"You were everything, everything that I wanted
We were meant to be, supposed to be, but we lost it
And all of the memories, so close to me, just fade away"

Ja, så sitter jag här nu igen. Sent som attan är det. Hostar gör jag, konstant. Jag har nu hostat iprincip dag och natt i kanske, ja, två veckor. Hela Londonresan. Jag köpte tillochmed hostmedicin där borta. Det hjälpte litegrann, men inte mycket. Nu har jag ingen och nu är det nästan värre än någonsin. Jag lär ju hålla alla vakna här, precis som jag höll alla vakna på vandrarhemmet. Jag förstår bara inte var den kommer ifrån, det är en rethosta som verkligen inte har något stopp. Jag hostar och hostar och hostar och kan knappt andas..

Sent som attan är det, och självklart har jag inte skrivit ett ord idag heller. Trött och seg har jag varit. Jag är så arg på mig självoch min studiedisciplin och motivation. Jag har ingen som helst motivation för den här kursen. Jag är arg på mig själv, eftersom jag ska ha lämnat in ca 6 sidor tidigt måndag morgon och för att kunna få ihop något, ha läst/skummat 4 böcker. En av dem har jag läst det jag skulle i innan jag åkte, en har jag skummat ungefär hälften av det vi skulle långt innan vi åkte. De andra två har jag inte ens slagit upp. Någon gång. Jag är arg på mig själv för att jag hör de andra sitta och skriva under dagen idag, och jag, som är den som borde skriva och stressa mest eftersom jag varit borta, inte har skrivit ett enda ord. Inte slagit upp en bok. Bara suttit vid datorn, ätit take away i mjukisbyxor och kollat på film.
Jag undrar var min studieteknik egentligen tog vägen?
Jag menar, jag var så otroligt jävla bra på att plugga i både mellanstadiet och högstadiet. Låg låångt före alla andra, kunde allt klockrent, i princip ordagrant och i högstadiet pluggade jag till proven iaf minst en vecka innan, i de allra flesta fall ca 2 veckor innan. I gymnasiet gick det utför och utför med själva studietekniken trots att resultaten hela tiden toppades efterhand. Jag har alltså alltid klarat mig. Men vart tog tekniken och motivationen vägen? Jag tror helt enkelt jag bara inte hittat motivationen och mitt eget sätt att lägga upp och strukturera saker på inom det här nya ännu. Jag har inte hittat mitt eget sätt att plugga. Men just nu känns det såklart lite jobbigt, jag räknar strongt med att skriva iaf 5 sidor på en dag.. Förmodligen alla 6. Det går nog. Jag sa det till min syster idag; "undrar om det skulle gå lättare om jag skrev allting i bloggen först och sedan la över det i ett vanligt dokument?". Men hon trodde inte på det. Det känns som om det egentligen bara är någon sorts psykisk spärr, någon psykisk spärr att börja. Hade jag skrivit ett blogginlägg på 6 sidor hade det ju inte varit några problem..Men nu ska man ju sitta och slå och bläddra i böcker och få allt att gå ihop i fina meningar och stycken också... Dumma kurs.. Trååk.
Jag hoppas inte hela utbildningen är såhär. För det här var faktiskt inte vad jag hade väntat mig.

Iallafall, det jag tror är svårt för mig i att komma igång är att jag inte vet hur strukturen ska vara, hur jag ska lägga upp det från början. Skulle egentligen vilja titta på någons arbete, eller någon som åtminstone skrivit något, bara för att titta på upplägget.

---

Jag kom från den delen hem från London och möttes av beskedet att ingen, inte en jävel, hade fått tag i biljetter. Jag bröt ihop och bestämde mig nu för att sälja min själ på blocket för att få tag i min.

---

Jag saknar jobbet jättemycket. Jag saknar själva atmosfären, människorna, ansvaret, känslan, kollegorna, känslan av att man gör något vettigt, alla skratt, empatin, gemenskapen och vänligheten. jag bryr mig inte ens om någon lön, jag skulle bara vilja jobba lite på min älskade arbetsplats. jag känner mig så välkommen varje gång jag kommer och hälsar på, och det är så otroligt kul att höra att man är efterlängtad, både av boende, kollegor och arbetsledning. Det är så långt bort bara.. Ska väl förhoppningsvis jobba en del kring jul iallafall. Härligt :)

Jag undrar lite över sådana hära "epic lovestories" också. I filmer, böcker och serier där alla blir så lyckliga och gulliga i slutet. Varför är det aldrig så i verkligheten? Tittade precis på sex and the city the movie och den hade ett jättehärligt slut - alla fick alla och alla var lyckliga. Och missförstå mig inte, jag tycker det är hur mysigt som helst, men, finns det på riktigt?
---
Jag är så förbannad, irriterad, sårad, less.
Jag har ingen lust att ha något att göra med dig överhuvudtaget.

Du snackar skit bakom ryggen, som alltid
Du favoritiserar
Du menar att du alltid har rätt och att alla alltid ska tycka som du
Du blir "förbannad" när det egentligen är du själv som gjort fel
Du klankar ned på alla omkring dig
Du respekterar eller accepterar inte en som man är
Du förlöjligar en och sådant som är viktigt för en själv

Ibland känner jag att du inte är värd någon respekt
Idiot
---

//Jillsan - I believe in "you and me"