unnar mig själv ett bad, för det tycker jag att "det kan man ju göra, det tar inte så lång tid" Sen kliver jag upp, tar på mig badrocken och känner att jag börjar bli hungrig. Börjar laga mat. Medans jag lagar mat börjar folk prata med mig på msn. Msn, kan jag också påpeka gott folk, är ett verk av djävulen. Msn bidrar tille n jävla massa stress för att man ska vara trevlig och prata med alla, det bidrar med stress för att man ska svara alla, det bidrar ju faktiskt med stress när det gäller de personer man verkligen vill prata med för att man ska hinna få sagt det man vill ha sagt, och hinna med att prata med dem. Sedan bidrar msn med stress på alla andra plan i vardagen också, eftersom man lägger för mycket tid där, fastnar och bortprioriterar saker som man senare får stressa med. Det ger då alltså även dåligt samvete. Dessutom bidrar det till viss grad av irritation när folk tycker att man ska prata med dem och man inte orkar göra det. Jag vet! Jag är ledsen! Men alla känner vi så, och jag ställer mig nu upp för detta: det är faktiskt så att man inte alltid orkar prata med dig, dig eller dig. Ledsen, men tuff shit hörrö...
Iallafall, lagom tills att maten är klar börjar just det där programmet p TV. Det håller på i en timme, och jag menar vadå? Jag följer ju faktiskt det där, så det måste jag ju få unna mig. Problemet är att sedan kommer ett efterföljande program som, faktiskt, verkar ganska intressant..
När man zappat och zappat och zappat och tillslut sedan måste inse att det faktiskt inte finns något mer att titta på på TV:n, om man inte räknar uuituset eller någon dokumentär om samiska magdansare, stänger man av. Och det är då, det är då man börjar må lite dåligt inombords. Plötsligt blir det tyst och man får extrema skuldkänslor över att man inte gjort något vettigt. Man (eller jag kanske måste börja säga jag) börjar då undermedvetet tänka att, "oj, vad mycket disk jag har", "om jag diskar nu så har jag ju iallafall gjort något bra idag" Så då kanske man diskar, om man ens orkar det. För nu börjar klockan bli så mycket att tröttheten tränger sig på bakom ögonlocken. Man ser i ögonvrån boken som ligger och skrattar åt en på golvet (Ja, det är där jag just nu har mina böcker), men man ser den inte riktigt. Jag känner snarare att jag ändå är så trött att jag inte skulle få in eller förstå något så det är ingen mening. Och sanningen är, att det är det heller inte. Dock är jag inte så trött att jag kan sova, så jag sätter mig vid datorn igen, kollar igenom allas bloggar, pratar på msn med random människor, pratar om ditt och datt. Och bloggar självklart själv. Det måste jag ju göra, för att få ur mig allt som hänt under dagen, för att kunna sova lugnt. jag skriver de sista orden med osynliga tandpetare som håller upp ögonlocken samtidigt som jag i mitt innersta bönfaller att folk ska sluta prata med mig utan att jag måste vara otrevlig på msn. Jag loggar ut, stänger av datorn och lägger mig ned. Och jag kan självklart inte somna, med tusen saker i huvudet och skuldkänslor gentemot mig själv som gnager ända in mot revbenen. Så dagen efter är jag trött igen, allt pga en dålig natts sömn och lagom tills jag ska gå upp till skolan. Och skulle det vara så att det är en av de lediga dagarna så måste jag ju självklart sortera papper, sova lite extra, handla eller träna.. och titta på repriser på tv3......

Så undrar ni nu fortfarande varför jag inte pluggar när jag ska?
Kanske kommer det sig av att jag alltid i mitt undermedvetna vet att jag kommer att få det gjort. Såsmåningom..

För att övergå till något helt annat, så är jag arg ledsen och FÖRTVIVLAD!
Jävla elbolag!
Jag räknade med att få en räkning på kanske 100:-/mån eftersom jag lever själv i en etta, knappt har några lampor tända och snålar i övrigt med elen. Mitt antagande grundade jag på min systers elräkning. De lever två stycken i en 3a, har massor med lampor (visserligen inte alltid tända) två datorer som är på extremt mycket, ett äldre kylskåp än mig, två TVapparater, surroundsystem (?) mm.. Och de betalade denna månad 118:-
Jag ringde då idag mitt elbolag för att höra när räkningen skulle komma så jag kunde planera lite, och även om de visste vad den låg på. Svaret blev att den skulle komma i dagarna och var på över 700:-....
Chockad som jag var i telefon frågade jag lite försiktigt hur detta kunde komma sig. Telefonisten sa att det var en startavgift för det nya abonnemanget på lite mer än 300:-. Okej, sa jag. Men de andra 400 då??

Det visade sig att de hade nåt system med en "beräknad summa per år" eller nåt.... Helt sjukt. Så om jag ska få rätt pris för den el jag använder måste jag vända mig till fastighetsskötaren och be denne läsa av elmätaren och därefter ringa upp elbolaget igen och säga vilka siffror man hade fått fram. Om detta inte hade varit nog så blir det dyrt för min stackars mobil också... Dessutom vet jag inte om jag har någon lust att vända mig till Pagoden och respektive anställda då de, observera, fortfarande inte fixat mina dörrar och mitt förråd. Och imorgon blir det nog 5e eller 6e gången jag säger till...

Jag känner mig lite smått stressad med en Londonresa mitt i den här jäkla pedagogiksmeten... Menmen
Och vad gäller föreläsningarna, tex idag, så måste jag erkänna att det är så snurrigt och flummigt att jag förstår mindre när jag kommer ut därifrån än vad jag gör innan.

Dagens tips: Philadelphia ost! =) yum. Exempelvis på macka med skinka
Dagens BIG nono: Att frysa redan kokt pasta
Dagens goda gärning: Blev helt rörd när jag såg reklamen om isbjörnarna på TV:n, så jag gick in och skrev min signatur på vattenfall.se/klimatsignatur. Jag tycker fler borde följa mitt exempel.

Har kollat runt på lite idéer till halloweensittningen nu iaf, kan bli riktigt roligt... ;)
Och för den delen är jag blivande fadder =) jäklar va kul det ska bli, speciellt om man får åka på den där fadderutbildningen! Staaackars rookiesar nästa år.........

På sista tiden har jag insett att "Jillsan" helt plötsligt fått en ny innebörd. Har inte reflekterat över det så mycket innan, men det är en helt annan Jillsan folk känner här, än den Jillsan som folk lärde känna "hemma"
För den delen frågar min far fortfarande i telefon om när jag ska komma "hem"
Jag undrar om han kommer att fråga det när jag är 35 med....



Hoppas regnet vräker ned på dem som vistas på Norrtäljemarknad också...

//Jillsan - okej, jag erkänner det nu. Jag har blundat för det. Jag är fast på något sätt, föralltid

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0